Tävling

Soteleden Terrängmarathon – Lillebror för en dag

Soteleden Terrängmarathon – Lillebror för en dag

Så var det äntligen dags för vårens stora lopp för min egen del! Soteleden Terrängmarathon lördagen 2/5. Som jag längtat! Efter att ha läst en hel del om premiärloppet förra året samt att jag sprang en stor del av Axa Fjällmaraton med en av arrangörerna (läs mer här!) så har jag varit toksugen på att ta mig an de bohuslänska klipporna och stigarna. Vi har i flera år semestrat i Bohuslän och då har jag passat på att utforska den härliga naturen och att få springa ett lopp i den vackra och krävande miljön verkade på förhand som en riktig höjdare.

Passande nog hade arrangörerna IK Granit knåpat ihop ett väldigt förmånligt boendepaket i Ramsviks stugby där man fick bo två nätter och då ingick även två frukostar, grillbuffé på fredagen och after run-buffé på lördagen. Allt detta för 924 kr per person samt att barn bodde och åt gratis. Perfekt för oss med två småbarn!

IMG_7258

Vackert boende vid Ramsviks Stugby och Camping

Efter en god frukost på lördagmorgonen bar det av till tävlingsområdet i Bovallstrand ca 15-20 minuter bort med bil. Redan vid nummerlappsutlämningen stöter jag på det första bekanta ansiktet för dagen, Fredrik, som jag mötte på Axa Fjällmaraton förra året. Roligt att småprata lite innan det var dags för att få på sig nummerlappen och bege sig till startfållan. Väl i startfållan börjar spänningen att stiga. Det är något speciellt med att stå där och vänta. Känna atmosfären och gemenskapen. Även om alla inte känner varandra så har vi samma mål för dagen. 44 km teknisk terräng med klippor, rötter, stenar och en rejäl dos höjdmeter ska vi alla tampas med. Hälsar glatt på Michael Garnander, också ledare i Team Nordic Trail som jag träffade på ledarkonventet i vintras. En riktig långloppsaficionado som sprang premiären av Soteledens Terängmarathon förra året.

SoteledenStart

Redo för start!

Vi får information om loppet och spänningen stiger ännu mer. Planen för dagen är att ta det riktigt lugnt i början och satsa på att ta sig runt. Av vad jag läst och hört innan så är banan väldigt krävande och när det gäller lopp över halvmaradistansen behöver jag bara använda ena handen för att räkna hur många jag gjort så då är det bäst att ha respekt inför uppgiften.

Redan efter andra svängen hamnar jag sida vid sida med en man klädd i löparkjol och Team Nordic Trail t-shirt som jag känner igen från många härliga bilder och inlägg på Facebook men som jag aldrig träffat i verkliga livet. Björn Källström med det suveräna skägget har säkert många sett på Team Nordic Trails sida på Facebook. Detta är en av de roliga sakerna med traillöpning. Då det fortfarande är en relativt liten sport så kan man nästan alltid stöta på någon som man känner igen om man är någorlunda aktiv på sociala medier. Då Michael redan älgat på fram i täten hakar jag på Björn och pratar med honom. Det är också en av fördelarna med sådana här lopp. Det är så långt så de första timmarna innan man blir alldeles för trött är som upplagda för gött snack om allt möjligt och för god stämning på stigarna.

11022545_10153224538717978_4285628768399906282_n

Björn – Trailglädjespridare

Redan strax efter en kilometer ställs klungan jag springer i för ett val. Stigsystemen vid Bovallstrand verkar vara ett riktigt kluster av stigar i alla möjliga riktningar och för egen del blir jag osäker på vilken markering vi ska följa. Visste sen innan att det skulle vara orange/vit och blå/vit runt hela banan men här pekar det blå/vit åt vänster och orange/vit åt höger. Sa de vid informationen vilken som skulle trumfa den andra? Många av oss är osäkra men som tur är så är en löpare från IK Granit med i samma klunga och han säger att vi ska höger så då kör vi åt höger.

Soteleden

Foto: Björn Källström

Ungefär vid det här stället som ni kan se på bilden ovan hör jag någon bakom mig säga: ”-Vilken fin vägg!” Lite undrande vänder jag huvudet bakåt och säger: -”Va?” Det visar sig att löparen bakom mig håller på med bergsklättring och att hans bror springer framför mig så det var honom han pratade med. Vi fortsätter prata klättring, löpning och livet i allmänhet och jag känner att de håller ett tempo som passar mig bra samt att de verkar vara rutinerade så det känns perfekt att haka på bröderna. Löpning har hittills varit varierad med klippor, tekniska skogsstigar och mycket upp och ner. Själv är jag väldigt förtjust i att springa på klippor och speciellt när det är smala, knixiga stigar som böljar hit och dit. Till slut utbrister jag i eufori: -”Jag skulle kunna betala för att springa på klippor hemma!” och får genast medhåll av närmaste löpare. Det är något speciellt alltså.

SoteledenKlipplöpning

Underbar klipplöpning! (Foto: Björn Källström)

Vi tuffar på och har varit ute i över en timme när den ena brodern, Niklas Fernqvist, slår till med dagens kommentar: -”Åhh vad grant! Vi springer då genom en ljuvligt grönskande dalgång och jag kan inte annat göra än att instämma: -”Grant var ordet!” Det skulle man nästan kunnat säga var och varannan minut för Soteleden bjuder på skönhet av högsta klass. Naturen som är på väg att spricka ut i full vårprakt berör på en själslig nivå och banan bjuder på varierade partier där det är lövskog, barrskog, ängsmark, givetvis klippor i överflöd men i princip allt som man kan tänka sig i södra Sverige. Vi kommer även till en liten sjö som direkt ger fjällvibbar.

SoteledenGrant

Grant var ordet! (Foto: Björn Källström)

SoteledenFjällsjö

Liten fjällsjö? (Foto: Björn Källström)

Allting flyter på och vi har det så trevligt på stigarna att vi lyckas springa fel en liten bit. När vi springer tillbaka upptäcker vi att vi missat två stora feta orangea pilar som pekar åt höger och fortsatt rakt fram istället. Ibland kan det vara en nackdel att ha för trevligt sällskap 😉 Efter loppet får jag höra att det är flera som sprungit fel, bland annat den troliga vinnaren och tvåan vilket är lite synd. Men jag vill inte klandra arrangörerna utan det var bra markerat hela vägen. Möjligtvis kunde de ha tryckt lite mer på att orange/vit gick för blå/vit så det inte blev några missförstånd. Det luriga när man springer på en led som Soteleden som grenar sig åt alla möjliga håll är att folk kan springa fel och ändå tro att de springer rätt, vilket jag tror var fallet med många av de som sprang fel.

SoteledenVatten

Gött häng vid andra vätskekontrollen (Foto: IK Granit)

Efter andra vätskekontrollen vid 16 km så var det dags för det partiet som tävlingsledningen beskrev som det tuffaste. Först fick vi faktiskt en liten andningspaus för vi fick springa på en av de få grusvägarna på banan och dessutom var den relativt flack. Men sen blev det åka av! Upp för flera rejäla branter med smaskiga vyer som belöning på toppen och rolig utförslöpning på många ställen. Vi passerar banan högsta punkt vid ca 22 km och sen bär det vidare mot Nordens Ark och nästa vätskekontroll vid 27 km.

SoteledemKlipplöpningDelux

Jag före mina storebröder för dagen, Per och Niklas 🙂 (Foto: Björn Källström)

SoteledenStup

Living on the edge! (Foto: Björn Källström)

SoteledenKlipputsikt

Fina vyer fanns det gott om! (Foto: Björn Källström) 

Ovan kan du se ett litet filmklipp från löpningen ned mot vätskekontrollen vid Nordens Ark. Strax innan vätskekontrollen får jag krampkänningar på baksidan av vänstra låret. Inte bra! Men efter en välbehövlig vila vid vätskestationen är känningarna borta och jag känner mig helt plötsligt riktigt på g. Får för mig att ligga längst fram och dra lite i vårt gäng vilket jag inte gjort mycket hittills och det flyter på bra och vädret är härligt. Men sen framåt 30 km börjar jag bli trött. Nu är det den andra brodern, Per Fernqvist som tar över taktpinnen och han håller ett riktigt bra tempo. Jag får fokusera allt mer på att bara hänga på och nu märks det på oss alla tre att vi börjar bli riktigt trötta. Banan fortsätter dock att utmana oss på alla sätt och vis med fortsatt mycket tekniska stigar med rötter, stenar, lera och klippor. Vi börjar komma ikapp en del löpare vilket känns positivt.

SoteledenLövskog

Foto: Björn Källström

Nästa vätskestation var vid 35 kilometer och där var jag riktigt trött. Att det då återstod nio kilometer kändes helt plötsligt ofantligt långt. Det var bara att bita ihop och fortsätta tugga på. Det började bli allt svårare att hänga med Per och Niklas. Vi hade kommit ikapp ett gäng löpare vid vätskestationen så nu var vi en grupp och vi sprang i fantastiskt fina lövskogar, men det var hela tiden upp och ner. Vid 39 kilometer var det vätskestopp igen och direkt efter det bar det upp på snirkliga, steniga stigar. Började bli riktigt trött nu och hade tappat mina storebröder för dagen helt och hållet nu. Baksidan på vänsterlåret börjar ge krampkänningar igen och det är nu det är dags att visa att det man inte har i benen det får man ha i huvudet. Pannben för hela slanten. Får fetkramp när jag är helt ensam i skogen, brukar i princip aldrig ha kramp i vanliga fall, men dagens extrema eskapad har satt sina spår. Krampen släpper och jag kämpar vidare.

SoteledenStig

Smalt och lurigt med bara några kilometer kvar! Inte riktigt optimalt med ca 5 timmars löpning i benen 😉 (Foto: Björn Källström)

Till slut händer något som jag aldrig skulle ha trott innan. Jag börjar längta efter den sista asfaltssträckan in i mål!?! De som känner mig beskriver mig som ”allergisk mot asfalt” och det stämmer rätt så bra. Men efter flera timmars slit med oerhört tekniska stigar känns det faktiskt riktigt lockande med lite apatisk asfaltslöpning utan fokus där man bara behöver lyfta minimalt på fötterna. Jag är helt enkelt riktigt trött. Försöker fokusera och tänka på tekniken och fast det känns som att jag rör mig i slowmotion så håller jag nu faktiskt ett relativt ok tempo och kan till slut lufsa ut på det sista asfaltspartiet in i Bovallstrand och jag rundar en husknut och är inne på tävlingscentrumet vid Bovallstrands skola och ser hur min familj står och hejar och jag passerar mållinjen. Det ser säkert inte så graciöst eller helt utan tillstymmelse till vackert ut. Men oj vad nöjd jag är! De sista fem kilometerna har tagit mig 42 minuter att avverka men nu är jag minsann i mål.

SoteledenMalKänslan att efter målgång få en svettig kram av mina kompanjoner för dagen, Per och Niklas Fernqvist, är helt fantastisk. Egentligen för mig totala främlingar men efter över tre timmars relativt brutal traillöpning tillsammans känns det som att vi har delat något väldigt speciellt tillsammans. De gick i mål med bara fyra sekunders mellanrum och jag som inte har någon bror kan förstå den där speciella känslan av samhörighet som de måste ha efter att fått vara del av gemenskapen under några timmar. Utan dem hade det garanterat tagit mig längre tid att ta mig runt. Det var härligt att se hur de samarbetade och jag kan tänka mig att man som bröder triggar varandra att kämpa hårdare för man vill komma först.

Sammanfattningsvis kan jag bara ge en stor eloge till Soteleden Terrängmarathon och IK Granit. Ett fantastiskt lopp och kanonbra arrangemang! Jag längtar redan till nästa år! Just när det gäller lopp runt marathondistansen (detta var 44 km) så tror jag det inte finns något tuffare i södra Sverige. Arrangörerna utlovade 900 positiva höjdmeter men min klocka visade nästan 1300 höjdmeter. Om man jämför höjdgrafen med den jag fick på Axa Fjällmaraton kan man se att Soteleden är taggig och återhämtningsmöjligheterna är få. Axa består mer av rejäla långa stigningar och sen långa utförslöpningar.

HojdkurvaSoteleden

Höjdkurvan för Soteleden

HojdkurvaAxa

Höjdkurvan för Axa

Sett till min egen prestation är jag överlag väldigt nöjd och jag ser fram mot att försöka förbättra min tid nästa år. Det blev en 22:a placering av totalt 93 startande. Jag hade fått en möjlighet att testa Tailwind som är en sportdryck som är framtagen för att täcka alla behovet både av vätska, energi och elektrolyter under ett lopp samt att den är snäll mot magen. Jag hann bara testa den på ett långpass innan Soteleden men det kändes bra och det fungerade kanon under loppet med. Jag behöver dock träna lite mer på hur ofta man ska dricka tror jag för jag sparade nog lite för länge på vätskan på slutet utan borde nog tryckt i mig mer mellan de sista två vätskekontrollerna. Jag återkommer med en utförlig recension när jag testat det lite mer ingående.

Boendet på Ramsvik var toppen och personalen sa att de skulle ha samma erbjudande nästa år och det kan jag verkligen rekommendera om man åker långväga som vi gjorde. Det här är ett lopp med stor potential. Frågan är vad arrangören IK Granit vill. Platserna tog slut på 48 timmar i år och de lär väl ryka ännu snabbare nästa år. Men mycket fler deltagare skulle kräva ett annat tävlingscentrum för parkeringsmöjligheterna i Bovallstrand kändes begränsade. I alla fall på de parkeringar vi besökte. Vill du springa ett oerhört krävande, vackert och gemytligt lopp så får du hänga på låset nästa år! Spana in hemsidan för loppet här: http://www.sltm.nu/index.html

Resultat

Damer 44 KM

1 Mia Gyllenberg I2IF Triathlon Karlstad 5:14:27

2 Malin Attlin Årsta 5:23:50

3 Helena Sandin LK TV88 5:25:53

Herrar 44 KM

1 Patrik Lindegårdh Tolered-Utby OL 4:36:16

2 Patrik Paulsson IK Granit 4:41:22

3 Tomas Albinsson Team Rockrunners 4:47:13

Damer 21 KM

1 Christin Ljungars Bovallstrand 2:11:29

2 Fanny Siltberg Lonesome Runners 2:14:40

3 Karin Ryberg TNT 2:15:24

Herrar 21 KM

1 Magnus Rabe Gubbsen Laufclub 1:43:20

2 Håkan Öhlund IK Hakarpspojkarna 1:46:05

3 Svante Lundgren Solvikingarna 1:52:05

 


/ Johan Brodén

”Dä ä bare å löp!”

