Upptäcktslöpning

Sandsjöbacka Trail – Ändrade planer…

Sandsjöbacka Trail – Ändrade planer…

Som jag skrivit om tidigare så planerade jag under hösten att ge mig på längre distanser och mitt mål med träningen har varit Sandsjöbacka Trail 82 km. Mitt första 50-mileslopp. Jag genomförde ett testlopp på Södra Vätterleden i november där jag slog nytt distansrekord och träningen flöt på bra. Men sen kom bautaförkylningen i december som aldrig gav med sig. Två veckors ofrivillig löpvila då jag egentligen hade tänkt träna som hårdast. Inte bra.

För mig betyder löpningen så mycket. Det är helt enkelt nödvändigt för mig att kunna komma ut och springa regelbundet. Hittills har jag lyckats klara mig från långvariga skador och det tror jag till stor del beror på att jag springer trail och är småbarnsförälder (kan inte träna så mycket som jag vill) samt att jag lyssnar mycket på kroppen. För tekniskt sett skulle jag klara av att genomföra ett 50-mileslopp. Men jag vill gärna genomföra saker på ett bra sätt och samtidigt hålla mig skadefri. Ska man då pressa sig och helst försöka springa så mycket som möjligt av de där 82 låååånga kilometerna och förhoppningsvis göra det snabbare än tio timmar som hade varit min målsättning så tror jag att jag hade skadat mig alternativt fått ändra målsättning rejält iom att jag som längsta pass på den sista månaden inför Sandsjöbacka hade sprungit knapp två mil.

Så under jullovet ändrade jag på planerna och fick väl helt enkelt inse att 44 km är ett mycket bättre och mer rimligt mål sett till all träning jag missade i december. Så här i efterhand har jag väl förlikat mig med att jag helt enkelt inte riktigt har den tiden till träning som jag tycker behövs för att genomföra ett 50-mileslopp på ett bra sätt. Så jag har ändrat mina målsättningar lite inför det kommande året. Jag gillar att tävla och att ha olika mål med min träning. Så planen för året är att bli snabbare på trail/fjällmaradistansen. Jag har lite tankegångar om hur jag ska gå tillväga för att lyckas med det men nu till loppet jag sprang förra lördagen. 44 km trailfest från Kungsbacka till Göteborg, Sandsjöbacka Trail!

Sandsjöbacka2017starten

Starten! (Foto: Sandsjöbacka Trail)

Starten för loppet var mitt i centrala Kungsbacka kl 07.00 på lördagmorgonen. Det visade sig vara oerhört smidigt för min del att ta mig dit då det gick en buss mitt i natten (03.35) från Jönköping som var framme i Göteborg 05.50 och sen var det bara hoppa på tåget till Kungsbacka 06.15 som var framme runt 06.40, traska och lämna in väskan som skulle köras upp till Göteborg och göra sig redo för start. Innan loppet hade jag kollat med Mikael från Göteborg, som jag lärde känna på familjelägret med Team Nordic Trail uppe i Edsåsdalen i somras, om han kunde hämta ut min nummerlapp i förväg. Vi träffades på tåget på vägen ned till Kungsbacka och bestämde oss för att slå följe under hela loppet.

Innan starten han jag prata lite med Sussi som var där för att springa Ultratrippeln och sen var det dags att ge sig iväg. Det är lite speciellt med en start i mörker och ljudet av alla metalldobbar som sliter tag i asfalten när vi ger oss av ut på trailäventyr. Vi håller ett lugnt gött tempo och löptjötar oss fram genom Kungsbacka. Det är en ganska lång asfaltssträcka på ca 7 km innan vi äntligen kommer in i skogen då det känns som att loppet börjar på riktigt. Här blir det genast lerigt och snart kommer vi även till klipphällar täckta med förrädisk is och jag känner mig riktigt nöjd med att jag valt skor med metalldobb trots att det utlovats plusgrader under dagen. Helt plötsligt är vi framme vid första vätskekontrollen efter 11 km. Kollar klockan för första gången och noterar att det gått lite drygt en timme. Banan bjuder på en hel del lera, vacker och fin natur, flera partier med ganska teknisk terräng. Strax innan den andra vätskestationen springer vi på Sandsjöbacka drumlinen, även kallad bräckan, en moränås formad av inlandsisen. Härlig utsikt och annorlunda miljö! Vid andra vätskestationen missar jag att fylla på ny sportdryck i min soft flask vilket var lite synd. Annars flyter allting på bra, benen känns prima och inga mentala dippar. Vädret blir bara bättre och bättre och när vi närmar oss Oxsjön har vi ett härligt solljus i ryggen som speglar sig vackert i sjön. Underbara förhållanden, synd bara att snön saknas!

Sandsjöbcka2017Mikaelochjag

Mikael och jag Foto: Mikael

Mikael får en dipp runt 30 kilometer och vi varvar gång och löpning om vartannat. Här kommer Sussi och springer förbi och tjoar och hejar i ett gött tempo. Härligt att se med 26 km i benen sen dagen innan och 82 km väntandes dagen efter. Mikael säger att jag kan fortsätta själv men jag har inga som helst planer på att klara en viss tid och det är mycket roligare att springa tillsammans och dela upplevelsen så vi hankar oss fram och väl vid vätskestationen vid Sisjön efter 33 km kan vi frossa i hembakta chokladkakor, varm blåbärssoppa och en massa annat sött och gött! Här saknade jag dock möjlighet att fylla på sportdryck, vilket behövdes för min del. Så jag valde varm blåbärssoppa i mina soft flasks och det var faktiskt en riktig hit att ha med sig under resten av vår färd. Mikael kom igång efter stationen och vi kämpar vidare.

Efter ett tag kommer ett industriområde med asfaltslöpning innan det blir dags att avsluta med Änggårdsbergen som bjuder på en hel del teknisk, lerig löpning och finfin utsikt och sen tar vi oss in till Slottsskogen för målgång på stadion. Nöjda och glada går vi i mål och kramar om varandra efter en härlig upplevelse på stigarna från Kungsbacka till Göteborg.

Sandsjöbacka2017Målgång

Glada vid mål – Foto: Sandsjöbacka Trail

Mikael har sprungit klart snabbare än vad han tänkt sig och tackar för draghjälpen. Efteråt får man lite soppa i tältet och jag hämtar ut min ryggsäck. Vi snackar lite med Sussi som sprungit i mål en stund före oss. Det visar sig att hon leder Ultratrippeln på damsidan och såhär i efterhand kan jag meddela att hon stod för en otroligt grym insats och vann alltihopa! Så galet bra! Läs mer om hennes upplevelse här!

Sandsjöbacka2017GrymmaSussi

Grymma Sussi! Foto: Sandsjöbacka Trail

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera Sandsjöbacka Trail! Grymt arrangemang, oerhört smidigt för den som reser från Jönköping och rolig, vacker och utmanande bana. Planen inför nästa år är att komma tillbaka och kapa rejält på min tid. Samtidigt kan jag verkligen rekommendera att springa ihop med andra på sådana här långa lopp. Passa på att tjöta med medlöparna för det hjälper garanterat både dem och dig själv. Allt som tar bort fokus på att det är jobbigt och krävande att springa 44 km trail är bra!

