Trail Och Mustasch

Förra lördagen var det äntligen dags för mig att starta i loppet jag velat springa sen premiärupplagan för två år sen, Trail Och Mustasch. De två tidigare gångerna har det inte fungerat då det legat för tätt inpå VätterVyernas Ultra Trail, men för att råda bot på det så flyttade jag på VätterVyernas så det skulle skilja tre veckor mellan.

Tyvärr har jag lyckats få fortsatta problem med hälsenan som trilskats då jag lyckades trampa helt fel på en rot. Detta gjorde att uppladdningen inför Trail Och Mustasch inte blev helt optimal. Först en veckas löpvila och i samma veva som jag skulle testa hur hälsenan kändes så fick jag höra att Jonas Buud skulle till Jönköping och ville ha löpsällskap. Inte var dag man har chansen att springa med en världsmästare… Det fick helt enkelt bära eller brista. Då vi var fler som sprang kunde jag vika av om det inte kändes bra. Väldigt roligt att springa och prata med en oerhört sympatisk världsmästare. Arvid som höll i taktpinnen är en av Jönköpings vassaste löpare och Jonas och han sprang lugnt och enkelt i 4-tempo på de kuperade stigarna på Huskvarnaberget och småpratade medan vi tre övriga så småningom fick det tuffare att haka på. Men hälsenan fungerade och det blev ett minnesvärt och hårt träningspass för min del. Annorlunda men bra uppladdning inför tre mil trail på TOM.

Loppet arrangeras av Bergslöparna som jag träffat flera gånger på lopp och Josefin är dessutom ledare i Team Nordic Trail så vi träffades på TNT-dagarna i höstas också. TOM är ett speciellt lopp på många sett. Det arrangeras till minne av Tom. Tom Bjernerud som var nära vän till Bergslöparna och som dog i en lavinolycka i 2013. Sen så ska alla deltagarna ha mustasch, åtminstone när man går i mål. Ett riktigt roligt och bra initiativ för att hedra en vän! Detta har också inneburit att jag för första gången i mitt liv gjort ett försök att samla ihop till något som kanske skulle kunna beskrivas som en mustasch. Tyckte min hashtag #frodigmuschellerpåritadtusch var ganska passande 🙂

Av vad jag läst om loppet så verkar det ha en sådan där mysig, familjär stämning och en bana i härlig natur och som bjuder på en och annan backe. Mycket mer behöver man inte en solig lördag i början på april. Att dessutom en hel del folk som jag känner via tidigare lopp och sociala medier också skulle dit gjorde inte saken sämre. När vi (Marie, min fru och Eric) väl hämtat ut våra nummerlappar hinner jag bara gå på toaletten innan jag stöter på både Johnny från Paceonearth och Cristoffer från Bergspodden. Det blir bara några korta ord innan vi ska åka vidare till starten och där händer samma sak igen. Går några meter mot starten sen passerar vi ett gäng bekanta ansikten, nämligen Team Fillinge Ultra. Under mitt allra första trailmarathon sprang jag ihop med Fredrik och Andreas och vi hann snacka en hel del och efter det har vi följt varandra på sociala medier. Extra roligt var att nu fick jag även träffa en av de roligaste personerna på Instagram, Marcus eller mer känd som uberschwester! Gött snack och sen det var dags för att loppgenomgång.

Fredrik och Marcus i Team Fillinge Ultra.

Inser att jag nog aldrig varit i en folksamling med så många mustascher i samtidigt tidigare 🙂 Pratar lite med Josefin och sen är det dags att värma upp och se vilket humör hälsenan är på idag. Inte alls bra humör verkar det som. Illa. Har sen innan bestämt att prestation får vara sekundärt, en härlig löprunda på nya stigar är målsättningen och att det inte ska göra ont.

Fram till första stigningen är det grusväg och när väl starten går så är konstigt nog känslan i hälsenan helt annorlunda. Jag kör på i lite högre tempo än planerat men när vi når Håleberget och banans värsta stigning så känner jag av hälsenan desto mer. Som tur är dikterar lutningen tempot här och den säger klart och tydlig gåbacke så det är bara att powerhika uppför de fina stigarna. Redan nu kan man ana att utsikten där uppe ska vara något utöver det vanliga. Nackdelen med lopp är att man ganska snabbt passerar utsikterna. Vyn från Håleberget var verkligen magnifik och hade jag sprungit långpass hade jag stannat upp och bara njutit länge där upp. Nu bär det istället av nedåt på tekniska stigar som kryllar av rötter. Inte perfekt för en trilskande hälsena och jag har dagen till äran valt sommartrailskorna som inte har bästa greppet på rötter gör att jag får ta det lite lugnt här.