Billingen X-Trail 2015: Trailfest för hela familjen!

Billingen X-Trail 2015: Trailfest för hela familjen!

Billingen X-trail ligger mig väldigt varmt om hjärtat då loppet går på mitt barndomsberg Billingen i Skövde där jag som barn gladeligen kutade runt kors och tvärs på stigar och i skog och mark och letade efter kontroller som medlem i orienteringsklubben IF Hagen. Numera är det inte kontroller jag jagar runt efter ute i naturen utan i det här fallet handlade det om vita snitslar i lördags samt (lite oväntat?) marschaller och ljusstickor i fredags.

bxtraillogo

Billingen X-trail Nightmare

Billingen X-trail består för tillfället av tre olika lopp och arrangörerna i Hjo Multisportklubb har planer på att utöka med ett längre lopp i framtiden om det är möjligt rent organisationsmässigt. Först ut i tävlingsordningen är Billingen X-trail Nightmare som gick av stapeln i fredagskväll. Detta lopp skiljer sig en hel del från något lopp jag sprungit förut. Banan är bara ca 1500 meter lång och består i princip av en kort transportlöpning till en väldigt lång nedförsbacke som kallas Strupen och sen en väääldigt lång uppförsbacke i form av slalombacken i Skövde med målgång på toppen av backen. Mjölksyrafestdelux helt enkelt 🙂 85 positiva höjdmeter på ca 450 meters uppförsbacke är inte illa pinkat.

Alla deltagarna startade med 30 sekunders mellanrum så det blev ett relativt jämnt flöde med löpare uppför backen. Själv visste jag inte riktigt hur jag skulle lägga upp loppet. Jag ville inte köra för hårt inför lördagens huvudlopp. Jag matade ändå på rätt bra i nedförslöpningen för jag vet att jag är rätt snabb utför. Jag sprang Billingen X-trail förra året så själva slalombacken har jag stiftat bekantskap med sen tidigare och det är väl en rätt tuff relation vi haft hittills och efter helgens eskapader är den bara snäppet förbättrad. Slalombacken är oerhört tung faktiskt. Hade hoppats på att det skulle kännas bra att springa hela backen, men det gjorde det inte riktigt samt att jag nog var lite feg såhär i efterhand. Här är en film från målgången.

Känslan var ändå bra och jag hade inte tagit ut mig totalt. Något som jag kanske ångrar lite när jag väl vid prisutdelningen inser att jag var tre ynka sekunder från en pallplats. Det hade varit min första pallplacering sen barndomens orienteringskarriär så det har varit en trevlig inledning på helgen. Jag får ta revansch nästa år helt enkelt! Den överlägsna vinnaren Ondrej Fejfar som visade sig vara tjeckisk landslagsman i traillöpning krossade banrekordet med över två minuter. Men jag var dryga minuten efter honom så förra året hade det blivit seger 😉 Konstigt med en tjeckisk landslagslöpare på ett traillopp i Skövde tänker du kanske nu. Det visade sig att Ondrej var utbytesstudent i Karlstad så det förklarade det hela. Men vi lär nog se mer av honom under året kan jag tänka mig.

Billingen X-trail Kidsrun

Starten!

Starten!

På lördagen var det dags för helgens andra lopp, Billingen X-trail Kidsrun! Detta var en nyhet för i år och min äldste son Adrian var tillräckligt gammal för att vara med så detta hade vi sett fram emot länge. Banan var ca 900 meter och bjöd bland annat på en riktigt lerig stigpassage och en vända ned i slalombacken med målgång på toppen. Adrian var så trött när vi kom till slalombacken så han la sig ned och började rulla utför. Helskönt och även så helrätt sett ur ett barnsligt perspektiv 🙂 Alla barnen fick medalj av en clown som även haft hand om uppvärmningen och om det är något som kan förbättras till nästa år så är det väl att clownen faktiskt var lite läskig.

Läskig clown!

Läskig clown!

Billingen X-trail

Några timmar efter barnloppet var det dags för helgens huvudattraktion. 10 kilometer ljuvligt utmanande traillöpning runt skog och mark och genom lera och vatten på Billingen och återigen en vända uppför slalombacken som avslutning. Ca 300 höjdmeter hade arrangörerna utlovat men det skulle visa sig vara ännu mer. Här är en film från starten!

Den första kilometern går på en bred grusväg men det är efter den som det drar igång på allvar. Det är som att ge sig ut på en bergochdalbana! Redan några hundra meter in på den första smala stigen kommer vi till en passage som förra året var ett litet lerig kärr men som i år var ett gyttjehav. Helt plötsligt sjönk man ner långt upp till låren. Allt vad vettigt löpsteg heter försvinner ur tankarna och här handlar det om att bara ta sig fram på bästa möjliga sätt. Inser snabbt att snitslingen runt gyttjehålet inte är något bra redskap för att få någon som helst form av stöd för att ta sig fram och brakar nästan rakt in i killen framför och lyckas sen få tag i en trädstam. Väl ur gyttjehålet har pulsen gått i topp och jag tar det medvetet lite lugnt. Gårdagens backlopp sitter kvar i vaderna och hälsenorna och jag vet att förutom slalombacken i slutet är banans första halva den klart tuffaste. Vi hinner bara springa i en kilometer till innan det är dags för den första vattenpassagen. Här sprang jag in i en sten under vattnet förra året så jag tog det lugnare än vad jag gjorde då. På filmen nedan kan du se hur de första löparna kommer till passagen och den slutgiltiga vinnaren Ondrej Fejfar i rött linne.

Ett ord som passar in bra för att beskriva detta lopp är intensivt. Den för i år nya bansträckningen bjuder på oerhört varierad terräng. Smala stigar, off-trail, lövskog, barrskog, groteskt branta backar där man får dra sig upp med händerna i träd för att komma upp och hela tiden så växlar underlag, kupering och man måste på något sätt vara väldigt alert för att ha koll på var banan tar vägen, var man ska sätta fötterna och ha fullt fokus. Helt fantastiskt underbar traillöpning helt enkelt! 🙂

Precis som förra året så tar jag rygg på en löpare som håller ett bra tempo för mig så slipper jag lägga lika mycket fokus på var banan tar vägen. Min plan för loppet var att ta det relativt lugnt de första fem och sen försöka mala på då det blir lite mer lättsprunget enligt banprofilen som arrangörerna släppt. Den nya bansträckningen var mycket tuffare men samtidigt roligare än förra årets och den innehöll många riktigt djupa vattenpassager, något jag kanske av naturliga skäl inte tränar så ofta men som ger en extra krydda när det är lopp. Lever man efter devisen: ”Dä bare å löp!” får man minsann visa att så är fallet 🙂

Väl framme vid Strupen, den långa nedförsbacken som leder ned till botten av slalombacken, så har jag ett gött flyt nedför och drar ifrån löparen jag hängt på nästan under hela loppet. Upptäcker att arrangörerna varit snälla och lagt till en extra stig nästan upp till halva slalombacken och ned igen innan man får ta sig an slalombacken från botten. Tungt! Men samtidigt gick stigen genom lövskog och var kantad på båda sidorna av ett vitt hav med vitsippor så jag försökte fokusera på naturens underbara skönhet och glömma tröttheten i lår och vader. Slalombacken gick tämligen bra även denna gång även om jag var enormt trött. Ser halvt död ut på bilderna från den 🙂

Efter målgång kände jag mig ändå nöjd med hur jag genomfört loppet och jag slutade på nionde plats. Precis som i fjol, men med backloppet från fredag i benen kändes det helt ok ändå. Inte helt oväntat så vann tjecken Ondrej Fejfar och damklassen vanns av Emma Ekström. Efteråt blev det lite gött häng med familjen och så hann jag med att prata med en hel del gamla och nya trailkompisar. Extra roligt när man träffar på andra löpare från Team Nordic Trail som dessutom visar sig vara uppvuxna i Skövde. Jag kan varmt rekommendera att springa Billingen X-trail och min förhoppning till nästa år är att de gör en tävlingsserie som sträcker sig över hela helgen. Sprintbackloppet Nightmare på fredagen, X-trail på lördagen och sen X-trail 21 km eller 42 km på söndagen och sen räknar man ihop poäng från alla tre loppet. Det skulle vara en rejäl utmaning!

Passa på att spana in den proffsiga filmen från årets Billingen X-trail så hoppas jag att vi ses där nästa år!

Underbar testlöpning av VätterVyernas UltraTrail

Underbar testlöpning av VätterVyernas UltraTrail

I lördags var det äntligen dags att testspringa loppet som vuxit fram ur en idé jag fick för snart 1,5 år sedan och sen mynnat ut i en 54 kilometer lång bana från Bankeryd till Vista Kulle. Dagen till ära så visade sig vädret vara med oss redan från starten med ljuvligt vackert och soligt vårväder. Kan erkänna att jag var lite nervös dagarna innan loppet då det regnade en hel del samt att jag hade förkylningskänningar i halsen torsdag och fredag men på lördag morgon kändes allting bra igen. Skönt! Först var det dags att dra fram allt man ska ha med och på sig.

VVUMoutfit

Extra roligt var att tidigare under veckan hade jag fått mina nya skor, Salomon S-Lab sense Ultra 4 SG, samt min nya vätskeväst, Salomon Sense Ultra Set. Perfekt tillfälle att hårdtesta dem på! 🙂 För övrigt hade jag på mig Team Nordic Trails ledarställ från Salomon, mina nya solglasögon, Gococo vadkompression och min nya Suunto Ambit 3 Peak.

Till starten

Det var med spänd förväntan jag anlände vid starten och till min stora glädje var det redan massor med löpare vid parkeringen vid starten vid Bankeryds kyrka. Härligt! Vi hade en kort information om dagen och sen var det äntligen dags för start. Nästan direkt kommer man på Bankerydsleden och då bär av uppåt. Hundra höjdmeter avverkades på två kilometer 🙂 Nedan är två filmer från starten och sen efter att vi avverkat den första stigningen.

Spana in killen i rött som gör en helskön startprocedur 🙂

Allting rullade på bra, det var väldigt roligt att springa och prata med alla deltagare och det kanske var lite för roligt för jag lyckades missa en sväng så vi sprang nästan en kilometer fel. Illa! Men det var nog mest jag som brydde mig om det som tur var. Efter ca sex kilometers löpning var vi framme vid den första utsikten. Den utsikten är lite speciell för man kommer ut direkt från skogen och får en vidunderlig panoramavy över Vättern med målet för dagen, Vista Kulle, mitt emot utsiktsplatsen. Här är lite bilder från den första sträckan och utsikten.

Sen fortsatte vår färd vidare in mot Jönköping där vi sprang den mysiga Dunkehallaleden ner till Stadsparken där vi stannade vid den andra utsikten. Här passade vi även på att ta en bild på hela gänget 🙂

VVUM2015 Alla deltagarnaVilket gäng!

Genom Jönköping

Det visade sig att vi hade många riktigt rutinerade löpare. Många som sprungit olika fjällmaror och även en kille som sprungit flera 100 miles-lopp. Dvs dryga 16 mil. Extra roligt var att det var tre stycken av de som sprang som hade åkt ända från Göteborg. Vi sprang vidare genom Stadsparken och Vattenledningsparken. Bor du i Jönköping och gillar löpning så passa på att besök Vattenledningsparken. Massor med helmysiga stigar kors och tvärs och ändå är man mitt i en av Sveriges större städer.

Sen kom på det partiet som jag tycker är tråkigast. Mycket asfaltslöpning genom industriområden på Ljungarum. Men nu hade vi sprungit över 1,5 mil och som en av deltagarna påpekade så var det lite gött att bara rulla fram på asfalten och inte behöva fokusera på var man sätter fötterna som man faktiskt behöver göra under större delen av banan då vi springer på rätt tekniska och krävande stigar.

Efter det så var det dags att börja klättringen upp mot Skinnersdal och här skulle vi också komma på Södra Vätterleden. Härifrån är det markerat med orange på träd och stolpar ända fram till IKHP där John Bauer-leden tar vid och den skulle vi springa på till man kommer ovanför Kaxholmen. Så nu kunde deltagarna springa lite mer fritt då de inte var beroende av min vägvisning. Det blev snabbt ett gäng som tog täten medan vi hade en stor klunga som höll ihop en bit efteråt och så ett gäng som sprang sist och hade koll på att alla var med.

Från Skinnersdal bar det vidare på en av mina favoritdelar av banan, skogarna runt golfbanan vid A6. Här springer jag ofta själv och det bjuds på både tekniska stigar, vacker natur och en hel del backar. Vid det här laget gick vi i de långa backarna för vi började bli riktigt trötta då vi varit ute i ca fyra timmar. Medeltempot inklusive pauser hade legat på ca 7.30 min/km fram till stigningen mot Skinnersdal men sen ökade det resten av dagen.

Vi fortsatte följa Södra Vätterleden och kunde nu se Bondberget och Järabacken på håll. Bara några kilometers löpning kvar till första långa pausen vid Öxnegården och även slutdestinationen för många av löparna. I Järabacken kunde vi blicka ut över centrala Jönköping samtidigt som solen värmde riktigt gött nu.

Väl framme vid Öxnegården så hade vi sprungit ca 34 kilometer och varit ute i fyra timmar och en kvart ungefär. Skönt med lite paus! Tomas som skötte följebilen under dagen var där och folk passade på att äta och slappa och vi som skulle vidare samlade krafter för att ge sig ut igen. Här kan jag erkänna att det kändes lite motigt att veta att man hade över två mils löpning kvar samt att de värsta stigningarna och den mest krävande terrängen återstod. Men det var roligt att småprata med alla men svårt för min egen del att veta riktigt hur mycket jag skulle äta och vad jag skulle äta.

Nu hade vi varit ute i över fyra timmar och mina långpass brukar inte bli mer än max 2,5-3 timmar som bäst. Svårt att få ihop det med livet som småbarnsförälder om man ska ut och springa 3-4 timmar i sträck varje helg. Fem löpare av sjutton startande fortsatte vidare från Öxnegården samt en löpare som var med för att hålla koll på att alla kom runt.

Första sträckan från Öxnegården är det härlig utförslöpning genom Öxnehaga och sen vidare mot Huskvarna. Men väl genom Huskvarna kommer man på Pustaleden och då har man en stigning på 120 höjdmeter på en kilometer till Utsikten som nästa utsiktsplats så passande heter. Fjällmaraklass på den stigningen! Givetvis oerhört krävande och jag börjar känna att jag har ont om energi men samtidigt är jag inte sugen på att äta något. Det ska visa sig vara mitt stora dilemma för återstoden av VätterVyernas UltraTrail.

