VätterVyernas Ultra Trail 2016 – Vilken dag!

Det är intressant hur en förkylning kan påverka. Jag är sällan förkyld eller sjuk. Ännu ovanligare är det att jag är sjuk flera dagar. Uppladdningen inför VVUT2016 blev verkligen inte som planerat. Med ett eskalerande halsont som aldrig verkade vilja ge med sig förflöt påsken i en ständig sjukstuga och en start i VätterVyernas kändes allt mer avlägsen. Som tur är kan man leva på hoppet och under torsdagen började jag se ljuset i tunneln och på fredag kom äntligen känslan av att vara helt frisk. Frågan var nu bara var stod kroppen och benen efter en och halv veckas ofrivillig löpvila?

VVUT2016Vätska

Karta över VätterVyernas Ultra Trail 2016 med vätskestopp

Sen hade jag revansch att utkräva på den hårda banan från förra året. Det var under de två sista timmarna på väg mot Vista Kulle från IKHP efter ca 40 avklarade kilometer av 54 som jag fick lära mig min hittills hårdaste läxa som löpare. Jag hade varit lite naiv och dumsnål och enbart haft med mig vatten som vätska och inga bars eller liknande utan enbart Snickers/Twix samt Nötcréme som energi. Ett upplägg som visade sig vara riktigt dåligt då jag inte kunde ta en tugga choklad efter 40 km. Då hade jag dryga fem timmars löpning i benen och att inte få i sig energi under mer än två timmar efter det var verkligen inte optimalt. Då alla utom en i gruppen jag sprang i då bröt i Kaxholmen så gjorde jag också det men de där sista två kilometrarna till Vista Kulle som återstod har gäckat mig sen dess. Så nära men ändå ingen Kulle. Därför började jag under de sista dagarna innan årets VVUT jobba med målbilden att jag skulle upp på kullen. Jag skulle se utsikten och titta rakt över Vättern mot Bankeryd där vi startade 54 km tidigare.

VVUT2016Höjdkurva

Inte bara halsen hade bestämt sig för att trilskas innan utan även väderprognosen. Grått och dystert väder utlovades hela veckan och när jag vaknade på lördagen och tittade ut så var det minsann där. Det gråa och dystra. Jag som brukar ha tur med vädret. Försöker hålla humöret uppe och tänka att det inte är så grått i alla fall. Morgonen flyter på bra, har förberett det mesta innan och sen sitter man där i bilen och starten vid Bankeryds kyrka kommer allt närmare. Strax innan vi rullar in på parkeringen vid Bankeryds kyrka kikar solen fram mellan molnen och hoppet om vackert väder stärks.

VätterVyernas Ultra Trail 2016 – Vilken dag!

Precis som förra året blir jag överraskad och oerhört glad av att se alla löpare på parkeringen som pratar, skrattar och förbereder sig inför en lång dag på stigarna. Det är skoj att många som sprang förra året är med igen samt att många nya vågar ta sig an den utmanande och långa banan. Extra roligt är att det är många kvinnor med i år. Efter en kort genomgång av dagen, utdelning av kartor för de som springer hela vägen, inpackning av ryggsäckar i följebilen samt den obligatoriska gruppbilden så är det äntligen dags att ge sig ut på äventyr. Ivrig att komma i väg tar jag fram min lilla actionkamera och börjar filma starten. Tyvärr missar jag att sätta på klockan vilket jag upptäcker efter ca fyra kilometer. En petitess men ändå lite irriterande. Det är ren och skär njutning att komma ut på stigarna och höra hur alla börjar prata och skratta samtidigt som vi sakta följer en del av Bankerydsleden in mot Jönköping. Första biten av banan är kuperad så det är rätt bra för mig som arrangör för då kan man utgå från ett lugnt tempo redan från början. Tanken är att vi ska försöka hålla ihop hela gruppen rätt så bra fram till Öxnegården.