Nyårstrail med TNT JKPG!

Nyårstrail med TNT JKPG!

Förra nyårsafton var jag ute på en sån där magisk runda som etsar sig fast i minnet. Richard och jag blev guidade av Tomas som kollat ut en slinga på mysiga stigar och förbi en härlig utsiktsplats där vi stannade och njöt av soluppgången. Verkligen ett härligt sätt att starta nyårsafton på och ett gött sätt att avsluta löparåret.

Nyårstrail med TNT JKPG

Vi kör därför en favorit i repris med Team Nordic Trail Jönköping! Tidigt på nyårsaftonsmorgonen samlas vi kl 07.00 vid Circle K på Kortebovägen nedanför Bymarken för samåkning. Anmäl dig gärna på Facebookevenemanget och skriv om du behöver skjuts. Vill du åka direkt till starten så kan du åka hit: https://goo.gl/maps/LLMPamC3j2n

Vi börjar springa 07.30, viktigt att du kommer i tid. Totalt springer vi ungefär 12 km och vi ser till att alla kommer med, fart efter kamrat! Utmed vägen bjuds det på förfriskningar och tilltugg, något du inte vill missa. Detta gör vi för att få ett roligt avslut på trailåret med skönt snack och god gemenskap. Förra året filmade jag lite på vår runda och använde som promotion för JanuariJakten2016. Där får du en liten känsla av hur mysigt det kan vara med pannlampstrail i soluppgången. Så ladda pannlampan, dansa en snödans så vi får lite vitt på stigarna och så ses vi på lördag! 🙂

Åda Wild Boar Winter Race

Åda Wild Boar Winter Race

Värme, nytänkande och gemenskap. Kanske inte de första orden man skulle använda för att sammanfatta ett traillopp mitt i vintern. Sanningen är att jag skulle kunna slänga in tusentals ord i smeten, inte helt omöjligt att det blir det och ändå så kan man bara förnimma smaken av den härliga upplevelsen som Anders och gänget i Art of Running bakat ihop till Åda Wild Boar Winter Race utanför Trosa. Talesättet lyder att en bild säger mer än tusen ord så jag börjar med en som får sammanfatta det hela lite.

ÅdaWinter2

Foto: Christian Boo

Bilden visar Jon och mig när vi är på väg till den andra kontrollen. Kontrollen tänker du nu och noterar helt plötsligt kartorna som vi har i händerna. Varför är vi två som springer tänker du kanske sen. Det nytänkande med loppet var nämligen flera olika saker som att man tävlade i lag och inledde tävlingen med minst knappt 20 kilometers orientering. Därefter skulle man springa en reflexbana på 11 km. Starten för loppet var kl 14.00 vilket gjorde att vi som deltagare skulle först få orientera oss fram i terrängen i dagsljus och sen sakta men säkert gå skymningen och mörkret till mötes innan det var dags för reflexbanan. Något annat som var annorlunda var att det 1,5 h innan start hölls ett race meeting med mycket information inför loppet. Då fick alla även äta en smaskig smoothie inför loppet, ställa frågor och efter var det dags för kontroll av allas utrustningen så att allt fanns med i packningen inför vårt äventyr.

ÅdaWinter4

Race meeting med Anders

Då det var urpremiär av loppet så hade man satt ett ganska lågt tak för antalet anmälningar, 100 deltagare totalt. Detta gör att hela loppet får en speciell stämning, mysigt och familjärt. Min lagkamrat Jon och jag har båda orienterat tidigare, men Jon är helt klart mycket mer rutinerad och det märks direkt när vi kutar iväg efter att ha fått våra kartor. Första kartan bjuder på två loopar som båda innehåller tre kontroller var och ska vara dryga tio kilometer fågelvägen. Vår målsättning är att ta oss runt i maklig tempo och se till att orientera bra. Första kontrollen klarar vi enkelt och Jon kikar snabbt ut en väg rakt ut i spenaten till den andra. Väl där möter vi löpare som valt den längre men enklare stora stigen och får höra från funktionärerna att vi är de första som valt skogsvägen. Roligt då vi hann före många av de lag som låg före oss på första kontrollen. Sen lyckas jag briljera när jag påpekar att vi kan ta samma väg tillbaka för att nå sista kontrollen på första loopen. Får beröm av Jon, men sen inser vi att jag blandat ihop siffrorna och kollat på sista kontrollen på den andra loopen. Men de låg ganska nära varandra så jag hade ändå lett oss in på rätt väg som tur var 🙂

Starten – Foto: Christian Boo

Förutom en liten miss när vi ska gena genom tät skog till ett stort grustag på andra loopen så flyter allt på bra och vi klarar första kartan på 1 h 24 min. Andra kartan är kortare, ca 8 km fågelvägen, och innehåller också den två loopar på tre kontroller vardera. Här gör vi inga större misstag och överlag så är den här kartan mycket lättare och dessutom stöter man på fler löpare för man springer ganska mycket på golfbanan på den här kartan. Detta hörde jag en del andra lag klaga på och jag kan instämma i att det blev lite väl mycket golfbanelöpning totalt sett. Vi kommer in för sista varvningen efter 2 h 32 min. Nu väntar Bolistbanan, 11 km reflexbana som tydligen ska vara något rejält att bita i.

ÅdaWinter3

Jon efter sista kontrollen.

Vi har haft ett ganska lugnt tempo för min del och jag njuter av att ha en bana att följa och älgar på efter reflexerna utmed banan. Jon börjar dock känna sig konstig i magen vilket leder till att vi får stanna flera gånger och ta det lugnt. Jag lägger märke till att det verkligen är tyst. Vindstilla och lugnt och inga andra lag i närheten. Inte så vanligt med en kompakt tystnad när man springer. Oftast hörs lite ljud från skogen eller någon bilväg långt bort. Tyvärr stöter vi inte på några djur. Vi ser spår efter vildsvin men att vi inte ser ett enda par djurögon blixtra till någonstans i skenet från våra lampor är en besvikelse. Bolistbanan är verkligen tuff och bjuder på makalöst teknisk terräng. Man kan ana att vi passerar platser med vidsträckt utsikt för banan går upp och ned för den ena höjden efter den andra och månen glimtar förföriskt fram mellan trädtopparna i form av en spektakulärt vacker skära. Jon har fått nya krafter efter vätskestationen vid fornborgen och nu sköter han tempot vilket gör att vi hittar ett flyt som passar honom. Alltid intressant att prova på nya saker som att springa i ett lag. Kanske skulle Jon tagit taktpinnen direkt och jag hållit igen så hade inte illamåendet kommit alls…?