Foto: Bergslöparna

Sen arbetar vi oss vidare till första checkpointen. Vi ska stämpla våra Sportidentpinnar på tre ställen och på första stället gör banan en liten loop så man möter först de löparna som ligger före som redan har hunnit stämpla och på tillbakavägen ser man vilka man har hack i häl. Mycket roligt och bra tillägg till en bana då det blir glada hejarop samtidigt som man kan hålla lite koll på fältet. Sen bär det av utför en galet lång nedförsbacke på grusväg. Här känner jag av hälsenan och kan inte älga på i vanlig takt och flera löpare passerar Eric och mig på vägen ned. Fram tills nästa vätskekontroll vid 12.5 km springer vi förbi Stora Resjön och får delvis ganska teknisk terräng men mestadels större stigar och grusvägar. Strax innan vätskekontrollen känns det inte alls bra i hälsenan och jag funderar ett tag på om det är värt att fortsätta. Eric fyller på sin handvattenflaska vid vätskekontrollen vilket gör att jag passar på att gå lite i förväg och efter det så händer något. Det är som att stumheten i hälsenan släpper och samtidigt hittar jag tillbaka till någon form av tävlingsflås. Lite konstigt att det ska ta 13 km innan man får spring i benen. Kollar med Eric som börjar tappa om det är ok att jag kör på och sen känns det som att jag springer ett annat lopp helt plötsligt. Jag börjar passera löpare och tävlingsinstinkten infinner sig.

 

Foto: Bergslöparna

Foto: Bergslöparna

Vid nästa vätskestation strax innan 21 km har jag plockat många placeringar och plötsligt möter jag Fredrik från Team Fillinge Ultra som jag gärna hade hamnat före i resultatlistan. Han har redan stämplat så nu gäller det att jaga vidare. På loopen ut till stämplingen möter jag även Johnny från Paceonearth och får till ett Go Johnny Go! Sen bär det av utför och vi passerar Farfarsstugan vid Övralid. Här är det fullt med publik som hejar och utsikten mot Vättern är slående. Att vi sen fortsätter ned på slingriga härliga stigar kantade av ljuvlig grönska gör inte saken sämre.

Måste säga att jag nästan ser snabb ut på den här bilden vid Farfarsstugan 🙂 Foto: Bergslöparna

Nu är vi ett gäng som springer lite omlott och jag kommer ikapp Simon som var med på VätterVyernas några veckor tidigare. Roligt att man stöter på varandra på stigarna igen! Nu börjar vi närma oss målgång och jag börjar bli riktigt trött. Kämpar på för att inte tappa några placeringar och hoppas fortfarande på att se Fredriks färgglada utstyrsel skymta längre fram på stigarna. Innan sluttampen springer man på en rullstensås med branta sidor. Ovanligt och vackert! Sen stöter jag på två fotografer tätt inpå varandra vilket bidrar till att jag lyckas hålla tempot hela vägen in i mål. Missar Fredrik med en och en halv minut men har knappat in två minuter sen sista stämplingen. Marie som sprungit den kortare banan på 14 km är redan i mål. Hälsenan har fungerat helt ok, men det känns att ett så här långt pass inte var optimalt. Konstigt nog har jag lyckats få negativa splits på mina miltider, vilket känns riktigt bra såhär i efterhand. Prestationsmässigt kunde jag gjort bättre med mer träning efter VätterVyernas och utan en hälsena som inte riktigt vill vara med. Men jag är grymt nöjd med att jag hittade någon form av tävlingstempo efter 13 km och att det bar hela vägen in i mål. Det kan bli riktigt bra till Soteleden Terrängmarathon som är vårens stora mål. Nu gick jag in på dryga 2h 40 minuter och en 15:e plats av 80 startande.

Foto: Bergslöparna

Väl i mål blev det sedan gött tjöt med olika löpare. Väldigt avslappnat och härligt att mingla runt. Personligen ser jag gärna mer av sådant på lopp och gärna någon form av after run. Överlag var Trail Och Mustasch ett kanonlopp! Mysig, familjär stämning. Har nog aldrig sprungit en så välmarkerad bana. Varierad terräng och natur men det kunde varit lite mer stig istället för grusväg. Det verkar vara många löpare som återkommer varje år och det är min plan i fortsättningen med. Det kryllar ju inte av lopp där man får springa 30 km i naturen och samtidigt ha på sig någon form av mustasch i närheten av Jönköping 🙂

Marie och jag efter målgång Foto: Bergslöparna

Vad det gäller själva mustaschodlandet så var det en helt ny upplevelse för mig. Inser i efterhand att jag nog borde ha börjat bra mycket tidigare :-{) Sen kändes det lite konstigt då det var som att köra Movember ensam och ingen fattar varför. Men jag gillar att utvecklas så till nästa år får det bli en bättre satsning på den biten också! Vi ses väl på startlinjen 2018?