Tävling

Tiveden Trail – Rock ’n’ roll-Trail!

Tiveden Trail – Rock ’n’ roll-Trail!

Jag gillar skarpt små, familjära trailtävlingar och hade hela sommaren gått och sneglat förhoppningsfullt mot datumet 16/7. Vi har gått igenom en omgång med vattkoppor på alla tre barnen här hemma så trots en hel månad har gått av mitt nästan två månader långa sommarlov så har vi inte gjort så mycket med familjen. Svårt att vistas på offentliga platser med barn som smittar. Därför har jag inte riktigt vetat om det skulle passa in i familjeplaneringen att åka iväg och springa Tiveden Trail.

Tiveden Trail2

Familjärt i Granvik!

Loppet går i Tivedsskogarna i Granvik norr om Karlsborg i Västergötland. Jag fick nys om loppet förra året och blev väldigt sugen på att springa då jag vet hur vacker och speciell natur det är i Tiveden. Förra året kunde jag inte springa men konceptet för loppet är lite annorlunda och liknar inget jag sprungit tidigare. Det är varvbana med gemensam start för alla tävlande och sen springer man ett, två eller fem varv. Fem varv skulle motsvara en halvmara ungefär och 700 höjdmeter. Bra att få in lite fartträning inför Axa Fjällmaraton och en hel del höjdmeter för att vara ett lopp i södra Sverige. Loppet var dessutom billigt (120 kr för efteranmälan) så när det visade sig att jag kunde springa anmälde jag mig direkt. Tomas och Jan från Team Nordic Trail JKPG hängde också med. Sköj! Man skulle registrera sig senast en timme innan starten kl 15 så vi hade gott om tid att förbereda oss. Träffade Jeanette från Mullsjö med familj som var med på VätterVyernas i våras. Hennes man Per skulle inte springa så han kunde stå vid vätskekontrollen med mina flaskor med Tailwind. Perfekt då det bara fanns vatten vid vätskestationen! Vi passade på att ge oss ut och värma upp lite på banan och möttes direkt av smala, tekniska stigar. Jag hade kikat lite på segrartiden förra året och då var den 1.37 och då sprang de fyra varv. Då var det inga långsamma löpare som vann heller så mina föraningar var att banan skulle vara tuff och teknisk. Väl tillbaka var det äntligen dags för start.

Tiveden Trail3

Fredrik Ousbäck (Vinnare av både Billingen Trail Marathon och Billingen X-trail) tar täten direkt.

Det är alltid lite speciellt med en gemensam start. Var ska man stå liksom? 🙂 Vill inte gå ut för hårt men vill samtidigt inte få trängas för mycket på de smala stigarna. Efter några hundra meter kommer vi till den första stigningen. 40 höjdmeter rakt upp. Här luckras fältet upp automatiskt. Har en liten kille framför mig i backen ett tag som måste vara ca 7-8 år. Vilken fart för en sån liten kille. Känns lite annorlunda men samtidigt lite gemytligt att springa om ett barn. Det visar sig att mina föraningar om banan införlivas och mer därtill. Det är som att alla stenar och rötter i hela norra Västergötland bestämt sig för att ha en galen släktträff på stigarna runt banan. Och inte nog med det så har kompisarna blåbärsrisen kraschat festen och vajar tätt över stigarna så man stundtals inte ens ser de vassa stenarna och hala rötterna som festar loss där nere under mina Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG. Kändes som helt rätt skoval i alla fall. Vanliga Sense Ultra med kortare dobbar hade nog varit lite väl hala på den oerhört tekniska och branta banan. Varvet vi springer visar sig vara en veritabel bergochdalbana. Ständigt backar upp och ner och väldigt få flacka partier.

