Upplevelseslöpning

It’s all about smiles – Not miles

It’s all about smiles – Not miles

Då har jag äntligen sprungit mitt första Salomon Trail Tour-lopp, STT Kolmården. Åh vilket lopp sen! Härlig inramning i de kolmårdska skogarna, behagligt soligt väder och massa glada traillöpare på plats. Hela familjen var med mig upp då min kompis som skulle sprungit med mig hade blivit skadad. Så det blev en riktig familjeutflykt istället.

Inför loppet hade jag tidigare i veckan testat att springa i riktigt högt tempo och allt kändes bra i både ben och flås. Det var lite svårt att fokusera ordentligt på loppet med familjen på plats. Höll på att glömma av att stretcha efter uppvärmningen och hann inte kolla på bansträckning så som jag tänkt, men annars kändes allt kanon. Gött att ha några som hejar på en när man startar.

Innan starten hade jag redan hunnit se en del trailkändisar som Andreas Svanebo (en av löparna i Salomon Sweden Trail Running Team och han har dominerat på Salomon Trail Tour och vunnit flera Axa FjällmaratonMiranda Kvist (en av grundarna av Team Nordic Trail och har en mycket populär trailblogg) och Jonatan Thoresson (också medlem i Salomon Sweden Trail Running Team). Spännande att se speciellt Andreas Svanebo då han verkligen har varit ohotad på trailtoppen i Sverige de senaste åren.

Väl framme vid start var min plan att försöka hålla ett tempo runt 4.30 min/km genom loppet, något som inte borde vara omöjligt trots terränglöpning. Starten gick bra, jag tog det ändå relativt lugnt och låg väl på ca tionde plats efter första kilometern samt att jag avancerade lite efter det. Här är en film från starten.

Sen började det bli oroväckande tungt. Banan var väldigt mycket tuffare än jag räknat med. Kilometer två och tre bestod mycket av gyttjiga traktorstigar med spänger här och där. Redan efter tredje kilometern stod det klart att det här skulle bli min hopprikaste löprunda någonsin för man fick studsa fram som en gasell för att inte fastna i gyttjan och det tog på krafterna. Sen var jag inte riktigt van med att springa i så varmt väder. Dessutom var det mycket obanat, vilket jag inte hunnit träna så mycket pga evighetsförkylningen i tre långa veckor. Men jag kämpade på och vattnet vid ca 4.5 km hägrade.

Vid vattenkontrollen sprang jag med munnen på vid gavel kändes det som. Så där härligt torr som man kan vara efter att ha sovit hela natten med öppen mun när man är förkyld, så kändes det när jag väl kunde kasta in lite vatten i munnen. Det får bli att önska sig en Salomon Sense Hydro Glove i födelsedagspresent helt enkelt. Mycket smidigare att ha vattnet med sig. I filmen nedan förklarar Emelie Forsberg hur det fungerar.

Efter vattenkontrollen hade jag sprungit ungefär halvvägs och här var det en stor grusväg och löpningen flöt på bra. Tog rygg på en äldre herre som såg ut att vara snabbare och uthålligare än jag och det var kanske ett misstag. För när grusvägen tog slut bar det av rakt ut i skogen och sen uppför. Både han och jag gick. Jag kände hur värmen tryckte på och krafterna sinade snabbt. Sen var det lite neråt och sen kom vi helt plötsligt till ett berg. Vi fick hoppa mellan klippor och det var mycket uppför och här visade det sig att jag skulle detaljstuderat bansträckningen mycket bättre än vad jag hade gjort. Min tanke hade varit att spara krafter så jag skulle klara en backe vid ca 8 km som jag visste var jobbig. Jag hade blåst på för hårt och vid 6 km väl högst upp på berget tog det stopp. Magen sa ifrån och jag spydde två gånger. Den äldre herren försvann och fler passerade mig under mitt hulkande. Men sen var det bara att köra på igen. Segt till en början, men det gick och jag plockade faktiskt igen en del placeringar.

