Min första löparskada – Del 1 Skadan

Inte helt oväntat så hänger min lust att blogga ihop med min löpning. Det senaste halvåret har jag fått min första löparskada och börjat rehabba mig tillbaka från den. Så tyvärr har det varit lika skralt med uppdateringar som det har varit med antalet löppass för min egen del. Men nu ska jag trappa upp både löpandet och bloggandet! Häng med och se hur det har gått till när jag lyckades dra på mig min första skada. I första delen går jag igenom vad det var som hände egentligen.

När man efter sex års löpträning drar på sig sin första löparskada kan man väl egentligen vara rätt nöjd. Kontinuitet är nyckeln till utveckling och jag har kunnat träna på bra och bara haft kortare uppehåll på grund av förkylning eller småbesvär som bara hållit mig borta max en vecka från löpträningen. Mycket av detta beror nog på fyra orsaker:

  1. Att jag lyssnat på kroppen.
  2. Att jag springer trail
  3. Jag jagar inte tider på asfalt.
  4. Jag är småbarnsförälder.

Många av de ovan nämnda orsakerna till min långa period utan skador går faktiskt ihop utan att man kanske i första hand tänker på det. Jag tror att jag har kunnat lyssna på kroppen ordentligt för att jag inte haft tid att träna så mycket som jag vill då jag under de här sex åren gått från att ha ett barn till att ha tre. Hade jag kunnat träna mer hade jag nog dragit på mig en skada tidigare då det är så oerhört roligt att springa. Att jag springer i princip uteslutande trail gör också att kroppen utsätts för skonsammare löpning men också att jag har under en lång tid stärkt upp senor och leder samt min corestyrka för att klara av alla (o)trevligheter stigarna kan tänkas erbjuda i form av stenar, rötter, branta partier, lera och annat gojs.

Tidsjagandet finns väl hos mig också, men som traillöpare blir det kanske på ett annorlunda sätt jämfört med om jag hade sprungit asfalt. Då traillopp kan skilja så markant från år till år på grund av väder och andra förutsättningar så blir det automatiskt att man utgår mer från sig själv och sin egna utveckling och kanske inte i första hand jämför sig med andra som verkar vara fallet när man jagar tider på flack asfalt. Fokus för min del har varit att alltid springa bättre än vad jag gjorde förra gången på lopp och då jag dessutom satsat på långa och krävande lopp så blir träningen lite annorlunda jämfört med att pressa tider på milen. Men jag ska inte sticka under stolen med att min plan inför det här året var att öka på min fartträning för att göra snabbare tider på lopp. Dock innebär ökad kvalitetsträning alltid en ökad skaderisk.

Hur det gick till

Så med allt detta i åtanke är det kanske snopet att jag initialt inte blev skadad i samband med löpning även om jag i efterhand kan se hur löpningen var en av orsakerna till min skada. Jag jobbar som lärare och i februari var vi med skolan och åkte slalomskidor. Många elever hade aldrig åkt förut och när jag hjälpte en elev hålla sig upprätt med hjälp av att eleven höll i min stav samtidigt som vi plogade oss ned för backen så känner jag hur det liksom stramar till på hela baksidan av vänstra benet. Förmodligen spände jag mig på något konstigt sätt när jag försökte uppbåda krafter att hålla eleven och mig uppe nedför backen utan att ramla. I efterhand kan jag väl tänka att all backträning jag körde under JanuariJakten påverkat mina stackars vader som slitit hårt under januari och på så sätt även påverkat hälsenan och då var slalomen det som fick bägaren att rinna över.

Jag klarade det! 7027/7000 höjdmeter. #januarijakten2017 är slut och jag är grymt nöjd med att jag personligen orkade med alla backpass på slutet. Sen är det så roligt att höra positiva kommentarer från andra deltagare som upptäckt vilken nytta man har av backträningen. Nu dröjer det nog ett tag dock innan jag kör 13 vändor i #Järabacken på ett pass igen 😉 Jag återkommer om vilka som vunnit startplatser i @sthlmsbrantaste på bloggen. Tack för i år alla deltagare! Grymt kämpat 😀👍🙌👊🏃 #januarijakten #brantaste #runsteepgethigh #jkpg #sharejkpg #timetoplay #salomonrunningswe #salomonrunning #trailrunningsweden #trailrunning #älskalöpning #flerhöjdmeteråtfolket #suuntorun

A post shared by Johan Brodén (@trailupptechloparen) on

 

Samma kväll hade vi träning med Team Nordic Trail och det fungerade bra att springa. Jag fortsatte träna på som vanligt men veckan efteråt började jag känna av hälsenan allt mer. Det hela slutade med att jag fick avbryta ett längre långpass inför VätterVyernas Ultra Trail 2017 och välja en kortare väg hem. Efter några pass till när jag kände på hälsenan så fick jag vila en vecka. Då var jag väldigt orolig för jag skulle ju arrangera VVUT2017 om bara en vecka. Hur skulle det gå att springa över sex mil och 1600 höjdmeter? På söndagen med mindre än en vecka kvar innan VVUT2017 så fick det bära eller brista. Johan och jag gav oss ut och provsprang första halvan av banan och testade de förändringar vi gjort till årets upplaga. Lite stelt i hälsenan första 6-7 kilometerna men sen fungerade det bra och mina förhoppningar om att kanske klara hela banan på VVUT ökade.

VätterVyernas Ultra Trail och misstagen efteråt

Vi fick en alldeles fantastisk dag på VätterVyernas Ultra Trail 2017 och för egen del hade jag kanske en av mina bästa runner’s high hittills då jag ensam gav mig ut från IKHP och plöjde de 6-7 första kilometrarna i John Bauerleden i ett riktigt gött tempo för att redan ha varit ute på stigarna i sju timmar. Jag klarade av de dryga sex milen på knappa nio timmar inklusive pauserna och var grymt nöjd. Inga större men i hälsenan efteråt. Sen kom de två misstagen som var början på skadefördärvet på riktigt.

VVUT2017 – Vilken dag!

Onsdagen efter VVUT2017 skulle jag nämligen hålla i ett löppass på jobbet. Vi blev inte så många och alla var vana löpare så istället för att ta den lite snälla backen som jag hade tänkt skulle passa alla så blev det den überbranta backen där man måste dra sig upp med händer. Och den var jag så smart och sa att vi skulle köra i högt tempo. Inte bra tyckte hälsenan. Kände genast att det slet mycket på hälsenan och nästföljande pass jag körde två dagar senare kändes inte alls bra. Så då tänkte jag göra det rätta och vila. Det fungerade i hela två dagar. Sen kom olyckligtvis det första helt ljuvliga vårvädret. Det var som att mina shorts skrek från garderoben: Vi vill ut och springa!

Sagt och gjort, en helt oplanerad löprunda, årets första i shorts och en härlig svängom på Bondberget tills jag lyckades trampa lite fel på en rot och fick all tyngd på vänstra hälsenan. Det högg till i baksidan och hade jag vetat bättre hade jag avbrutit passet där och gått hem eller ringt om skjuts. Men jag fortsatte rundan och tog mig i sakta mak hemåt. Jag trodde att nu var jag tillbaka där jag varit några veckor innan VVUT och att lite vila skulle få ordning på det hela, men egentligen var de här skadan mycket värre än den första. Något jag snart skulle få erfara. Men mer om detta i nästa avsnitt!