Väl framme vid Utsikten njuter vi av hur vackert Jönköping är och man kan känna sig rätt stolt med att ha sprungit från mer än andra sidan av bilderna vi ser nedan. Jag får en Dextrosol av en av de andra deltagarna och den hjälper lite för stunden i alla fall. Efter Utsikten springer man på fina stigar med den vackra Vätterutsikten hägrande mellan träden. Sen jobbar vi oss upp mot Strutsabacken och IKHP. Börjar märka av rejält att jag inte får i mig energi. Bland bilderna nedan ser du en bild på mig som visar ungefär hur jag kände mig då ;P

När vi lämnade IKHP så sjönk tempot allt mer. Den kuperade terrängen och att vi varit ute så länge samt att jag inte fick i mig någon energi började märkas rejält. Som tur var hade jag sällskap av Alfred, en av de andra löparna. Härlig kille och utan honom vet jag inte om jag hade klarat mig så långt som jag gjorde. Han hade sprungit långa distanser förut, bl.a. det lokala loppet Holaveden Ultra. Vi peppar varandra och kämpar oss fram till platsen där vi ska vika av från John Bauer-leden och börja springa ned mot Kaxholmen och vidare mot Vista Kulle. Här stöter vi på två av de andra löparna. Det visar sig att spårmarkeringarna på John Bauer-leden har ändrats lite sen vi sprang här senast och rekade i februari så tyvärr hade de sprungit fel lite. Båda två var också riktigt trötta och kalla och de hade bestämt sig för att bryta vid Ica i Kaxholmen. Utsikten över Landsjön och Vättern uppe vid Målakulle är magisk.

VVUM2015 Utsikten över Landsjön och Vättern.

Vid det här laget är jag helt slutkörd och har i princip ingen ork. Jag har fått i mig två tuggor choklad de två senaste timmarna typ och bristen på energi märks rejält. Jag bestämmer mig för att stanna där med då tiden det skulle ta att gå den sista biten på 1.5-2 kilometer plus att jag även måste ta mig ner från Vista Kulle efter bestigningen gör att det känns vettigt att stanna för annars skulle det nog ta mig kanske 40-50 minuter längre tid att komma hem och få i mig lite energi och bli varm. Det kommer ju fler tillfällen att springa VätterVyernas UltraTrail 🙂

Endast två deltagare av totalt sjutton startande genomförde hela VätterVyernas UltraTrail. Alfred som jag sprang/gick nästan hela sista sträckan med kämpade sig i mål efter Ica i Kaxholmen samt Daniel som hade åkt ända från Göteborg för att vara med. Grymt bra jobbat! Är väldigt nöjd med mitt nya distansrekord på 52.66 km jämfört med förra årets 43 km på Axa Fjällmaraton. Att jag dessutom skrapade ihop ca 1350 höjdmeter och det utan att ta mig an Vista Kulle i slutet som säkerligen skulle genererat ett slutresultat på ca 1400 höjdmeter. Det säger en del hur backig och kuperad banan är ändå. Perfekt uppvärmning för Soteledens Terräng Maraton som jag ska springa i början på maj.

Sammanfattning av VätterVyernas UltraTrail

Vilken dag! Vilket väder! Vilket gäng! 🙂 Att springa långt ihop så här gav verkligen mersmak och jag hoppas att vi kan bli ett gäng traillöpare från Jönköping som regelbundet hittar på olika löparäventyr. Gå gärna med i vår Facebookgrupp Traillöpning i Jönköping om du är intresserad av vad vi ska hitta på härnäst! 🙂 Frågan är hur man går vidare med VätterVyernas UltraTrail. Det var väldigt roligt med den sociala aspekten av löpningen. Att träffa nya löpare, tjöta och stanna ordentligt vid utsikterna och njuta. På ett lopp försvinner en stor del av det. Men samtidigt blir det en helt annan utmaning när man ska pressa sig själv på en så här krävande och utmanande bana. Totalt 54 km och 1400 höjdmeter är verkligen något i hästväg. Sen är ett lopp en väldigt mycket större apparat att rodda och genomföra på ett bra sätt. Nu är vi bara några enstaka personer som anordnat testloppet. Några kompisar och jag. Vi behöver i princip en förening i ryggen för att ett lopp ska vara möjligt. Team Nordic Trail i Jönköping växer så frågan är vad som är möjligt nästa år. Men anordnar man ett riktigt lopp kan man givetvis ha ett testlopp då med och på så sätt få den social aspekten också. Vi får se vad det hela mynna ut i. Mer trail åt folket blir det i vilket fall! 🙂

Sett till min egen prestation så är jag nöjd. De nya skorna, Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG, och vätskevästen, Salomon S-Lab Sense Ultra Set, fungerade oerhört bra och jag kommer skriva en detaljerad recension av dem när jag hunnit testa dem lite till. Var förvånad över hur lite jag märkte av västen och hur mycket som fick plats i den. Att jag återigen, likt på Axa, får problem med att äta efter mer än fyra timmars löpning visar tydligt på att jag behöver hitta något nytt alternativ. Har börjat fundera på lite olika energidrycker och återkommer när jag vet mer. Något måste göras så det inte blir soppatorsk på Soteleden också. Avslutar med en härlig bild på hela gänget samt en Suuntofilm från mitt Move från premiären av VätterVyernas UltraTrail.

VVUM2015 Hela goa gänget!

Axa Fjällmaraton 2014 – Min upplevelse

Axa Fjällmaraton 2014 – Min upplevelse

Det är inte så ofta man i form av ord ska försöka beskriva något som man tränat så länge till, sett fram så länge emot och som man lagt enormt mycket tid och en hel del pengar på som jag ska försöka göra med det här inlägget. I lördags var det nämligen dags för Axa Fjällmaraton. Loppet som jag anmälde mig till för nästan exakt ett år sedan och som redan innan det varit mitt fokus ett bra tag. En stor del av förra årets träning var ett test för att se om det var möjligt rent fysiskt att ge sig på något som Axa. 43 kilometer och 1800 positiva höjdmeter. Och med positiva höjdmeter menas inte några glada, hjälpsamma utförsbackar utan rakt-upp-på-fjället-inget-nonsens-höjdmeter. Det som var pricken över i:et då var mitt första pass över tre mil som slutade på ca fyra mil totalt när jag försökte ta mig an John Bauer-leden från Huskvarna till Gränna men hamnade i Bunn (Läs mer om den eskapaden här). Då kände jag att med ett års träning till så skulle jag vara redo att klara den stenhårda utmaningen som Axa Fjällmaraton ändå är.

Snabbspola ett år och vi är framme vid tävlingsdagen. Väderprognosen hade lovat klart väder och solsken men när jag vaknade i vår stuga där utsikten brukar vara helt ljuvlig så möttes jag av en kompakt vägg av dimma. Illa. Lite småorolig blev jag allt. Utsikten är ju halva grejen med att springa på ett fjäll. Efter frukosten återstod lite småplock med utrustning, fylla på vatten i vätskeryggsäcken och sätta på nummerlappar och dona med packningen och klä på sig matchdräkten som dagen till ära fick bestå av min vita Team Nordic Trail-t-shirt, nyinförskaffade Nikeshorts inklusive tights, min Craftkeps, Gococo vadkompression, Segerstrumpor och moddade Icebug Acceleritas3. Som jag skrev innan Axa så lutade jag åt att springa i antingen Salomon S-Lab Sense 2 eller Salomon Sense Pro. Men då det hade fortsatt regna fram till tävlingen kändes det säkrast med ett par skor som klarar av lite väta och dessutom har ett excellent grepp på blöt sten, vilket jag antog att det kunde bli en hel del utmed banan.

Axa Pre-RaceLaddad för loppet! Med vår stuga till vänster på bilden och bakom det kompakt dimma istället för en magisk utsikt.

Vi packade in hela familjen i bilen och gav oss iväg för att köra den knappa milen till Edsåsdalen och Köjagården där starten skulle gå. Där hade vi varit flera gånger under vår drygt veckolånga vistelse i Åre. Bland annat hade min äldste son Adrian sprungit Minimaraton där men det kommer jag att skriva mer om i ett annat inlägg där jag går igenom vår semester i Åre lite mer.

Dimman började lätta på vägen dit och så gjorde även mitt tävlingshumör även om jag fortfarande var lite småpirrig inför dagens mastodontuppgift. Väl framme sjöd dalen av aktivitet, bilar som parkerade här och där och massor med löpare kryllade omkring likt myror överallt och jag började bli lite stressad då det började dra ihop sig så Marie fick släppa av mig och leta parkeringsplats så jag skulle hinna till starten i lugn och ro.

Axa - Till starten

Jag hann värma upp lite lätt innan starten och under uppvärmningen stötte jag på en av mina stora idoler och förebilder när det gäller traillöpning, Emelie Forsberg. Jag hälsade snabbt och önskade lycka till och sen var det dags att pallra sig bort till startfållan. Startfållan är uppdelad efter vilken sluttid man tror att man kommer att ha och mitt mål var att försöka klara under sex timmar så jag trängde in där strax bakom de som planerade springa på 4.5-5 timmar. Det råd jag läst mest när det gäller Axa är att man ska ta det lugnt fram till Nordbottnen, alltså i ca 27 kilometer. Sen visste jag även att det kommer bli trångt upp för stigarna upp till första fjället Välliste, men så fick det vara då kommer jag garanterat ta det lugnt. Det fick vara min plan för dagen. Sen skulle man visst bara ta sig över en liten bjässe vid namn Ottfjället efter Nordbottnen, men hur det skulle gå återstod att se. Jag småpratade lite med några av deltagarna runt omkring och det märktes att det började närma sig startskottet för stämningen i fållan gick nästan att ta på. Sen var det dags och då bar det av i lugnt tempo, allmänna glädjetjut hördes runtomkring och jag passade på att skrika ut ett rejält ”Yeeeee-haaaaa!” 🙂 Killen som stod närmast mig i fållan lyckades vurpa strax efter startlinjen så han var nog först av alla att ramla under loppet, men garanterat inte den siste. Här är en film från starten.

Efter starten flöt det på i lagom lugn takt och jag njöt av det härliga vädret och känslan av att vara iväg på ett spännande äventyr. Helikoptern flög över oss för att filma och jag passade på att vinka. Först sprang vi på en bred grusväg men efter ca två kilometer bar det av in i skogen och den första stigningen uppför fjället Välliste inleddes. Här fick man gå om man inte ville springa om i terrängen som var riktigt blöt och lerig på sina ställen så jag höll mig till min plan att ta det lugnt. Redan här upptäckte jag en av de sakerna som gör ett sådant här lopp till en sådan fantastisk upplevelse; atmosfären och gemenskapen. Jag passade på att småprata med folket runtomkring, försökte luska ut lite vilket tempo de hade tänkt hålla för att se om det var någon jag kunde haka på. Stämningen var verkligen på topp och det skämtades friskt. Sen kom vi ut på de första spängerna och vyerna började breda ut sig runtomkring. Härligt!

Axa - Lämmeltåget

Axa - Spånglöpning

Lämmeltåget och första spånglöpningen!

Vi började närma oss trädgränsen och nu sprang man i princip hela tiden. Härligt att komma igång ordentligt med löpningen och när vi väl kom upp på fjället var utsikten makalös. Verkligen helt perfekt väder och frågan är hur långt man kunde se? 10-15 mil? Långt var det i alla fall. Här börjar jag snacka lite med en man som sprungit Axa fem gånger tidigare, alltså en riktig veteran! Uffe visar sig dessutom vara från Skara, min mors hemstad och själv är jag ju uppvuxen i Skövde så direkt fick man en go’ koppling 🙂 Han tjötade på bra och vi hade det riktigt sköj upp för toppen på Välliste och han hade som plan att springa under sex timmar så jag försökte hänga på. Efter först toppen var det en rejält brant backe som var riktigt rolig att ta sig nedför och sen bar det av utför fjället och in på smala, tekniska stigar och vidare mot första vätskekontrollen vid Ottsjön (16 km).

Här anslöt även en till person till vårt gäng, Björn som visade sig jobba för Inov-8 i Sverige. Helskön kille som hade Axa Fjällmaraton som sitt nionde löppass (!!!) för i år. Dock höll han på med cross-fit och såg väldigt vältränad ut, men jag var riktigt imponerad av hans humör och kämpaglöd, han bara ångade på likt han tränat till loppet i flera månader. Riktigt spännande att prata med någon med stor inblick i branschen också. Vi tappade Uffe som var tvungen att ta en toapaus och från ca 12 km till 14 km tog vi oss upp för vad jag tyckte var ett av de jobbigaste partierna på banan. Dels var det en lång stigning under hela de två kilometerna men det jobbigaste var underlaget. Det hade ju regnat väldigt mycket under veckan så det var som att springa uppför en geggig bäck i två kilometer. Inte skoj och jag fick släppa till Björn här för jag ville inte ta ut mig för mycket.

Det kändes som en befrielse när det började gå utför mot Ottsjön och första vätskekontrollen vid 16 km och man fick springa på lite grusväg. Till vätskekontrollen hade det tagit mig knappa två timmar och jag åt en bulle och fyllde på sportdryck i mina två Salomon Soft Flask som jag hade med i fram på vätskeryggsäcken. Passade även på att skölja av huvudet med kallt vatten vilket var väldigt gött för det började bli riktigt varmt.

Direkt när jag lämnade vätskekontrollen så springer man utför en liten backe och där hamnade jag bredvid Fredrik som var från Sotenäs och sprang för klubben IK Granit. Jag kände igen klubbdräkten från ett blogginlägg som jag läst på Jogg.se och som det i efterhand visade sig vara Fredrik som hade skrivit. Läs det här! Vi började småprata och hade det väldigt trevligt uppför Hålfjället och ned mot Nordbottnen. Här bjöd banan på en rätt lång stigning i princip mer eller mindre uppför i nästan åtta kilometer. Där gick Fredrik och jag en hel del och det var härligt att springa på fjället med Ottfjällets praktfulla höjder som tornade upp sig bara några kilometer bort. Men först skulle vi ner till vätskekontrollen vid Nordbottnen (27 km) och löpningen dit var riktigt jobbig. Smala, leriga stigar med massor med blöta rötter och stenar gjorde utförslöpningen tung och krävande. Fredrik hade sagt att han skulle stanna lite längre vid Nordbottnen så han vek av strax innan för en toapaus. Jag provade att äta en chokladboll men det var bara segt att försöka äta den. Skulle nog druckit lite innan jag försökte med den. Jag kände mig dock pigg och fräsch och jag hade ätit två Runekakor på vägen, en vid ca 11 km och en vid ca 22 km. Så jag plockade på mig lite vingummi, fyllde på sportdryck i mina handflaskor igen, sköljde av huvudet och gav mig av och då stod klockan på ca 3.30.

