Soteleden Terrängmarathon – Lillebror för en dag

Så var det äntligen dags för vårens stora lopp för min egen del! Soteleden Terrängmarathon lördagen 2/5. Som jag längtat! Efter att ha läst en hel del om premiärloppet förra året samt att jag sprang en stor del av Axa Fjällmaraton med en av arrangörerna (läs mer här!) så har jag varit toksugen på att ta mig an de bohuslänska klipporna och stigarna. Vi har i flera år semestrat i Bohuslän och då har jag passat på att utforska den härliga naturen och att få springa ett lopp i den vackra och krävande miljön verkade på förhand som en riktig höjdare.

Passande nog hade arrangörerna IK Granit knåpat ihop ett väldigt förmånligt boendepaket i Ramsviks stugby där man fick bo två nätter och då ingick även två frukostar, grillbuffé på fredagen och after run-buffé på lördagen. Allt detta för 924 kr per person samt att barn bodde och åt gratis. Perfekt för oss med två småbarn!

IMG_7258

Vackert boende vid Ramsviks Stugby och Camping

Efter en god frukost på lördagmorgonen bar det av till tävlingsområdet i Bovallstrand ca 15-20 minuter bort med bil. Redan vid nummerlappsutlämningen stöter jag på det första bekanta ansiktet för dagen, Fredrik, som jag mötte på Axa Fjällmaraton förra året. Roligt att småprata lite innan det var dags för att få på sig nummerlappen och bege sig till startfållan. Väl i startfållan börjar spänningen att stiga. Det är något speciellt med att stå där och vänta. Känna atmosfären och gemenskapen. Även om alla inte känner varandra så har vi samma mål för dagen. 44 km teknisk terräng med klippor, rötter, stenar och en rejäl dos höjdmeter ska vi alla tampas med. Hälsar glatt på Michael Garnander, också ledare i Team Nordic Trail som jag träffade på ledarkonventet i vintras. En riktig långloppsaficionado som sprang premiären av Soteledens Terängmarathon förra året.

SoteledenStart

Redo för start!

Vi får information om loppet och spänningen stiger ännu mer. Planen för dagen är att ta det riktigt lugnt i början och satsa på att ta sig runt. Av vad jag läst och hört innan så är banan väldigt krävande och när det gäller lopp över halvmaradistansen behöver jag bara använda ena handen för att räkna hur många jag gjort så då är det bäst att ha respekt inför uppgiften.

Redan efter andra svängen hamnar jag sida vid sida med en man klädd i löparkjol och Team Nordic Trail t-shirt som jag känner igen från många härliga bilder och inlägg på Facebook men som jag aldrig träffat i verkliga livet. Björn Källström med det suveräna skägget har säkert många sett på Team Nordic Trails sida på Facebook. Detta är en av de roliga sakerna med traillöpning. Då det fortfarande är en relativt liten sport så kan man nästan alltid stöta på någon som man känner igen om man är någorlunda aktiv på sociala medier. Då Michael redan älgat på fram i täten hakar jag på Björn och pratar med honom. Det är också en av fördelarna med sådana här lopp. Det är så långt så de första timmarna innan man blir alldeles för trött är som upplagda för gött snack om allt möjligt och för god stämning på stigarna.

11022545_10153224538717978_4285628768399906282_n

Björn – Trailglädjespridare

Redan strax efter en kilometer ställs klungan jag springer i för ett val. Stigsystemen vid Bovallstrand verkar vara ett riktigt kluster av stigar i alla möjliga riktningar och för egen del blir jag osäker på vilken markering vi ska följa. Visste sen innan att det skulle vara orange/vit och blå/vit runt hela banan men här pekar det blå/vit åt vänster och orange/vit åt höger. Sa de vid informationen vilken som skulle trumfa den andra? Många av oss är osäkra men som tur är så är en löpare från IK Granit med i samma klunga och han säger att vi ska höger så då kör vi åt höger.

Soteleden

Foto: Björn Källström

Ungefär vid det här stället som ni kan se på bilden ovan hör jag någon bakom mig säga: ”-Vilken fin vägg!” Lite undrande vänder jag huvudet bakåt och säger: -”Va?” Det visar sig att löparen bakom mig håller på med bergsklättring och att hans bror springer framför mig så det var honom han pratade med. Vi fortsätter prata klättring, löpning och livet i allmänhet och jag känner att de håller ett tempo som passar mig bra samt att de verkar vara rutinerade så det känns perfekt att haka på bröderna. Löpning har hittills varit varierad med klippor, tekniska skogsstigar och mycket upp och ner. Själv är jag väldigt förtjust i att springa på klippor och speciellt när det är smala, knixiga stigar som böljar hit och dit. Till slut utbrister jag i eufori: -”Jag skulle kunna betala för att springa på klippor hemma!” och får genast medhåll av närmaste löpare. Det är något speciellt alltså.

