Soteleden Terrängmarathon 20 km

En av vårens absoluta höjdpunkter är familjens besök på Ramsviks Stugby samt loppet Soteleden Terrängmarathon. För två år sen sprang jag hela distansen, förra året sprang min fru Marie 20 km:aren och i år hade vi barnvakt så nu kunde vi springa båda två. Jag skulle egentligen springa långa distansen (44 km) i år igen, men den kärvande hälsenan som varit väldigt fram och tillbaka fick mig att ta mitt förnuft till fånga och jag bytte ned mig till 20 km.

För tredje året i rad fick vi strålande solsken på tävlingsdagen och nu var det inte tal om den här konstiga vårsolen vi haft senaste månaden med mycket sol men samtidigt svinkallt och snö i luften utan nu var det verkligen varmt, sommarvarmt! Över tjugo grader. Jo, man tackar 🙂 Underbara förutsättningar. Det mysiga med Soteleden är att de har ett maxtak på antalet deltagare på 300 och detta gör att loppet ofta säljer slut fort. Själv har jag hängt på låset de senaste åren och kommer garanterat göra det igen till nästa år. Stämningen blir då väldigt familjär. Folk småpratar innan loppet och det är lätt att hitta personer man känner. För oss med barn är det perfekt att start och målgång är vid en skola där det finns klätterställning, fotbollsplan, gungor och lekplats. Som upplagt för gött efterhäng 🙂

Jag ogillar skarpt att ha skadekänningar och är väldigt ovan med det så jag visste inte alls hur det skulle kännas inför dagens lopp. Innan starten hann vi prata lite med både Joel och Bengt från Team Nordic Trail i Göteborg. Joel mötte jag för första gången på Billingen X-trail för flera år sedan och vi var ledare tillsammans på familjelägret med Team Nordic Trail i Edsåsdalen förra sommaren. Är du sugen på ett grymt roligt läger och en fantastisk semesterupplevelse med familjen så missa inte att följa med på årets läger där både Joel och jag kommer att vara ledare! Läs mer här 🙂

Joel vid starten

Marie och jag hinner värma upp kort innan det är dags för start. Helt ok uppvärmning och inte alls samma stela känsla i hälsenan som jag hade inför Trail och Mustasch för en månad sen. Det är gött med stämningen i startfållan inför ett lopp. Nu ska vi ut på trailäventyr och speakern räknar ned och sen bär det av.

Foto: IK Granit

Första milen är en galen trailbergochdalbana med smala stigar som slingrar sig upp och ned på klipphällar och som bonus har man allsköns trevligheter som rötter, stenar, pinnar och blöta klipphällar som gör att man får ha fullt fokus om man ska försöka pinna på lite. Sån här löpning älskar jag! Man är så i nuet och allt handlar om var du ska sätta fötterna för att ta dig fram så fort som möjligt och att du dessutom gör det i en helt fantastisk vacker miljö med varierad natur intensifierar bara upplevelsen. Synd bara att jag har fötter stora som båtar (storlek 46) som inte direkt underlättar när det är rötter och lera i vägen samtidigt som man ska klämma sig igenom en klippskreva och hoppa ned efteråt. Helt enkelt galet sköj och jag skrattar högt för mig själv när vi böljar nedför stigar som barn som just upptäckt hur fantastiskt det är att kunna springa. På fötterna har jag mina i princip helt nya Salomon S-Lab Sense 6 SG som får åka på en provkörning utan dess like. De klarar alla utmaningar längs med banan galant! Ett första intryck dyker upp inom en snar framtid här på bloggen.

Inte så rena S-Lab Sense 6 SG – Men ser du vad glada de är efter ett helt fantastiskt lopp 🙂

Sen kommer vi till den första rejäla stigningen. Helt plötsligt har någon slängt in ett berg mitt i banan och det blir brant. Hiskeligt brant. Fram med powerhikarskillsen och kämpa sig uppåt. Du vet att du är ute på ett av Sveriges hårdaste lopp när det finns rep utmed banan för att det är så brant 🙂

