Trailnytt

VätterVyernas Ultra Trail 2/4

VätterVyernas Ultra Trail 2/4

Det är dags att boka in vårens sociala långpass i Jönköping, VätterVyernas Ultra Trail! Lördagen 2/4 kl 10.00 ger vi oss ut för att ta oss an 54 härligt kuperade kilometer mestadels på stig. Vi startar i Bankeryd och springer via Jönköping och Huskvarna och avslutar sedan med en magnifik utsikt på Vista Kulle. Om du tycker att 54 kilometer känns lite väl långt så går det bra att springa med till Öxnegården vilket blir ungefär 34 kilometer.

Tanken med VätterVyernas är att erbjuda en unik löpupplevelse, härlig gemenskap samt visa upp lite av alla fantastiska stigar vi har i Jönköping. Redan efter mindre än en mil kommer vi till en utsiktsplats där man kan se målet vid Vista Kulle på andra sidan Vättern, lite spektakulärt i och med att vi ändå har ett marathon kvar att springa innan vi är framme. Under dagens gång stannar vi till vid olika utsiktsplatser längs med vägen, snackar, fyller på energi och njuter av de vackra vyerna. Hela tiden kan man se tillbaka var vi sprungit och se slutmålet på Vista Kulle från de olika utsiktsplatserna som vi passerar.

Vi kommer att ha två olika fartgrupper utmed vägen samt en person i varje grupp som ser till att alla kommer med. Vi håller ett lugnt tempo och beräknad sluttid för första gruppen är ca 16.30-17.30 och andra gruppen ca 17.30-18.30. Under dagen kommer en följebil möta upp vid några av utsiktsplatserna så du smidigt får tillgång till extra energi och ombyte vid behov.

VVUT2016

Så se till att boka in 2/4 i kalendern! Mer information om VätterVyernas Ultra Trail kommer att komma inom en snar framtid när alla detaljer är spikade. All information kommer komma här på hemsidan men se även till att boka in evenemanget på Facebook om du använder det! Vill du veta lite mer om bakgrunden till VätterVyernas Ultra Trail och hur vi hade det förra året så läs här! Hoppas att du hänger med på en härlig dag fylld av skön stiglöpning, en och annan saftig backe och god gemenskap!

JanuariJakten2016 avklarad!

JanuariJakten2016 avklarad!

JanuariJakten2016 är över! Vilken månad det har varit! Det är så roligt att läsa alla härliga inlägg och se vackra bilder på hur folk kämpar med att ta sig an alla höjdmeter. Det springs i backar, på stigar och i slalombackar och till och med i trappor i jakten på att samla ihop alla höjdmeter. Det har varit väldigt inspirerande att få höra om hur deltagare har fått en helt ny syn på backar och verkligen har haft roligt under utmaningen. Totalt har vi sprungit nästan 100 000 höjdmeter vilket är riktigt bra jobbat!

Hur har det då gått för min egen del? JanuariJakten går ut på att kolla hur många höjdmeter man sprang i december och sen försöka springa 50% mer. Då kan det kanske vara ganska taktiskt att inte springa allt för många höjdmeter i december. Men själv hade jag en av mina bästa träningsmånader någonsin då och fick ihop 5578 höjdmeter. Multiplicerat med 1.5 blir det 8367 höjdmeter men jag avrundade till 8500. Med tanke på att jag i JanuariJakten2015 sprang 3630 höjdmeter så är 8500 en rejäl utmaning och dessutom ett tydligt tecken på att jag utvecklats som backbestigande traillöpare. Under 2015 har jag medvetet satsat mycket på att springa kuperat. 2014 hade jag totalt ca 25 000 höjdmeter och under hela 2015 dubblade jag nästan det och sprang ca 49 000 höjdmeter, trots ungefär samma distans totalt.

Jag insåg tidigt att det här kommer bli en tuff utmaning för min egen del. Att klara så många höjdmeter på en månad utomhus innebär att jag måste springa i rejält branta backar. Detta ser jag dock som perfekt träning inför mina huvudlopp i år: Axa Fjällmaraton, Billingen Trail Maraton och Soteleden Terrängmarathon. När jag sprang Axa för två år sedan hade jag tränat alldeles för lite backe. På sådana lopp är dessutom backarna och stigningarna så långa så det går inte att springa hela vägen uppför utan man måste gå. En av de jobbigaste sakerna för mig på Axa var just omställningen att börja springa igen när man väl gått uppför de långa stigningarna. Nu har mina ben fått nöta backe rejält i en månad och jag känner mig mycket starkare. Jag har sprungit i en närbelägen slalombacke och givetvis har jag även gått en hel del. Det har varit tufft speciellt för knän och höfter men jag har sett till att ta det lugnt någon extra dag vid behov.

För att klara utmaningen fick jag börja med något som jag inte gjort tidigare. Backlångpass. Detta har i tre söndagar i rad inneburit att jag sprungit till min kära slalombacke och sen sprungit upp och ned i en timme. Men sista söndagen visste jag att en timme inte skulle räcka. Då hade jag 1300 höjdmeter kvar för att klara mitt mål. Så efter dryga 1.5 timmes nötande kunde jag stolt pusta ut vid toppen av backen, blicka ut över Jönköping och njuta av att jag klarat något som på förhand kändes oerhört tufft och faktiskt ganska osannolikt att jag skulle klara. Det är kanske inte helt sunt och normalt att springa uppför en slalombacke över 80 gånger på en månad men vilken bra träning det har varit! Mestadels har det faktiskt varit rolig träning också. Jag kommer definitivt köra mer rena backnötarpass i min träning mot årets lopp, men nu ska jag ha en lugn och flack vecka till att börja med. Sammanlagt sprang jag hela 8524 höjdmeter på 20 träningstillfällen, vilket innebär ett snitt på 426 höjdmeter per pass. Extra positivt i år var också att jag inte var förkyld eller sjuk i januari vilket jag ofta brukar bli.

 

Vilka vann?