SoteledenKlipplöpning

Underbar klipplöpning! (Foto: Björn Källström)

Vi tuffar på och har varit ute i över en timme när den ena brodern, Niklas Fernqvist, slår till med dagens kommentar: -”Åhh vad grant! Vi springer då genom en ljuvligt grönskande dalgång och jag kan inte annat göra än att instämma: -”Grant var ordet!” Det skulle man nästan kunnat säga var och varannan minut för Soteleden bjuder på skönhet av högsta klass. Naturen som är på väg att spricka ut i full vårprakt berör på en själslig nivå och banan bjuder på varierade partier där det är lövskog, barrskog, ängsmark, givetvis klippor i överflöd men i princip allt som man kan tänka sig i södra Sverige. Vi kommer även till en liten sjö som direkt ger fjällvibbar.

SoteledenGrant

Grant var ordet! (Foto: Björn Källström)

SoteledenFjällsjö

Liten fjällsjö? (Foto: Björn Källström)

Allting flyter på och vi har det så trevligt på stigarna att vi lyckas springa fel en liten bit. När vi springer tillbaka upptäcker vi att vi missat två stora feta orangea pilar som pekar åt höger och fortsatt rakt fram istället. Ibland kan det vara en nackdel att ha för trevligt sällskap 😉 Efter loppet får jag höra att det är flera som sprungit fel, bland annat den troliga vinnaren och tvåan vilket är lite synd. Men jag vill inte klandra arrangörerna utan det var bra markerat hela vägen. Möjligtvis kunde de ha tryckt lite mer på att orange/vit gick för blå/vit så det inte blev några missförstånd. Det luriga när man springer på en led som Soteleden som grenar sig åt alla möjliga håll är att folk kan springa fel och ändå tro att de springer rätt, vilket jag tror var fallet med många av de som sprang fel.

SoteledenVatten

Gött häng vid andra vätskekontrollen (Foto: IK Granit)

Efter andra vätskekontrollen vid 16 km så var det dags för det partiet som tävlingsledningen beskrev som det tuffaste. Först fick vi faktiskt en liten andningspaus för vi fick springa på en av de få grusvägarna på banan och dessutom var den relativt flack. Men sen blev det åka av! Upp för flera rejäla branter med smaskiga vyer som belöning på toppen och rolig utförslöpning på många ställen. Vi passerar banan högsta punkt vid ca 22 km och sen bär det vidare mot Nordens Ark och nästa vätskekontroll vid 27 km.

SoteledemKlipplöpningDelux

Jag före mina storebröder för dagen, Per och Niklas 🙂 (Foto: Björn Källström)

SoteledenStup

Living on the edge! (Foto: Björn Källström)

SoteledenKlipputsikt

Fina vyer fanns det gott om! (Foto: Björn Källström) 

Ovan kan du se ett litet filmklipp från löpningen ned mot vätskekontrollen vid Nordens Ark. Strax innan vätskekontrollen får jag krampkänningar på baksidan av vänstra låret. Inte bra! Men efter en välbehövlig vila vid vätskestationen är känningarna borta och jag känner mig helt plötsligt riktigt på g. Får för mig att ligga längst fram och dra lite i vårt gäng vilket jag inte gjort mycket hittills och det flyter på bra och vädret är härligt. Men sen framåt 30 km börjar jag bli trött. Nu är det den andra brodern, Per Fernqvist som tar över taktpinnen och han håller ett riktigt bra tempo. Jag får fokusera allt mer på att bara hänga på och nu märks det på oss alla tre att vi börjar bli riktigt trötta. Banan fortsätter dock att utmana oss på alla sätt och vis med fortsatt mycket tekniska stigar med rötter, stenar, lera och klippor. Vi börjar komma ikapp en del löpare vilket känns positivt.

SoteledenLövskog

Foto: Björn Källström

Nästa vätskestation var vid 35 kilometer och där var jag riktigt trött. Att det då återstod nio kilometer kändes helt plötsligt ofantligt långt. Det var bara att bita ihop och fortsätta tugga på. Det började bli allt svårare att hänga med Per och Niklas. Vi hade kommit ikapp ett gäng löpare vid vätskestationen så nu var vi en grupp och vi sprang i fantastiskt fina lövskogar, men det var hela tiden upp och ner. Vid 39 kilometer var det vätskestopp igen och direkt efter det bar det upp på snirkliga, steniga stigar. Började bli riktigt trött nu och hade tappat mina storebröder för dagen helt och hållet nu. Baksidan på vänsterlåret börjar ge krampkänningar igen och det är nu det är dags att visa att det man inte har i benen det får man ha i huvudet. Pannben för hela slanten. Får fetkramp när jag är helt ensam i skogen, brukar i princip aldrig ha kramp i vanliga fall, men dagens extrema eskapad har satt sina spår. Krampen släpper och jag kämpar vidare.

