Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Ett gäng traileldsjälar i Habo hade knåpat ihop ett fantastiskt smörgåsbord av stigar, stigningar och vackra vyer och sen bjudit in till Habo UltraTrail 60/30 km, ett socialt långpass. I söndags åkte jag dit, med mindre än sex mils löpning i benen på de senaste tre veckorna. Läs om min upplevelse mot vad som skulle visa sig bli ett nytt distansrekord.

HUTlogo

Uppladdningen inför Habo UltraTrail var verkligen inte optimal. Oerhört lite löpning samt förkylning på det. Humöret var det dock inget fel på. Jag har varit oerhört peppad för det här evenemanget länge. Många löpare som var med på VätterVyernas Ultramarathon i våras hade anmält sig och att springa långpass är ett väldigt lätt och avslappnat sätt att lära känna nytt folk på som brinner för samma sak. Min målsättning för dagen var att springa så länge benen bär utan att riskera någon skada. Laddad och smått stressad efter en relativt optimistisk tidsplanering tidigt på söndagsmorgonen åker jag iväg mot Habo och OK Gränsenstugan där vi ska samlas för insamling av dropbags 07.30 och sen går starten vid 08.00. Väl framme ser jag flera ansikten jag känner igen och flera löpare från Team Nordic Trail Jönköping är också med. Dropbagsen körs iväg och jag finjusterar packningen och sen är det racebriefing. Vädret är kanon för löpning. Lite kyligt, frisk luft och molnigt. Inget regn är utlovat.

HaboUltraTrailRB

Racebriefing!

Det är väldigt spännande att ge sig ut på ett sådant här äventyr och egentligen ogillar jag att vara så oförberedd inför en uppgift, men samtidigt är jag van att freewheela vilket man snabbt får lära sig när man arbetar som lärare. Något sånt här har jag inte tagit mig an tidigare som traillöpare. Jag har sprungit långt, men då har jag haft långpass och relativt tillräcklig träning i benen. Nu hade jag inte sprungit ett långpass över två mil på en månad och hade som sagt inte sprungit ens totalt sex mil de tre senaste veckorna. Intressant att se vad benen och min grundträning under året räcker till. Vi startar igång och det är ett glatt gäng som ger sig iväg och folk börjar genast bekanta sig. Banans första del är den tråkigaste rent löpmässigt sett, asfaltslöpning genom Habo, men sen kommer vi till Munkaskog som jag aldrig sprungit i förut och nu drar det igång. Stiglöpning på allvar! 🙂

HUT

Depåstopp vid Vättern

Redan här börjar backarna, upp och ned och i Munkaskog finns det gott om dem. Första depåstoppet är efter ca nio kilometer vid Vättern, banans lägsta punkt, och tempot hittills har varit lite väl högt för att vara hållbart i sex mil. Påfyllning av vätska och energi, lite gött snack och sen drar gänget vidare. Hittills flyter allting på bra, jag pratar med olika människor jag inte träffat förut och får höra inspirerande berättelser om hur folk sprungit i Transsylvanien och i Skottland. Jag vill också springa utomlands!

HUTgänget

Hela gänget!

Banan snirklar sig fram söderut från Munkaskog och vi bjuds på förträffliga vyer ut över Vättern. Speciellt passagen via Sjogarp där det är massor med nybyggda hus och egentligen helt otrailigt blir en av banans höjdpunkter då solens strålar bryter fram genom molnen och utsikten mot Bankeryd och Jönköping hänför hela gruppen. Magiskt!

HUTTomasochjag

Tomas, jag, Vättern, höst

Jag håller mig medvetet långt bak i gruppen för jag vet inte hur långt jag kommer klara att springa. Efter ca 26 kilometer är vi en liten grupp, Mattias som är en av initiativtagarna till evenemanget, Tomas som också är med i Team Nordic Trail JKPG och jag, som lyckas springa fel. Efter ett kort debacle där vi väljer en väg genom ett träsk och efter lite telefonkonverserande så är vi på rätt spår igen men har nu hamnat efter huvudgruppen. Tomas börjar tappa lite i energi och jag märker själv att jag är lite seg och att jag verkligen ser fram mot nästa depåstopp som blir vid ca 31 km. Det hade nog inte varit helt fel med ett stopp runt ca 20 km också.

HUTdepåstopp

Det är gött att vara hela gänget igen, fylla på sportdryck och dra på nya tröja. Allt smidigt utkört med bil och killarna har lyckats fixa sportdryck från Umara. Den har varit väldigt populär vid olika trailtävlingar i år och jag har sett fram mot att testa den så jag fyller båda mina soft flasks till Salomonvästen. Lyxigt nog så finns det även kaffe och det är ljuvligt att ta några klunkar och bara umgås med likasinnade och blicka ut över Vättern och all höstprakt och fylla på energi.

HUTdepåutsikt

Helt ok utsikt vid vätskestoppet 🙂

Tyvärr blir det lite stressigt för oss som kommit sist och helt plötsligt så ska gruppen röra på sig. Jag rafsar till mig två bananer försöker få på västen i farten och fortsätter efter de andra. Depåstoppet var mitt i en lång seg backe så det bär uppåt direkt och när vi väl når backens topp upptäcker jag att jag missat stoppa i vätskeflaskorna i västen. Arrrgh! Ned för halva backen och sen mala uppför igen och direkt långt efter hel gruppen. Inte optimalt. Som tur är hann jag ropa till Niclas, en annan av initiativtagarna, som väntat på mig så vi kunde ta en genväg och komma ikapp huvudgruppen relativt snabbt. Skönt! Annars hade nog mitt humör dippat rejält.