Som lite extra bonus för att genomföra hela JanuariJakten så har man haft chans att vinna fina priser. Två startplatser i Sveriges största backlopp, Stockholms Brantaste, en till den som samlat flest höjdmeter och en som lottas ut samt ett årsmedlemsskap i Team Nordic Trail. Kampen om förstaplatsen har även i år stått mellan de två backgiganterna Ellen (pace on earth) och Daniel ”Roxen” (välkänd TNT alltiallo 🙂 )

Båda har sprungit oerhört mycket höjdmeter men på ganska olika sätt. Ellen har kört många pass inne och Roxen väldigt mycket ute. Det är lättare att samla på sig höjdmeter på ett löpband för man behöver inte springa ned för backarna som man tvingas göra utomhus. Deltagarna har fått specificera hur många höjdmeter de gjort utomhus och inomhus. För att göra tävlingen lite mer rättvis har jag valt att räkna höjdmeterna på löpband multiplicerat med 0.75. Ellen som hade sprungit 5392 (ute) + 17034 (inne) får då totalt 5392 + 12775.5 = 18167.5. Roxen som hade sprungit 16258 (ute) + 916 (inne) får då totalt 16258 + 687 = 16945. Precis som förra året blir det alltså Ellen som vinner flest antal ihopsamlade höjdmeter! Otroligt bra jobbat och stort grattis! Alla höjdmeter kommer väl till pass då Ellen ska springa Ultra-Trail du Mont-Blanc i sommar. Galet lopp i Alperna på ca 17 mil och 10 000 höjdmeter. 

Sen har jag även dragit vinnarna som fick en startplats i Stockholms Brantaste och ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail. Vilka det blev kan du kolla in i klippet nedan!

Om du missat JanuariJakten så har du alltid chansen att haka på nästa år och passa på redan nu och bege dig ut och springa och ned för alla härliga backar ute i naturen! 🙂

Buud springer Tarawera Ultramarathon i Nya Zeeland

Buud springer Tarawera Ultramarathon i Nya Zeeland

Ultra-Trail Worldtouren har kickat igång och årets andra tävling, Tarawera Ultramarathon i Nya Zeeland, går av stapeln till helgen. Vår svenska ultrakung Jonas Buud som varit och tränat i Nya Zeeland inför loppet är en av storfavoriterna.

Carte2016_Utwt-Future

Loppet är 102 km långt med 2755 höjdmeter och det är en distans som bör passa Jonas perfekt som regerande världsmästare på 100 km. Jonas största konkurrent är sydafrikanske Salomonlöparen Ryan Sandes som inte hade något toppentävlingsår 2015 men som har en hel del tunga meriter som seger i TransGranCanaria 125 km 2014 och också en total andraplats i Ultra-Trail Worldtouren 2014. En annan möjlig konkurrent om segern är Jason Schlarb som bland annat har en fjärdeplats i Ultra-Trail du Mont-Blanc 2014 i bagaget. Loppet startar kl 06.00 lokal tid på lördag, vilket faktiskt innebär att det startar redan kl 18.00 på fredag om jag fått tidsskillnaden rätt. Du kan följa loppet här!

Spana in en intervju med Jonas inför loppet nedan.

Ultra-Trail World Tour är en serie tävlingar med riktigt långa och prestigefulla traillopp över hela världen. Årets första tävling var Hong Kong 100 och där vann den oerhört meriterade ultralöparen Francois D’Haene från Frankrike och han slog dessutom banrekordet. Tvåa kom kinesen Longfei Yan och trea litauern Gediminas Grinius som har banrekordet på TransGranCanaria efter förra årets seger och andra fina resultat sen tidigare. Årets förhållanden var riktigt dåliga med mycket vind och kyla och Francois och Longfei kämpade fram och tillbaka om ledningen ända in på sista milen då Francois ryckte och tog segern. På damsidan vann kinesiska Dong Li överlägset med 25 minuters marginal till tvåan. Kolla in filmen från loppet nedan.

Vinn ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail!

Vinn ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail!

JanuariJakten2016 är i full gång både på Facebook och på jogg.se och det är så roligt att följa allas jakt på höjdmeter. Missa inte chansen att jaga höjdmeter du också och haka på sluttampen! Räkna ut hur många positiva höjdmeter du sprang i december och försök springa minst 50% mer i januari. Så enkelt är upplägget. Fullföljer du har du chans att vinna en startplats i Sveriges största backlopp, Stockholms Brantaste, samt att Team Nordic Trail nu även bidrar med att man kan vinna ett årsmedlemskap (värt 395 kr) på valfri ort! Kanon! 🙂

Så missa inte detta tillfälle utan haka på de sista veckorna i januari och se om du kan klara att öka antalet höjdmeter med 50% jämfört med december. Kolla även in alla härliga bilder från deltagare som jagare höjdmeter över hela landet nedan!

Hur går JanuariJakten2016 för min egen del då? I skrivande stund har jag skrapat ihop 4790 höjdmeter och mitt mål är att klara 8500. Det kommer bli kämpigt men jag tror att jag kan klara det. I söndags gjorde jag mitt första backlångpass någonsin. Det innebar att jag sprang till en slalombacke och sen sprang jag upp och ned för den i en timme. Min plan för att klara min målsättning är att göra minst två sådana pass och på så sätt förhoppningsvis klara målet. Skulle det flyta på riktigt bra med träningen så vore det oerhört roligt att klara av 8848 höjdmeter, dvs lika högt som Mount Everest 🙂

JanuariJakten2016

JanuariJakten2016

Vinterträning innebär för de flesta löpare fokus på en sak: distans!

Men som traillöpare är inte distans allt. Om jag ska utgå från mig själv så gillar jag att tampas med backar i alla dess former och lutning. Backar erbjuder så mycket för löpningen både om det är uppför och nedför. Därför tänkte jag att det kan vara skoj med en liten utmaning i januari som blir den festliga lilla pricken över distans-i:et. Den där lilla extra kryddan som kanske får dig att ta ut dig någon extra kilometer eller stånka dig uppför en saftigt brant backe eller jublande bölja ned likt ett snöskred för en sagolikt teknisk skogsstig.

JanuariJakten2016logoliten

Vad är det då för utmaning? JanuariJakten2016 fungerar såhär:

1. Du kollar hur många positiva höjdmeter (uppför) du sprang under december månad. 

2. Sen är utmaningen att försöka springa 50% fler höjdmeter under januari. Vill man ta det lite lugnare så satsar man på 25%. Eller så utformar man ett eget mål. Någon kanske ökar med 100%?!? Meningen är att man ska jaga fler höjdmeter helt enkelt.

