Ett med naturen

Det enda som hörs är mina flåsiga andetag och naturens egen bakgrundsmusik i form av fågelsång, rörelser från djur här och där och suset i trädkronorna. Mitt hjärta bultar hårt, nästan synkroniserat med rytmen av mina steg. Likt vårvindarna som mjukt smeker bort svettdropparna på min panna flödar jag fram på stigen. Hoppar över stockar, böljar fram mellan leriga partier. Som vårens smältvatten forsar ner i bäckarna flyter jag lekfullt ner för backarna. Det är jag och naturen. Naturen och jag. Frihet. Knoppar brister och det spritter i halsen att bara få vråla ut det där vårskriket så att det ekar i skogen. Solens strålar letar sig mjukt ner genom lövverket och sprider ljuv värme och skönhet. Det är så vackert att det nästan gör ont. Varje ögonblick känns värt att fotograferas. Att ramas in och klistras in i mitt mentala fotoalbum för att alltid vara med mig. Även om jag skulle haft en kamera med och tagit en bild för varje steg så skulle det ändå inte göra verkligheten rättvisa. Dofterna, ljuden och känslan går inte komprimera och klämma in i ett fotografi. Inte ens doften från de nygödslade ängarna som plötsligt möter mig förtar upplevelsen, utan ger den på något sätt mer verklig substans. Utsikten på berget är vid och strålande klar och ren. Jag skådar ut över skapelsen och bara är i nuet. Tar in alla sinnesintryck till bristningsgränsen. Och njuter.

Några futila försök till att efterlikna verkligheten på dagens löprunda

Bondberget1 Bondberget2

Bondberget3