Åda5

Jon spanar efter nästa reflex

Nu känns det oerhört skönt att vi börjar närma oss mål. Vi hör speakerns röst eka mellan träden och tankarna på varm mat och vila sköljer över en. Vägen ned till målgången kantas av marschaller och vi springer tillsammans, stolta och nöjda med dagens prestation. Schlätta Stiglöpers som vi passande nog valt som lagnamn passerar mållinjen på en åttonde plats efter fyra timmar och en kvarts härjande i skog och mark. Vid målområdet har de ett stort tält där man vid varje varvning fått stämpla kontrollen. Nu fungerar tältet även som efterhängsplats för de som gått i mål. Här får jag tag i pepparkakor och lussebullar som smakar helt förträffligt och de slinker ned fort. Magen skriker efter mer och vi går ut och hämtar varm ärtsoppa med lite senap i och en baguette till. Är väl inte världens största fan av ärtsoppa egentligen men nu sitter det som en smäck.

Åda6

Ärtsoppehäng

Efter loppet duschar vi och bastar. Härligt med en varm bastu och nu hinner man även prata lite med de andra deltagarna. Magen suktar dock efter mer och nu känns det verkligen kanon att vi bokat platser på after run-buffén som ska vara viltinspirerad. Det visar sig vara en hjortgryta med kantareller och jag kan väl säga att det var länge sen jag var så mätt och belåten. Att stanna kvar och umgås och äta tillsammans efter ett lopp ger loppet en härligt familjär och skön stämning. Anders tackar för loppet och det märks hur mycket han brinner för att arrangera sådana här evenemang. Gött! De som vann var tämligen överlägsna och kutade runt på 3 h 12 minuter. Galet snabbt! Vi vet inte hur många kilometer de sprang men av de vi pratade med så var det ingen som sprungit kortare än de 33 kilometer som Jon och jag sprang så vi var riktigt nöjda med vårt (läs Jons) navigerande under loppet. Banan skulle vara 30 kilometer fågelvägen. De som sprungit mest fel hade sprungit 48 kilometer… Då blir det verkligen ett helt annat lopp 🙂 Jag tipsade Anders om att de borde ha ett pris till de som springer kortast också. Så vi som inte är snabbast har en chans att vinna något med 😉

Åda7Alex

TNT-Alex som aldrig orienterat förut fick ihop 44 km som kändes i benen 🙂

Trötta och glada sätter vi oss i bilen och börjar sen färden tillbaka mot Jönköping sent en lördagskväll i december. Åda Wild Boar Winter Race blev ett mysigt, familjärt evenemang med gött efterhäng. Det har sina fördelar med ett målområde som man kommer in och varvar vid flera gånger. Smidigt att fylla på energi och vätska och speakern var på hugget och intervjuade deltagarna så man kände sig nästan lite som en stjärna när man skulle svara på frågor helt plötsligt. Bolistbanan var helt galen. Skulle gärna springa den i dagsljus och se hur snabbt jag kan klara av den. Perfekt värdemätare för ett saftigt träningspass i sjukt teknisk terräng. Det arrangerades även ett kortare lopp med start kl 16.00 på Bolistbanan och det vann Anders Kleist på 58 minuter… Det säger oerhört mycket om banan om han inte tog det väldigt lugnt. Jag gillar skarpt konceptet med lite möte och lite snack innan loppet och sen after run efteråt. Det blir så mycket mer än ett lopp när man får känna gemenskap med de övriga deltagarna, prata med nya och gamla bekantskaper och verkligen njuta av stämningen. Detta konceptet kan de bygga vidare på och jag ser verkligen fram mot nästa år!

Run Forever

Run Forever

Run Forever är en vacker, inspirerande och film om den oerhört imponerande bedriften som Nicky Spinks stod för tidigare i år när hon slog nytt rekord på The Double Bob Graham Round. För mig som nyligen slog distansrekord då jag sprang dryga sju mil trail och var ute i nästan tio timmar inklusive pauser känns det väldigt svårt att ens greppa att hur det kan vara att springa i över 45 timmar och under den tiden avklara dryga 21 mil och dessutom över 16000 positiva höjdmeter. Det är helt enkelt galet långt och länge och högt! Att dessutom göra detta som 49-åring tio år efter att hon diagnosticerats med bröstcancer är verkligen beundransvärt.

Run ForeverFoto: Inov-8

I filmen får vi följa med under hennes rekordförsök och samtidigt får vi se glimtar från hennes bakgrund. Definitivt en film du bör se och som dessutom visar upp den magnifikt vackra naturen i Lake District i England. Där ska jag absolut springa någon gång i framtiden helt enkelt. Att göra en enkel Bob Graham Round vore minsann en rejäl utmaning i framtiden för min del, 10,6 mil och dryga 8000 höjdmeter ska avklaras på kortare tid än 24 timmar. (Note to self: Planera framtida familjesemester i Storbritannien. Hitta på lämpligt skäl till att du ska springa i förhoppningsvis mindre än 24 timmar.) Nicky klarar inte bara av uppgiften med bravur utan hon slår dessutom rekordtiden med drygt en timme. Sen är Nicky ingen nybörjare när det gäller fell/ultralöpning, hon kom bl.a. tolva på UTMB i år och har flera olika rekord sen tidigare. Men att efter ha sprungit i 36 timmar som längst tidigare ge sig på och klara en uppgift som denna är minst sagt galet och imponerande! Så koka en kopp gött kaffe, fram med lite mörk choklad och njut av denna inspirerande film!

Nytt distansrekord!

Nytt distansrekord!

Som jag nämnt tidigare ska jag i vinter ta mig an 50 miles (82 km) på Sandsjöbacka Trail i mitten av januari. Som en del i träningen inför det så ville jag testa att se hur det fungerar att springa hela distansen på träning. Sagt och gjort så kom jag på att jag skulle ge mig på min närmsta vandringsled, Södra Vätterleden, och springa hela den på en dag. Men att springa åtta mil helt själv en lördag i mitten av november är väl kanske onödigt jobbigt. Det är alltid trevligare med lite sällskap 🙂 Jag efterlyste pacers för lite gött traillöptjöt och som draghjälp och till min stora glädje visade det sig att det var flera stycken som tyckte det var en bra idé att gå upp tidigt en lördagsmorgon för att springa ända tills det blir mörkt och sen fortsätta med pannlampan på. Det jag inte riktigt hade räknat med var att det skulle vara snö i mitten av november. Snarare att det skulle vara grått, grått och lite mer grått och sen med en underbar mix av blåst och regn för att man ska hålla sig alert under dagen. Men till min stora glädje så kom det snö, en hel del snö, och jag fick prova på att springa de åtta milen med liknande förhållanden sett till vad det troligtvis är på Sandsjöbacka. Gött!

Södra Vätterleden1

Redo för äventyr 🙂

Det som lockar med att springa ultra är att ge sig ut på helt okänd mark. Jag har sprungit långt, länge och kuperat förut. Men just det där när det börjar bli bortom din komfortzon och du får uppleva nya känslor, smärta, glädje och tankar är spännande. Vill jag det och är det något som jag vill göra många gånger? Nu vet jag svaret, men häng med och följ min resa längs med Södra Vätterleden under en dag i mitten av november.