Tiveden Trail1

Sista stigningen avklarad på första varvet. Lyckas ändå se lite glad och pigg ut 🙂

Första varvet passerar jag på knappa 25 minuter. Dricker lite Tailwind och ger mig sen ut för att tampas med backarna, stenarna och rötterna igen. Som tur är innehåller varvet några andningshål där man springer vid spektakulärt vackra skogssjöar delvis omringade av branta klippor. Dagen till ära så ligger de nästan helt stilla och blanka då det knappt blåser något. Andra varvet får jag en löpare hack i häl. Det känns som att han hela tiden ligger precis bakom mig vilket får mig att springa kanske aningen snabbare än vad jag tänkt mig. Detta leder till slut till att jag vid banan högsta hopp (Ja, hopp) på en knapp meter från en klippavsats ned till en annan tappar fotfästet på rullgruset som ligger som en tunt lager på klippan nedanför och glider kanske en meter nedåt med bara en fot i marken och på något sätt lyckas jag hålla balansen och få tag i en bansnitsel (!!) och stanna upp. Tur det för efter det var det ett fall på kanske två-tre meter och sen in i ett träd. Potentiellt väldigt oskönt. Efter det bestämmer jag mig för att ta det lugnare på farligaste partierna för att inte riskera en skada inför Axa (och för att överleva 😉 )

Tiveden Trail5

En av nedförsbackarna. Ser kanske inte så brant ut men det var det.

Banan bjuder på väldigt speciell traillöpning. När det är så tekniskt krävande måste man vara fullt fokuserad bara för att ha koll på var man sätter fötterna. Lyckligtvis när det är varvbana så kan man göra mentala noteringar av alla svåra passager och stenar som sticker upp på luriga ställen. Olyckligtvis när det är en sjukt tuff och krävande bana är att man efter varje varv blir så mycket tröttare i kropp och ben och även mentalt av att behöva fokusera så länge så det blir svårare och svårare att parera banan på ett bra sätt. Det är verkligen rock ’n’ roll-trail! De branta, sicksackiga backarna ger en känsla av fart som gör att kroppen (läs: baken) inte riktigt hänger med i svängarna. Ibland känner jag mig som en bil med bredställ i svängarna 🙂

Tiveden Trail HöjdkurvaGalen höjdkurva!

Andra varvet passerades efter 49 minuter och tredje efter 1.15 så ganska jämnt snitt på de tre första. Mentalt blir det lite lättare just att man nu kan börja räkna ned varven efter att ha passerat hälften. Men fysiskt är det tungt. Jag har några ryggar framför som jag vill hinna ikapp och känslan är att jag plockar in på dem i backarna. Men i och med att jag tränar för längre äventyr så är halvmaradistansen lite lurig för mig. Det är sällan jag ligger och pumpar på i så högt tempo i så många kilometer. På fjärde varvet händer det som inte får hända. Krampkänningar i höger baksida lår. Illa! Stannar direkt, sträcker ut lite och lyckas på något sätt lufsa vidare och få känningarna att släppa. Dessutom fick jag känningarna när det var flackt. Måste bero på att jag slappnade av lite eller att det var lite lerigt just där. Nu har i alla fall avståndet ökat till ryggarna framför. Jag kämpar på och in på sista varvet är jag ikapp de två löparna vid första branta backen. Gött! Väl uppe på toppen hejar jag på en trött Jan som haft en tung dag på de tekniska stigarna. Sen händer det igen! Krampkänningar fast på vänster sida denna gången. Nästan på exakt samma ställe. Usch. Segt mentalt men jag ska ikapp. Efter ca tre km på sista varvet springer jag även förbi Tomas som också haft det motigt. Ger ändå lite energi att få glada hejarop och vid de sista stigningarna kommer jag ikapp en av löparna framför men den andra (han som låg hack i häl på andra varvet) visar sig ha mycket mer krafter kvar och han bara ångar vidare uppför backarna. Målsättningen får bli att hålla undan till den bakomvarande löparen. Jag vet att jag är stark på utförslöpningen så det ska nog gå vägen. Nu är alla krampkänningar borta och jag håller bra fart hela vägen in i mål. Galet trött och helt utpumpad får jag stå och pusta lite efter målgången. Helt klart det tekniskt mest krävande trailloppet jag någonsin sprungit. Jag har dessutom lyckats springa in på en åttonde plats på tiden 2.11 vilket jag är riktigt nöjd med! Vinnare blev återigen oerhört snabbe Fredrik Ousbäck på 1.52 och den tiden säger en hel del om hur tuff den här halvmaran var. Efter målgången ger jag mig ut för att heja på Tomas och Jan samtidigt som jag snabbt mumsar i mig en hel påse med TuttiFrutti och dricker massor med vatten. Var helt dyngsvett när jag gick i mål. Nedan kan du se en väldigt bra film av vinnaren av stafetten från olika delar av loppet samt att i slutet kan man höra mig säga: Gött jobbat! när jag är på väg ut på stigarna igen. Tack Ola för tipset om filmen! 🙂

Efter att Tomas och Jan gått i mål bar det av till en sjö precis intill tävlingsområdet där det fanns en vedeldad bastu vid en brygga. Klockrent!