Vi har varit ett litet gäng som hållit ihop i princip hela vägen till första vätskekontrollen vid 8.5 km men där stannar jag till lite och ser till att få i mig ordentligt med vätska. Jag har med mig min lätta Salomon S-Lab Sense Ultra Set och i den har jag en soft flask med o,5 liter Tailwind. I den andra stora fickan har jag mobilen så jag kan fota lite och ifall hälsenan skulle strejka eller om det hänt något med barnen. Att jag valde att ta med extra vätska ångrar jag inte. Värmen tar på oss löpare och jag dricker rejält med Umara på vätskekontrollen i den fina kåsan vi fått med oss så att arrangörerna inte ska behöva använda en massa engångsmuggar. Men mitt långa stopp gör att jag hamnar efter vår lilla klunga vilket känns mentalt jobbigt. Jag tycker det är skönt att ha en rygg framför mig att följa när banan är såpass lurig som den är så man kan koncentrera sig på att sätta fötterna rätt och inte ramla och skada sig. Flera gånger hinner jag faktiskt tänka att ramlar jag här så skadar jag mig allvarligt eller dör när jag så smidigt som möjligt försöker ta mig fram över stock och sten. Nu när jag tappat klungan får jag jobba på, både mentalt och fysiskt för att komma ikapp.

Första milen passerar jag på nästan exakt en timme och nu återstår ca 10,5 km och jag vet att den sista milen inte är riktigt lika klurig rent tekniskt sett. Nu tänds hoppet om att hinna runt under två timmar. Om jag hade kunnat träna ordentligt den senaste månaden hade under två timmar varit min målsättning så det känns kanon att hoppet lever trots att jag inte kunnat löpträna som vanligt. Jag kämpar på och kommer ikapp Kristin från TNT GBG. Känner hur orken och flåset hela tiden ökar och precis som på Trail och Mustasch så försvinner den där stelheten i hälsenan och jag får ett gött flow i löpningen. Börjar plocka flera placeringar och älgar förbi de jag sprungit med under första milen. Banan är mer lättlöpt överlag på andra milen men jag vet att det kommer riktigt jobbiga passager med smala klippskrevor, partier med helt enkelt galet mycket sten och smala stigar upp och ned för klippor. Det känns ändå gött att inte vara lika slutkörd när man passerar de här trixiga partierna som jag var för två år sedan när jag sprang den långa banan.

På slutet av banan kommer man upp på klipphällar den man har en makalöst vacker utsikt mot havet. Jag har nu sprungit ensam i 5-6 km och vid 19 km får jag syn på en löpare framför mig. Det är förvånande nog Joel! Jag som räknat med att han ska vara i mål vid det här laget. Glatt ropar jag på honom och vi slår följe. Det visar sig att hans mage krånglat rejält i värmen. När vi kommer ut på asfalten innan mål känner jag att jag har krafter kvar till en spurt så jag försöker kuta för allt vad benen håller för och pumpar på bra på raksträckan in i Bovallstrand. Ändå kommer Joel ångande förbi och på upploppet får jag krampkänningar i baksidan av högra låret och jag går i mål strax efter Joel på tolfte plats. Det visar sig att jag klarat min målsättning och sprungit på 1.59.45, alltså under två timmar med en knapp marginal. Så gött! Riktigt nöjd med min prestation och att jag trots lite strul med hälsenan till och från under våren ändå har en stabil grund sen vinterns träning att stå på. Att komma bara sekunderna efter en gasell som Joel är inte så illa ändå. Några minuter efter kommer Kristin in som första dam. Roligt med TNT på topp!

Gött häng med TNT GBG 🙂

Efter loppet blir det gött efterhäng med TNT GBG innan vi åker tillbaka till Ramsvik för lek och stoj med barnen och sen turistande i Hunnebostrand på kvällen. IK Granit arrangerar ett helt fantastiskt lopp med oerhört rolig och extremt utmanande bana med unik karaktär. Jag längtar redan tillbaka till den fantastiska klipplöpningen och trailbergochdalbanan. Mina förhoppningar inför nästa år är att ta mig under fem timmar på den långa banan. Ska du med så får du nog anmäla dig illa kvickt när platserna släpps i höst 🙂 Att de dessutom haft ett fantastiskt förmånligt boendepaket med Ramsviks Stugby för tredje året i rad är kanon för oss som åker långväga. Servicen där är fantastisk och läget vid havet helt klockrent och det finns massor att göra för barnen. Rekommenderas varmt om du ska uppleva västkusten. Det finns dessutom massor med fina vandringsleder i närheten!