Allt flyter på bra till första Vätterutsikten efter dryga halvmilen. Det är en av mina favoritutsikter längs med banan för här befinner vi oss ungefär mitt emot slutmålet på Vista Kulle men ändå återstår nästan fem mils löpning innan vi är där. Banan jag har tänkt ut går mellan olika utsiktsplatser och vi kan på så sätt hela tiden se var vi har sprungit, var vi ska och på nästan alla utsiktsplatserna kan man även se slutmålet Vista Kulle. Detta är ganska unikt och spektakulärt när man tänker efter. Upp på höjderna in mot Jönköping har all snö smält bort. Skönt då det veckan innan fortfarande var snö och is kvar på många ställen. Vädret visar sig verkligen vara på min sida då det blir allt varmare och soligare och väl framme vid första vätskestoppet vid Stadsparken kan jag ta på mig mina solglasögon! Underbart! Följebilen rattas i dag av mina kära systeryster Jenny och då hon inte helt olikt mig också är uppvuxen i Skövde så var det faktiskt skönt att se att hon hittat rätt till första vätskestoppet. Här stannar vi till vid andra utsikten som bjuder på en magnifik vy ut över staden och resten av banan.

Nästa parti av banan genom Stadsparken och Vattenledningsparken gillar jag för det är roligt att det finns så mysiga stigar trots att vi är mitt i centrala Jönköping. Hela tiden springer man med olika personer och vår framfart på stigarna följs av gött snack och många skratt. Humören på deltagarna verkar vara på topp och vädret är verkligen med oss. Så gött! Hittills känns kroppen och benen helt ok. Vi har avverkat dryga milen i lugnt tempo och inga spår av förkylningen märks under löpningen.

Efter den tredje utsikten vid Vattenledningsparken kommer det parti av banan som jag själv tycker är tråkigast rent löpmässigt sett. Långa asfaltspartier genom Ljungarums industriområde där det verkligen inte finns några trailiga alternativ, tyvärr. Men det har sina fördelar med asfalten också. Breda asfaltsvägar gör att vi kan springa i stora klungor och tjöta på och vi närmar oss nu andra vätskestoppet strax innan vi ska börja den första rejäla stigning uppför Strömsberg när vi kommer på Södra Vätterleden. Här uppstår dagens andra lilla fadäs, egentligen också en petitess men Jenny har missat en sväng på vägen till andra vätskestoppet och är sen. Som tur är kan vi börja löpa vidare och hon kan köra i kapp oss. Skönt att det gick bra och som en av deltagarna sa är det man själv som arrangör som tycker en sådan sak är jobbigast. Men så här i efterhand inser jag att det var väldigt bra att alla hann få sin vätska och energi där för sträckan från Strömsberg till Bondberget och Öxnegården skulle visa sig vara väldigt krävande för många. 

Stigningen upp på Strömsberg till Skinnersdal och sen till Bondberget är banans första riktigt jobbiga parti efter den inledande stigningen och här får många av deltagarna bekänna färg. Johan som bara skulle sprungit med till Stadsparken (ca 12 km) har fortsatt vidare och slagit ett rejält distansrekord. 12 km var det längsta innan. Men på vägen till Bondberget får han en rejäl kramp. Som tur är kan Tomas som ligger längst bak tillsammans med övriga deltagare hjälpa Johan och till och med fixa så han blir hämtad med bil. Kanonbra jobbat! Tycker bilden på Johan är helskön och han har lovat att hänga med nästa år och springa ännu längre då 🙂

VVUT2016Utsikten

Utsikten från Utsikten i Huskvarna

Väl framme vid Öxnegården möts jag av min familj. Riktigt härligt att träffa barnen, det ger en sådan energikick! Marie hade dessutom fixat kaffe till mig vilket var oerhört gott efter ca 4,5 timmes löpning. Habogänget som var med förra året har guidat den snabbaste gruppen som redan hunnit pausa ett tag. Här passar jag på att byta tröja, alltid gött med torrt på överkroppen när man är ute länge. Energi- och vätskeintaget har fungerat väldigt bra hittills. Jag håller på och testar sportdrycken Umara. Så i mitt Salomon S-Lab Sense Ultra Set har jag haft två halvlitersflaskor. I den ena har jag haft Umara och i den andra först vanligt vatten sen Resorb. Till detta har jag även ätit lite Snickers/Twix samt lite lättsaltade chips. Vi får vänta lite innan Tomas och sista gruppen anländer till Öxnegården. Första gänget är sugna på att starta för att inte bli för kalla medan de väntar så de börjar springa mot IKHP. Jag pratar lite med Tomas och vi bestämmer att han ska bara ta en kort paus och sedan springa med en löpare som hoppat på vid Öxnegården och komma ikapp oss vid IKHP. Själv hamnar jag i en liten grupp mittemellan som består av Johan, Rasmus och jag. Johan och jag springer ofta långpass ihop och Rasmus var med på VätterVyernas förra året. Rasmus ska i väg och jobba snart men han vill göra distansrekord på banan så han hänger på oss en bit. Här blir det en del asfalt igen då vi springer från Öxnegården ned till Huskvarna och sen kommer banans längsta stigning då vi ska följa Pustaleden vidare till Utsikten ovanför Huskvarna och sen vidare till IKHP innan vi kommer att börja springa på John Bauerleden.