Nu var det lite pirrigt. Alla säger att det är nu loppet börjar på riktigt. Vid 28 km kommer stigningen upp på Ottfjället. På tre kilometer är det en stigning på ca 500 höjdmeter. Det är vad jag kan få ihop i höjdmeter på ett långpass på dryga två mil här i Jönköping och då har vi det ändå ganska bra ställt med backar häromkring. Innan loppet hade jag tänkt att så jobbigt kan det väl inte vara ändå. Man går ju ändå uppför. Men ack så fel jag hade. Det jobbiga var väl inte att gå i sig utan när man skulle börja springa igen eller börja gå igen efter att man hade sprungit. Man använder tydligen musklerna annorlunda för just omställningen mellan gång/löpning tyckte jag var väldigt jobbig. De två första kilometerna går ändå relativt bra, jag går till och med om en del folk. Trycker i mig vingummi för att få mer energi i mig.

Axa - Väggen

Ett parti av ”väggen”

När vi kommer över trädgränsen kommer det några vindar och man riktigt njuter av att det fläktar lite, det är trots allt riktigt varmt.

Axa - Väggen + Björn

Här kan man skymta Björn från Inov-8 i bakgrunden i bar överkropp, men jag hade ingen aning om att han låg bakom mig när jag tog kortet.

Axa - Massage

Hade sett den här skylten på Instagram innan loppet men när jag väl såg den på riktigt vet jag inte om den hade den effekt som de som satte upp den hade tänkt….

När lutningen börjar bli löpbar igen kommer en kille ikapp mig och börjar prata med mig och jag är riktigt trött så till en början fattade jag inte ens att det var Björn för han hade tagit av sig och sprang nu i bar överkropp. Härligt att springa tillsammans med någon och Björn verkar dessutom oförskämt pigg. Vi kommer upp till en vacker fjällsjö och Fredrik hade tipsat mig innan om att det var härligt att dricka ur dem och det var verkligen uppfriskande. Återigen får jag släppa iväg Björn som ångar på.

Det jobbigaste mentalt sett nu är dels får jag krampkänningar när jag ska springa men och sen igen när jag börjar gå men värst är att man ser hur folk fortsätter uppåt, uppåt och uppåt på smala stigar och jag börjar känna mig riktigt slut. Vätskekontrollen på Ottfjället är efter 35 km och på vägen dit blir det riktigt kallt. Vi korsar berget från väster till öster större delen av stigningen och givetvis ligger det en stadig motvind som jag till en början uppskattade men snart börjar ogilla allt mer. Som tur är visste jag sen Marie sprang halvmaran veckan innan att det kan bli riktigt kallt på fjället så jag hade lagt tunna vantar och min Team Nordic Trail-buff lättillgängligt i vätskeryggsäcken så jag hivade på mig dem och kände mig som en trail-gangsta när jag sprang omkring med buff och kepsen utanpå. Har som tur är inget bildbevis på denna utstyrsel. Men det var väldigt gött att bli lite varm i vinden. Dock verkade inte de flesta andra löparna störa sig så mycket på kylan. Jag var ensam med både vantar och buff. Till slut når jag vätskekontrollen och här gör jag väl lite av samma misstag som jag gjorde på Kolmården Trail Marathon, jag låter min hunger och törst styra mitt energi- och vätskeintag. Det visar sig att de har cola på den här vätskestationen och det klämmer jag säkert fem muggar av, vilket bör vara ca en liter cola. Kanske inte direkt klockrent för magen som ska kuta åtta kilometer till nedför ett fjäll och som pricken över i:et passar jag även på att klämma i mig en handpressad espresso. Bjuds det på en handpressad espresso uppe på ett fjäll då får man liksom passa på. Är så trött att jag inte klarar av att äta och jag börjar fundera på om jag borde stannat längre vid Nordbottnen och fyllt på mer där. Tyvärr hade de inte några dunkar så man kunde fylla på handflaskorna här och hade jag varit lite piggare hade jag kanske kunnat komma på den simpla idén att ta sportdryck från ett av glasen som stod uppdukade på bordet och fylla på med, men icke sa nicke. Trötthet på gränsen till utmattning har väl viss effekt på rationellt tänkande 🙂

Att ta sig de åtta kilometerna från Nordbotten upp till Ottfjället har tagit mig 1h och 35 minuter. Jobbigt. Men när jag börjar springa igen så märker jag att det faktiskt går att springa lite, men oj vad segt det är! Och tyvärr hade vi inte nått banans högsta punkt utan det var mer uppför innan det skulle bli dags för den långa utförslöpningen. Här möts jag dock av några åskådare varav två kvinnor står och gör vågen för alla löpare. Helt fantastiskt peppande och precis vad jag behövde i det läget! Stort tack till er som gjorde vågen! Spana i den officiella videon från loppet lite längre ner i inlägget så kan ni se dem 🙂

När jag börjat nedförslöpningen kommer Uffe från Skara ångandes förbi och verkar väldigt pigg. Hade dock ingen ork att hänga på honom. Någon minut senare kom Fredrik ikapp mig igen, vilket trots att Fredrik är en kanonkille gjorde mig lite smått irriterad för jag hade trott att jag dragit ifrån honom. Han sa nämligen när vi diskuterade hur gamla vi var och då det visade sig att jag var nio år yngre än honom att jag borde ligga en halvtimme före honom när vi var på väg ner till Nordbottnen. Mitt svar då var att vi får väl se se sen när vi är i mål. Men jag måste erkänna att de taggade mig och att han hann ikapp mig nu när vi skulle ned för Ottfjället var väl egentligen väldigt bra för det fick mig att pusha mig nedför och vi plockade faktiskt lite placeringar på vägen ned. Höll på att göra en riktigt saftig vurpa när jag gled nedför en sten vid en hög brant men lyckades rädda fallet och fick faktiskt beröm av några åskådare som sa att det var många som hade slagit sig illa där. Löpningen nedför bjöd på en hänförande utsikt men förrädiska leriga backar och småhala spänger men fortlöpte bra och sen var det riktigt gött att komma in på den avslutande grusvägen ned till målgången i Vålådalen. Här sprang jag förbi en kompis från Skövde som jag inte sett på väldigt länge men som numera bland annat gör de officiella filmerna till Axa Fjällmaraton, åker en massa skidor med kite och är rätt välkänd i Jämtlandskretsar, nämligen Simon Jaktlund. Görsköj att heja på honom i farten och han kom även förbi efter målgången. Roligt!

Nu var det bara några hundra meter kvar till mål och benen var enormt tunga. Både Fredrik och jag fick gå i en liten uppförsbacke som egentligen inte var värd att kallas backe efter allt vi tagit oss igenom under dagen. Efter den hör jag ett konstigt ljud och ser på håll att två glada typer kommer springandes mot oss varav den ena har koskälla. Det visar sig vara Mr Salomon himself, Erik Ahlström och Daniel Roxvret som jag lärt känna genom Team Nordic Trail men som jag aldrig träffat på riktigt. Erik och Daniel springer och hejar på alla och ger high-fives och det är superuppiggande att se deras glädje och spontanitet 🙂 Väldigt sköj sätt att träffa Daniel för första gången också. Det kommer jag nog aldrig glömma. Strax efter det se jag hela min familj som står och hejar på för fulla muggar och det är bara ca hundra meter kvar till mål. Helt fantastiskt skön känsla! 🙂

Axa - Adrian och Edvin

Adrian och Edvin väntar på pappa! 🙂

Här är en liten kort film som Marie filmade strax innan målgången och där kan ni se Fredrik som springer strax före mig. Jag lyckades maka mig förbi honom i sakta fart precis innan målgång men vi gick i mål på precis samma tid. Riktigt roligt när man har sprungit en stor del av loppet tillsammans.

Tyvärr blir det inget roligt omkramande av varandra och trevligt eftersnack med Fredrik då magen gör sig påmind om att den faktiskt blev fullproppad med ca en liter cola och en espresso av sin slutkörda ägare för åtta kilometer sedan vilket resulterar i att jag kräks ut all cola och espresso direkt efter målgången. Kanske inte så trevligt för publiken runtomkring men faktiskt väldigt gött för min egen del. Jag visste att det inte var optimalt med all cola och espresson för magen men jag behövde verkligen allt socker snabbt då och jag kunde inte äta något. Efter målgången hamnar man direkt i matkön och efter att ha bälgat i mig en massa saft där och känt att lite av krafterna börjar komma tillbaka så ställde jag mig i matkön och får en körv och en våffla, men konstigt nog är jag inte hungrig fast jag förbränt ungefär lika mycket kalorier som jag gör på två dagar ungefär. Bäst av allt är att nu får jag träffa min familj! Underbart fast jag är helt slut.

Axa - Matdags!

Matdags!

Efter att fått i mig lite mat blev det lite vila i gräset och sen fick jag skölja av benen inför massagen som jag väntade på och det var ett projekt i sig. Att ta av sig strumpor samt vadkompression när man sprungit en fjällmara är inte så enkelt som det låter. Efter lite mer vila var det äntligen dags för min massage och där fick mina vader en rejäl genomknådning. Gött men ajajaj! Sen följde Adrian med mig och badade lite badtunna och efter det var det dags att ge sig av till vår stuga för att städa och packa lite inför nattens hemfärd.

Summering av Axa Fjällmaraton 2014

Mitt resultat och saker jag kan förbättra

Till att börja med är jag väldigt nöjd med mitt resultat på 6.06.18 även om jag inte klarade under sex timmar som var mitt mål. Det som varit svårt för min del i träningen av loppet har varit att komma iväg på de där riktigt långa långpassen. Tills jag springer nästa gång ska jag se till att komma ut på fler långpass där jag är ute och springer längre än tre timmar bara för att vänja kroppen med att löpa länge. Som småbarnsförälder är det inte lätt att få till de här passen, men några veckor innan Axa testade jag att ge mig ut på ett långpass på ca 3.5 mil med en ny löparkompis och då startade vi strax efter klockan sex på en söndagmorgon och det fungerade faktiskt väldigt bra. Sen tänker jag även se till att träna mer med fullpackad ryggsäck. Det hade jag inte gjort och det märktes. Jag var väldigt trött í ryggen på vägen upp för Ottfjället och det hänger nog också ihop med att jag tränat bålstyrka alldeles för dåligt. Så målet inför höstträningen är att få in minst två styrke/corepass i veckan på de dagar då jag inte springer. Något annat som jag kan göra bättre är att träna mer på att gå uppför riktigt branta backar. Det märktes att jag var ovan med det och det tog mycket mer på musklerna än jag hade räknat med. Sen fungerade det inte helt klockrent med energiintaget under loppet och det är något jag får experimentera lite med. Är inte supersugen på att börja köpa en massa dyra gels eller energidryck utan vill gärna hålla nere kostnaderna då jag ska vara föräldraledig i ett helt år till (har varit hemma sen i januari) och då får man se till att snåla för att kunna vara hemma så länge. Sen går det ju alltid att se till att klämma in ännu mer av de där positiva höjdmeterna i träningen 🙂 Se till att hänga på JanuariJakten 2015! 🙂

Loppet och arrangemanget

Loppet var verkligen allt jag hade föreställt mig och en bra bit till. Att springa i den underbara fjällmiljön med utsikter som är så praktfulla och ståtliga så man nästan tappar andan av vidden och skönheten och göra det tillsammans med en massa annat folk och härlig stämning och helskön atmosfär är en upplevelse värd var enda krona. För det är rätt dyrt att anmäla sig, har för mig det var 1200 kr. Men då får man ju även en hel längs med vägen i form av support och de ser även till att Fjällmaratonleden hålls i bra skick samt att man får massage, bada badtunna och annat gött efter loppet också. Banan var verkligen en saftig bit att ge sig på och bjöd på ypperligt varierad terräng med många riktigt tekniska, smala stigar och tyvärr en hel del lera efter allt regnande vilket höll nere tiderna. Jag hade nog klarat mig under sex timmar om jag hade sprungit Öppet Fjäll helgen innan då banan var extremtorr. Men jag ångrar inte en sekund att jag satsade på mina Acceleritas3 då de passade perfekt i all lera och på blöta stenar. Sen måste jag bara skriva lite om Ottfjället och miljön där. Det karga, nästan lite bistra landskapet med stenar och klippor och helt sagolikt vackra småsjöar här och där hänförde mig fast jag var enormt trött. Jag skulle gärna fjällvandra leden med familjen någon gång i framtiden då barnen är äldre. Arrangemanget i sig var kanon! Allt flöt på väldigt smidigt och är riktigt genomarbetat och proffsigt gjort. Inga problem med banmarkeringar eller något annat. Jag gillar även att de breddat konceptet med fler lopp under veckan. Vi var och kollade på Ottfjället upp mitt i veckan och det var spännande att se flera av de stora stjärnorna vid starten men vi missade Inov-8 Sprinten som verkade vara riktigt rolig att kolla på.

Jag kan verkligen rekommendera dig att springa ett sådant här lopp, men se till att träna inför det. Axa Fjällmaraton lever verkligen upp till sin beskrivning som de har på sin Facebooksida: Upplevelselopp i vacker fjällmiljö. Vill du springa nästa år får du hänga på låset på tisdag 19/8 kl 14.00. Förra året tog alla platser slut på en kvart! För min egen del tror jag att nästa års stora löpupplevelse kommer att bli Kullamannen Ultra som ser ut att bli en utmaning över det vanliga då man nästa år kommer springa tre slingor på ca 20 km över Kullaberg så hela banan kommer bli 60+ km och 3000+ höjdmeter. Men jag har insett att jag gillar sådana här utmaningar. Att se vad jagklarar av. Det är verkligen stor skillnad på att springa ett långlopp och ge sig ut och springa ett 10 kilometers trail-lopp. Man blir trött på två helt olika sätt och ställs inför två helt olika utmaningar.