Terrängen längs med hela banan var verkligen varierad och tuff. Vi sprang nerför berghällar, genom kärr, upp och ner genom blåbärsriskullar, på stigar, utanför stigar, hoppade över nedfallna träd och gyttjepassager. Så här i efterhand har jag kommit fram till att banan var väldigt roligt, teknisk och varierad. De första kilometerna fick man ha fullt fokus på att hitta rätt väg bara de närmsta meterna framför en bland alla gyttja. Men mitt under loppet kändes det väldigt jobbigt.

Nu började jag närma mig slutet och kommer in för varvning och ser målet. Här trodde jag att det bara var ca 800 meter kvar till mål. Det tyckte jag mig minnas från banbeskrivningen och jag kollade inte så noga på min iPhone som jag hade på armen som gps. Glad för att jag snart var framme ökade jag takten och fick riktigt bra fart. Men till min stora förvåning och förtret så vände spåret bort från målgången och ut i kuperad terräng igen. Här var det riktigt segt och det mentala fick sig en liten törn. Men jag såg en löpare framför mig samt en bakom mig och jag kämpade vidare. Jag trodde att jag iaf hade chans på topp tio här. Men sen kom nästa överraskning. Ett träsk!

Smidig som jag är lyckades jag med bedriften att sjunka ner nästan till midjan. Sjukt jobbigt var det och vid slutet av träsket satt det folk och tog kort på en. Jag hörde dem säga att det var rekord. Något ska man ju vara bäst på! =] Tappade en placering i träsket men nu var det inte långt kvar. Älgade på och kom in på en 13:e plats till slut. Helt utpumpad. Är väldigt nöjd ändå. 13:e av 40 startande är helt ok för att vara första gången. Hällde i mig sportdryck och till min stora förtjusning fanns det sega nappar att snaska i sig och det visade sig vara alldeles förträffligt smarrigt när man var slutkörd.

Nu har jag gjort en del rookiemisstag och fått känna på hur tuff terrängen kan vara. Det märks att jag inte hunnit med mycket tempoträning på grund av förkylningen samt att den långa vintern gjort att jag inte kunnat springa mycket obanat hittills. Det får bli rejäla doser av båda fram till STT Skatås om två veckor. Sen skulle en gps-klocka med pulsmätare kunna ta min löpning till nästa nivå och det får nog bli nästa UppTechsköp helt enkelt. Så man har koll på pulsen och hur långt man sprungit.

Allt som allt var det en kanondag! Härlig stämning, bra väder, kanonroddat arrangemang och det blev en rolig utflyktsdag med familjen då det bar vidare till Tropicarium på Kolmården efteråt. Vid målgången fick man en Salomonkeps och en handduk. Kepsen kommer nog visa sig vara ett utomordentligt tillskott i löparoutfiten modell sommar då den fungerar både som pannband och solskydd. Plus att jag normalt ser helt horribelt konstig ut i keps, men den här kändes helt ok på skallen.

STT-keps Sen har kepsen dessutom en helskön slogan på sidan:

Smile!

It’s all about smiles – Not miles!

Icke att förglömma.

Spring i benen och skrik i mun

Spring i benen och skrik i mun

Det har varit fullt upp den senaste tiden. Med jobb, familj och träning och därför har bloggen hamnat i skymundan. Vad har då hänt sen senast?

 

Min träning

Här är det full fart. Efter min dunderförkylning har jag tränat en hel del. Min tanke var att efter Tiveden Trail skulle jag ge mig på en hel del tempoträning och de få pass jag hunnit med hittills har varit väldigt glädjande. För första gången någonsin har jag pumpat i sub 4 min/km-fart i flera kilometer, vilket varit jobbigt men också härligt. Det bådar gott för lördagens stora säsongspremiär… STT Kolmården!! Ja, jag ska springa. Ska bli så sköj att ge sig ut på den bana som många lovordat tidigare år. Jag ska springa 11 km. Min tanke är att springa de kortare loppen på Salomon Trail Tour den här säsongen och sen ge mig på halvmaradistansen nästa säsong. Förutom tempoträningen har det även blivit en hel del mängdträning då jag haft löpning med mina idrottselever i skolan. Härligt att för en kort stund få betalt för sin löpning =] Sen lyckades jag klämma in ett backträningspass i söndags också så nu återstår bara en lugn runda och sen blir det fullt ös på lördag.

