Nytt distansrekord!

Som jag nämnt tidigare ska jag i vinter ta mig an 50 miles (82 km) på Sandsjöbacka Trail i mitten av januari. Som en del i träningen inför det så ville jag testa att se hur det fungerar att springa hela distansen på träning. Sagt och gjort så kom jag på att jag skulle ge mig på min närmsta vandringsled, Södra Vätterleden, och springa hela den på en dag. Men att springa åtta mil helt själv en lördag i mitten av november är väl kanske onödigt jobbigt. Det är alltid trevligare med lite sällskap 🙂 Jag efterlyste pacers för lite gött traillöptjöt och som draghjälp och till min stora glädje visade det sig att det var flera stycken som tyckte det var en bra idé att gå upp tidigt en lördagsmorgon för att springa ända tills det blir mörkt och sen fortsätta med pannlampan på. Det jag inte riktigt hade räknat med var att det skulle vara snö i mitten av november. Snarare att det skulle vara grått, grått och lite mer grått och sen med en underbar mix av blåst och regn för att man ska hålla sig alert under dagen. Men till min stora glädje så kom det snö, en hel del snö, och jag fick prova på att springa de åtta milen med liknande förhållanden sett till vad det troligtvis är på Sandsjöbacka. Gött!

Södra Vätterleden1

Redo för äventyr 🙂

Det som lockar med att springa ultra är att ge sig ut på helt okänd mark. Jag har sprungit långt, länge och kuperat förut. Men just det där när det börjar bli bortom din komfortzon och du får uppleva nya känslor, smärta, glädje och tankar är spännande. Vill jag det och är det något som jag vill göra många gånger? Nu vet jag svaret, men häng med och följ min resa längs med Södra Vätterleden under en dag i mitten av november.

Etapp 1

Till starten av leden i Mullsjö åkte jag med Tomas och där mötte Skägget upp. Skägget har jag träffat en gång tidigare och vi har länge följt varandra på jogg.se. Han planerade att följa med nästan ända fram till Skinnersdal så det skulle nog bli ca sju mils löpning för honom och Tomas plan var att haka på hela vägen. Förutsättningarna var helt klart över förväntan som sagt med härligt vita skogar utanför Mullsjö och strålande solsken och en temperatur strax under nollan. Dock hinner vi bara springa 15-20 meter innan första vägskälet och brist på markering. Tomas har sprungit leden förut och Skägget delar av leden så jag hakar på och hoppas att det hållet de valt är rätt. Vi hittar snabbt nästa och snacket flyter på bra och vi möts av vykortsfina vyer längs med sjön Stråken som leden följer från Mullsjö ned till Bottnaryd.

Södra Vätterleden

Delar av leden har jag sprungit tidigare på Mullsjö X-trail men när vi lämnar Nyhem och börjar färden söderut mot Bottnaryd är det nya stigar för mig och den här delen av leden kan jag verkligen rekommendera. Varierad terräng och härlig stiglöpning på skrå längs med Stråken och vi får även ge oss ut i riktigt djup snö på vissa partier. Snön är ett litet problem då det blir svårt att se var stigarna tar vägen och det gör det svårare att följa leden. Vi lyckas göra två korta felspringningar men annars fungerar allt utmärkt. Förmiddagen är något kylig men det känns ändå som jag valt rätt klädsel för dagen. Långärmad t-shirt, vindjacka, vintertights, vantar, mössa och buff. Var lite wild and crazy då jag körde utan metalldubb och sprang i mina trotjänare Salomon S-Lab Speed som under dagens pass skulle avklara mil #100. Har bara ett par skor med metalldubb och det är ett par gamla Icebug Spirit OLX och de är ganska smala och jag har inte sprungit med dem sen förra vintern så jag vågade inte riktigt dra på mig dem och ge mig ut och springa två maror. Men ett par nya metalldubbade skor till Sandsjöbacka är nog ett måste. Utbudet är inte jättestort men just nu lutar det åt ett par Inov-8 Arctictalon 275.