Etapp 1

Till starten av leden i Mullsjö åkte jag med Tomas och där mötte Skägget upp. Skägget har jag träffat en gång tidigare och vi har länge följt varandra på jogg.se. Han planerade att följa med nästan ända fram till Skinnersdal så det skulle nog bli ca sju mils löpning för honom och Tomas plan var att haka på hela vägen. Förutsättningarna var helt klart över förväntan som sagt med härligt vita skogar utanför Mullsjö och strålande solsken och en temperatur strax under nollan. Dock hinner vi bara springa 15-20 meter innan första vägskälet och brist på markering. Tomas har sprungit leden förut och Skägget delar av leden så jag hakar på och hoppas att det hållet de valt är rätt. Vi hittar snabbt nästa och snacket flyter på bra och vi möts av vykortsfina vyer längs med sjön Stråken som leden följer från Mullsjö ned till Bottnaryd.

Södra Vätterleden

Delar av leden har jag sprungit tidigare på Mullsjö X-trail men när vi lämnar Nyhem och börjar färden söderut mot Bottnaryd är det nya stigar för mig och den här delen av leden kan jag verkligen rekommendera. Varierad terräng och härlig stiglöpning på skrå längs med Stråken och vi får även ge oss ut i riktigt djup snö på vissa partier. Snön är ett litet problem då det blir svårt att se var stigarna tar vägen och det gör det svårare att följa leden. Vi lyckas göra två korta felspringningar men annars fungerar allt utmärkt. Förmiddagen är något kylig men det känns ändå som jag valt rätt klädsel för dagen. Långärmad t-shirt, vindjacka, vintertights, vantar, mössa och buff. Var lite wild and crazy då jag körde utan metalldubb och sprang i mina trotjänare Salomon S-Lab Speed som under dagens pass skulle avklara mil #100. Har bara ett par skor med metalldubb och det är ett par gamla Icebug Spirit OLX och de är ganska smala och jag har inte sprungit med dem sen förra vintern så jag vågade inte riktigt dra på mig dem och ge mig ut och springa två maror. Men ett par nya metalldubbade skor till Sandsjöbacka är nog ett måste. Utbudet är inte jättestort men just nu lutar det åt ett par Inov-8 Arctictalon 275.

Rent löpmässigt fungerar det mesta bra med. Känner mig lite stel i ena hälsenan då jag sprang mycket snabbare än jag tänkt under onsdagens intervaller med Team Nordic Trail i Jönköping men annars så känns det bra. Vi får springa i djup snö på en del ställen men mestadels är det stigar täckta av ett relativt tunt lager med snö som vi i sakta mak tar oss fram på. Vädret är fantastiskt och humöret är på topp. Fyller på energi i form av Tailwind, Twix och Tutti Frutti. Men tyvärr visar det sig att Tomas har problem med en fot och han tänker bryta i Bottnaryd. Tråkigt, men bra att han lyssnar på kroppen. Vi går med honom ett tag, fyller på mer energi och sen beger oss vidare mot Bottnaryd då Tomas fru Ebba ska hämta honom utmed vägen.

Södra Vätterleden6

I Bottnaryd ska Alfred möta upp och han har dessutom med vatten så vi kan fylla på våra soft flaskor. Kanon! 🙂 Testade en hemmasnickrad lösning med en tratt från en glassmaskin samt Tailwindpulver med skopa i en påse så kunde jag fylla på nytt pulver och blanda och det fungerade utmärkt. Första etappen från Mullsjö till Bottnaryd var 30 km och det tog oss ungefär 3 timmar och 40 minuter dit. Snön och två felspringningar gjorde att det tog längre än jag planerat. Känslan av att efter nästan fyra timmars löpning ge sig ut på nästa etapp och ha fem mils löpning kvar kändes konstig. Benen hade ändå känts ok sista biten till Bottnaryd, men efter stoppet och ny energi i form av en extra löpare gjorde att jag kände mig piggare när vi lämnade Bottnaryd än när vi kom dit.

Etapp 2

Första sträckan på etapp två är banvallen som går mellan Jönköping och Bottnaryd. Rakt och ganska tacksam löpning när man varit ute i fyra timmar. Vi tjötar på och kommer in i ett bra flow. Första milen efter Bottnaryd tar en dryg timme och nu är det relativt lättlöpt. Den här etappen har jag sprungit tidigare och jag vet att det inte är så kuperat förutom Tabergstoppen som är nästa stopp för att fylla på ny energi. Skägget som sprungit Axa Fjällmaraton som längsta distans proklamerar glatt att han har slagit distansrekord och vi applåderar. När vi börjar närma oss Tabergstrakterna börjar vi stöta på flera personer som är ute och vandrar med sina hundar. Roligt att gå glada hejarop när man berättar att vi sprungit i snart sex timmar från Mullsjö. Den här etappen är rent löpmässigt sett den tråkigaste då det är ganska snarlika stigar hela vägen fram till Taberg och inga utsiktsplatser eller andra moment som bryter av. Hade jag inte haft draghjälp i form av Skägget och Alfred hade det här partiet varit ganska kämpigt rent mentalt tror jag. Lite monotont och med trötta ben som allt oftare gör sig påminda så skulle jag fått kämpa på här. Nu tar vi gåpauser ibland men överlag så jobbar vi på och slutligen ser vi Tabergstoppens välbekanta siluett sträcka upp sig ståtligt över samhället. Tyvärr har vädret slagit om nu på eftermiddagen så istället för ett soldränkt Jönköping täckt i snö möttes vi av dimma. Lite synd då en magnifik utsikt inte hade varit helt fel efter knappt sex mils löpning på dryga sju timmar. Mina beräkningar inför passet har stämt ganska bra. Hade tänkt mig sju timmar till Tabergstoppen och det tog 7.07. Inte illa 🙂 Här tar vi en längre paus. Egentligen skulle min fru Marie och barnen mött upp här med nya kläder, pannlampa och energi men mellanpöjken EpicEdvin var sjuk och de hade fått tid för undersökning just då så jag bestämde mig för att köra vidare så länge så kunde vi kanske träffas på vägen efteråt. Hade med kontokort så det fick bli en kaffe och ett wienerbröd på caféet och jag passade dessutom på att blanda ny Tailwind. Kaffet och wienerbrödet satt som en smäck och jag borde nog ha ätit lite mer här egentligen.

dsc_0630

Mindre spektakulär utsikt från Tabergstoppen

Efter stoppet återstår den helt klart jobbigaste etappen sett till teknisk terräng och antalet höjdmeter. Sträckan från Tabergstoppen till IKHP på Huskvarnaberget. Inte optimalt att avsluta med den och dessutom ha sju timmars löpning i benen. Skägget som nu sprungit nästan två mil längre än sitt eget distansrekord ångar på och verkar grymt stark. Min egen kropp börjar skicka diverse klagomål i form av signaler nästan direkt efter att vi börjat springa. Konstiga ilningar i slutet av ryggraden på vägen nedför berget. Väldigt konstigt. Men de försvann fort som tur var. Gåpauserna blir allt fler i takt att backarna blir brantare och längre och mörkret börjar sakta krypa inpå när vi tar oss fram genom Tabergsådalen och Norrahammar. Nu har mitt vänstra knä börjat göra ont vilket inte känns bra och hoppet om att springa hela leden börjar ebba ut. Jag brukar i princip aldrig ha ont i knän när jag springer och detta gör mig orolig. Skägget ska vika av lite innan Skinnersdal. Därifrån återstår säkert 17-18 km plus gissningsvis kanske 600 höjdmeter. Både Alfred och Skägget har pannlampor men min är kvar i dropbagen i bak på bilen då Marie inte kunde köra ut till Tabergstoppen. Planen blir då att springa tills Skägget viker av och sen ta oss ned mot Ljungarum där Marie och barnen lätt kan pocka upp mig med bilen. Känner ingen större besvikelse då jag nu har slagit mitt distansrekord med råge och att jag på köpet fått ett sådant träningspass jag ville ha för att testa på distansen inför Sandsjöbacka. De sista 17 kilometerna efter Tabergstoppen tar ungefär 2,5 h. Skulle jag fortsatt ha det blivit minst tre timmars löpning/gång vilket inte lockade alls när knät hela tiden kändes av.