 

Transvulcania

Den stora tävlingen jag skrev om i mitt förra inlägg är avgjord och jag satt faktiskt och såg hur Kilian Jornet vann tävlingen och slog nytt banrekord. Dock var det bästa med tävlingen att svenska Emelie Forsberg vann damklassen! Helt supergrymt jobbat och verkligen beundransvärt! Det ska bli väldigt spännande att följa  Emelies framfart den här säsongen.

 

Kullamannen

Årets premiärstopp på Salomon Trail Tour gick inte av för hackor. Tävlingen verkar ha varit en stor succé och har seglat upp högt i topp på listan på lopp jag vill springa nästa säsong. Här är några mycket läsvärda blogginlägg som beskriver upplevelsen och fenomenet Kullamannen.

http://mirandakvist.se/2013/05/kullamannen-ultra-ar-en-upplevelse/

http://harderbetterfasterstronger.se/2013/may/50km-delikat-stiglopning.html

http://jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=18928

http://jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=18954

 

Vårskriket!

Ja. Ensam mitt ute i mina barndomsskogar omgiven av ett hav av vitsippor, härligt solsken och den första riktiga vårvärmen fick jag infallet att göra ett vårskrik. Underbar känsla och det ska bli en årlig tradition att skrika ut min barnsligt lyckliga löparglädje. Här är resultatet förevigat:

Känslan av att komma hem

Känslan av att komma hem

I lördags var det äntligen dags för barbackepremiär på Bondberget! För att komma dit utan att ta bilen har jag testat att springa uppför slalombacken. Perfekt träning inför Salomon Trail Tour Göteborg Skatås då man springer uppför en slalombacke i slutet på den rundan jag ska springa där. Hittills har jag orkat ca 3/4 av backen och sen har jag varit tvungen att vila och så blev det nu med då backen var väldigt lerig och blöt och med snöfläckar här och där.

Stretch i liftenDet är ju inte var dag man står och stretchar i en lift =]

Sen bar färden vidare upp på berget och då fick jag den där sköna känslan av att komma hem. Det här börjar bli mitt berg och mina stigar. Solen gassade och stigarna var is- och snöfria. Underbar löpning där man passerar vyer som skulle kunna vara tagna direkt från en bild i någon av John Bauers böcker och man kan tro att någon mystisk sagofigur ska kika fram bakom nästa stubbe. Samtidigt kan man bjudas på en vidunderlig Vätterutsikt efter att man rundat en dunge eller kämpat sig upp för ett backkrön eller ta sig till härlig lövskog och springa genom kohagar. Det ska bli så härligt att utforska berget ännu mer och upptäcka nya sidor av det, bestiga kullar man bara sett långt bortom kalhyggen och rusa fram längs snåriga stigar.

Totalt blev det ca 13 km och ca 300 höjdmeter. Bra runda inför STT. Tyvärr har jag gått och dragit på mig en förkylning efter mitt Bondbergspass. Hoppas jag blir av med den nu när Tiveden Trail med Swedish Trail Running bara är några dagar bort.

Äventyret utanför dörren

Äventyret utanför dörren

Snubblade över en fantastiskt härlig film från Salomon där två av deras löpare, Anna Frost och Rickey Gates, visar vägen till äventyret. Äventyret ligger utanför dörren och allt du behöver är ett par skor och lite nyfikenhet. Helt i min smak! Att de dessutom kan hitta en lummig och grönskande skog på en löprunda i en mångmiljonstad är gött att se. Dessutom ackompanjeras de av ett gatuband som spelar en helskön låt. Vore intressant att veta vilka de är. Spana in videon här nedan!

Så vad väntar du på? På med pjucksen och ut och upptäck! Själv ska jag fortsätta på den ny stigen jag hittade på min förra löprunda när jag ska ut på mitt nästa pass. Spännande att se var den slutar. Mer City Trail åt folket.

