It’s all about smiles – Not miles

Då har jag äntligen sprungit mitt första Salomon Trail Tour-lopp, STT Kolmården. Åh vilket lopp sen! Härlig inramning i de kolmårdska skogarna, behagligt soligt väder och massa glada traillöpare på plats. Hela familjen var med mig upp då min kompis som skulle sprungit med mig hade blivit skadad. Så det blev en riktig familjeutflykt istället.

Inför loppet hade jag tidigare i veckan testat att springa i riktigt högt tempo och allt kändes bra i både ben och flås. Det var lite svårt att fokusera ordentligt på loppet med familjen på plats. Höll på att glömma av att stretcha efter uppvärmningen och hann inte kolla på bansträckning så som jag tänkt, men annars kändes allt kanon. Gött att ha några som hejar på en när man startar.

Innan starten hade jag redan hunnit se en del trailkändisar som Andreas Svanebo (en av löparna i Salomon Sweden Trail Running Team och han har dominerat på Salomon Trail Tour och vunnit flera Axa FjällmaratonMiranda Kvist (en av grundarna av Team Nordic Trail och har en mycket populär trailblogg) och Jonatan Thoresson (också medlem i Salomon Sweden Trail Running Team). Spännande att se speciellt Andreas Svanebo då han verkligen har varit ohotad på trailtoppen i Sverige de senaste åren.

Väl framme vid start var min plan att försöka hålla ett tempo runt 4.30 min/km genom loppet, något som inte borde vara omöjligt trots terränglöpning. Starten gick bra, jag tog det ändå relativt lugnt och låg väl på ca tionde plats efter första kilometern samt att jag avancerade lite efter det. Här är en film från starten.

Sen började det bli oroväckande tungt. Banan var väldigt mycket tuffare än jag räknat med. Kilometer två och tre bestod mycket av gyttjiga traktorstigar med spänger här och där. Redan efter tredje kilometern stod det klart att det här skulle bli min hopprikaste löprunda någonsin för man fick studsa fram som en gasell för att inte fastna i gyttjan och det tog på krafterna. Sen var jag inte riktigt van med att springa i så varmt väder. Dessutom var det mycket obanat, vilket jag inte hunnit träna så mycket pga evighetsförkylningen i tre långa veckor. Men jag kämpade på och vattnet vid ca 4.5 km hägrade.

Vid vattenkontrollen sprang jag med munnen på vid gavel kändes det som. Så där härligt torr som man kan vara efter att ha sovit hela natten med öppen mun när man är förkyld, så kändes det när jag väl kunde kasta in lite vatten i munnen. Det får bli att önska sig en Salomon Sense Hydro Glove i födelsedagspresent helt enkelt. Mycket smidigare att ha vattnet med sig. I filmen nedan förklarar Emelie Forsberg hur det fungerar.

Efter vattenkontrollen hade jag sprungit ungefär halvvägs och här var det en stor grusväg och löpningen flöt på bra. Tog rygg på en äldre herre som såg ut att vara snabbare och uthålligare än jag och det var kanske ett misstag. För när grusvägen tog slut bar det av rakt ut i skogen och sen uppför. Både han och jag gick. Jag kände hur värmen tryckte på och krafterna sinade snabbt. Sen var det lite neråt och sen kom vi helt plötsligt till ett berg. Vi fick hoppa mellan klippor och det var mycket uppför och här visade det sig att jag skulle detaljstuderat bansträckningen mycket bättre än vad jag hade gjort. Min tanke hade varit att spara krafter så jag skulle klara en backe vid ca 8 km som jag visste var jobbig. Jag hade blåst på för hårt och vid 6 km väl högst upp på berget tog det stopp. Magen sa ifrån och jag spydde två gånger. Den äldre herren försvann och fler passerade mig under mitt hulkande. Men sen var det bara att köra på igen. Segt till en början, men det gick och jag plockade faktiskt igen en del placeringar.

Terrängen längs med hela banan var verkligen varierad och tuff. Vi sprang nerför berghällar, genom kärr, upp och ner genom blåbärsriskullar, på stigar, utanför stigar, hoppade över nedfallna träd och gyttjepassager. Så här i efterhand har jag kommit fram till att banan var väldigt roligt, teknisk och varierad. De första kilometerna fick man ha fullt fokus på att hitta rätt väg bara de närmsta meterna framför en bland alla gyttja. Men mitt under loppet kändes det väldigt jobbigt.

Nu började jag närma mig slutet och kommer in för varvning och ser målet. Här trodde jag att det bara var ca 800 meter kvar till mål. Det tyckte jag mig minnas från banbeskrivningen och jag kollade inte så noga på min iPhone som jag hade på armen som gps. Glad för att jag snart var framme ökade jag takten och fick riktigt bra fart. Men till min stora förvåning och förtret så vände spåret bort från målgången och ut i kuperad terräng igen. Här var det riktigt segt och det mentala fick sig en liten törn. Men jag såg en löpare framför mig samt en bakom mig och jag kämpade vidare. Jag trodde att jag iaf hade chans på topp tio här. Men sen kom nästa överraskning. Ett träsk!

Smidig som jag är lyckades jag med bedriften att sjunka ner nästan till midjan. Sjukt jobbigt var det och vid slutet av träsket satt det folk och tog kort på en. Jag hörde dem säga att det var rekord. Något ska man ju vara bäst på! =] Tappade en placering i träsket men nu var det inte långt kvar. Älgade på och kom in på en 13:e plats till slut. Helt utpumpad. Är väldigt nöjd ändå. 13:e av 40 startande är helt ok för att vara första gången. Hällde i mig sportdryck och till min stora förtjusning fanns det sega nappar att snaska i sig och det visade sig vara alldeles förträffligt smarrigt när man var slutkörd.

Nu har jag gjort en del rookiemisstag och fått känna på hur tuff terrängen kan vara. Det märks att jag inte hunnit med mycket tempoträning på grund av förkylningen samt att den långa vintern gjort att jag inte kunnat springa mycket obanat hittills. Det får bli rejäla doser av båda fram till STT Skatås om två veckor. Sen skulle en gps-klocka med pulsmätare kunna ta min löpning till nästa nivå och det får nog bli nästa UppTechsköp helt enkelt. Så man har koll på pulsen och hur långt man sprungit.

Allt som allt var det en kanondag! Härlig stämning, bra väder, kanonroddat arrangemang och det blev en rolig utflyktsdag med familjen då det bar vidare till Tropicarium på Kolmården efteråt. Vid målgången fick man en Salomonkeps och en handduk. Kepsen kommer nog visa sig vara ett utomordentligt tillskott i löparoutfiten modell sommar då den fungerar både som pannband och solskydd. Plus att jag normalt ser helt horribelt konstig ut i keps, men den här kändes helt ok på skallen.

STT-keps Sen har kepsen dessutom en helskön slogan på sidan:

Smile!

It’s all about smiles – Not miles!

Icke att förglömma.