Sammanfattning

Dagens tur slutade på dryga 74 kilometer, 1162 positiva höjdmeter och en total tid på 9 h 51 minuter. Helt klart mitt längsta pass både sett till distans och tid, distansrekord med 12 kilometer och nästan två timmar längre sett till tid. Då vi hade turen att få rejält med snö så var det utmärkta förhållanden att träna i inför Sandsjöbacka. Egentligen tycker jag inte att man ska köra så här långa pass på träning. Sex mil hade räckt gott och väl och de sista 2.5 h blir mest mental träning och fysiskt sett ganska så sliter det en hel del på kroppen. Skaderisken ökar och jag har fått vila mycket längre efter det här passet än vad jag normalt sett brukar göra efter ultrapass. Men den där mentala träningen är viktig också och gött att ha med i bagaget inför loppet. Att springa sträckan solo hade varit en ännu större utmaning och det hjälpte enormt mycket att Skägget, Alfred och Tomas hakade på. Samtidigt så är ett lopp smidigare på sätt och vis med vätskestationer, oftast finns det andra löpare att haka på och du kan ha dropbag. Nu klarade jag mig utan dropbagen och förutom vätskepåfyllning, kaffe och ett wienerbröd så höll jag mig självförsörjd i nästan tio timmar och kläderna fungerade bra hela dagen. Mer energipåfyllning hade nog inte varit helt fel, men det gick bra ändå. Totalt drack jag nästan tre liter Tailwind, en kaffe, lite vatten. Jag åt tre stycken stora dubbel-Twix, 300 gram Tutti Frutti, lite Gott och blandat samt ett wienerbröd.

Dagens insats stod Skägget för som slog distansrekord med nästan tre mil och kändes hur stark som helst i spåret. För egen del är jag nöjd med distansrekordet och att det blev en riktigt lång runda utan några mentala dippar. Glad att jag lyssnade på kroppen och inte bara malde på för att klara hela leden. Då hade jag troligtvis varit skadad i dag. Leden är dessutom troligtvis snarare nio istället för åtta mil. Samtidigt ser jag fram mot att springa den igen någon gång nästa år. Då ska det bli hela och för att göra det lite lättare ska jag starta vid IKHP så slipper man den jobbigaste etappen sist. Nu ska jag öka upp träningsmängden igen och se till att springa Åda Wild Boar Winter Race som verkar bli ett kanonlopp som man springer i lag med inslag av orientering samt reflexbana i skogarna utanför Trosa. Ska bli en höjdare! Sen hoppas jag på en jul fylld av en hel del träning innan det blir dags att trappa ned lite inför Sandsjöbacka.

Södra Vätterleden 12/11 – Pacers sökes!

Södra Vätterleden 12/11 – Pacers sökes!

Det stora målet i vinter för min del är att springa 50 miles, dvs drygt åtta mil, på Sandsjöbacka Trail i mitten av januari. Då jag inte har tränat mot så långa distanser tidigare är detta något nytt för mig och det ska bli en mycket spännande och intressant resa som jag hoppas att du vill hänga med på! Bor du dessutom i Jönköpingstrakten kan du dessutom hänga med i min uppladdning rent fysiskt för det skulle vara kanonroligt om du vill haka på att vara pacer när jag ska ge mig ut på mitt hittills längsta långpass lördagen 12:e november. Planen för dagen då är att springa hela Södra Vätterleden från Mullsjö via Bottnaryd och Tabergstoppen till IKHP i Huskvarna vilket borde bli drygt åtta mil om ledinformationen stämmer.

Södra Vätterleden Ledmarkering

Jag har länge velat fram och tillbaka hur jag ska lägga upp min träning inför Sandsjöbacka och var länge inne på att springa åtta mil som träning på loppet Sätila Trail lördagen 12/11. Men att göra det blir ett för stort projekt för jag måste i princip vara borta nästan hela helgen från familjen. Då jag varit sjuk med alla löpares (och lärares) absolut värsta mardrömsförkylning halsont (usch och fy!) senaste veckan så har det blivit så att jag smitt planer för att få till min åttamilsprovlöpning på annat sätt och då fick jag helt plötsligt idén att springa Södra Vätterleden. Klockrent då jag bara behöver vara borta under en dag hemifrån samt att det går att bryta och ta sig hem relativt lätt om det skulle behövas. Häromveckan sprang jag min längsta sololöpning någonsin då jag tog mig an John Bauerleden från IKHP till Gränna vilket blev knappa 52 km och ca 1200 höjdmeter på strax under sex timmar. Ca tre mil till känns låååååååångt. Men det ska nog gå med rätt energi- och vätskeintag samt med gött sällskap. Och det är där du kommer in som pacer! 🙂

Pacer?!? Vad är det kanske du undrar nu? Jo, en person som hjälper en att hålla farten och humöret uppe. Ska jag springa dryga åtta mil trail kommer det ta ett bra tag. Planen för dagen är att starta vid Hotell Mullsjö kl 08.00 lördagen 12/11 och följa Södra Vätterledens första etapp som går till Bottnaryd. Kika närmare på kartan här nedan till vänster så ser du starten vid ruta C. Länk till karta med hotellet hittar du här! Tanken är att om du vill hänga på så väljer du ut vilken etapp av Södra Vätterleden du vill springa och meddelar mig detta. Vore kanonroligt att få sällskap längs med vägen! Det enda kravet vad det gäller fart är att du bör klara att hålla tempot 6.30-7.00 min/km. Kanske låter oerhört långsamt men när det handlar om stiglöpning som dessutom kan vara relativt kuperad och tanken är att du ska hålla tempot mil efter mil så är det ett tempo som för mig blir ganska lagom tror jag. Är du sugen på att haka på så spana in min genomgång av etapperna nedan samt en liten förklaring av hur du kan meddela om du vill hänga med.

Södra Vätterleden Etapp 1 Del 1 och 2 – Mullsjö till Bottnaryd 29 km

Den här delen av leden har jag inte sprungit förut och det ska bli väldigt roligt att följa leden från Mullsjö via vackra sjön Stråken ned till Bottnaryd. Tidsplanen är att försöka snitta en mil i timmen ungefär till att börja med då jag tror att den här sträckan är den som bjuder på den enklaste löpningen.