Meningen med JanuariJakten2016 är inte att det ska vara en tävling. Det ska sporra dig själv och andra och då distans och höjdmeter oftast går hand i hand behöver det inte vara något negativt för distansträningen utan snarare positivt.

Så har du exempelvis sprungit 1000 höjdmeter i december så kan du satsa på 1000 * 1.5 = 1500 höjdmeter i januari.

Efter varje träningspass alternativt varje vecka så uppdaterar man resultat på det här sättet: Antalet höjdmeter avklarade hittills/Slutmål. Så om man utgår från exemplet tidigare (1500 höjdmeter) och personen kanske har sprungit 200 höjdmeter efter en vecka så skriver den så här: 200/1500

För att delta i JanuariJakten2016 anmäler du dig antingen till evenemanget på Facebook, https://www.facebook.com/events/1743964772493428/ eller så hänger du i forumtråden på jogg.se http://www.jogg.se/Forum/Trad.aspx?subid=45450

Hashtagga gärna dina resultat på #januarijakten2016 om du använder twitter eller instagram. Givetvis är det extra skoj om folk lägger in roliga bilder de tagit under träningen med. Vem hittar brantaste backen? Lerigaste backen, stenigaste stigen? Vackraste utsikten?

Häng på mot nya höjder! 🙂 #januarijakten2016

sb-logo-mail-header

Extra roligt är att JanuariJakten2016 återigen är sponsrad av Sveriges största backlopp, Stockholms Brantaste! Spana in loppet här: https://www.stockholmsbrantaste.se/ Två platser till loppet står på spel. En till den deltagaren som springer allra flest höjdmeter och en plats som lottas ut bland alla som fullföljt utmaningen. Tagga gärna kort/inlägg med #brantaste på instagram och twitter!

Var ute på ett magiskt gryningspass med några kompisar häromdagen så då klippte jag ihop en liten trailer inför JanuariJakten2016. Kolla gärna in den nedan!

Jag hoppas att du är riktigt taggad för att hänga med hela januari och samla massor med höjdmeter!

UppTech: Salomon S-Lab Speed – Snabba lerplöjare!

UppTech: Salomon S-Lab Speed – Snabba lerplöjare!

Salomon utvecklar och uppdaterar Fellcross-serien och gör en riktig badboy till sko som passar perfekt för snabb löpning på de lerigaste stigarna. Jag har härjat runt med Salomon S-Lab Speed på fötterna i 30 mil under hösten och här är min recension!

Salomon S-Lab Speed Sidan

Nya och fina. Sen dess har badboysen varit med om en hel del 🙂

Design

Jag gillar designen på Speed skarpt. Samtidigt som arvet från Fellcross finns kvar så är designen mer djärv och vågad. Egentligen spelar inte en skos utseende någon större roll, men på något sätt känner man sig nästan lite snabbare och mer våghalsig med de här skorna. De liksom andas galen utförslöpning i eländiga förhållanden där man bara plöjer fram. Själv är jag mycket svag för kombinationen svart och rött och jag tycker Salomon lyckats oerhört bra med skorna och hintarna av grått hjälper till att accentuera känslan av fart.

Salomon S-Lab Speed

Skorna efter första passet. Man kan se på dem hur roligt jag haft det 🙂

Ovandel

Här är det mycket som påminner om Fellcross 3. Skorna har smutsavvisande mesh och plösskydd som båda fungerar som ett utmärkt skydd mot smuts och lera. Speed har en Fell Running-läst (Läs mer om Fell Running här) som skiljer sig lite mot de flesta av Salomons trailskor. Den är smalare i passformen och aningen stelare, för att ge rätt stabilitet då du förhoppningsvis testar dina gränser. Som vanligt är skorna utrustade med Endofit och Sensifit, dvs den där härliga innerplösen som smiter åt mjukt runt din fot i skon för klockren passform och de extra förstärkningarna runt foten vid snörningen för ökat stöd.

Salomon S-Lab Speed Tested on the fells

Tested on the fells – Arvet från Fellcross är som sagt tydligt. 

Skorna är som sagt i första hand för snabb löpning i leriga, våta och smått ogästvänliga förhållanden. I alla fall så är det jag föreställer mig att det kan kännas på väg upp för något berg i Wales när regnet öser ned och vinden sliter i dina kläder och du ändå målmedvetet arbetar vidare mot toppen. Nu är det dags att kika närmare på den delen av skon där den absolut största förändringen har skett.

Salomon S-Lab Speed Sulan

Sulan

Vad är det som är så speciellt och nytt med den här sulan? Vad jag vet så är det Salomons första sula på trailskor med mjukt gummi. Detta ska leda till ett förbättrat grepp på våta stenar men samtidigt ska hållbarheten på dobbarna vara bra. I övrigt är det mesta sig likt utom mittendelen av sulan som man kan se på bilden ovan. Där har man valt att satsa på pyttesmå dobbar och ett större glapp mellan dobbarna. Troligtvis för att man ska kunna trampa på grenar eller rötter mitt under skorna. Detta är dock inget som jag märkt av nämnvärt om det påverkar greppet.

SpeedBakifrån

Användning

Skorna väger nu 265 gram i storlek 42.5 jämfört vilket är en rejäl förbättring jämfört med Fellcross 3 som väger 300 gram. Detta gör att skorna känns betydligt smidigare och lättare än föregångarna. Jag har använt skorna på allt från lerfyllda, backiga millopp till ultrapass på över fem mil. Då vi hade den torraste hösten i mannaminne fram till november så blev det faktiskt inte att skorna kom fram så ofta i september och oktober som jag hade tänkt mig. Är det inte riktigt lerigt och vått så väljer jag oftast Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG då jag tycker de är lite skönare och mjukare jämfört med Speed. Fördelarna med Speed att när det väl är riktigt grisigt ute på stigarna så kan du verkligen lita på skorna. Greppet är fenomenalt i lera, så länge den inte är riktigt djup och lös om du springer brant utför. Då antar jag att det bara fungerar riktigt bra med metalldobb men det springer jag bara med på vintern så det har jag inte testat. En annan bra fördel med Speed är skornas hållbarhet. Trots att jag sprungit riktigt teknisk terräng, genom lera och off-trail så ser skorna fortfarande nästan nya ut. Inget slitage hittills.