VVUT2016Strutsabacken

Johan och jag vid Strutsabacken

Solen värmer skönt och vi pratar om allt möjligt när vi passerar genom Huskvarna. Sen helt plötsligt hör jag hur det piper till i en av mina fickor på vätskevästen. Däri har jag min actionkamera som jag använder för att dokumentera dagen. Tyvärr har jag missat att stänga av den när jag filmade senast vid Öxnegården och nu har den filmat i min ficka i över en halvtimme vilket gjort att batteriet har tagit slut. Typiskt! Väldigt synd för sista delen av banan bjuder på den vackraste naturen längs med de spektakulära östra Vätterbranterna och de högsta utsiktsplatserna vilket hade varit väldigt roligt att ha med på film. Men det är inte mycket att göra åt det. Vi börjar ta oss den branta stigningen uppför Pustaleden och trots att det är rejält många höjdmeter på kort tid så känns ändå humöret bra. Jag ska till Kullen. Solen skiner, utsikten är härlig och vi är ute umgås en lördag. Inte mycket man kan klaga på då egentligen trots att det börjar kännas att man har fyra mil i benen och att vi varit ute i ca fem timmar. Vi säger hej då till Rasmus vid Utsikten och springer vidare upp mot IKHP. Det här partiet är väldigt roligt att springa tycker jag. Trots att det är sega uppförsbackar så har man hela tiden den hägrande vackra utsikten åt väster ut över Jönköping och stigarna bjuder på härligt slingrig och teknisk löpning. Utsikten från Strutsabacken går inte av för hackor och jag är nöjd med att jag känner mig bra mycket piggare jämfört med förra året och att energiintaget fungerar bra. Otroligt när man tänker efter hur mycket jag utvecklats och lärt mig under mitt senaste år som ultratraillöpare.

Vid IKHP möter vi resten av gänget som sitter och njuter i solen och fyller på energi. Tomas och Petter dyker upp bara några minuter efter oss och vi är samlad trupp inför den sista och jobbigaste etappen. John Bauerleden till Kaxholmen och sen målgång på Vista Kulle. Systeryster Jenny har kört upp bilen till parkeringen vid IKHP och vi fyller våra depåer och ger oss i väg. Upplägget med fler vätskestopp har fungerat kanon tycker jag! Man kan springa med väldigt lätt packning mellan stoppen och behöver bara ha med det allra nödvändigaste. Riktigt roligt att vi ger oss ut samlad trupp. Vi passar på att ta en gruppbild vid den första utsikten på John Bauerleden men sedan när stigarna ringlar sig sakta uppför Huskvarnaberget blir det snart tydligt att vi har olika mycket spring i benen.

VVUT54KGänget

Återigen hamnar jag lite mellan två grupper. Johan älgar på och vill hänga på första gruppen där den enda kvinnan som är med nu, Eva som dagen till ära fyller år, verkar vara oerhört pigg. Snacka om härligt sätt att spendera en födelsedag på! 🙂 För min egen del känns det som att jag hamnar för långt före större delen av de som är kvar så jag får släppa och tar följe med dagens äldsta deltagare. Christian från Bankeryd som är 57 år och som det visar sig ska springa IronMan i Kalmar i sommar. Vilken kämpe! Oerhört imponerande att springa så här långt och när det dessutom visar sig att han inte brukar springa trail i vanliga fall. Vi tjötar på och jag är trots att benen gör ont och det märks att man börjar bli trött och sliten riktigt nöjd med att jag jämfört med förra året springer större delen av sträckan till Kaxholmen som jag mestadels gick, halvsprang på grund av enorm energibrist förra året. Det är några löpare som får avvika här och ta en genväg in till Kaxholmen och Tomas som håller ihop fältet har hamnat en bit bakom. Två andra löpare kommer ikapp oss och vi väntar in Tomas där vi ska avvika från John Bauerleden och börja springa in mot Kaxholmen. Här känns det inte helt fel att stanna, pusta ut och stretcha lite innan Tomas dyker upp. Det dröjer inte länge och när vi fortsätter vidare så kommer vi upp till banans högsta punkt vid Målkulla. Utsikten här är lite speciell för man får en praktfull vy över både Kaxholmen och Landsjön och Vättern och Vista Kulle som bakgrund.