SoteledenStig

Smalt och lurigt med bara några kilometer kvar! Inte riktigt optimalt med ca 5 timmars löpning i benen 😉 (Foto: Björn Källström)

Till slut händer något som jag aldrig skulle ha trott innan. Jag börjar längta efter den sista asfaltssträckan in i mål!?! De som känner mig beskriver mig som ”allergisk mot asfalt” och det stämmer rätt så bra. Men efter flera timmars slit med oerhört tekniska stigar känns det faktiskt riktigt lockande med lite apatisk asfaltslöpning utan fokus där man bara behöver lyfta minimalt på fötterna. Jag är helt enkelt riktigt trött. Försöker fokusera och tänka på tekniken och fast det känns som att jag rör mig i slowmotion så håller jag nu faktiskt ett relativt ok tempo och kan till slut lufsa ut på det sista asfaltspartiet in i Bovallstrand och jag rundar en husknut och är inne på tävlingscentrumet vid Bovallstrands skola och ser hur min familj står och hejar och jag passerar mållinjen. Det ser säkert inte så graciöst eller helt utan tillstymmelse till vackert ut. Men oj vad nöjd jag är! De sista fem kilometerna har tagit mig 42 minuter att avverka men nu är jag minsann i mål.

SoteledenMalKänslan att efter målgång få en svettig kram av mina kompanjoner för dagen, Per och Niklas Fernqvist, är helt fantastisk. Egentligen för mig totala främlingar men efter över tre timmars relativt brutal traillöpning tillsammans känns det som att vi har delat något väldigt speciellt tillsammans. De gick i mål med bara fyra sekunders mellanrum och jag som inte har någon bror kan förstå den där speciella känslan av samhörighet som de måste ha efter att fått vara del av gemenskapen under några timmar. Utan dem hade det garanterat tagit mig längre tid att ta mig runt. Det var härligt att se hur de samarbetade och jag kan tänka mig att man som bröder triggar varandra att kämpa hårdare för man vill komma först.

Sammanfattningsvis kan jag bara ge en stor eloge till Soteleden Terrängmarathon och IK Granit. Ett fantastiskt lopp och kanonbra arrangemang! Jag längtar redan till nästa år! Just när det gäller lopp runt marathondistansen (detta var 44 km) så tror jag det inte finns något tuffare i södra Sverige. Arrangörerna utlovade 900 positiva höjdmeter men min klocka visade nästan 1300 höjdmeter. Om man jämför höjdgrafen med den jag fick på Axa Fjällmaraton kan man se att Soteleden är taggig och återhämtningsmöjligheterna är få. Axa består mer av rejäla långa stigningar och sen långa utförslöpningar.

HojdkurvaSoteleden

Höjdkurvan för Soteleden

HojdkurvaAxa

Höjdkurvan för Axa

Sett till min egen prestation är jag överlag väldigt nöjd och jag ser fram mot att försöka förbättra min tid nästa år. Det blev en 22:a placering av totalt 93 startande. Jag hade fått en möjlighet att testa Tailwind som är en sportdryck som är framtagen för att täcka alla behovet både av vätska, energi och elektrolyter under ett lopp samt att den är snäll mot magen. Jag hann bara testa den på ett långpass innan Soteleden men det kändes bra och det fungerade kanon under loppet med. Jag behöver dock träna lite mer på hur ofta man ska dricka tror jag för jag sparade nog lite för länge på vätskan på slutet utan borde nog tryckt i mig mer mellan de sista två vätskekontrollerna. Jag återkommer med en utförlig recension när jag testat det lite mer ingående.

Boendet på Ramsvik var toppen och personalen sa att de skulle ha samma erbjudande nästa år och det kan jag verkligen rekommendera om man åker långväga som vi gjorde. Det här är ett lopp med stor potential. Frågan är vad arrangören IK Granit vill. Platserna tog slut på 48 timmar i år och de lär väl ryka ännu snabbare nästa år. Men mycket fler deltagare skulle kräva ett annat tävlingscentrum för parkeringsmöjligheterna i Bovallstrand kändes begränsade. I alla fall på de parkeringar vi besökte. Vill du springa ett oerhört krävande, vackert och gemytligt lopp så får du hänga på låset nästa år! Spana in hemsidan för loppet här: http://www.sltm.nu/index.html

Resultat

Damer 44 KM

1 Mia Gyllenberg I2IF Triathlon Karlstad 5:14:27

2 Malin Attlin Årsta 5:23:50

3 Helena Sandin LK TV88 5:25:53

Herrar 44 KM

1 Patrik Lindegårdh Tolered-Utby OL 4:36:16

2 Patrik Paulsson IK Granit 4:41:22

3 Tomas Albinsson Team Rockrunners 4:47:13

Damer 21 KM

1 Christin Ljungars Bovallstrand 2:11:29

2 Fanny Siltberg Lonesome Runners 2:14:40

3 Karin Ryberg TNT 2:15:24

Herrar 21 KM

1 Magnus Rabe Gubbsen Laufclub 1:43:20

2 Håkan Öhlund IK Hakarpspojkarna 1:46:05

3 Svante Lundgren Solvikingarna 1:52:05

 


/ Johan Brodén

”Dä ä bare å löp!”