Rent löpmässigt fungerar det mesta bra med. Känner mig lite stel i ena hälsenan då jag sprang mycket snabbare än jag tänkt under onsdagens intervaller med Team Nordic Trail i Jönköping men annars så känns det bra. Vi får springa i djup snö på en del ställen men mestadels är det stigar täckta av ett relativt tunt lager med snö som vi i sakta mak tar oss fram på. Vädret är fantastiskt och humöret är på topp. Fyller på energi i form av Tailwind, Twix och Tutti Frutti. Men tyvärr visar det sig att Tomas har problem med en fot och han tänker bryta i Bottnaryd. Tråkigt, men bra att han lyssnar på kroppen. Vi går med honom ett tag, fyller på mer energi och sen beger oss vidare mot Bottnaryd då Tomas fru Ebba ska hämta honom utmed vägen.

Södra Vätterleden6

I Bottnaryd ska Alfred möta upp och han har dessutom med vatten så vi kan fylla på våra soft flaskor. Kanon! 🙂 Testade en hemmasnickrad lösning med en tratt från en glassmaskin samt Tailwindpulver med skopa i en påse så kunde jag fylla på nytt pulver och blanda och det fungerade utmärkt. Första etappen från Mullsjö till Bottnaryd var 30 km och det tog oss ungefär 3 timmar och 40 minuter dit. Snön och två felspringningar gjorde att det tog längre än jag planerat. Känslan av att efter nästan fyra timmars löpning ge sig ut på nästa etapp och ha fem mils löpning kvar kändes konstig. Benen hade ändå känts ok sista biten till Bottnaryd, men efter stoppet och ny energi i form av en extra löpare gjorde att jag kände mig piggare när vi lämnade Bottnaryd än när vi kom dit.

Etapp 2

Första sträckan på etapp två är banvallen som går mellan Jönköping och Bottnaryd. Rakt och ganska tacksam löpning när man varit ute i fyra timmar. Vi tjötar på och kommer in i ett bra flow. Första milen efter Bottnaryd tar en dryg timme och nu är det relativt lättlöpt. Den här etappen har jag sprungit tidigare och jag vet att det inte är så kuperat förutom Tabergstoppen som är nästa stopp för att fylla på ny energi. Skägget som sprungit Axa Fjällmaraton som längsta distans proklamerar glatt att han har slagit distansrekord och vi applåderar. När vi börjar närma oss Tabergstrakterna börjar vi stöta på flera personer som är ute och vandrar med sina hundar. Roligt att gå glada hejarop när man berättar att vi sprungit i snart sex timmar från Mullsjö. Den här etappen är rent löpmässigt sett den tråkigaste då det är ganska snarlika stigar hela vägen fram till Taberg och inga utsiktsplatser eller andra moment som bryter av. Hade jag inte haft draghjälp i form av Skägget och Alfred hade det här partiet varit ganska kämpigt rent mentalt tror jag. Lite monotont och med trötta ben som allt oftare gör sig påminda så skulle jag fått kämpa på här. Nu tar vi gåpauser ibland men överlag så jobbar vi på och slutligen ser vi Tabergstoppens välbekanta siluett sträcka upp sig ståtligt över samhället. Tyvärr har vädret slagit om nu på eftermiddagen så istället för ett soldränkt Jönköping täckt i snö möttes vi av dimma. Lite synd då en magnifik utsikt inte hade varit helt fel efter knappt sex mils löpning på dryga sju timmar. Mina beräkningar inför passet har stämt ganska bra. Hade tänkt mig sju timmar till Tabergstoppen och det tog 7.07. Inte illa 🙂 Här tar vi en längre paus. Egentligen skulle min fru Marie och barnen mött upp här med nya kläder, pannlampa och energi men mellanpöjken EpicEdvin var sjuk och de hade fått tid för undersökning just då så jag bestämde mig för att köra vidare så länge så kunde vi kanske träffas på vägen efteråt. Hade med kontokort så det fick bli en kaffe och ett wienerbröd på caféet och jag passade dessutom på att blanda ny Tailwind. Kaffet och wienerbrödet satt som en smäck och jag borde nog ha ätit lite mer här egentligen.