Delad glädje är dubbel glädje

Jag arbetar som lärare och avnjuter nu ett skönt och behövligt påsklov med min familj och nu är vi och hälsar på mina föräldrar. På förmiddagen besökte vi goda vänner som bor nära en stor och mysig skog. När solen bjuder på mängder av strålar som nästan kändes lite våriga så får man passa på att vara ute. Vi gick till en liten kulle (eller berg om man ser det ur barnens perspektiv) i skogen och där passade vi på att upptäcka, leka kurragömma och titta på rådjursbajs (vilket kan vara ack så intressant) och vara i en koja.

Vårsol!

 

Äldste sonen Awesome Adrian närmar sig sin treårsdag och att vara ute i naturen och se vilken glädje han finner i att upptäcka, ta sig fram i omgivningarna, ta sig över stenar och stockar och fram genom terrängen gör mig alldeles glad och man önskar att vi bodde närmare en skog. Men så fort isen börjar försvinna från mitt hemmaberg, Bondberget, så får det bli många utflykter dit.

 

Awesome Adrian

Trailupptäckning in action!

Under dagen har vi även hunnit med årets första korvgrillning ute och på kvällen kunde min fru, Marie, och jag springa vår första löptur tillsammans sen innan Adrian föddes. Man får passa på när man har barnvakt. Härligt att springa i det skimrande ljuset från en sol som sakta sjunker nedåt och gör våra skuggor långa samtidigt som vi upptäcker nya stigar och även djurstigar i snön i mina barndomsskogar. Höjdpunkten på turen var när vi sprang på fem rådjur. Vi försökte springa efter så jag kunde filma dem, men det var lättare sagt än gjort.

Härlig podcast!

Så här i ledighetens tider så kan det vara bra med något att göra. Alternativt något att lyssna på under nästa löprunda. Då kan jag varmt rekommendera den första podcasten jag någonsin lyssnat på. Stigarna alias traillöparen Mikael Björk intervjuar svenska trailglädjesprudlaren Emelie Forsberg. Härlig podcast med gött snack och Mikael ställer många av de frågor jag skulle ha velat ställa till Emelie. Kanon!

Podcasten hittar du här!

På dagen löprunda fick mina nya Sense Mantra uppleva den mesta barmarken hittills! Sweeeet! Kutade på lite och körde årets första runda under 4.30 min/km. Gött med lite Biffy Clyro pumpandes i lurarna under rundan:

Biffy Clyro – Opposites

Magisk månskenslöpning

Tror inte det är ofta jag kommer kunna skriva detta i bloggen så jag måste ju passa på: Kids, don’t try this at home!

Jag har nämligen gjort något i sportslig synpunkt lite dumdristigt, men i upplevelsesynpunkt, väldigt härligt. Efter en helg fullproppad med aktiviteter som att vara flytthjälp, barnvälsignelse av min yngste son och med det bifogat ståhej och kalasande så fick jag klämma in lite löpning i slutet på helgen efter solens nedgång. Det visade sig vara veckans genidrag.

Trots det oundvikliga mörkret som nattens intrång medför så kunde jag springa en av mina vanliga rundor på bankarna här i Jönköping vid Vätterns södra strand utan hjälp av vare sig pannlampa eller gatubelysning. Månens sken var klart tillräckligt för att vägleda mig runt och känslan av att orientera sig fram med hjälp av ett starkt månsken var härligt uppfriskande. Av bara farten kom farten dessutom. Årets hittills snabbaste runda var ett faktum, trots att det inte var något direkt planerat. Mantran är märkbart tightare än mina gamla skor, men det känns som en vanesak. Att de väger väldigt mycket mindre är en stor fördel.

Passande nog kom den här låten upp i spellistan just som jag sprang på ett fält helt guidad av månskenet.

Tillbaka till den gamla devisen i början av inlägget. Månskenslöpning är väl kanske inte att rekommendera om du inte springer en runda som du är van med och känner till alternativt om du är mörkrädd.

Back to Top