John Bauer Trail 2018 – Min första pallplats!

John Bauer Trail Run – Loppet jag velat ha revansch på sedan 2014. Då sprang jag och ett gäng andra löpare fel flera kilometer och bittert tog jag mig runt resten av banan.  Jag minns då att jag skrev på sociala medier att jag minsann skulle under 1.50 i tid nästa år. Då anade jag inte att det skulle ta fyra år innan jag sprang den långa banan igen. Nu hade jag vunnit en startplats genom att ”Utmana backen” flera gånger i sommar. Mycket bra och roligt initiativ från arrangören IKHP som du kan läsa mer om här!

Som du kan se på bilden är banan 22,5 km och erbjuder en härligt spretig höjdprofil där 830 höjdmeter ligger utspridda över flera rejäla stigningar. Sedan mitt personbästa på Kia Fjällmaraton i början av augusti har jag verkligen känt att nu är jag tillbaka efter min hälseneskada förra året och träningen har flutit på bra och toppades med ett härligt miniäventyr på 55 km fördelat på två dagar (mer om det på bloggen snart). Veckan innan John Bauer har jag tagit det väldigt lugnt och laddat inför loppet.

Åkte upp till loppet tillsammans med Alfred, Sofia och Viktor. Gött med Team Billingen X-trail på plats också! Sofia skulle springa lopp tredje helgen i rad och Viktor var med som support. Efter att ha hämtat ut nummerlappar var det en lång väntan innan det väl var dags att rada upp sig vid den ovanligt breda startfållan. Planen var att ta det lugnt de första fem kilometerna för de är tuffa och inte dras med i ett för högt tempo. Sprang och småpratade med Alfred i början av loppet och Hampus som var med på VätterVyernas i våras kom ikapp oss också. Sett till hur kuperade banan är i början tycker jag ändå att vi håller ett helt ok tempo men vi hamnar ganska snabbt långt bak i fältet. Dock är det lite svårt att veta hur man ligger till för de första fem kilometerna springer både långa och korta banan tillsammans.

Strax efter två minuter kan du se oss passera, ca 1.5 minut efter täten.

Efter 6 kilometer blir det mer lättlöpt och jag börjar avancera i fältet. När vi lämnar John Bauerleden så blir banan lite tråkigare sett till underlag och stig, men jag ångar på. Första milen passeras vid 50 minuter och där står Arvid och hejar på sin mountainbike. Frågar om lift men han säger att det går nog långsammare och inser att i den här terrängen har han het rätt. Räknar snabbt ut att jag behöver öka tempot en hel del om jag ska klara min målsättning på under 1.50. Kommer in i ett gött flow och känner att jag kan kuta på bra när det blir grusväg och asfalt på en del ställen.  Vid vätskestationen vid 12 kilometer så hör jag en av funktionärerna säga till en löpare bakom mig att vi har två minuter till pallplats. Blir väldigt förvånad och jag känner mig stark och helt plötsligt tänds ett hopp om att nå min första pallplats. Nu blir det lite mer obanat och teknisk terräng men jag har nästan hela tiden en rygg i sikte framför mig och knappar stadigt in. Vet att det kommer en tufft part fram till kilometer 16 och sen är det mycket utför. Planen har varit att öka därifrån för jag är duktig utför och burna på ned till Strutsabacken. Plockar fler platser i backarna upp mot 16 och får än en gång pepp av Arvid som sitter och filmar i en av de segaste backarna. Strax därefter möter vi en av banans mest oväntade föremål. En skogsmaskin i full fart att röja mark precis där banan går. Udda och konstigt att behöva akta sig för en skogsmaskin och frågan är hur populärt det var en massa löpare som trampade där han röjt…? Sen var vi ovanför Hukarp och det bar utför till vätskestationen där. Tar ett glas sportdryck och börjar trampa på i högt tempo på grusvägen. Märker snabbt att jag inte blir av med ett par fotsteg bakom mig. En löpare kommer upp jämsides men jag drar ifrån när vi kommer in i skogen igen. Nu vankas den ökända våtpassagen men efter sommarens torka är den mest lite smålerig som tur är. Passerar en till löpare där och får förnyad energi av att jag verkar ha mycket högre tempo i benen än honom. Men blir fortfarande inte av med de bakomvarande stegen.

Nu är det bara stigningen till Smedstorpshöjden kvar innan det vankas skön utförslöpning till botten av Strutsabacken. Försöker skaka av mig löparen bakom men han hänger ihärdigt med. Väl vid botten av Strutsabacken där jag i sommar nött många vändor känner jag mig ändå ganska säker på att jag ska kunna hålla mig före uppför. Ser dessutom en löpare halvvägs upp för backen. Backen är seg och tung. Väl uppe på toppen möter jag Arvid och Robert som hejar och Arvid ropar: – Du ligger trea! Galet, pallplats så nära men ändå så kanske så långt borta. Är riktigt trött och staplar vidare och försöker hitta var banan tar vägen. Till min stora förskräckelse vänder banan nedåt igen. Huuugaaaahhh! Tungt men försöker samla krafter att kämpa vidare. Trots allt är det ju samma för alla. Lyckas hålla mig före hela vägen upp för backen och när man väl svänger in mot målrakan börjar jag att spurta. Jag vill verkligen inte missa en pallplats. Kollar bakåt och ser att avståndet drygas ut. Får syn på Marie och barnen och Edvin ställer sig precis vid banan och vi high-fivear strax innan målgången och sen skriker jag ut min glädje över att klara min första pallplats på ett stort lopp. Galet grymt och oväntat! Stannar klockan på 1.49.10 men det slutgiltiga resultatet blir 1.49.06. Klarade alltså även mitt tidsmål!

Sen blir det prisutdelning och gött häng med familjen, Alfred, Sofia och Viktor. Känslan av att få gå upp och ta emot ett pris är ny och ovanlig och fick mig att känna mig stolt och nöjd. Är såhär i efterhand väldigt nöjd med mitt upplägg av loppet. Tog det lugnt i början och att sen avancera och hela tiden känna sig stark och passera löpare och lyckas hålla undan och pressa mig hela vägen in i mål. Tackade löparen som legat bakom mig i dryga sex kilometer för att han pushat mig och han tackade för att jag varit draghjälp med. John Bauer Trail Run 2018 var ett väldigt bra arrangemang med många funktionärer som hjälpte till och roligt för IKHP att deltagarantalet ökade det här året. Det behövs traillopp i trakterna kring Jönköping och Utmana backen var ett klockrent initiativ för att öka intresset inför loppet. Hoppas det dyker upp nästa år för det har verkligen hjälpt mig i min egen träning. Bra grej som även andra liknande lopp skulle kunna använda. Nu återstår höstens stora utmaning för min del. Äntligen ska jag springa Kullamannen för första gången och ta mig an Dubbeldöden. Det har jag verkligen längtat efter i många år 🙂