Avslutningsvis! Se till att spana in filmen som Simon Jaktlund gjorde om årets fjällmaraton 🙂

Kolmården Trail Marathon – Premiär i dubbel bemärkelse

Kolmården Trail Marathon – Premiär i dubbel bemärkelse

Först vill jag börja med att be om ursäkt för den oerhört låga aktiviteten på bloggen den senaste månaden. Det har liksom kommit ett fotbolls-VM och semester i vägen känns det lite som. Däremot är det inte så att jag slutat springa eller har ont om uppslag att skriva om så håll i hatten så ska det bli åka av de närmaste veckorna. Det kommer godbitar som vilken löparjacka du ska köpa om du ska köpa någon, recensioner av två kanonfina Salomonskor som jag utvärderat under våren/sommaren, allt om mitt första Axa Fjällmaraton, vad som händer i Team Nordic Trail Jönköping i höst samt en massa annat smått och gott!

Men nu till dagens inlägg. I början av juli var det nämligen premiär i dubbel bemärkelse. Jag skulle springa mitt första marathon någonsin och loppet i fråga var det också premiär för, Kolmården Trail Marathon. Upplägget för loppet passade mig perfekt. För totalt 350 kr fick man startavgift, övernattning i Kvarsebo IK:s klubbstuga samt frukost. Klockrent! Starten på loppet var redan kl 08.00 så skulle jag åkt dit samma dag skulle jag fått gå upp mitt i natten. Fredagen fjärde juli styrde jag alltså kosan mot Kolmården, vädret var alldeles ljuvligt soligt och varmt och fredagskvällen bjöd dessutom på ett pizzadepåstopp i Vingåker av alla ställen där jag lyckades hitta en pizzeria med en gigantisk projektorskräm så jag kunde se Tyskland – Frankrike.

VM Tyskland - Frankrike Sen fortsatte färden mot Kvarsebo IK:s klubbstuga och väl på plats var det lite spännande att se vad det var för gäng jag skulle möta där. Det är ju inte var dag man åker och sover i ett stort rum med en massa främlingar. Jag hade trott att vi skulle vara väldigt många, men vi var bara åtta stycken tror jag om jag inte minns helt fel. Vi hann med lite gött småprat innan det var dags att sova.

Sovplats

 Min fabulösa sovplats 🙂

Som jag nämnde tidigare så ingick det även frukost i övernattningen och vi pratade ihop oss kvällen innan om att ca klockan sex var en ganska bra tid att gå upp då starten var klockan åtta. Då jag somnade lite efter klockan tio kvällen innan (Samtidigt som Brasilien – Colombia precis startat, men vad gör man inte för löpningen 😉 och vaknade runt klockan sex hade jag alltså sovit lite mindre än åtta timmar. För mig som är småbarnsförälder är detta ren och skär lyx! 🙂 Jag sov dessutom rätt bra så uppladdningen inför loppet var det inget fel på.

Frukosten för dagen bestod av ljust bröd, lite vaniljyoghurt som jag hittade och lite havregryn som müsli samt en skvätt kaffe. Killen jag satte mig bredvid visade sig vara från Vetlanda och en riktigt rutinerad löpare/orienterare. Jag hann få en hel del tips av honom samt även diskutera Axa Fjällmaraton en hel del för han hade sprungit både fjällmaran och öppet fjäll. Sen flöt allt på, toabesök, omklädning, fylla vattenblåsan på min Ultraspire UltraViz Spry, blanda Resorb i min Salomon Soft Flask som jag sedan klämmer ner i en av fickorna i fram på min Spry och bunkra upp med Runekakor i resten av fickutrymmen samt en extra Resorbpåse för påfyllning. Sen började dra ihop sig för start och jag sprang lite bara för att känna på benen och det kändes gött. Inte var dag man ska springa sin första mara och dessutom i terräng. Innan starten fick en genomgång inför tävlingen och sen var det några minuters lite smånervös väntan. Det var rätt så varmt redan nu så jag var lite spänd på hur mycket värmen skulle påverka mig.

KTM - Genomgång

Taggade löpare!

KTM - Start

I startfållan hann jag hälsa på ett för mig välkänt Instagramansikte, sportstuff_se alias Daniel. Roligt att prata med någon man följt länge på Instagram och som jag hade lite häng på när jag sprang Linköping XC-Race i höstas. Sen gick starten och jag hann bara springa några meter innan jag kände igen ett Instagramansikte till, wirus81 alias Fredrik som tillsammans med några kompisar har Team Fillinge Ultra. Lite ovanligt att presentera sig springandes och jag visste att han ska springa UltraVasan och hade en runstreak på över 200 dagar så kunde jag hänga på honom och det känns ok så kommer det nog gå bra. Början av banan klättrade upp på små fina stigar över klipphällar och vissa stycken med härlig utsikt över Bråviken. Rätt snabbt hamnade jag strax bakom Daniel och längre fram sprang Fredrik och tempot kändes helt ok för mig så det flöt på bra.

KTM - BråvikenPå klipporna vid Bråviken strax bakom Daniel.

(Bild från Salomon Trail Tour Kolmårdens Facebooksida)

Vid ca 7-8 km blev det en lucka mellan de andra och mig och här kände jag att jag var tvungen att välja. Öka tempot och hänga på eller dra en egen klunga själv. Jag vet hur segt det är att ligga och dra först när det är smala stigar och man ska följa en led (i detta fallet Sörmlandsleden större delen av banan) så jag valde att haka på Team Fillinge Ultra och Daniel.

När vi hade avverkat första milen ungefär kom vi till en väldigt mysig sjö, Nävsjön, där vattnet låg helt stilla och det var alldeles tyst. Jag älskar att springa på små stigar intill sjöar och löpningen runt sjön kommer jag bära med mig som ett av de bästa minnena från mina marathondebut. Vid sjön kom även första vätskekontrollen vid 11 km och det blev ett kort stopp med lite sportdryck och så vidare.

Fram till nästa vätskekontroll vid 23 km bjöds vi på varierad terräng med mestadels smala stigar med en hel del rötter och sten, men även vackra fält, lite grusväg och lite asfalt. Jag gillade passagerna där det blev lite bredare väg för då hann man prata lite med de andra. Roligt att tjöta lite med folk som brinner för löpningen och prata om lopp, träning och utrustning med mera. Vi kände oss starka och sen de första två-tre kilometerna så hade ingen sprungit förbi oss vilket kändes bra för mig som ofta startar lopp för hårt och tappar sen. Vid vätskekontrollen blev det lite banan, blandning av en ny flaska med Resorb och lite vatten.

Nu var det dags för eldprovet. Tolv kilometer till nästa vätskekontroll. Det började bli riktigt varmt. Vi ångar på. Fredrik som dragit vår klunga länge lämnar över till Andreas alias anestesor som verkar väldigt pigg och fräsch. Jag mumsar Runekakor och dricker Resorb. Andreas och jag pratar lite och är väldigt nöja med att vi sprungit tre mil på ca tre timmar. Jag börjar få förhoppningar om en sluttid på dryga fyra timmar. Fredrik springer ikapp Andreas och berättar att han har krampkänningar och vill släppa. Jag fortsätter vidare själv medan de pratar och kommer ut på ett kalhygge med väldigt tätt ris som täcker nästan hela stigen och man kan knappt se stigen under. Borta är min draghjälp, skuggan från träden och nu ska jag följa markeringarna själv på en stig som knappt syns och temperaturen är väl ca 25 grader. Så fortsätter det i ca två kilometer. Jag kommer i kapp och förbi några löpare som kroknat av värmen och för hårt tempo men blir själv allt tröttare och allt mer törstig. Vattnet tar slut precis innan jag kommer ut från den oerhört jobbiga stigen till en grusväg och till min lycka sitter det några och hejar där som har flera vattenflaskor. Jag frågar om jag kan få dricka lite vatten och i samma veva så kommer Andreas ikapp mig. Jag blir så glad av att få lite draghjälp att jag glömmer att tacka de jag fick vatten av så tack ni som satt där mitt ute i skogen och bjöd mig på mycket välbehövlig vätska! 🙂

Benen börjar kännas riktigt sega och jag börjar få problem med att hänga med Andreas. Jag får smaka lite på hans vatten och det var verkligen kanon av honom. Då det fortfarande var dryga kilometern kvar till nästa vätskekontroll. Jag får släppa och han ångar vidare. När jag väl når vätskekontrollen så är jag riktigt trött och det känns som att jag kan dricka en hel sjö själv. Men när jag hör arrangörerna prata om att vi bara är ungefär femton stycken som kommit till kontrollen hittills så går humöret upp rejält. Tänk att komma bland de 20 bästa av ca 85 startande i sin marathondebut! Här gör jag nog ett av de nybörjarmisstag som jag ska försöka komma ihåg i framtiden. Jag dricker alldeles för mycket vatten och äter alldeles för mycket banan. En av arrangörerna säger att nu är det bara slutspurten kvar och jag tänker att det låter ju bra, nu är det kanske lättsprunget. Men ack vad fel jag hade. Smala, branta, klippstigar mötte mig efter bara några hundra meters löpning och det i kombination med en mage som inte riktigt ville leka längre gjorde att det fick bli väldigt mycket gå upp för de tekniska och branta klippstigarna och även en hel del nedför. Värmen hade tagit ut sin rätt och orken efter ca fyra timmars löpning.

En positiv sak med detta var att jag kunde njuta mer av den vidunderliga utsikten över Bråviken. Solen gassade och man kunde se riktigt långt och vattnet glittrade när solstrålarna reflekterades. Härligt! Men jag hade fullt upp med att ta mig fram. Kilometertiderna sjönk och helt plötsligt tog det 8-9 minuter att ta sig en kilometer och när de värsta partierna med klippor var slut och jag kommer ut på en landsväg känns det helt underbart att springa flera hundra meter i sträck. Men jag började bli så trött så att de sista kilometerna hankade jag mig fram med en form av intervall, springa till nästa stigkrök, sen gå lite, springa till det trädet, sen gå igen. Mer orkade jag inte. Men den jobbiga avslutningen på banan verkar inte bara vara jobbig för mig för ingen passerar mig efter sista vätskekontrollen heller. Till slut börjar jag känna igen vägarna till klubbstugan och äntligen skymtar den genom skogen. Jag är verkligen helt slutkörd och när jag vänder upp på upploppet tvingar jag mig själv till att springa bara för att det är så mycket publik.

Väl i mål är jag verkligen totalt utpumpad. De sista tolv kilometerna tog ungefär 1 timme och 45 minuter att avverka, jämfört med tre timmar på de tre första milen. Min sluttid i mitt första marathon blir 04:46:45 och jag går in på en 16:e plats totalt, 14:e plats i herrklassen. Så grymt nöjd med detta då totalt var 83 startande och att ingen sprang om mig efter de inledande kilometerna! 🙂

Efter målgången sjunker jag ihop i skuggan av en husvägg och sitter där och bara är. Pratar lite med en kille som har en Suunto Ambit 2 och han har fått ca 650 positiva höjdmeter på banan och min Suunto Ambit 2 S visar på knappa 400 meter vilket är lite intressant. Ambit 2 har en barometrisk höjdmätare och arrangörerna hade sagt ca 600 höjdmeter så det känns ju mer korrekt än mina 400.

Efter ett tag är det dags för prisutdelning och Fredrik Nilsson från Vetlanda som jag pratade med vid frukosten visade sig ha kommit trea i hela loppet. Grymt starkt jobbat! Jag lyckas vinna en Salomon Trail Tour t-shirt på den efterföljande pristudelningen vilket var roligt. Sen var jag äntligen tillräckligt ok i magen för att få i mig gratishamburgaren som alla deltagarna fick. Glad och nöjd och oerhört trött satte jag mig sedan i bilen för ca tre timmars bilfärd. Fick stanna och fylla på energidepåerna efter ca en timme och efter det piggnade jag till rejält.

KTM - Kolhydratpåfyllning

SOCKER!!!

Jag klämmer två vaniljbullar direkt. Ljuvligt är bara förnamnet. Kommer att tänka på en tävling som var med i programmet 24 Karat tror jag. Deltagarna skulle äta en vaniljbulle utan att slicka sig runt munnen vilket visade sig vara praktiskt taget omöjligt. Resten av hemfärden går bra och efter det har sommarträningen flytit på mycket bra. Har varit på västkusten och tränat en hel del på Skaftö och kört hårda pass i värmen här hemma. Nu bär det snart av upp till Åre och Axa Fjällmarathon och det släpptes nyligen en film där de provspringer banan som verkar vara rekordtorr vilket bådar gott. Vill helst slippa allt för blöta förhållanden och högre skaderisk.

Man kan ju inte bli annat än sugen på att springa i fjällen efter att ha sett den filmen och snart är vi där! Nästa inlägg kommer att handla om vilka skor jag ska springa Axa i och samtidigt bjuda på en dubbelrecension av två Salomonskor så håll utkik här på bloggen!

STT Skatås – Bättre två sulor i skorna än en i handen

STT Skatås – Bättre två sulor i skorna än en i handen

I lördags var det dags för en av vårens höjdpunkter och starten på sommaren, Salomon Trail Tour Skatås i Göteborg. Min fru och jag sprang där förra året (läs mer om det här) och det var väldigt roligt att ge sig ut på de tekniska stigarna, klipporna och mossarna vid ryggarna runt Skatås. Både Marie och jag hade dock varit förkylda i veckan, jag kände mig dock helt kurant dagen till ära men Marie hade fortfarande känningar vilket var lite synd. Annars verkade förutsättningarna riktigt bra. Väderleksrapporten lovade bra väder, benen kändes riktigt pigga efter två dagar löpvila och det verkade bli riktigt mycket folk på tävlingen. Jag sprang ”Fyra Ryggar” förra året som är ca 12.5 kilometer lång och i år var det dags att ge sig på den längsta distansen, ”Fem Ryggar” och 21 saftiga trailkilometrar.

Banprofil-21-kmBanprofil – Bild från STT Skatås hemsida

Som man kan se på bilden ovan så bjuder banan på en hel del riktigt branta backar. Det kände jag mig ganska komfortabel med. Dock har jag bara sprungit en halvmara på tävling förut och är lite ovan med att disponera krafterna under 21 kilometer. Marie skulle ge sig på Fyra Ryggar och trots att vi kom fram i vad vi tyckte var rätt god tid så blev det lite stressigt inför hennes start då toaköerna var jättelånga. Så jag fick passa på och sköta mina bestyr direkt så tyvärr missade jag starten av Fyra Ryggar men fick desto mer tid på mig att värma upp och fokusera ordentligt inför mitt lopp. Planen för dagen efter att ha kollat lite resultattider från förra årets lopp var att springa snabbare än två timmar.

STT Skatås

Dagens outfit bestod av mina Nike shorts och t-shirt, Craftkepsen som skydd mot sol och grenar, Salomon Exo Calf:s (vadkompression) samt mina nya Salomon Sense Pro och Ultraspire UltraViz Spry med en liter vatten på ryggen.