Tidsplan: Start 08.00 Hotell Mullsjö – Slut ca 11.00 Parkeringen intill Pingstkyrkan i Bottnaryd 

Södra Vätterleden Etapp 2 Del 1 + 2 – Bottnaryd till Tabergstoppen 28 (?) km

Efter lite påfyllning av vätska och kanske lite energiinköp i Bottnaryd bär det av mot nästa delmål, Tabergstoppen. Jag måste säga att den här sträckan förbryllar mig lite. Enligt ledinformationen ska det vara ca 23 km men när jag tillsammans med ett gäng traillöpare förra sommaren sprang sträckan fick vi ihop nästan 28 km. Vi sprang visserligen till Tabergstoppen vilket är en avstickare men på kartan borde det vara ungefär lika långt till slutmålet på etapp 2 del 2 (punkt 17). Så här utgår jag ifrån att sträckan blir längre än beräknat. Nu kommer antalet timmar löpandes göra skillnad och tempot blir något lägre. Sträckan är inte så kuperad förutom klättringen uppför Tabergstoppen.

Tidsplan: Start ca 11.00 Parkeringen intill Pingstkyrkan i Bottnaryd – Slut ca 15.00 Tabergstoppen

Södra Vätterleden Etapp 2 Del 3 + 4 – Tabergstoppen till IKHP 29 (?) km

Sista sträckan är mest välbekant för min del men jag har aldrig sprungit den i ett sjok förut. Satt och klurade på hur långt det kan bli genom att jämföra moves på Movescount och jag får väl helt enkelt inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet för mina gissningar lutar åt att det här blir ca 29 saftiga kilometer. Med ca sex mil i benen återstår den klart jobbigaste biten rent löpmässigt sett. Backe upp och backe ned så ska vi ta oss på längs södra delarna av centrala Jönköping vidare upp på Huskvarnaberget för avslutningen på IKHP. Hujeda mig! Hur ska detta gå? Det är nu som möjligheterna att jobba med den mentala biten i min ultratraillöpning komma vara stora. Närheten hem, trötta ben som sprungit långt och länge. Biter jag ihop eller packar jag ihop? Spännande! Det kommer i vilket fall bli ett solklart distansrekord för min del då jag sprungit dryga sex mil trail som längst tidigare då jag sprang Habo Ultra Trail förra året. Det jag får motivera mig extra mycket med här förutom distansrekordet är att jag dessutom troligtvis får FKT (Fastest Known Time) på Södra Vätterleden via Tabergstoppen så vitt som jag vet. Skulle någon sitta inne på information om tidigare tider som någon sprungit hela leden så vore det väldigt uppskattat att få veta mer om det!

Tidsplan: Start ca 15.00 Tabergstoppen – Slut ca 19.30 IKHP

Hur gör du om du vill haka på?

Jo, fyll bara i formuläret nedan så tar jag vidare kontakt med dig 🙂 Kanonsköj om du hakar på! Utgå givetvis från att alla tider är preliminära förutom starttiden kl 08.00. Tyvärr går det inga bra bussar från Jönköping för att synka om man vill haka på från Bottnaryd och springa tillbaka till stan. Vill du åka kommunalt så fungerar det enklare till Taberg. Buss 27 är framme vid hållplatsen Tabergsskolan kl 15.01 lördagen 12/11 så vill du haka på inåt stan så kan du ta bussen ut så möter vi upp. Den går 14.32 från Juneporten. Viktigt att tänka på om du springer med från Taberg är att du kommer behöva en pannlampa för det kommer att bli mörkt. Det går även att åka buss till Mullsjö om man vill, men det är rätt krångligt med två byten så resan tar ganska lång tid.

Har du frågor eller funderingar? Kommentera gärna nedan! Vore som sagt väldigt roligt att bli ett gäng som kutar 🙂

Mot nya äventyr och distanser

Mot nya äventyr och distanser

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på löpning och speciellt då min egen löpning. Varför springer jag? Vad vill jag uppnå med löpningen? Vad är min drivkraft? I jakt på nya utmaningar har jag börjat snegla på längre distanser. 50 miles kanske vore något. Det vill säga 82 km eller nästan två hela marathon. Men varför? Det första och enklaste svaret på frågan är väl: För att se om jag klarar av det! Sen om man gräver djupare finns det en hel del underliggande faktorer som gör att detta känns som ett naturligt val. Sen blir det alltid lättare när tillfällen pushar en i rätt riktning.

Sätila Trail

Foto: Sätila Trail

Har de senaste veckorna funderat på om jag ska ge mig på 82 km redan i november på det nya loppet Sätila Trail som arrangeras för att fira Sätila of Swedens 120-års jubileum. Mitt i planerandet av detta lyckades jag nämligen via Umara Sports Club vinna en startplats i Sandsjöbacka Trail! Sandsjöbacka är en vintertrailfest söder om Göteborg där det finns ett helt smörgåsbord med olika distanser att springa varav en av dem är 82 km. Klappat och klart. Lika bra att ge sig på den nya distansen helt enkelt! Återstår att se om det även blir Sätila för att först prova på distansen och sen försöka göra det bättre på Sandsjöbacka.

Sandsjöbacka Trail Logo

Foto: Sandsjöbacka Trail

Men de där underliggande faktorerna jag nämnde förut då. Vilka är de? Den första faktorn varför jag vill ta mig an den nya distansen är att det är ett äventyr för mig att ge mig ut på okänd mark och se vad kroppen klarar av. Uppleva hur psyke och kropp reagerar efter att ha varit aktiv väldigt länge. Träningsmässigt tror jag att jag redan skulle klara av distansen, men samtidigt vill jag göra det på ett sätt som känns bra. Psykiskt ska det bli oerhört intressant att se hur jag reagerar på vad jag tror kommer bli en relativ smärtsam upplevelse. För jag har sprungit långt förut och det gör ont. Även om man har tränat så gör det ont och blir slitigt när man springer ultradistanser. Det ser jag som en av de mest spännande aspekterna med det här äventyret. Hur hanterar jag smärtan samtidigt som det kanske återstår två mils löpning rent psykiskt?