SpeedJohnBauerTrailRun

John Bauer Trail Run – Lerfest i branta backar

Ett av mina första pass med skorna var den lokala trailtävlingen John Bauer Trail Run vid IKHP i Huskvarna. Det var i början på september och det regnade rejält innan tävlingen så förhållandena var utmärkta för att snöra på sig Speed och visa vad de går för. Banan är riktigt kuperad och deltagarna bjuds på flera branta och för dagen oerhört leriga backar. Skorna fungerade kanon och jag kunde lita på dem när jag i full fart forsade fram nedför backarna och jag tappade inte fästet uppför heller trots leran. Sen var det inte helt fel att knipa en femteplats på 10 km-banan. Det är jag nöjd med! 🙂

Salomon S-Lab Speed In Action

Härlig höstrunda i Skövde!

Jag har även använt skorna på riktigt långa pass. Inför Grinchen Trail som vi sprang i början av december, dryga fem mil mellan Huskvarna och Gränna, var jag lite orolig hur skorna skulle kännas efter några mil då de ändå är relativt tighta och smala. Men jag har smala fötter så det var inga problem men detta kan vara något att tänka på om du har lite bredare fötter. Skorna håller smuts och lera ute bra och till viss del väta med. Men när man väl trampar i någon vattenpöl så dränerar de ganska bra också. Sen kommer vi till punkten som kanske är den viktigaste. Hur fungerar skorna på blöt sten? Förra helgen var jag hemma och sprang på mitt barndomsberg Billingen och där finns en fantastiskt fin sträcka från Billingehus via Billingeleden där man kommer först till Ryds Grottor och sen springer man förbi fornborgen Ymsingsborg och där kryllar stigarna av stora, mossiga stenar. Perfekt att verkligen hårdtesta skornas grepp på blöt sten! De presterar väldigt bra för att vara Salomon och blöt sten vilket varit lite av en akilleshäl när det gäller företagets trailskor. Klart det bästa greppet på blöt sten jag haft med någon Salomonsko jag testat hittills. De enda gångerna jag känner att greppet släpper är när jag fortfarande har lite lera kvar under skorna efter en lerpassage som gör att skorna glider lite. Dock är min känsla att skorna inte suger sig fast riktigt på samma sätt som jag känt när jag sprungit med Icebugskor och deras RBX9-gummi. Det är nog marknadsledande när det gäller grepp på blöt sten. Jag har tyvärr inte testat några skor från Inov-8 eller La Sportiva ännu. De ska vara väldigt bra på blöt sten med så det skulle vara roligt att göra ett referenstest någon gång på stigarna hemma i Skövde.

Nu när det även kommit lite snö har jag hunnit testa lite hur Speed presterar på snö och is och där fungerar skorna bra så länge det inte är blankis. Överlag är Salomon S-Lab Speed en kanonsko som är relativt lätt för att vara en riktig lerplog och som har ett grepp du kan lita på i lera och som fungerar riktigt bra även på blöt sten. Skorna är stabila, hållbara och inte riktigt lika mjuka som Senseserien om du är van med Salomonskor. Storleken är aningen större på längden också om man jämför med exempelvis Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG men för mig fungerar det bra med samma storlek ändå då skorna är ganska smala. Skorna har 4 mm dropp vilket gör att de kanske inte lämpar sig för den som är helt ny ute på stigarna. Då kan Salomon Fellraiser (6 mm dropp) vara ett alternativ med liknande egenskaper.

Grinchen Trail 2015

Grinchen Trail 2015

I lördags var vi ett glatt gäng som samlades vid IKHP-stugan i Huskvarna för att delta i urpremiären av Grinchen Trail. Grinchen Trail är alternativet till Tomtetåget för de som hellre springer i skogen och inte på asfalt och för de som gärna springer lite längre. Planen för dagen var att vi skulle ta oss an John Bauerleden från Huskvarna till Gränna. Ca 51 km löpning och över 1100 höjdmeter. Som jag sa till en av deltagarna under dagen: – Det är kanske lite konstigt att man verkligen går och längtar efter att ge sig ut och springa sådana här rundor. Det hade jag inte riktigt anat för några år sedan.

GT1

Foto: Björn Källström

Starten skulle gå vid soluppgången kl 08.28 och det var väl inte den där makalöst vackra soluppgången vi hade hoppats på. Men man kanske inte ska förvänta sig annat nu när det är december och svensk vinter. Innan starten fick vi en genomgång inför dagens äventyr av Jonas, en av arrangörerna. Vid ca 24 km fanns det chans att fylla på vatten men annars skulle vi ta oss an leden i princip självförsörjande.

GTgänget

Gänget innan start, gissa vem som var där som på svensexa? 😉

Vid starten var vi rätt många löpare då det anslöt ett gäng som firade svensexa och från bilden ovan så är det kanske inte så svårt att klura ut vem som skulle gifta sig. Det visade sig vara David från deluxeturer.se som var den lycklige clownen. Tyvärr hann vi inte prata men jag hörde i efterhand att svensexegänget hade fått honom att tro att de skulle springa hela leden. Rolig idé och det säger väl lite om vilken typ av människa David och hans kompisar är. Dock behövde han ”bara” springa till Kaxholmen innan det bar av på andra äventyr.

Extra roligt inför dagen var att Björn som jag sprang tillsammans med en del på Soteleden Terrängmarathon i våras hade åkt ända från Stockholm för att haka på det första Grinchen Trail. Alltid roligt med folk som verkligen brinner för traillöpning!

GT2

Foto: Björn Källström

Vi gav oss iväg och stämningen var hög. Roligt att komma igång och tjötet flyter på bra direkt. Många ansikten man känner igen. Många riktigt snabba löpare som inte hakat på när det vankats trailäventyr tidigare. Roligt! Det är ett gäng med från TNT som inte är vana att springa alltför långt så jag lägger mig långt bak i fältet för att kunna visa vägen och Björn hänger på.