VVUTKaxholmen

Utsikten mot de två sjöarna från Målkulla

VVUTMotVistaKulleSolen ligger nu på andra sidan Vättern och ger ett skönt sken men det har börjat blåsa en hel del från Vättern med så jag tar på mig en extra vindjacka jag haft i vätskevästen. De andra fortsätter springa under tiden så jag hamnar lite efter. Segt att kuta ikapp på trötta ben men jag är väldigt nöjd med att vi närmar oss slutmålet och att jag ändå klarar av att springa så pass bra. Efter att vi passerat Kaxholmen återstår småstigar och grusväg innan vi står inför dagens sista backe. Vi möter Eva som sprungit med den första gruppen och hon verkar fortfarande oförskämt pigg. Eva skulle nog göra riktigt bra ifrån sig på vilket längre traillopp som helst i Sverige. Urstark! Hon har parkerat bilen på fel sida Vista Kulle så hon tackar för dagen och springer vidare. Det är sammanbitna löpare som nöter på i motvinden mot Vista Kulle. Vi passar på att ta ett kort innan vi tar oss an den sista backen. Johan sitter och väntar på högsta punkten på kullen men för mig hägrar utsikten lite längre bort som jag valt som slutpunkt för VätterVyernas. Nu är det nära! Känslan när vi trötta och med tunga ben springer den sista biten är helskön! Det är en sådan speciell och härlig känsla att ha genomfört en rejäl utmaning tillsammans. Tomas jublar och jag med när vi kommer till utsiktsplatsen. Solen skiner genom lätt disiga moln på andra sidan Vättern där vi startade nästan åtta timmar tidigare och Jönköping breder ut sig i fjärran. Underbart att bara njuta av vidunderlig utsikt och vara så där gött nöjd med dagens prestation.

Det blåser rejält på toppen så vi tar oss med halvt stapplande steg nedför den branta västra sidan av Vista Kulle ned till parkeringen. Där nere kommer två glada killar ivrigt springandes mot mig. Det märks att de längtat efter mig och glädje och kärlek fyller mitt hjärta. Även om att vara trebarnsförälder kan vara kämpigt så kan en dag på stigarna ge en perspektiv även på sådana saker. Adrian och Edvin skulle gärna fortsätta upp till toppen. Vi har vandrat dit upp flera gånger men för min del räcker det helt klart med backar för i dag 🙂 Vid parkeringen blir det lite mer gött häng och tjöt om dagens äventyr. Jag passar på att tacka min syster Jenny som rattat följebilen hela dagen innan hon kör tillbaka mot Bankeryd med de deltagarna som beställt skjuts dit. Sen säger jag hej då till Tomas och tackar för dagen innan han åker hemåt med frugan Ebba som tyvärr inte kunnat vara med under dagen. Förra året var hon den enda kvinnan med på VätterVyernas men i dag var det sex stycken! Gött! Trött och nöjd och glad åker jag hemåt med familjen och trots slitna, stela ben längtar jag redan tills nästa gång vi ger oss ut på det galna äventyret att springa från Bankeryd till Vista Kulle.

VätterVyernas Ultra Trail 2016 - Målgång!

Sammanfattning

Dagen blev en riktig succé! Många gamla och nya deltagare, solsken istället för mulet väder och om jag räknat rätt så tog sig 11 av 28 hela vägen till Vista Kulle. Extra roligt med all positiv feedback från deltagarna och att så många av de som inte sprang hela vägen är taggade att göra det nästa gång. För egen del är jag väldigt nöjd med att jag trots 1.5 veckas förkylning innan sprang hela vägen och att det fungerade bra med energi och vätska. Sen förra VätterVyernas har jag faktiskt inte behövt korta av något ultrapass på grund av problem med energi/vätska så den läxan känns det som jag har lärt mig. Stort tack till min syster för att hon ställt upp och hjälpt till med följebilen och extra stort tack till min fru Marie som låter mig genomföra mina galna idéer 🙂 Älskar dig!

Som tur är har jag flera galna idéer och upptåg så håll utkik här på bloggen om du är sugen på att hänga med!