STT Skatås Outfit

Väl i startfållan såg jag en kompis som jag hann tjöta lite med och jag snackade även lite med han som kom tvåa på Vilden X-trail, Leon Keely som tävlar för Sävedalens AIK. Noterade att det inte var många andra som hade vätskeväst. Men jag är så dålig på att dricka i farten på vätskekontroller samt att när det är så varmt tycker jag om att kunna dricka en slurk då och då så man inte blir torr i munnen. Jag hade även med ett paket Twix i ett av facken fram på min Spry.

DSC03346Bild från STT Skatås hemsida

Startpistolen pangade iväg oss och det drogs upp ett högt tempo direkt. Jag hängde på rätt bra för jag visste att det skulle bli trångt i skogen sen. När vi väl kom in på den smala skogsstigen märkte jag tidigt att det var mycket blötare och geggigare jämfört med förra året. Hittade ett bra tempo som det kändes att jag skulle kunna hålla länge.

0648_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

De första kilometerna bjuder på en hel del blöta partier kombinerat med löpning på klipphällar och här fick mina Salomon Sense Pro bekänna färg. Greppet fungerade ändå hyfsat men det var nästan så jag började att ångra att jag inte slängt på mina Icebug Acceleritas3. När skorna blivit vattenfyllda så rinner vattnet ändå ut relativt snabbt vilket var ett plus. Sen är jag med mina 190 cm och x antal kilo (har faktiskt ingen koll på vad jag väger) inte världens nättaste löpare så jag försöker hoppa och välja rätt väg så jag ska trampa i leran så lite som möjligt. Det var gött att ha med vätskevästen och jag drack lite energidryck på alla vätskekontroller utom den sista. Vet dock inte om jag drack för mycket vätska totalt sett. Vid ca 7 kilometer delade banan sig och de som sprang Fyra Ryggar fortsatte tillbaka mot målet medan vi som sprang Fem Ryggar fick ta en svängom på Odensvaleryggen. Här bjöds det på ett mycket upplyftande inslag. En kvinna stod vid sidan av spåret och spelade fiol och låten hon spelade var en som vi hade på vårt bröllop. Sprang och tjötade lite med en barbröstad man om detta och vi hade följe rätt länge och hejade på varandra i backarna.

0875_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

Som man ser på bilden ovan ingick det även lite klättring här och där på banan. Många av backarna var så branta att man med fördel tog sig upp genom att dra sig upp med hjälp av träd, rötter och stenar. Vid ungefär 10-11 km avklarade försökte jag äta lite av Twixen som jag hade i västen, men tempot hade varit så högt att det var svårt att äta fast jag sprang på en grusväg och med lite nedförsbacke. Kände mig relativt stark och hade klarat ca 10.5 kilometer på en timme och första milen verkade saftigast enligt banprofilen. Men kvar återstod två av de jobbigaste ryggarna, Getryggen och Brudarebacken. Tyckte ändå jag klarade Getryggen uppför bra. Men utförslöpning på Getryggen, ett stenigt mycket tekniskt parti som jag plockade flera platser på förra året, gick inte alls bra. Baksida lår började bli stel efter allt hoppande med fullt utsträckt ben över lera och mossar samt att det hade regnat en hel del tidigare i veckan så många partier var blöta. Det kanske är bättre att bara plöja på i leran istället när den inte är så djup och slippa krampkänningar? Jag har aldrig hoppat så mycket på ett lopp som jag gjorde på detta.

Efter ca 16.5 kilometer händer det som inte får hända. Vi börjar närma oss Brudarebacken och jag hoppar ner för en sten och ”slumpfh” låter det och helt plötsligt har hela min sko fastnat i ett parti som var mycket mjukare än jag trodde. Bilden av min blå sko nedtryckt i marken har jag fortfarande inetsad på näthinnan känns det som. Illa! 🙁 Att bara böja sig ned, ta upp skon, försöka få på den, insikten om att sulan har vikt sig och att det inte går att få på skon utan att ta ur sulan tar massor med energi, tid och framförallt, krampkänningar direkt när jag måste sträcka ut musklerna för att böja mina 190 oviga centimeter så mycket. Jag tappar en och halv minut i tid här, men krampkänningarna och humörtappet är nog värst. De sista nästan fem kilometerna får jag alltså springa med sulan i ena handen och ständiga krampkänningar och starkt dalande humör.

1116_STT_Skatås

Bild från STT Skatås hemsida

Lyckades ändå klämma fram ett leende när jag skulle vara med på kort. Men det gick verkligen inte fort här. Jag hade tappat massor med placeringar och ännu fler sprang förbi mig på slutet. Kände mig helt slut och kom på att jag hade Twix kvar när ca 1.5 kilometer återstod. Klämde hela den när jag gick upp för en backe och fick en riktig kick, det kändes som att ny energi pumpades ut i blodet kanonfort. Synd bara att den inte botade krampkänningarna 🙂 Jag borde ätit mer regelbundet under loppet och eventuellt slängt i mig en Twix till precis innan loppet. Väl i mål var jag helt utpumpad. Jag tappade nog ca 15-18 placeringar på skofadäsen, men samtidigt vet man inte om jag hade storknat på grund av energibrist annars. Tror inte jag hade fått lika kraftiga krampkänningar om jag inte hade varit tvungen att böja mig för att få på och knyta skorna. Jag kom totalt 49:a med tiden 2.03.03, alltså ca tre minuter från min uppsatta måltid. Hade jag klarat under två timmar så hade jag kommit 32:a istället. Men jag är nöjd ändå. Banan var som sagt mycket blötare i år och det hade nog varit bättre med mina Icebug Acceleritas3 på fötterna.

Finn ett fel!Finn ett fel!

Efter målgången fick man en riktigt snygg Salomon Trail Tour-buff och jag gick direkt och fyllde upp en rejäl tallrik med den goda gulaschsoppan som de serverar varje år. Var superhungrig! Hann prata lite med Leon Keely igen som hade kommit tvåa i loppet efter suveräne Fredrik Johansson (som var 6.38 före i mål…!!). Det skulle vara intressant att se Fredrik på Axa Fjällmarathon 🙂 Jag hoppas jag är tillbaka vid Skatås nästa år så jag kan slå min tid då!

Ikväll är det dags för Team Nordic Trail Jönköpings första träningspass på Bondberget vid Öxnegården. Det är gratis att prova på så se till att komma dit! Vi tränar mellan kl 18.30 – 19.30. Välkommen!

Skatt #4 + Vilden X-Trail 2014

Skatt #4 + Vilden X-Trail 2014

Dagens inlägg kommer att handla om helgens tävling i Taberg, Vilden X-Trail, samt att det är dags att ge sig ut på Bondberget och leta upp nästa skatt! Vi börjar med att titta lite närmare på Vilden. I och med att Vilden X-Trail och Team Nordic Trail slog sina trailälskande påsar ihop så skulle jag finnas på plats både innan och efter loppet och tjöta en massa Team Nordic Trail med intresserade löpare och så var det ju också så att någon av deltagarna av Vilden även skulle vinna ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail. Inte illa!

Morgonen bestod av en hel del roddande då min fru Marie också skulle springa loppet. Det innebar att vi först fick åka ut hela familjen till tävlingsarenan, Tabergs motorbana, efter det fick Marie åka lämna barnen hos barnvakterna och sen tillbaka och under tiden fick jag montera upp Team Nordic Trail-tältet som jag hade med mig.

TNT-tält på plats!

Att fokusera på en tävling samtidigt som man ska prata en massa trail med folk är inte helt lätt och jag kände att idag får fokus vara på Team Nordic Trail i första hand och loppet i andra. Jag har trots allt en saftig utmaning i Salomon Trail Tour Skatås (Fem ryggar, 21 km) att bita i nästa helg. Vi fick ställa upp tältet nära resultatlistorna och före start var det inte en optimal placering för folk kom mest och frågade var man hämtade ut nummerlapparna, vilket man gjorde nära starten ca 150 meter vårt tält. Men det kom ändå förbi en del som var intresserade och det blev lite längre samtal vilket var väldigt roligt och trevligt. Men efter loppet skulle ju alla vilja kolla sitt resultat så jag väntade mig större aktivitet då.

Bordet!TNTSen började det dra ihop sig till tävling och jag hann värma upp lite innan och även delta lite i den officiella uppvärmningen som Friskis och Svettis höll i. Kanonbra upplägg då hon som höll i det hela stod på taket till en byggnad nära starten så alla såg ordentligt. Sen gällde det att ta sig in i startfållan i tid, var man inte där tre minuter innan start så fick man inte komma in utan vänta tills starten gått. Längst fram hade de en seedad grupp löpare vilket i herrklassen innebar att man var tvungen att ha sprungit ett millopp snabbare än 38 minuter. Det vore ju lite skoj att stå där nästa år. Men det är inget jag har fokus på, utan klarar jag det så är det bara en riktigt stor bonus. Vi andra fick stå bakom ett andra rep några meter efter seedningsgruppen och där var det fullt med taggade löpare. Pratade med en kille som provsprungit banan innan och han lovade att det skulle bli riktigt lerigt och geggigt och det skulle visa sig stämma riktigt bra. Han nämnde också att det var bra att stå på i början så man var en av de första vid den första mossen för det kunde det bli trångt. Även detta stämde helt korrekt 🙂

Startpistolen ljöd och vi rusade iväg i full karriär på ett traktorspår rakt ut i skogen. Försökte relativt fort att hitta mitt eget tempo och ganska snabbt får man falla in i ledet för vi hamnar på en smal stig och sen kommer vi till en myr och jag passerar den relativt smärtfritt och jag börjar fundera på om det verkligen var det jag blev varnad för, men bara några hundra meter efter kommer vi till det här 🙂

”Corallen-revet”

DSC_0753

Bilden är från Vildens hemsida och man kan ju undra om det är första gången i världshistorien som ett gyttjehål är sponsrat? 😉 Jag skymtar i bakgrunden med min ljusblå keps. När bilden togs gick det faktiskt ganska bra. Min erfarenhet av att springa genom riktiga djupa gyttjehål i vuxen ålder är inte direkt gigantisk och förra året på Salomon Trail Tour Kolmården fastnade jag upp till midjan när jag var helt utpumpad vilket var en rätt tragikomisk upplevelse. Men bara några geggiga steg efter bilden togs ramlar en kille framför mig och jag måste väja åt sidan snabbt vilket gör att jag tappar balansen och börjar vifta med armarna och får tag i hans axel och då börjar han slå undan min arm och ropa något i stil med ”Släpp mig” (jag minns inte vad han sa exakt) men min replik var att jag bad om ursäkt och att jag höll på att ramla. Han tyckte då att det var bättre att jag skulle ramla än hålla i honom vilket iofs är rätt förståeligt men det var ju delvis hans fel att det blev som blev. Som tur var lyckades vi båda i alla fall ta oss vidare utan att dratta i rejält vilket var skönt.

Sen fortsatte vi på en väldigt rolig bana med massor med skön och lurig off-trail där backarna inte var jättemånga men de som kom var riktigt branta så man fick dra sig upp ibland. Det märktes att det var mycket orienteringsfolk på tävlingen för det var flera löpare som sprang om mig i den tekniska terrängen som jag sen plockade in på när det var mer ”vanlig” stig (single track) som ändå är det jag springer mest på träning. Jag försökte medvetet att spara mig lite för jag visste att slalombacken efter ca 5.5 kilometer skulle bli en riktig pulshöjare.

Det ingick även ett Bergspris för den som sprang snabbast uppför backen vilket innebar att vid botten startade en extra tidtagning som sen stannade vid toppen. Uppför backen fick vi springa en diagonal bana där man skulle svänga vid nästa slalomport. Ett roligt inslag med riktiga slalomportar och lite annorlunda att ta sig upp för diagonalen istället för raka vägen upp som jag brukar göra på träning. Givetvis är det lättare med diagonallöpningen så sett till min egen del hade det kanske varit bättre rent resultatmässigt om folk fått kuta raka vägen, men jag var vid det här laget så trött så jag tyckte det var rätt skönt att springa på snedden jag med. Jag minns hur jag under min ”bergsbestigning” började tänka på de som springer skyrunning i Alperna måste tycka att det här är precis som vilken backe som helst.

DSC_0810

Även här skymtar jag i bakgrunden och här var det riktigt segt kan jag lova. Men efter backen fick man ett kort men härligt utsikt från västra sidan av Tabergstoppen och vid parkeringen på toppen fanns ett vattenstopp där det satt en massa publik och hejade. Det var även många som hejade på i slalombacken vilket hjälpte en hel del. Sen bar det av utför och utförslöpning är något som jag älskar och här bjöds det på min favoritsort, smala, lite steniga och tekniska stigar där jag kunde gasa på och börja plocka lite platser. Någon kilometer efter den härliga nedförslöpningen kom jag på mig själv med att tänka att mina skor faktiskt började bli rätt så torra inuti. Knappt hann den tanken lämna innan det bar av rakt in i skogen och ännu en gång genom en myr.

Efter sista vattenkontrollen (där jag lyckades med bedriften av skvätta halva glaset i ögat typ) så var det lite lugnare då man fick springa på en grusväg ett tag. Det gjorde att jag kände mig lite starkare och jag plockade några placeringar till. Nu kunde man höra speakern på arenan på avstånd och det bar in i skogen en sista gång och sen uppför en backe, även här kände jag mig rätt stark och tog en placering till. Sen bar det av utför en klippig och rolig nedförsbacke in på stadion där folk hejade och sen var det plan mark och jag brassade på och tänkte att nu är jag väl strax i mål men så kom det en liten fjantbacke egentligen men ack vad seg den var. Givetvis mest mentalt, men det mentala påverkar ju löpningen något enormt. Jag gick i mål på 55.42, lite långsammare än Billingen X-trail Challenge. Det räckte till 40:e plats i herrklassen och på resultatlistan kunde man se att större delen av löparna framför mig var orienterare.

Både Vilden och Billingen erbjuder ungefär samma sak fast på lite olika sätt. Billingen bjöd på brötigare terräng, blötare passager och rakare löpning upp för slalombacken medan Vilden var bra mycket mer lerig och geggig, lite snällare backlöpning men längre väg upp för toppen. Jag kan skarpt rekommendera båda!

I målfållan blev det lite gött eftersnack med en del löpare och lite tjoande på folk som jag kände som gick i mål. Efter det bar det av tillbaka till Team Nordic Trail-tältet och nu blev det full rulle då det kom folk och pratade hela tiden! Kanonroligt!