GT3

Foto: Björn Källström

Första delen av John Bauerleden är väldigt vacker, kuperad och löpningen är bitvis teknisk och lite att bita i. Skönt att inte gå ut för hårt när leden är över fem mil totalt. För egen del känns kroppen bra och dagen till ära har jag med mig Umara som energidryck under första halvan av leden. Allt flyter på bra och vi pratar om allt möjligt från föräldraledighet till vilken energi man har med sig på långpass. Det är så mycket lättare att springa en led tillsammans med andra. Det är alltid någon som har koll på var vi ska springa. Jag har aldrig sprungit hela leden till Gränna men för två år sedan gjorde jag ett försök på vilket som då var mitt absolut längsta pass hittills då jag sprang leden till Bunn. Då sprang jag fel flera gånger så nu känns det mycket lättare när man kollar på klockan och jämför och inser att när vi har avverkat ungefär två mil av leden så hade jag sprungit 2.6 mil för två år sedan. Rejäla fellöpningar då alltså. Läs mer om det äventyret här!

GT7
Foto: Björn Källström

GT8
Ibland var det riktigt branta backar! Foto: Björn Källström

GT4

John Bauereskt! Foto: Björn Källström

Väl framme vid vattenstoppet vid ca 2.4 mil så är det några som väljer att hoppa av. Jag känner mig fortsatt pigg i kroppen och fyller på nytt vatten och blandar Resorb i ena flaskan. Stort tack till den familjen som lät alla oss löpare fylla på välbehövligt vatten! Riktigt skönt att slippa ha en extra vätskeblåsa med 1.5 liter vatten i vätskevästen hela leden. Kvar i vår lilla eftertrupp är nu Björn, Johan från TNT JKPG och jag. Trion tassar vidare, möter getter i en hage och får springa genom John Bauereska skogar som trots det gråa vädret hänför med sin grönska och skönhet. Totalt är nu gänget uppdelat i tre grupper. Vi springer förbi en jägare som verkar lagom nöjd när jag hälsar på honom. Inser att han haft x antal löpare som redan passerat vilket kanske inte är riktigt optimalt när man sitter på jägarpass 😉

GT9

Så här kan man också tillbringa en lördag i skogen… Foto: Björn Källström

Ganska snart är vi framme i Bunn och här visar min klocka ca 33 km. Vi hade hört att leden skulle vara 46 km så i det här läget känns det som att vi snart är framme. När jag kom hit för två år sedan hade jag sprungit nästan 40 km, vilket då var distansrekord med ca 15 km för min del så då var det inte så konstigt att jag kände mig helt död här ungefär. Nu känns allting bra och vi tar sikte mot Vättern igen. Efter några kilometer förändras landskapet lite. Vi lämnar skogarna och kommer ut till ett böljande bondelandskap med små mysiga röda gårdar inklämda lite här och där. Löpningen blir också annorlunda. Nu blir det en hel del asfalt och rejäl motvind också. Men det gör inte så mycket, det blir lite mer lättlöpt och vi är mest nöjda med att det inte regnat hela tiden som väderleksrapporterna utlovat.

GT11

Under E4:an! Foto: Björn Källström

Det märks dock på oss att vi börjar bli tröttare, vilket kanske inte är så konstigt med dryga fyra mil i benen. Blåsten tilltar desto närmare Vättern vi kommer och nu vill man verkligen se den där sjön. Vi kommer till Västanånaturreservat efter att ha passerat under E4:an och här bjuds det på fantastiskt rolig utförslöpning ned mot Vättern. Jag hivar fram min actionkamera och filmar och helt plötsligt mynnar stigen ut i en utkiksplats med en panoramautsikt över Vättern och Visingsö som är sagolikt vacker trots att dagens gråmulna decemberväder ligger som ett grått filter över sjön.

GT12

Fotosession vid utkiksplatsen! Foto: Björn Källström

GT12

En glad och nöjd trio som närmar sig slutet av dagens äventyr! Foto: Johan Lindblom

Den härliga utförslöpningen fortsätter och när vi väl kommer ned till stranden så rullar höga vågor in och möter oss med ett gött brus som ackompanjerar den vackra löpningen genom lövskogar med rostbruna löv som ligger likt en mjuk matta på stigarna. Trots att det är relativt flack löpning nu så är det nog den här biten som vi är allra tröttast. Vi hade varit inställda på ca 46 km traillöpning och nu närmar vi oss 50 km och vi turas om och dra och tassar vidare tystare än tidigare, inneslutna i en bubbla av trötthet och beslutsamhet. Mitt vatten börjar ta slut också och jag vill gärna hinna fylla på nytt innan bussen går från Gränna. Efter att vi passerat den helmysiga byn Röttle stannar en minibuss framför oss på vägen. Det visar sig vara ett av de två gängen som legat före oss. Det stärker vårt humör med lite gött tjöt och vissheten om att nu är vi nära. Vi följer leden in mot Gränna och skymningen börjar sakta krypa närmare. Björn ska haka på Tomtetåget och åka färjan ut till Visingsö och äta julbord. Det låter riktigt lockande men jag behöver åka hemåt till familjen. Väl framme vid vårt slutmål tackar vi för en härlig tur, jag ger Björn en kram och han springer vidare mot hamnen.

GrinchenTrailHöjdgraf

Höjdgrafen för John Bauerleden. Inte många flacka sträckor 🙂

Johan och jag börjar snabbt leta efter ett ställe att fylla på vatten. Jag vill gärna ha fulla flaskor på bussen hem så man kan börja återställa vätskebalansen lite. Som tur är hittar vi snabbt några hjälpsamma människor som släpper in oss så vi kan fylla på vatten. Sen joggar vi bort till bussen, hejar på några Tomtetågsdeltagare som med bestämda steg joggar mot hamnen och jag hinner få på mig lite torra kläder innan bussen kommer. En häpen busschaufför frågar om vi har sprungit hit. Stolt konstaterar jag att vi avklarat fem mils löpning och trötta och nöjda sätter Johan och jag oss på bussen för lite välbehövlig vila. Jag har gjort en liten film från vårt äventyr som du kan spana in här nedan. Jag kan varmt rekommendera John Bauerleden, en mycket vacker, kuperad och rolig led att springa. Bussen går en gång i timmen från Gränna på helgen så det är smidigt att komma hem också. Vem vet? Grincharna kanske gör ett gästframträdande på Sommartåget också 😉

Team Nordic Trails reseutbud 2016!

Team Nordic Trails reseutbud 2016!

Sent i måndags kväll släpptes en stor del av Team Nordic Trails alla resor nästa år. Det är verkligen ett brett utbud av resor både i och utanför Sverige. Du hittar alla resor här!

