Mullsjö X-trail – Publikparty!

För ungefär två veckor sen sprang jag min första halvmaratävling. Och det var inte vilken tävling som helst utan Mullsjö X-trail Halvmara, vilket visade sig vara en tävling inramad av en fantastisk publik. Tyvärr hade jag varit lite förkyld inför loppet och baksidan av vänster lår trilskades fortfarande lite med mig sen mitt rekordlopp på Blodomloppet Jönköping. Men på väg till loppet började adrenalinet pumpa igång och passande nog var det ett radioprogram där de spelade olika låtar som passade till löpning som jag lyckades ratta in i bilen på väg till loppet. Lite komiskt att den här låten är en av de som spelas:

Kvelertak – Blodtörst

Vädret har varit rätt grått och mulet och det regnade på väg till Mullsjö men under uppvärmningen så spricker det upp och förhoppningar om ett soligt lopp tänds. Uppvärmningen känns helt ok och i startfållan känner jag igen en del Jönköpingsfolk och jag är riktigt laddad för att springa, trots att jag är helt färsk vad det gäller halvmaror. I alla fall i tävlingsform. Den trilskande baksidan på vänster lår har dessutom gjort att jag inte kunnat köra något riktigt långpass innan loppet så jag vet inte riktigt var jag står orkesmässigt.

Planen för loppet är att försöka springa på under 1.40 och att försöka springa den första milen på under 45 minuter. Starten går och jag öppnar i ett rätt högt tempo. De första tre kilometerna går utför och jag snittar ca 4 min/km och det känns helt ok.

MX1Efter det kommer regnet. Och backarna. Och de smala stigarna på skrå med blöta rötter och branta backar ner mot sjöar. Ett felsteg och man kan ramla och slå sig rejält illa. Mina Salomon Sense Mantra trivs ju dessutom bäst i torrare väglag. Tempot sjunker och det blir mycket jobbigare än jag räknat med. Banprofilen såg inte så meckig ut. Men när man får koncentrera sig för varje steg för att inte ramla nedför en brant backe mot sjön eller för att inte halka på stenar eller rötter så är det svårt att springa fort. Det kallas helt enkelt inte X-trail utan en anledning. Men så ska det vara!

MX3Första halvan av loppet pressar jag på rätt bra ändå, trots regn och att jag ständigt hamnar först i klungor och får dra. Banan bjuder på varierad terräng, jag springer genom hav av ormbunkar, längs smala tekniska stigar, dundrar fram på hönsnätade spänger, upp för branta backar och ner lika brant igen, över träbroar. Väldigt varierad löpning. Svårast är dock alla stigar på skrå längs med sjön, med brant backe ner mot sjön. Samtidigt kittlar de löparmagen mest med vetskapen om att ett felsteg kan innebära rejäla skador. Living on Da Edge liksom! =]

Jag springer första milen på ca 46 minuter och allt går rätt så planenligt ändå. Men folk börjar springa förbi mig. Hela tiden får jag dra själv. De jag hjälpt fram första milen har nu mer ork och springer ifrån mig. Det tar på psyket men jag kämpar vidare mot 1.40-målet. Bäst av allt är all publik man stöter på. Mitt ute i skogen står det folk och hejar och klappar händerna. Jag tackar de som hejar och det stärker kämpaviljan. Publiken är fantastisk! De ploppar dessutom upp titt som tätt på platser man minst anar det likt kantareller här och där i skogen. Underbart!

MX5Resten av loppet är segt. Och tungt. Dessutom vet jag att de tre sista kilometerna så ska man klättra tillbaka upp till startområdet genom Mullsjö. Regnet har gjort mina shorts genomblöta och jag blir kall om låren. Den sista kilometern innan jag kommer in i Mullsjö går genom sumpmarker nära sjön som osar av djungelvibbar, vilket känns riktigt exotiskt på något sätt. Tänk dig en regnskog en riktigt mulen dag. Samma känsla fast i utkanten av Mullsjö. Jag gör två misstag under loppets gång som jag tycker ger störst utslag på resultatet. Jag öppnar för hårt och sen missar jag att ta banan på tredje vätskekontrollen. Kontrollerna är vid ca var femte kilometer. och de ca 4-5 kilometerna mellan kontroll tre och fyra hade nog gått lite lättare om jag tryckt i mig några bananbitar på tredje kontrollen.

Väl inne i Mullsjö blir jag nästan lite tagen av allt folk som hejar. De hurrar, klappar händerna och hejar fram oss löpare oavsett om vi är bekanta eller inte. Helt enkelt kanon! Då det går mycket uppåt här så känns det riktigt gött i kalla trötta ben att någon hejar på en. Dessutom plockar jag några platser här med vilket också stärker psyket. Till slut går jag i mål på 1.45.12. En tid som jag är helt nöjd med tanke på banans oväntade knixighet och det blöta, kalla vädret sam trilskande lår och snor i näsan i bagaget dessutom. Arrangörerna har lagt upp en film på målgångarna och kollar man från ca 4.09 kan man se en riktigt sleten (på ren västgötska) grönklädd filur med keps som lunkar mot målet.

Jag slutade på en 38:e plats totalt 138 startande vilket känns helt ok för att vara min första halvmara. Jag låg 32:a vid första checkpointen och 36:e vid andra så jag öppnade som som sagt för hårt. Jag återkommer definitivt nästa år! Bara allt publikstöd gjorde tävlingen värd ett besök. Den härliga banan med ljuvliga miljöer längs med fina sjöstråk och ett väldigt bra arrangemang gjorde inte saken sämre. Det enda jag kan klaga på var de tidtagningsmojänger man fick ha med ett kardborreband runt vristen. Inte skönt tyckte jag. Får se om man kan ha den runt handleden nästa år =] Banan blir dessutom en riktigt bra genomkörare nästa sommar då min fru MaMarie ska träna inför Axa Halvmaraton i Åre.