Vilden besegrad!

Vilden besegrad!

Det visade sig att det hade varit något strul med tidtagningen vilket sett ur mitt perspektiv var kanon för då hängde folk kvar runt resultatlistorna och TNT-tältet mycket längre än vad de skulle ha gjort annars. Jag hade som sagt fullt upp och hann knappt äta upp hamburgaren jag köpte vid grillen i närheten. Mycket härligt snack om traillöpning och många som verkar vara genuint intresserade! Känns som att vi har något bra på g inför vår trail kick-off imorgon på A6. Vid prisutdelningen fick även tävlingsledaren för Vilden, Maria Thelin, dra en vinnare av ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail. Vinnaren av hela Vilden var Jönköpings OK:s talang Oscar Claesson, endast 19 år gammal som vann på den mycket imponerande tiden 42.15 och Oscar vann även Bergspriset. En löpare att hålla ögonen på i framtiden helt klart! Jag kände även igen killen på tredjeplats, Erik Martinsson från IK Akele som vann Mullsjö X-trail Halvmara förra året.

Överlag var Vilden ett kanonarrangemang! Synd att det strulade för dem med tidtagningen och det enda som jag kan tycka att de kan göra bättre till nästa år är att lägga första vattenkontrollen lite tidigare samt se till att ha mikrofon och ljud vid prisutdelningen. Enligt tävlingsinformationen skulle det vara fyra vattenstationer så då tänkte man inte riktigt att det skulle vara ca 4.5 kilometer till den första. Jag blir så torr i halsen när jag springer utan vatten så jag hade gärna haft den första redan vid tre kilometer 🙂

Nu över till något helt annat, nämligen skatt #4 i vår skattjakt på Bondberget!

Skatt #4 – De vises sten

Följ vilket spår du vill, bara du inte tar det kortaste.

Spring tills du kommer till en stor öppen plats där du kan skåda de visas ö i fjärran.

Finns det en låg bänk i närheten att njuta av utsikten på så är du inne på rätt spår.

Där finns även ett träd dekorerat med tre färger som finns på ett afrikanskt lands flagga.

Landets bästa bollsparkare ska snart bege sig till sambans land för att sparka boll med hela världen, nästan i alla fall.

I närheten av trädet hittar du en platta gjord av metall. Sök under den där bergets vatten ibland flyter fram.

Glöm nu inte av att anmäla dig till vår kick-off imorgon kl 18.00 på A6 mitt i allt skattletande 🙂 Anmäl dig på http://www.teamnordictrail.se/kickoff/ och så hoppas jag att vi ses imorgon. Ska bli så roligt! 🙂

TNT Trail Kick-off!

Billingen X-trail Challenge 2014 – Fördelen med att ligga efter

Billingen X-trail Challenge 2014 – Fördelen med att ligga efter

Så var det äntligen dags för årets första tävling! Även om det lite oplanerat smög sig in ett lopp i tävlingskalendern i vintras (Winter Run i Göteborg) så kändes det här som den riktiga premiären. Och vilken premiär det var sen! Att få kicka igång säsongen på mitt barndomsberg Billingen i Skövde går ju inte av för hackor! Loppet som stod på menyn var Billingen X-trail Challenge. Efter att ha fått nys om det här loppet förra året har det haft en given plats i årets tävlingskalender. Dels verkade loppet som ska vara på ca 1 mil väldigt roligt och utmanande och sen att få tävla på Billingen igen väcker en massa goa barndomsminnen till liv. Som liten höll jag nämligen på med orientering och var i många år med i orienteringsklubben IF Hagen.

Min största merit som orienterare är att jag vann DM, minns inte riktigt hur gammal jag var kanske 11-12 år. Men av någon anledning tyckte jag att jag var så bra då att jag inte behövde träna lika mycket och sen gick det inte helt oväntat inte lika bra längre. Men antagligen var det så att jag var redo för andra utmaningar då, jag höll nämligen på med många olika sporter som ung. Men jag har verkligen kutat kors och tvärs över Billingen och passar gärna på att springa där när jag är hemma och hälsar på.

Inramningen inför loppet kunde ju inte vara bättre. Strålande solsken, varmt vårväder och en sagolik grönska som började breda ut sig överallt. Om man kollar på tävlingsbilderna från förra årets lopp så låg det fortfarande snö kvar i slalombacken. Lite skillnad från i år då jag kunde springa i shorts och t-shirt. På tal om t-shirt så hade jag dagen till äran införskaffat två nya att svida på mig på tävling, en stilren blå och en härligt skrikigt neongul. Folk på sociala medier röstade på att jag skulle tävla i neongult och så fick det bli.

Nya t-shirtar

Inför loppet hade jag funderingar på om jag skulle ha med mig två saker; mina vita Salomon Exo Calf samt vätska i S-Lab Sense Hydro Set (eller på ren svenska istället för krångliga produktnamn; vadkompressionsstrumpor och handvattenflaska). Jag återkommer till varför under loppets gång.

Så hade det äntligen dragit ihop sig till start! Med mina moddade Icebug Acceleritas3 RB9X sittandes som två tighta lätta offtrailstrumpor på fötterna, min blå Craft-löparkeps som skydd mot sol och grenar på huvudet samt tidigare nämnde shorts och t-shirt stegade jag fram och ställde mig i täten av startfältet. Mina förhoppningar inför loppet var att jag kanske skulle ha chans på en plats bland de tio bästa. Något jag inte lyckats med tidigare. Samtidigt visste jag att flera av deltagarna är så där sjukt übersnabba. Spänningen steg! Vi skulle följa en hare den första biten till det bar av in i skogen. Arrangörerna hade utlovat en krävande bana och det skulle bli väldigt roligt att se vad barndomens skogar kunde bjuda på nu.

Billingen X-trail 2014 Starten!

Starten med haren i orange väst

Den första raksträckan bar det av i högt tempo. Kollade på klockan när vi sprungit en bit och tror den visade 3.20-3.30 och tänkte att det var bäst att sakta ner lite så jag släppte lite på tätklungan och försökte hitta mitt eget tempo. Första kilometern sprang vi i princip bara grusväg och när klockan pep till för att visa kilometerinformationen så hade jag sprungit exakt fyra minuter. Det här går ju bra tänkte jag, men jag visste att det skulle bli tuffare. Vid en liten stig in i skogen stod haren i orange väst och väntade för att släppa iväg oss och jag frågade i farten: Är det nu det börjar på riktigt eller? Han bara skrattade och nickade och ack så rätt jag skulle visa mig ha. Vi hann väl springa ca 200-300 meter på en liten stig sen kom första kärret. Trampade i ganska bra med vänster foten, men ändå helt ok kärrpassering för att vara mig. Kollade på klockan igen och såg att kilometertakten hade stuckit uppåt rejält.

Efter det korta skogspartiet med kärret kom vi ut på de vanliga motionsspåren en stund och jag blev lite fundersam och undrade om det inte blir så jobbigt ändå. Men snabbt bar det av spåren in på små stigar och kantade med ett hav av grönska och vitsippor. Min lilla klunga hann i kapp en kille som jag känner från Skövde och han flåsade riktigt högt och hade nog öppnat alldeles för hårt. Jag sa några uppmuntrande ord och la mig hack i häl på en annan löpare när vi kryssade fram på de små stigarna. Sen kom det som jag visste var oundvikligt men som jag hade hoppats stöta på i slutet på loppet: vattenpassagen!

På bilderna från förra årets lopp dominerades urvalet av bilder från en vattenpassage som såg riktigt blöt och krävande ut. Den kom vi alltså till redan efter ca två kilometer. Halvbra bara. Jag har sprungit genom kärr förut och fastnat upp till midjan men aldrig sprungit genom en liten sjö/tjärn som vi skulle göra nu.

Vattenpassage1

Ungefär här sprang jag in i stenen under vattnet

Det var mycket publik vid sidan som hejade på och det fick mitt adrenalin att pumpa. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle springa/vada förbi löparen framför mig i vattnet. Lyckades springa in med smalbenet i en stor sten under vattnet i samma veva, men adrenalinet pumpade så det märkte jag knappt. Upp ur vattnet bar det och sen ner igen vid andra änden av sjön.

Vattenpassage2

Vattenrycket!

Helt plötsligt var det jag som höll i taktpinnen i vår lilla klunga och trots iskalla lår efter vattnet och vatten som gojsade runt i skorna hittade jag ett bra tempo ned för backpartiet som följde. I och med att jag är välbekant med omgivningarna runt Billingen började jag undra var vi skulle ta vägen nu. Men banan svängde runt och vi kom in på det allra jobbigaste partiet på det ”tuffa” av de två milspåren som finns på Billingen. Mitt uppför den längsta backen blev jag omsprungen av en löpare som verkade väldigt pigg. Direkt efter detta styrde de gula snitslarna som vi följde oss rakt ut i skogen. Helt obanat och brant uppför. Här var jag riktigt trött. Kall och blöt och undrade hur det här skulle sluta. Som tur var hade jag löparen framför mig och en tätt bakom som gjorde att jag var tvungen att pusha på.

I ca två kilometer var det tuff löpning med många backar, mycket obanat och kluriga passager. Här önskade jag att jag hade handvattenflaskan med mig. Men frågan är hur bra den hade varit att springa med i vattnet (och hur fräsch att dricka ur) samt att man behövde ha händer för att hålla undan grenar titt som tätt samt hålla i träd vid de riktigt branta passagerna.

Det enda misstaget arrangörerna hade gjort var i mina ögon att de hade valt gula snitslar. Då det var väldigt soligt samt att de var en matt gul färg var det faktiskt väldigt svårt att följa banan i de obanade partierna. Man behöver ha koll på underlaget när man hoppar över stock och sten och då tar det tid när man måste leta efter snitslar också. I och med att jag låg bakom en kille kunde jag hela tiden se vilken väg han tog och behövde inte tappa tid som han gjorde. Han fick stanna flera gånger och bara kolla var han skulle. Vi fick även hjälpas åt för ibland såg jag vägen snabbare bakom honom. Så till nästa år får de satsa på röda snitslar, det är nog enklast att se.

Efter ca fem kilometer kom vi till loppets enda vätskestation där det bjöds på någon sportdryck. Jag är helt kass på att dricka vid vätskestationer och det är ett av skälen till att jag föredrar handvattenflaskan, så enkel och smidig att dricka ur samt att det är väldigt gött att kunna dricka en liten klunk då och då när man är torr i halsen. Och torr i halsen det blev jag garanterat på Billingen X-trail Challenge, jag hade ett parti vid ca 8 km där jag försökte spotta och jag var så torr i halsen så att det inte kom längre än till kinden typ, fast jag spottade flera gånger. Halvfräscht… Vid vätskestationen lyckades jag med bedriften att sätta i halsen, fast jag stannade och drack för att verkligen få i mig ordentligt. Sportdrycken som vi fick var inte så god heller. Hostandes sprang jag vidare ut i skog och mark, hack i häl på killen framför. Vi började dryga ut avståndet till löparen bakom och det kändes bra.

Banan bjöd verkligen på varierad löpning med kluriga skogspartier med mycket rötter, hopp över olika hinder samt flera kärrpassager. Är faktiskt mycket nöjd med min kärr(ing)löpning för dagen, jag brukar lyckas klanta till det och fastna men nu valde jag bra vägar och det är skönt att känna att man gör framsteg. Efter ca sju kilometer började jag känna mig piggare igen, delvis för att banan blev något enklare samt att shortsen hade torkat. Dock kom helt plötsligt ett av banans svåraste hinder helt plötsligt. Ett träd korsade stigen och det var ca 60-70 cm upp i luften. Då har man två val, huka sig och krypa/gå sakta under och tappa tid (som jag garanterat gör med mina ståtliga 190 cm 😉 ) eller hoppa. Killen framför mig som passande nog hette Språng i efternamn tog ett rejält språng och hoppade galant upp med ena foten på trädet och sen smidigt ner. Jag tog mod till mig och lyckades precis få upp foten på grenen utan att göra en riktig praktvurpa. Det var nästan lite onödigt spännande där ett tag.

Sen blev det lite grusvägslöpning ett tag och varje sådant parti kändes som en välbehövlig paus. Tid att sträcka ut steget lite, inte behöva ha fullt fokus på var banan tar vägen samt tid att hämta andan lite. För första gången hittills under loppet så kände jag att jag inte tappade på de lugna partierna mot Herr Språng som låg framför mig. Efter det så bar det av in i ett relativt tätt bevuxet och trixigt skogsparti där jag helt plötsligt hamnade först för Språng missade var vägen tog vägen. Här fick jag känna på nackdelen med att ligga först. Jag tycker det är väldigt stressande, även om det är taggande, att ha någon som ligger precis bakom. Ska man dessutom ha fullt upp med att hålla koll på var snitslarna sitter i samma veva så blir det inte direkt bättre. Men vi kom snart ut ur skogen och fick springa ett kort parti på asfalt bort mot bandystadion. Här flöt vi på fint båda två, jämsides. Kollade på klockan och vi låg runt 4.00-tempo och kom sen till backen som kallas ”Strupen” som ledde oss ner mot banans största hinder, Billingens slalombacke. Jag vet att jag är bra på utförslöpning så jag brassade på lite för att skaffa mig en lucka inför slalombacken. Jag visste inte riktigt hur många löpare jag hade framför mig, men förhoppningarna om att nå den där första topp-tio-placeringen hägrade där uppe bortom slalombacken.

Billingens slalombacke

Vi skulle först springa längs med liften till höger och sen korsa backen och följa liften till vänster ända upp till toppen och efter det var det målgång på Billingehusbadet. Tyvärr grusades mina förhoppningar att komma före Språng som jag sprungit med nästan hela loppet redan uppför första liften. Han hade helt enkelt mer krafter kvar. Då det var långt kvar till löparen bakom så pressade jag mig inte till max uppför backen.

It's all about smiles, not miles

It’s all about smiles, not miles!

Men även om jag inte tog ut mig till max så var backen riktigt seg och tärande. Som man kan se på bilden nedan.

Fighting face

Efter att ha gått i mål fick jag reda från sekretariatet att jag kom topp tio! Nionde plats! Härligt! 🙂 Jag passade även på att prata med killen jag sprungit med nästan hela tiden och han var en mycket sympatisk och trevlig person. Han hejade dessutom på mig när han sprang förbi mig i backen, vilket är gött att höra. Har varit med om det på flera traillopp att folk på något sätt även tävlar tillsammans mot banan och kämpar ihop och det är en skön känsla.