Det är många intressanta nyheter med i utbudet i år. För egen del är den främsta nyheten familjelägret i Edåsdalen under Fjällmaratonveckan. Jag ska vara med som ledare på detta och tror det kommer bli kanonroligt! Är du sugen på att ta med din familj upp till fjällen så är det här perfekt tillfälle och barnen får träffa en massa nya kompisar, upptäcka fjällen, springa minimaraton och göra roliga saker tillsammans med både barn och vuxna. Spana in filmen från höstens läger där min äldste son Adrian och jag fick ett minne för livet tillsammans med de andra trailkidsen och läs om vår upplevelse här!

Andra intressanta nyheter är möjligheten att springa hela Ultra-Trail du Mont Blanc-banan på fem dagar. Vilket äventyr! Absolut en drömresa för min del. Nästan 17 mil och 10 000 höjdmeter blir en träningsvecka utöver det vanliga.

Sen har det även tillkommit flera träningsläger på nya spännande platser i Sverige. Träningshelg i Järvsö och trail camp i Höga Kusten där de 20 första anmälda får en startplats i Höga Kusten Trail. Ett lopp jag gärna springer i framtiden.

Slutligen så kan man även ta sig an Kungsleden och Kebnekaise i augusti. Också en grej jag har på min bucket list. Urvalet som Team Nordic Trail erbjuder är imponerande och då är ändå inte alla höstens läger annonserade än. Så kolla in alla spännande resmål och haka på innan platserna tar slut! 🙂

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Ett gäng traileldsjälar i Habo hade knåpat ihop ett fantastiskt smörgåsbord av stigar, stigningar och vackra vyer och sen bjudit in till Habo UltraTrail 60/30 km, ett socialt långpass. I söndags åkte jag dit, med mindre än sex mils löpning i benen på de senaste tre veckorna. Läs om min upplevelse mot vad som skulle visa sig bli ett nytt distansrekord.

HUTlogo

Uppladdningen inför Habo UltraTrail var verkligen inte optimal. Oerhört lite löpning samt förkylning på det. Humöret var det dock inget fel på. Jag har varit oerhört peppad för det här evenemanget länge. Många löpare som var med på VätterVyernas Ultramarathon i våras hade anmält sig och att springa långpass är ett väldigt lätt och avslappnat sätt att lära känna nytt folk på som brinner för samma sak. Min målsättning för dagen var att springa så länge benen bär utan att riskera någon skada. Laddad och smått stressad efter en relativt optimistisk tidsplanering tidigt på söndagsmorgonen åker jag iväg mot Habo och OK Gränsenstugan där vi ska samlas för insamling av dropbags 07.30 och sen går starten vid 08.00. Väl framme ser jag flera ansikten jag känner igen och flera löpare från Team Nordic Trail Jönköping är också med. Dropbagsen körs iväg och jag finjusterar packningen och sen är det racebriefing. Vädret är kanon för löpning. Lite kyligt, frisk luft och molnigt. Inget regn är utlovat.

HaboUltraTrailRB

Racebriefing!

Det är väldigt spännande att ge sig ut på ett sådant här äventyr och egentligen ogillar jag att vara så oförberedd inför en uppgift, men samtidigt är jag van att freewheela vilket man snabbt får lära sig när man arbetar som lärare. Något sånt här har jag inte tagit mig an tidigare som traillöpare. Jag har sprungit långt, men då har jag haft långpass och relativt tillräcklig träning i benen. Nu hade jag inte sprungit ett långpass över två mil på en månad och hade som sagt inte sprungit ens totalt sex mil de tre senaste veckorna. Intressant att se vad benen och min grundträning under året räcker till. Vi startar igång och det är ett glatt gäng som ger sig iväg och folk börjar genast bekanta sig. Banans första del är den tråkigaste rent löpmässigt sett, asfaltslöpning genom Habo, men sen kommer vi till Munkaskog som jag aldrig sprungit i förut och nu drar det igång. Stiglöpning på allvar! 🙂

HUT

Depåstopp vid Vättern

Redan här börjar backarna, upp och ned och i Munkaskog finns det gott om dem. Första depåstoppet är efter ca nio kilometer vid Vättern, banans lägsta punkt, och tempot hittills har varit lite väl högt för att vara hållbart i sex mil. Påfyllning av vätska och energi, lite gött snack och sen drar gänget vidare. Hittills flyter allting på bra, jag pratar med olika människor jag inte träffat förut och får höra inspirerande berättelser om hur folk sprungit i Transsylvanien och i Skottland. Jag vill också springa utomlands!

HUTgänget

Hela gänget!

Banan snirklar sig fram söderut från Munkaskog och vi bjuds på förträffliga vyer ut över Vättern. Speciellt passagen via Sjogarp där det är massor med nybyggda hus och egentligen helt otrailigt blir en av banans höjdpunkter då solens strålar bryter fram genom molnen och utsikten mot Bankeryd och Jönköping hänför hela gruppen. Magiskt!

HUTTomasochjag

Tomas, jag, Vättern, höst

Jag håller mig medvetet långt bak i gruppen för jag vet inte hur långt jag kommer klara att springa. Efter ca 26 kilometer är vi en liten grupp, Mattias som är en av initiativtagarna till evenemanget, Tomas som också är med i Team Nordic Trail JKPG och jag, som lyckas springa fel. Efter ett kort debacle där vi väljer en väg genom ett träsk och efter lite telefonkonverserande så är vi på rätt spår igen men har nu hamnat efter huvudgruppen. Tomas börjar tappa lite i energi och jag märker själv att jag är lite seg och att jag verkligen ser fram mot nästa depåstopp som blir vid ca 31 km. Det hade nog inte varit helt fel med ett stopp runt ca 20 km också.

HUTdepåstopp

Det är gött att vara hela gänget igen, fylla på sportdryck och dra på nya tröja. Allt smidigt utkört med bil och killarna har lyckats fixa sportdryck från Umara. Den har varit väldigt populär vid olika trailtävlingar i år och jag har sett fram mot att testa den så jag fyller båda mina soft flasks till Salomonvästen. Lyxigt nog så finns det även kaffe och det är ljuvligt att ta några klunkar och bara umgås med likasinnade och blicka ut över Vättern och all höstprakt och fylla på energi.