Nästa faktor är att detta är något som jag tycker är så fantastiskt kul. Springa långt och länge. Gärna med sällskap och på sådana här lopp är chansen ganska stor att man hittar likasinnade som man kan springa och tjöta med. Om jag hade haft mer tid då skulle jag i första hand springa fler långpass. Upptäcka nya stigar. Trailupptechlöpning. Nu har jag chansen att göra det och samtidigt utmana mig själv med nytt distansrekord. Min längsta distans hittills är dryga 6 mil som jag sprang på Habo Ultra Trail förra året.

keep-calm-and-run-50-miles-7

Rent träningsmässigt kommer jag inte förändra så mycket förutom att göra fler riktigt långa långpass. Minst ett ultrapass per månad samt gärna ett eller två pass där jag är ute i minst tre timmar. Vinterhalvåret passar perfekt för distans- samt även backnötning så det kommer att bli en hel del av den varan. Men jag tar gärna emot tips och idéer på hur man ska förbereda sig så bra som möjligt från dig som sprungit distansen förut. All hjälp är välkommen! 🙂

Så häng med och följ min resa mot 50 miles här på bloggen och kommentera gärna! Hur tränar du som sprungit distansen? Vad brukar du äta under lopp? Tips och tricks! Bring it on 🙂

Omfamna mörkret med Team Nordic Trail 19/10

Omfamna mörkret med Team Nordic Trail 19/10

Onsdagen 19:e oktober får vi i Team Nordic Trail Jönköping finbesök från huvudkontoret i Stockholm då Robin och Alex kommer hit. De åker runt på en turné som är öppen för alla, medlemmar i TNT likväl icke-medlemmar. Tanken med passet är att du ska få prova på hur det är att springa med pannlampa. Och det är verkligen en speciell upplevelse att springa i grupp i mörkret guidade av pannlampornas sken, det kan jag varmt rekommendera. Oerhört stämningsfullt och oftast riktigt mysigt, speciellt när det är snö! Så ta chansen att prova på detta och på köpet får du testa på hur det är att träna med Team Nordic Trail!

Team Nordic Trail JKPG - Så härlig bild!

Bild från ett av våra härliga vinterpass på Bondberget

Vi startar passet kl 18.30 vid Öxnegårdens parkering och tränar i en timme. Det finns lånelampor från Petzl att använda och du kan även passa på att köpa den fantastiska pannlampan Petzl Nao till specialpris. För den senaste infon om passet kan du kolla in evenemanget på Facebook här!

Långpass i Hökensås lördag 8/10

Är du sugen på att springa med oss i Team Nordic Trail innan den 19/10 är du givetvis varmt välkommen att provträna på våra vanliga pass på onsdagar. Nytt för höstterminen är att vi kommer att anordna gemensamma långpass en gång i månaden och då är du varmt välkommen att följa med även om du inte är medlem i Team Nordic Trail. Första passet går av stapeln lördagen 8/10. Då samlas vi kl 08.30 vid Västra Torget för samåkning till starten.

TNTHökensås

Tomas har kollat ut en fin runda på 12 km som vi ska ta oss an tillsammans, fart efter kamrat. Förhoppningsvis blir vi ett gött gäng som upplever de fina skogarna vid Hökensås tillsammans! Vi rekommenderar att du har med dig vätska, vindjacka samt någon energibar eller liknande. För senaste informationen kolla in evenemanget på Facebook här! Så passa på att hänga med och springa med oss i Team Nordic Trail! 🙂

Tiveden Trail – Rock ‘n’ roll-Trail!

Tiveden Trail – Rock ‘n’ roll-Trail!

Jag gillar skarpt små, familjära trailtävlingar och hade hela sommaren gått och sneglat förhoppningsfullt mot datumet 16/7. Vi har gått igenom en omgång med vattkoppor på alla tre barnen här hemma så trots en hel månad har gått av mitt nästan två månader långa sommarlov så har vi inte gjort så mycket med familjen. Svårt att vistas på offentliga platser med barn som smittar. Därför har jag inte riktigt vetat om det skulle passa in i familjeplaneringen att åka iväg och springa Tiveden Trail.

Tiveden Trail2

Familjärt i Granvik!

Loppet går i Tivedsskogarna i Granvik norr om Karlsborg i Västergötland. Jag fick nys om loppet förra året och blev väldigt sugen på att springa då jag vet hur vacker och speciell natur det är i Tiveden. Förra året kunde jag inte springa men konceptet för loppet är lite annorlunda och liknar inget jag sprungit tidigare. Det är varvbana med gemensam start för alla tävlande och sen springer man ett, två eller fem varv. Fem varv skulle motsvara en halvmara ungefär och 700 höjdmeter. Bra att få in lite fartträning inför Axa Fjällmaraton och en hel del höjdmeter för att vara ett lopp i södra Sverige. Loppet var dessutom billigt (120 kr för efteranmälan) så när det visade sig att jag kunde springa anmälde jag mig direkt. Tomas och Jan från Team Nordic Trail JKPG hängde också med. Sköj! Man skulle registrera sig senast en timme innan starten kl 15 så vi hade gott om tid att förbereda oss. Träffade Jeanette från Mullsjö med familj som var med på VätterVyernas i våras. Hennes man Per skulle inte springa så han kunde stå vid vätskekontrollen med mina flaskor med Tailwind. Perfekt då det bara fanns vatten vid vätskestationen! Vi passade på att ge oss ut och värma upp lite på banan och möttes direkt av smala, tekniska stigar. Jag hade kikat lite på segrartiden förra året och då var den 1.37 och då sprang de fyra varv. Då var det inga långsamma löpare som vann heller så mina föraningar var att banan skulle vara tuff och teknisk. Väl tillbaka var det äntligen dags för start.

Tiveden Trail3

Fredrik Ousbäck (Vinnare av både Billingen Trail Marathon och Billingen X-trail) tar täten direkt.

Det är alltid lite speciellt med en gemensam start. Var ska man stå liksom? 🙂 Vill inte gå ut för hårt men vill samtidigt inte få trängas för mycket på de smala stigarna. Efter några hundra meter kommer vi till den första stigningen. 40 höjdmeter rakt upp. Här luckras fältet upp automatiskt. Har en liten kille framför mig i backen ett tag som måste vara ca 7-8 år. Vilken fart för en sån liten kille. Känns lite annorlunda men samtidigt lite gemytligt att springa om ett barn. Det visar sig att mina föraningar om banan införlivas och mer därtill. Det är som att alla stenar och rötter i hela norra Västergötland bestämt sig för att ha en galen släktträff på stigarna runt banan. Och inte nog med det så har kompisarna blåbärsrisen kraschat festen och vajar tätt över stigarna så man stundtals inte ens ser de vassa stenarna och hala rötterna som festar loss där nere under mina Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG. Kändes som helt rätt skoval i alla fall. Vanliga Sense Ultra med kortare dobbar hade nog varit lite väl hala på den oerhört tekniska och branta banan. Varvet vi springer visar sig vara en veritabel bergochdalbana. Ständigt backar upp och ner och väldigt få flacka partier.

Tiveden Trail1

Sista stigningen avklarad på första varvet. Lyckas ändå se lite glad och pigg ut 🙂

Första varvet passerar jag på knappa 25 minuter. Dricker lite Tailwind och ger mig sen ut för att tampas med backarna, stenarna och rötterna igen. Som tur är innehåller varvet några andningshål där man springer vid spektakulärt vackra skogssjöar delvis omringade av branta klippor. Dagen till ära så ligger de nästan helt stilla och blanka då det knappt blåser något. Andra varvet får jag en löpare hack i häl. Det känns som att han hela tiden ligger precis bakom mig vilket får mig att springa kanske aningen snabbare än vad jag tänkt mig. Detta leder till slut till att jag vid banan högsta hopp (Ja, hopp) på en knapp meter från en klippavsats ned till en annan tappar fotfästet på rullgruset som ligger som en tunt lager på klippan nedanför och glider kanske en meter nedåt med bara en fot i marken och på något sätt lyckas jag hålla balansen och få tag i en bansnitsel (!!) och stanna upp. Tur det för efter det var det ett fall på kanske två-tre meter och sen in i ett träd. Potentiellt väldigt oskönt. Efter det bestämmer jag mig för att ta det lugnare på farligaste partierna för att inte riskera en skada inför Axa (och för att överleva 😉 )

Tiveden Trail5

En av nedförsbackarna. Ser kanske inte så brant ut men det var det.