Överlag var Billingen X-trail Challenge ett riktigt kanonarrangemang! Rolig och mycket krävande och utmanande bana med mer obanat än banat. Den enda missen var som sagt färgen på snitslarna. Det finns ju inte överdrivet med traillopp i trakten så för min del får de gärna slå till med något längre lopp på hösten, gärna i oktober. Sen när det gäller min egen prestation så är jag väldigt nöjd med den med. Jag sprang smart och höll mig bakom löparen framför och sparade på så sätt tid, ibland är det en klar fördel att ligga efter. Hade det varit ett vanligt lopp på asfalt hade nog Herr Språng sprungit samma sträcka bra mycket snabbare än mig. Jag funderade innan loppet som jag nämnde tidigare om jag skulle ha mina Salomon Exo Calf, dvs min vadkompression. Den stora fördelen med det hade varit att man sluppit alla små skrap- och rivsår som man fick på smalbenen av att springa så mycket obanat. Den stora nackdelen hade varit att de hade blivit blöta vid vattenpassagen (som jag visste skulle komma) och då skulle jag varit kall om vaderna också. Men de brukar visserligen torka relativt fort. Får se hur jag gör i framtiden.

"Ny" t-shirt

Så här fin var min nya t-shirt efter loppet 🙂

Tyvärr blev bilden lite suddig, men den är ett tydligt bevis på hur rolig banan var. Stor tumme upp till Billingen X-trail Challenge! Extra skoj att min fru Marie även var med och sprang och att hon tog sig igenom banan på ett bra sätt och gillade den. Vi har fler lopp vi ska springa tillsammans, nästa på tur är Vilden X-Trail på hemmaplan i Taberg. Det blir nog också ett krävande och roligt lopp. Gött!

Myspyslöpning på härliga Winter Run samt Löpningens Dag 1/2

Myspyslöpning på härliga Winter Run samt Löpningens Dag 1/2

Jag vann ju en plats i Winter Run för några veckor sedan och tänkte skriva lite om loppet.WinterRun3 Loppet gick av stapeln klockan 17.00 18/1 i Slottsskogen i Göteborg. Slottsskogen visade sig vara en härlig och stor park i centrala Göteborg. Jag åkte buss till Göteborg och började med att kolhydratladda lite med en smarrig pastabuffé. Sen kikade jag runt i diverse löparaffärer och begav mig sen mot tävlingsområdet. Jag var där rätt tidigt då jag vill hitta något bra ställe att byta om på och om möjligt spana in lite nya skor från Icebug. Tyvärr var det ont om både nya skor och ställen att byta om på vilket gjorde att det nästan blev lite stressigt innan start. Tävlingsområdet bestod av flera tipi-tält i en halvcirkel där det såldes fika, visades skor från Icebug, glasögon från Bliz samt ett sekretariat. Man hade även en DJ på plats som pumpade ut lite skön musik. Dock ingen lämplig plats att svida om till mina löparkläder. Efter lite rekande lyckades jag hitta en restaurang i närheten där jag fick ockupera toaletten ett bra tag. Det tar ju en stund att slänga på sig alla lager kläder som behövs när det är minusgrader ute. Inte helt optimalt för en tävlande som bara åker ner över dagen. Sen var det precis dags för gympig uppvärmning med Friskis och Svettis och jag hann dra några korta löpvändor för att känna lite på mina nya Icebug Spirit3 olx. WinterRun1Alla bilder förutom den sista kommer från Winter Run:s hemsida och jag lyckades faktiskt komma med på bild. Spana in bilden och leta efter en neongul mössa så ser du mig. Dock var jag inte enda ljushuvudet på plats. Många hade massor med blinkande lampor och andra flashiga attiraljer på sig och man fick även med två neonarmband tillsammans med startnumret så alla deltagare lös mer eller mindre. Det delades även ut pris till de mest lysande löparna. Efter uppvärmningen började jag tagga igång. Vad ska man satsa på när man inte sprungit fart alls i vinter? När jag sprang Blodomloppet Jönköping i somras sprang jag strax under 40 minuter, utan att ha tränat jättemycket fart men då pressade jag mig riktigt hårt. Det ville jag inte riktigt göra nu i och med skaderisken så jag hade som mål att ligga på ca 4.10 min/km. Innan starten bjöds det på eldshow och hela området var även fyllt med sådana där brinnande vedklampskorgar. Helmysigt!

Finn en Trailupptechlöpare!

WinterRun2

Vi var en hel del folk som sprang ändå. Överlag ett väldigt bra arrangemang med några brister. Men nu till loppet!

WinterRun4

Starten gick och det var fullt ös direkt. I rött sken gav vi oss ut i den skymningsmörka parken. En kille med barnspringvagn pimpade med ljusslingor och med ett barn i sprang till vänster om mig vid starten och han satte av som bara den. Själv fick jag igång rätt högt tempo för att vara jag och det kunde man se på pulsgrafen sen. Slog nytt rekord i maxpuls och var uppe i 205. Har inte haft pulsklockan så länge så jag har inte på något seriöst sätt försökt testa vad min maxpuls är. Har varit uppe i 195 när jag pressat på uppför slalombacken och trodde väl att mitt max låg där ungefär. Men efter den inledande höga tempot hittade jag en bra fart som passade mig väldigt bra för dagen. Loppet gick på en bana som var fem kilometer och den var till stor del kantad med marschaller och det tillsammans med den ljuvliga inramningen av en snöklädd Slottsskogspark skapade en väldigt mysig och härlig stämning. Att folk lös och blinkade gjorde ju inte saken sämre.

Jag tuffade på bra och kroppen och tempot kändes väldigt bra. Mina Icebug Spirit3 olx greppade kanon och jag var aldrig orolig för att ramla. Dessutom märkte jag inte av något skav den här gången. Första varvet avklarades på 20.25 och jag hade då passerat en hel del löpare efter starten vilket kändes bra då jag gått ut för hårt mina senaste lopp och själv blivit omsprungen vilket varit segt. På andra varvet sprang jag större delen av varvet ensam. Jag passerade några löpare vilket kändes bra, men helt plötsligt kunde jag inte se någon löpare framför mig. Vilket visade sig inte vara helt bra. Första varvet hade jag sprungit på autopilot och bara hängt på strömmen av löpare. Nu var det en bit mellan marschallerna och fast det stod folk vid alla korsningar så visste man inte riktigt vilken riktning man skulle ta för att springa helt rätt ibland så jag fick faktiskt ropa framåt till personen vid korsningen några gånger för att vara helt säker.

På slutet av loppet hade jag förhoppningar om att kanske till och med klara mig under 40 minuter. Men jag gick i mål på 40.38 och som 28:e man. Jag är väldigt nöjd med det resultatet. Dels att jag kunde hålla högt tempo mitt i vintern utan att ha tränat fart samt att jag kunde göra det utan att köra slut på mig själv. Inga spyor efter målgång den här gången inte =] Jag sprang dessutom andra varvet snabbare än första. Efter målgången fick man en Icebuggoodiebag i form av dels en praktisk påse som man slänga i skorna i efter ett grisigt lopp, en snygg Icebuggbuff samt prova-på-kort på Friskis och Svettis i Göteborg.

WinterRun5

Tyvärr visade sig att den där killen med barnspringvagnen hade hunnit före mig i mål. Imponerande men ändå irriterande. Väl i mål återstod ett problem att ta tag i. Det fanns ingenstans att byta om och inga duschar. Jag fick helt enkelt byta om i Icebugs försäljningstält, vilket kanske inte är riktigt optimalt. Jag skulle med bussen hem senare på kvällen och fick helt enkelt köra en raggardusch hoppas på att det skulle vara lite folk på bussen. Innan bussresan hem hann jag med ett besök på Starbucks vid tågstationen vilket börjar bli en vana efter lopp i Göteborg. Härligt!

Överlag var Winter Run ett riktigt bra arrangemang, men mest riktat till Göteborgare eller folk som sover över. Det leder mig in på nästa spår. Winter Run Jönköping 2015! Icebug borde satsa på att anordna ett Winter Run runt Munksjön. Klockrent med massa ljuspimpade personer som springer en marschallkantad bana runt sjön där man hela tiden kan se folk på andra sidan. Perfekt med start mitt i stan! Go for it, Icebug! Två varv borde bli ungefär en mil.

Löpningens dag 1/2

Imorgon är det löpningens dag och jag har återigen lyckats dra på mig halsont. Får se om det sker något mirakel under natten och jag kan ge mig ut i spåret. Skulle avslutat JanuariJakten2014 med stil och kört backintervall i Järabacken idag, men jag fick tröstäta glass istället. Kallt lindar väl halsont? =] Verkar inte vara något arrangemang på g i Jönköping. Om det inte Icebug fixar Winter Run Jönköping 2015 på Löpningens dag nästa år så kanske man får dra igång något själv om ett år…

Upptrampade stigar

En liten sammanfattning av lopp och olika löparupplevelser jag varit med om hittills sen jag blev löpberoende sommaren 2011. Vill du vara med från starten så börjar du läsa i botten där de mest igenväxta stigarna är annars börjar du med de färskaste spåren och läser här uppifrån.

Förra årets galnaste runda
Jag springer runt Bankarna. Inget ovanligt kanske då jag springer där ofta. Jo, denna runda var sjukt galen för jag sprang runt Bankarna strandvägen vilket är lättare sagt än gjort! Geggig adrenalinpumpande ska jag hinna springa på skrå utan att ramla håller den här grenen som jag lägger all min kroppstyngd på-löpning.

Löprundan som Gud glömde
Blixtar och dunder, magiska skounder. Icebug Acceleritas3 RB9X visar vad de går för!

Linköping XC-race 10 km – 19/10 2013
Underbart teknisk bana som jag förhoppningsvis springer fler år. Bra arrangemang och bra väderförhållanden. Och jag spydde. Igen.
Tid: 51.11. Placering: 37 av 120

Mullsjö X-Trail Halvmarathon – 31/8 2013
Min första halvmaratävling. Härlig publikfest! Kanonbra arrangemang och en tävling jag hoppas jag kan springa varje år.
Tid: 1.45.12. Placering: 38 av 138

Blodomloppet 10 km – 20/8 2013
Mitt första millopp under 40 minuter. Liter oväntat då jag inte alls tränat fart och i och med att jag sprang fyra mil till Bunn drygt en vecka innan. Dock hade jag laddat med tre tårtbitar på jobbet innan. Tårta = Succé! Att ingen tänkt på det tidigare. Och jag lyckades anmäla mig till Axa Fjällmaraton samma dag! DubbelVinst!
Tid: 39.54. Placering: 72 av 1176

Alla stigar bär till Bunn?
Min hittills längsta löprunda och ett minne för livet. Ett riktigt löparäventyr och jag ser fram mot att göra fler liknande pass i framtiden.

Södra Vätterleden: SolnedgångspassDelux
Jag utforskar en bit av Södra Vätterleden i magiskt solnedgångsljus. Upptäcktslöpning när den är som bäst!

Salomon Trail Tour Skatås 12.6 km – 8/6 2013
Jag har lärt mig lite av rookiemisstagen och kommer underfund med att jag är en hejare på utförslöpning. Fantastiskt varierad och rolig bana.
Tid: 1.11.50. Placering: 44 av 199.

Salomon Trail Tour Kolmården 10 km – 25/5 2013
It’s all about smiles, not miles – Härlig slogan från mitt första Salomon Trail Tour-lopp. Jag gör rookiemisstag, spyr, fastnar i ett kärr och allt är underbart!
Tid: 54.26. Placering: 13 av 40.

Blodomloppet Jönköping 10 km – 21/8 2012
Troligtvis det lopp jag tränat mest specifikt inför hittills. I och med att det är på hemmaplan kunde jag anpassa träningen och testa banan och formtoppa. Jag hade ännu inte gått ner mig djupt i trailträsket och allt träningsfokus under året låg på det här loppet. Hade satt upp ett mål om att springa snabbare än 43 minuter. För att sätta extra press på mig själv så berättade jag även målet för kompisar och arbetskamrater. Vid den här tiden var det ett väldigt högt satt mål tyckte jag för jag hade knappt hållit den hastigheten som behövdes i fem kilometer på träning innan loppet. Vädret var härligt och hela loppet gick kanon även om jag kanske öppnade lite väl hårt, men det finns en flaskhalsbro efter ca 200-300 meter som stoppar upp massor med folk så man får kuta som en gnu i början. Familjen skulle heja på mig i en park nära där vi bor efter ca fyra kilometer, men jag såg dem inte. Började tappa mod och ork, men då stötte jag på en arbetskompis som hejade och skrek på mig och OJ! vilken energi det gav. Femte och sjätte kilometern var riktigt tunga men sen började det kännas som att mitt mål var möjligt. Vid målgången hade de en tidtagningsklocka uppe och när jag närmade mig så såg jag till min stora glädje hur jag höll på att klara mitt mål. Jag spurtade in på 42.57 och där och då kändes det som att jag hade vunnit VM-guld och jag nästan trodde att det skulle ploppa upp något tv-team och intervjua mig. Jag var ju helt fantastisk! Istället fick jag en goodiebag med en knallgul Blodomloppet t-shirt och en liten medalj. Men jag var ändå extatisk och dessutom var jag nu ca tre minuter före min träningskompis som var sex sekunder efter mig på Lidingöloppet innan. Hittade den här filmen på hur jag i blå t-shirt spurtar in i målet halvt död =]  http://www.racetimer.se/sv/runner/show/2289423?layout=racetimer&race_id=812#.UuAukNIRnGg Jag hade förbättrat min min/km tid med drygt en halv minut sen Lidingöloppet vilket kändes kanon. Från 4.52 på Lidingö till 4.18 på Blodomloppet.
Tid: 42.57. Placering: 145 av 1098

Lidingöloppet 15 km – 24/9 2011 Började löpträna seriöst i juli 2011 inför mitt första riktiga lopp i vuxen ålder. Två kompisar och jag skulle upp och springa korta Lidingöloppet och målet var givetvis att vara snabbast. Det var jag också, men det var olidligt jämnt och spännande mellan en av mina kompisar och mig, det skiljde bara sex sekunder på sluttiden. Det kunde man leva på länge sen! =] Sluttiden stannade på 1.13.02 efter en saftigt fet spurt på upploppet. Känslan i benen när jag var i mål var att de bara ville fortsätta springa. Innan hade jag aldrig sprungit så långt och hade som mål att springa snabbare än 5 min/km vilket jag lyckades med.
Tid: 1.13.02. Placering: 254 av 4422

Back to Top