HUTdepåutsikt

Helt ok utsikt vid vätskestoppet 🙂

Tyvärr blir det lite stressigt för oss som kommit sist och helt plötsligt så ska gruppen röra på sig. Jag rafsar till mig två bananer försöker få på västen i farten och fortsätter efter de andra. Depåstoppet var mitt i en lång seg backe så det bär uppåt direkt och när vi väl når backens topp upptäcker jag att jag missat stoppa i vätskeflaskorna i västen. Arrrgh! Ned för halva backen och sen mala uppför igen och direkt långt efter hel gruppen. Inte optimalt. Som tur är hann jag ropa till Niclas, en annan av initiativtagarna, som väntat på mig så vi kunde ta en genväg och komma ikapp huvudgruppen relativt snabbt. Skönt! Annars hade nog mitt humör dippat rejält.

Nu kommer banans största utmaning. Fem riktigt saftiga stigningar ska passeras på de kommande 1,5 milen. Jag har bestämt mig för att försöka köra hela banan ordentligt och vika av om jag inte orkar, men vi i eftertruppen börjar redan här gå i de brantaste stigningarna för att orka hela väggen. Men något händer i mig här. Hoppet tänds. Kanske kan jag orka hela vägen. Hittills känns benen förvånansvärt fräscha och nu har solen brutit fram och vädret är helt underbart. Krispig luft, natur smyckad med sprakande höstfärger och ljuvligt solsken som lyser upp både stigarna och mitt humör. En av de bästa sakerna med bautalångpass i grupp är att man verkligen hinner prata med folk. Vi i eftertruppen har nu fått Mattias som guide och vi avverkar alla möjliga intressanta ämnen och peppar varandra och sakta men säkert tar vi oss fram längs banan. Jag har medvetet stoppat undan klockan för att jag inte ska snegla på avklarad distans hela tiden.

HUThg

Höjdgrafen för Habo UltraTrail 60km+

Nästa depåstopp är vid ca 43 kilometer och där är vi faktiskt ikapp huvudgruppen. Stärkande för våra humör och skönt att veta att vi avverkat de värsta backarna. Givetvis är det en sanning med modifikation. Kikar man på höjdgrafen i efterhand så kan man se att det är fortsatt rätt backigt men vi intalar oss där och då att nu är det lite enklare framöver. I vår lilla eftertrupp är det nu Mattias, Tomas och Johan, även han medlem i Team Nordic Trail JKPG, och jag. Mattias är en van ultralöpare med två UltraVasor i bagaget. Johan har kommit igång med löpningen seriöst i år men är en riktig kämpe. Det märks att han har ont, men att hans psyke vinner över smärtan. Imponerande! Tomas har som jag sprungit en del riktigt långa distanser, men det var ett tag för honom senast samt att han precis som jag inte har så många långalångpass i bagaget den senaste tiden. Jag försöker peppa och hålla humöret uppe för jag vet att jag kommer behöva samma sak när det är jag som dippar. Vi pratar om allt möjligt. Livet, familjerna, löpning, udda ämnen dyker upp som hur långt man behöver springa för att springa ihjäl en hare eller en älg. Behöver man jaktlicens för det? Vi skämtar och kämpar och själv är jag faktiskt hela tiden lite smått överraskad och glad för att allt fungerar så bra som det gör.

Vi kommer till en vattenpassage nära Klerebosjön och först är man inte direkt sugen på att vada genom kallt vatten men det är faktiskt oerhört uppfriskande för benen att bli nedkylda med en dryg mara avklarad. Jag reflekterar över hur relativt lätt och smidigt vi ändå betar av kilometer efter kilometer. När jag sprang Kinnekulleleden i somras så minns jag hur oerhört kämpigt det var på slutet och hur jag frenetiskt sneglade på klockan för att se hur långt det var kvar. Det behovet har jag inte alls på samma sätt nu. Det är som att gemenskapen och glädjen i att vara ute på äventyr tillsammans jagar bort alla inre demoner som normalt sett skulle infekterat mitt sinne när tröttheten pockar på. Vi firar när både Johan och jag slår distansrekord, mitt förra var vid 52.66 km när jag sprang VätterVyernas i våras och Johan sprang ett lopp på 50 km i somras. Riktigt starkt av en kille som sprang sitt längsta pass någonsin när han hakade på ca 34 km på VätterVyernas.

HUTsvettigkeps

60 km… Småsvettigt 🙂

Så småningom börjar vi närma oss spårmarkeringarna som går runt OK Gränsenstugan äventyr börjar lida mot sitt slut. Redan nu är jag oerhört stolt vad vi som grupp har åstadkommit. Varken Tomas, Johan eller jag trodde på att fullfölja distans och nu nästan åtta timmar senare är vi snart framme. Johan börjar tycka att det är segt att byta mellan gång och löpning och nu är det nästan bara svagt utför det sista så han och Mattias springer före. Jag väntar in Tomas, fart efter kamrat, och tillsammans så avverkar vi den sista biten och kan stolta och nöjda pusta ut när vi går i mål. Efter två felspringningar så blir min totala distans 61.67! Dessutom avverkade vi hela 1569 höjdmeter. Inte illa! Så grymt nöjd med att jag orkade och hur förvånansvärt lätt det ändå gick med tanke på hur lite jag tränat den senaste månaden.

HUTMÅL

Sammanfattningsvis så är jag oerhört nöjd, förvånad och fortfarande sådär lite småhög över söndagens bedrift och den starka upplevelsen av gemenskap, äventyr och kämpaglöd. Något sånt här borde alla göra någon gång! Jag ska definitivt springa igen nästa år och vi smider planer för fler sociala långlöpspass samt en möjlig tävlingstour till våren. Håll utkik här på bloggen och i vår Facebookgrupp Traillöpning i Jönköping! Jag har även köpt en actionkamera nyligen och knåpade ihop en liten film från söndagens äventyr. Kika på den nedan!

Team Nordic Trail Edsåsdalen TrailKids!

Team Nordic Trail Edsåsdalen TrailKids!

Förra helgen var jag på mitt första löparläger med Team Nordic Trail. Inte som en vanlig ledare utan som barnledare. För första gången någonsin anordnades ett läger där barn kunde följa med och detta är något som Team Nordic Trail kommer satsa mer på vilket jag tycker är helrätt och helt fantastiskt! Häng med och läs om vad vi hittade på!