dsc_0630

Mindre spektakulär utsikt från Tabergstoppen

Efter stoppet återstår den helt klart jobbigaste etappen sett till teknisk terräng och antalet höjdmeter. Sträckan från Tabergstoppen till IKHP på Huskvarnaberget. Inte optimalt att avsluta med den och dessutom ha sju timmars löpning i benen. Skägget som nu sprungit nästan två mil längre än sitt eget distansrekord ångar på och verkar grymt stark. Min egen kropp börjar skicka diverse klagomål i form av signaler nästan direkt efter att vi börjat springa. Konstiga ilningar i slutet av ryggraden på vägen nedför berget. Väldigt konstigt. Men de försvann fort som tur var. Gåpauserna blir allt fler i takt att backarna blir brantare och längre och mörkret börjar sakta krypa inpå när vi tar oss fram genom Tabergsådalen och Norrahammar. Nu har mitt vänstra knä börjat göra ont vilket inte känns bra och hoppet om att springa hela leden börjar ebba ut. Jag brukar i princip aldrig ha ont i knän när jag springer och detta gör mig orolig. Skägget ska vika av lite innan Skinnersdal. Därifrån återstår säkert 17-18 km plus gissningsvis kanske 600 höjdmeter. Både Alfred och Skägget har pannlampor men min är kvar i dropbagen i bak på bilen då Marie inte kunde köra ut till Tabergstoppen. Planen blir då att springa tills Skägget viker av och sen ta oss ned mot Ljungarum där Marie och barnen lätt kan pocka upp mig med bilen. Känner ingen större besvikelse då jag nu har slagit mitt distansrekord med råge och att jag på köpet fått ett sådant träningspass jag ville ha för att testa på distansen inför Sandsjöbacka. De sista 17 kilometerna efter Tabergstoppen tar ungefär 2,5 h. Skulle jag fortsatt ha det blivit minst tre timmars löpning/gång vilket inte lockade alls när knät hela tiden kändes av.

Sammanfattning

Dagens tur slutade på dryga 74 kilometer, 1162 positiva höjdmeter och en total tid på 9 h 51 minuter. Helt klart mitt längsta pass både sett till distans och tid, distansrekord med 12 kilometer och nästan två timmar längre sett till tid. Då vi hade turen att få rejält med snö så var det utmärkta förhållanden att träna i inför Sandsjöbacka. Egentligen tycker jag inte att man ska köra så här långa pass på träning. Sex mil hade räckt gott och väl och de sista 2.5 h blir mest mental träning och fysiskt sett ganska så sliter det en hel del på kroppen. Skaderisken ökar och jag har fått vila mycket längre efter det här passet än vad jag normalt sett brukar göra efter ultrapass. Men den där mentala träningen är viktig också och gött att ha med i bagaget inför loppet. Att springa sträckan solo hade varit en ännu större utmaning och det hjälpte enormt mycket att Skägget, Alfred och Tomas hakade på. Samtidigt så är ett lopp smidigare på sätt och vis med vätskestationer, oftast finns det andra löpare att haka på och du kan ha dropbag. Nu klarade jag mig utan dropbagen och förutom vätskepåfyllning, kaffe och ett wienerbröd så höll jag mig självförsörjd i nästan tio timmar och kläderna fungerade bra hela dagen. Mer energipåfyllning hade nog inte varit helt fel, men det gick bra ändå. Totalt drack jag nästan tre liter Tailwind, en kaffe, lite vatten. Jag åt tre stycken stora dubbel-Twix, 300 gram Tutti Frutti, lite Gott och blandat samt ett wienerbröd.

Dagens insats stod Skägget för som slog distansrekord med nästan tre mil och kändes hur stark som helst i spåret. För egen del är jag nöjd med distansrekordet och att det blev en riktigt lång runda utan några mentala dippar. Glad att jag lyssnade på kroppen och inte bara malde på för att klara hela leden. Då hade jag troligtvis varit skadad i dag. Leden är dessutom troligtvis snarare nio istället för åtta mil. Samtidigt ser jag fram mot att springa den igen någon gång nästa år. Då ska det bli hela och för att göra det lite lättare ska jag starta vid IKHP så slipper man den jobbigaste etappen sist. Nu ska jag öka upp träningsmängden igen och se till att springa Åda Wild Boar Winter Race som verkar bli ett kanonlopp som man springer i lag med inslag av orientering samt reflexbana i skogarna utanför Trosa. Ska bli en höjdare! Sen hoppas jag på en jul fylld av en hel del träning innan det blir dags att trappa ned lite inför Sandsjöbacka.