Banan bjuder på väldigt speciell traillöpning. När det är så tekniskt krävande måste man vara fullt fokuserad bara för att ha koll på var man sätter fötterna. Lyckligtvis när det är varvbana så kan man göra mentala noteringar av alla svåra passager och stenar som sticker upp på luriga ställen. Olyckligtvis när det är en sjukt tuff och krävande bana är att man efter varje varv blir så mycket tröttare i kropp och ben och även mentalt av att behöva fokusera så länge så det blir svårare och svårare att parera banan på ett bra sätt. Det är verkligen rock ‘n’ roll-trail! De branta, sicksackiga backarna ger en känsla av fart som gör att kroppen (läs: baken) inte riktigt hänger med i svängarna. Ibland känner jag mig som en bil med bredställ i svängarna 🙂

Tiveden Trail HöjdkurvaGalen höjdkurva!

Andra varvet passerades efter 49 minuter och tredje efter 1.15 så ganska jämnt snitt på de tre första. Mentalt blir det lite lättare just att man nu kan börja räkna ned varven efter att ha passerat hälften. Men fysiskt är det tungt. Jag har några ryggar framför som jag vill hinna ikapp och känslan är att jag plockar in på dem i backarna. Men i och med att jag tränar för längre äventyr så är halvmaradistansen lite lurig för mig. Det är sällan jag ligger och pumpar på i så högt tempo i så många kilometer. På fjärde varvet händer det som inte får hända. Krampkänningar i höger baksida lår. Illa! Stannar direkt, sträcker ut lite och lyckas på något sätt lufsa vidare och få känningarna att släppa. Dessutom fick jag känningarna när det var flackt. Måste bero på att jag slappnade av lite eller att det var lite lerigt just där. Nu har i alla fall avståndet ökat till ryggarna framför. Jag kämpar på och in på sista varvet är jag ikapp de två löparna vid första branta backen. Gött! Väl uppe på toppen hejar jag på en trött Jan som haft en tung dag på de tekniska stigarna. Sen händer det igen! Krampkänningar fast på vänster sida denna gången. Nästan på exakt samma ställe. Usch. Segt mentalt men jag ska ikapp. Efter ca tre km på sista varvet springer jag även förbi Tomas som också haft det motigt. Ger ändå lite energi att få glada hejarop och vid de sista stigningarna kommer jag ikapp en av löparna framför men den andra (han som låg hack i häl på andra varvet) visar sig ha mycket mer krafter kvar och han bara ångar vidare uppför backarna. Målsättningen får bli att hålla undan till den bakomvarande löparen. Jag vet att jag är stark på utförslöpningen så det ska nog gå vägen. Nu är alla krampkänningar borta och jag håller bra fart hela vägen in i mål. Galet trött och helt utpumpad får jag stå och pusta lite efter målgången. Helt klart det tekniskt mest krävande trailloppet jag någonsin sprungit. Jag har dessutom lyckats springa in på en åttonde plats på tiden 2.11 vilket jag är riktigt nöjd med! Vinnare blev återigen oerhört snabbe Fredrik Ousbäck på 1.52 och den tiden säger en hel del om hur tuff den här halvmaran var. Efter målgången ger jag mig ut för att heja på Tomas och Jan samtidigt som jag snabbt mumsar i mig en hel påse med TuttiFrutti och dricker massor med vatten. Var helt dyngsvett när jag gick i mål. Nedan kan du se en väldigt bra film av vinnaren av stafetten från olika delar av loppet samt att i slutet kan man höra mig säga: Gött jobbat! när jag är på väg ut på stigarna igen. Tack Ola för tipset om filmen! 🙂

Efter att Tomas och Jan gått i mål bar det av till en sjö precis intill tävlingsområdet där det fanns en vedeldad bastu vid en brygga. Klockrent!

Tiveden Trail Bastu

Tomas vid bastustugan

Tiveden Trail Sjön

Underbart svalkande!

Tiveden Trail Bastuhäng

Bastuhäng!

Det kommer en del andra löpare och vi blir fast i den sköna värmen länge och tjötar och delar våra intryck från loppet. Andra doppet efter bastun var kanske lite mer uppfriskande än den första men man kände sig ren och fräsch och lite piggare efteråt. Sammanfattningsvis var Tiveden Trail ett helt galet krävande och tekniskt men samtidigt väldigt roligt lopp. Innan var jag osäker på om jag skulle gilla att springa en varvbana men det hade sin charm helt klart och jag kommer definitivt springa fler år samt försöka få till fler trailupptechlöpningspass i de tivedska skogarna. Stort plus till arrangörerna för ett kanonarrangemang och skön stämning innan och efter loppet samt Per som skötte vätskelangningen till mig med bravur!

Episk trailupptechlöpning

Episk trailupptechlöpning

Den senaste tiden har det varit magert med uppdateringarna från min sida och det beror till stor del på att jag haft sjukt mycket på gång. Jag har hunnit gå utbildningen certifierad tralledare och just nu har jag väldigt många bollar i luften. Helt enkelt så händer det väldigt mycket bakom kulisserna som jag verkligen ser fram mot att berätta om! Nyligen var jag ute på ett sånt där helt fantastiskt pass där jag fick göra en av de saker jag älskar mest, traillöpa och upptäcka dvs trailupptechlöpning! Planen för dagen var att hitta stigar mellan en del olika platser samt även hitta en del intressanta platser. Detta är något som jag också kommer kunna berätta mer om i framtiden men till att börja med får du njuta av vidunderligt vackra vyer.

Känslan av att utforska och försöka hitta nya stigar är lite som en skattjakt och jag lyckades exceptionellt bra under passet. Klockrena, vackra och roliga stigar som förband helt rätt ställen med varandra. Sen hittade jag också ett roligt ställe för lite äventyrlig klättring som kommer att komma väl till pass…. 🙂

De senaste två veckorna har dessutom varit väldigt bra ur träningssynpunkt. Höften som trilskades med mig har börjat ge med sig med hjälp av styrke- och rörlighetsträning och jag har börjat känna mig riktigt stark i löpningen för första gången på några månader. Alltid bra med ett stärkt självförtroende inför Billingen Trail Marathon. Perfekt genomkörare inför sommarens stora mål, Axa Fjällmaraton! Sen är det svårt att inte känna sig helt fantastisk när naturen bjuder på ljuv försommarvärme och utsikter som får en att känna sig som man springer på kullar i Italien och inte i närheten av Jönköping 🙂

Så om du är lite sugen på vad det var för stigar jag ville hitta och vad som händer bakom kulisserna… Håll utkik här så kommer du snart få reda på alla planer som smids inför framtiden. Traillöpningen i Jönköping ska tas till nya nivåer!

Klättring

Back to Top