Nu kommer banans största utmaning. Fem riktigt saftiga stigningar ska passeras på de kommande 1,5 milen. Jag har bestämt mig för att försöka köra hela banan ordentligt och vika av om jag inte orkar, men vi i eftertruppen börjar redan här gå i de brantaste stigningarna för att orka hela väggen. Men något händer i mig här. Hoppet tänds. Kanske kan jag orka hela vägen. Hittills känns benen förvånansvärt fräscha och nu har solen brutit fram och vädret är helt underbart. Krispig luft, natur smyckad med sprakande höstfärger och ljuvligt solsken som lyser upp både stigarna och mitt humör. En av de bästa sakerna med bautalångpass i grupp är att man verkligen hinner prata med folk. Vi i eftertruppen har nu fått Mattias som guide och vi avverkar alla möjliga intressanta ämnen och peppar varandra och sakta men säkert tar vi oss fram längs banan. Jag har medvetet stoppat undan klockan för att jag inte ska snegla på avklarad distans hela tiden.

HUThg

Höjdgrafen för Habo UltraTrail 60km+

Nästa depåstopp är vid ca 43 kilometer och där är vi faktiskt ikapp huvudgruppen. Stärkande för våra humör och skönt att veta att vi avverkat de värsta backarna. Givetvis är det en sanning med modifikation. Kikar man på höjdgrafen i efterhand så kan man se att det är fortsatt rätt backigt men vi intalar oss där och då att nu är det lite enklare framöver. I vår lilla eftertrupp är det nu Mattias, Tomas och Johan, även han medlem i Team Nordic Trail JKPG, och jag. Mattias är en van ultralöpare med två UltraVasor i bagaget. Johan har kommit igång med löpningen seriöst i år men är en riktig kämpe. Det märks att han har ont, men att hans psyke vinner över smärtan. Imponerande! Tomas har som jag sprungit en del riktigt långa distanser, men det var ett tag för honom senast samt att han precis som jag inte har så många långalångpass i bagaget den senaste tiden. Jag försöker peppa och hålla humöret uppe för jag vet att jag kommer behöva samma sak när det är jag som dippar. Vi pratar om allt möjligt. Livet, familjerna, löpning, udda ämnen dyker upp som hur långt man behöver springa för att springa ihjäl en hare eller en älg. Behöver man jaktlicens för det? Vi skämtar och kämpar och själv är jag faktiskt hela tiden lite smått överraskad och glad för att allt fungerar så bra som det gör.

Vi kommer till en vattenpassage nära Klerebosjön och först är man inte direkt sugen på att vada genom kallt vatten men det är faktiskt oerhört uppfriskande för benen att bli nedkylda med en dryg mara avklarad. Jag reflekterar över hur relativt lätt och smidigt vi ändå betar av kilometer efter kilometer. När jag sprang Kinnekulleleden i somras så minns jag hur oerhört kämpigt det var på slutet och hur jag frenetiskt sneglade på klockan för att se hur långt det var kvar. Det behovet har jag inte alls på samma sätt nu. Det är som att gemenskapen och glädjen i att vara ute på äventyr tillsammans jagar bort alla inre demoner som normalt sett skulle infekterat mitt sinne när tröttheten pockar på. Vi firar när både Johan och jag slår distansrekord, mitt förra var vid 52.66 km när jag sprang VätterVyernas i våras och Johan sprang ett lopp på 50 km i somras. Riktigt starkt av en kille som sprang sitt längsta pass någonsin när han hakade på ca 34 km på VätterVyernas.

HUTsvettigkeps

60 km… Småsvettigt 🙂

Så småningom börjar vi närma oss spårmarkeringarna som går runt OK Gränsenstugan äventyr börjar lida mot sitt slut. Redan nu är jag oerhört stolt vad vi som grupp har åstadkommit. Varken Tomas, Johan eller jag trodde på att fullfölja distans och nu nästan åtta timmar senare är vi snart framme. Johan börjar tycka att det är segt att byta mellan gång och löpning och nu är det nästan bara svagt utför det sista så han och Mattias springer före. Jag väntar in Tomas, fart efter kamrat, och tillsammans så avverkar vi den sista biten och kan stolta och nöjda pusta ut när vi går i mål. Efter två felspringningar så blir min totala distans 61.67! Dessutom avverkade vi hela 1569 höjdmeter. Inte illa! Så grymt nöjd med att jag orkade och hur förvånansvärt lätt det ändå gick med tanke på hur lite jag tränat den senaste månaden.

HUTMÅL

Sammanfattningsvis så är jag oerhört nöjd, förvånad och fortfarande sådär lite småhög över söndagens bedrift och den starka upplevelsen av gemenskap, äventyr och kämpaglöd. Något sånt här borde alla göra någon gång! Jag ska definitivt springa igen nästa år och vi smider planer för fler sociala långlöpspass samt en möjlig tävlingstour till våren. Håll utkik här på bloggen och i vår Facebookgrupp Traillöpning i Jönköping! Jag har även köpt en actionkamera nyligen och knåpade ihop en liten film från söndagens äventyr. Kika på den nedan!