Vägen till Åre från Jönköping är lång. Extremt lång. Med mig i bilen var min äldsta son Adrian som längtat efter att återvända till Åre och Edsåsdalen efter att vi var där förra året. Han sprang Minimaraton och jag Axa Fjällmaraton. Att åka bil så långt är ett äventyr i sig men lyckligtvis gick allt bra och konstigt nog anlände vi vid Köjagården bara några sekunder efter Mirandas bil kvällen innan lägret skulle dra igång. Hela gänget var trötta efter en lång dag i bilen och det blev snabbt dags att bekanta sig med vad som skulle visa sig vara oerhört bekväma sängar på fjällhotellet.

Fredag

Första lägerdagen inleddes med frukost i matsalen där man möttes av välfylld frukostbuffé och en fantastisk panoramautsikt mot fjället Välliste som var beklätt i ett sprudlande fyrverkeri av höstfärger. Att se glädjen i Adrians ögon när han upptäcker att det finns pannkakor på frukostbuffén är ljuvligt och många av de vuxna (Läs Roxen 😉 ) verkar vara lika förtjusta över detta faktum.

Dagens första aktivitet för de fyra trailkidsen var ett besök på den härliga Sagostigen strax nedanför Köjagården samt lite utforskande av stigsystemet runtomkring. Att släppa loss fyra killar i åldern 5-9 år på stigen visade sig vara en riktig hit! De hittade varandra direkt och ivern att upptäcka och röra på sig smittade av sig på mig med. Barn är för härliga! Vi lekte olika lekar medan vi vandrade och sprang. Bara nudda rötter blev till inte nudda rötter och vi hittade en stor å. Perfekt att släpa dit stora grenar och ha tävling och se vems gren som flyter snabbast ned för forsen. Väl tillbaka på gården var det gött att slappa lite, äta god mat och passa på att värma fötterna vid brasan.

Fredagens andra pass visade sig bli en riktig höjdare, myrlöpning! Vi tog oss an den mjuka, blöta och ack så jobbiga myrlöpningen både barn och vuxen och hade väldigt skoj tillsammans. Det kan verkligen rekommenderas att springa på en myr. Oerhört jobbig och bra träning! Adrian ville inte gå ifrån myren när passet var slut. Själv blev jag så inspirerad så jag ska reka specialpass för Team Nordic Trail i Jönköping på en stor mosse i närheten av stan. Garanterad succé!

12046604_10153083816816332_8191735315547176396_n

Efter myrlöpningen var barnen riktigt taggade på att besöka badet på hotellet. Lek och bus i vattnet och vi föräldrar fick tid att bekanta oss vidare. Väldigt mysig badavdelning med både stor pool, barnpool, flera olika bastubad och en hänförande utsikt över fjällen precis utanför. Dagen avslutades med en trerättersmiddag i restaurangen och sen somnade Adrian som en stock, riktigt nöjd med dagens äventyr och att ha träffat nya kompisar.

Trailkidsen och jag!

IMG_4294

Lördag 

De vuxna skulle ge sig ut på långpass i olika grupper och alla packade egen matsäck vid frukosten som grupperna skulle äta vid toppstugan på Välliste. Planen för trailkidsen och mig var att vi skulle överraska föräldrarna och de andra vuxna genom att åka till Trillevallen och gå den nya Fjällmaratonsträckningen baklänges upp till toppstugan. Vandringen flöt på bra och när vi väl började komma upp över trädgränsen bjöds vi på en vidunderligt vacker utsikt med fjäll, skog och mark dekorerade i höstens härliga kulörer. Trots att vi möttes av en stark, kall och ihärdig vind när vi kommit upp på kalfjället kämpade killarna på kanonbra. Inget tjat och gnat och vi lyckades till och med komma först upp av alla grupperna till toppstugan (1025 möh) och minen på barnens föräldrar när de klev in i stugan var klockren.

Efter lunchen var det dags att ta sig tillbaka ned till Trillevallen. Då det fortfarande blåste ihärdigt så valde vi att springa mot slalombackarna och ta oss ned den vägen. Riktigt roligt att ta sig ned i den luriga, branta terrängen och skönt att slippa blåsten på toppen. Dagens bedrift stod det äldsta barnet av trailkidsen som sprang tillsammans med en vuxengrupp till Välliste och tillbaka, ca 17 km om jag inte minns helt fel.

Väl tillbaka i stugan blev det gött häng och fika. Fenomenalt supersmaskig paj med västerbottenost och sås till. Underbart! Efter det tog jag med grabbarna och badade och sen blev det filmmys följt av en härlig kvällsmat med glass och hjortron som efterrätt.

SÖNDAG

Sista dagen på lägret och avslutning i en brant backe där de vuxna deltagarna skulle springa flera gånger utan klocka och sen hade vi en tävling där de fick springa hela backen på tid och innan skulle de ha gissat sin sluttid. Den som kom närmast vann. Barnen och jag nöjde oss med att ta oss upp till toppen av backen och heja på de andra deltagarna. Utsikten här var kanonfin och för tredje dagen i rad bjöd naturen på en vacker regnbåge.

Efter det bar det av mot Köjagården och avslutningsmiddagen som visade sig vara en väldigt uppskattad överraskning. I en kåta nedanför gården fanns en helmysig grillplats där Olof som skötte gården dagen till ära var grillmästare och grillade massor med goda högrevshamburgare. Perfekt efter en lång helg med mycket löpning och strapatser och äventyr. Miranda hade en avslutning för lägret med prisutdelning och utdelning av goodiebags. Alla trailkidsen fick medaljer och var väldigt nöjda. Sen bar det av hemåt och många timmars bilresa väntade. Sent på natten när vi väl kommit tillbaka till Jönköping och jag bär in Adrian som sedan länge slocknat i bilen så vaknar han till. Hans glada och oerhört nöjda leende efter en härlig helg där han träffat nya kompisar, bestigit sin första fjälltopp till fots och haft det kanonbra kommer jag nog minnas resten av mitt liv.

Jag har gjort en film som sammanfattar rätt bra hur barnen och jag haft det på lägret! Kika på den nedan och håll utkik på www.teamnordictrail.se och här på bloggen om du är sugen på att ta med dina barn till fjällen och Edsåsdalen. Nästa år under Fjällmaratonveckan anordnar Team Nordic Trail ett familjeläger med start i samband med Minimaraton, det kommer att bli kanon!

Back to Top