Tiveden Trail Bastu

Tomas vid bastustugan

Tiveden Trail Sjön

Underbart svalkande!

Tiveden Trail Bastuhäng

Bastuhäng!

Det kommer en del andra löpare och vi blir fast i den sköna värmen länge och tjötar och delar våra intryck från loppet. Andra doppet efter bastun var kanske lite mer uppfriskande än den första men man kände sig ren och fräsch och lite piggare efteråt. Sammanfattningsvis var Tiveden Trail ett helt galet krävande och tekniskt men samtidigt väldigt roligt lopp. Innan var jag osäker på om jag skulle gilla att springa en varvbana men det hade sin charm helt klart och jag kommer definitivt springa fler år samt försöka få till fler trailupptechlöpningspass i de tivedska skogarna. Stort plus till arrangörerna för ett kanonarrangemang och skön stämning innan och efter loppet samt Per som skötte vätskelangningen till mig med bravur!

Billingen Trail Marathon

Billingen Trail Marathon

I lördags sprang var det äntligen långloppspremiär för mig i år. 45 tuffa km väntade på mitt barndomsberg Billingen. Förra året kunde jag inte springa urpremiären av loppet Billingen Trail Marathon för det var precis när vi väntade vårt tredje barn och sen dess har jag längtat att ta mig an den tekniska, kuperade och vackra terrängen runt Billingen.

Billingen Trail Marathon KartaStigningar

Karta med stigningar: Rött = Brant

Uppladdningen inför loppet var både bra och dålig på samma gång. Träningsmässigt har juni varit en väldigt bra månad med många kilometer stig och dessutom ca 6000 höjdmeter. Rent näringsmässigt hade jag dessutom satsat på en rejäl kolhydratladdning, rödbetskur samt att jag dagligen knaprat i mig Omega 3-tabletter. Jag gillar skarpt podden Prestera Mera och där får man mycket tips vad det gäller träning och kost för dig som håller på med uthållighetssporter. Men veckan innan loppet hade jag konstiga förkylningskänningar i kroppen med först trötta muskler, värk och sen det värsta, känningar i halsen. Vet inte vad tröttheten berodde på. Kanske den ständiga sömnbrist som livet som småbarnsförälder innebär? Så dagarna innan loppet var jag inte ens säker på om jag skulle kunna springa och på morgonen var känningarna i halsen inte helt borta. Inte optimalt och lite småjobbigt att vara osäker på om kroppen är med på banan eller inte.

Billingen Trail Marathon Regn

Tio minuter kvar till start – På med badkläderna? 🙂

Vädret dagarna innan loppet har varit sådär juniaktigt. Ömsom sol, ömsom regn och sen kalla vindar och sen varmt. Ombytligt är ett passande ord och som småbarnsförälder är det helt kass för då måste man ha med sig kläder för alla årstider utom vinter ungefär var man än ska. Som tur är så är det lite lättare att planera för en riktigt blöt och lerig dag på stigarna. Två timmar innan start så startade nämligen ett spöregn som fortsatte fram nästan till starten. På med Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG på fötterna och vindjackan med i Salomon S-Lab Sense Ultra Set:et och jag var redo att möta stigarna. Sportdrycken för dagen var Tailwind och jag hade dessutom med mig lite nödproviant i form av choklad och lite godis. Det skulle vara vätskekontroller vid 8, 21, 28 och 35 så det var gott om stationer.

Billingen Trail Marathon Starten

Snart dag för start!

Jag hann prata en del med en annan platschef i Team Nordic Trail och oerhört duktig löpare, Martin Bengtsson, som åkt ända från Skåne för loppet. Martin har flera fina placeringar på långlopp. Roligt att träffas och höra hans tankar inför loppet. Sen var det äntligen dags för start. Min plan var att försöka avverka första milen på en timme och inte gå ut för hårt. Rent tidsmässigt borde 4 timmar och 30 minuter vara rimligt i den tuffa, tekniska terrängen. Första milen bjuder på några rejäla stigningar samt flera väldigt tekniska partier med mycket blöta stenar, smala slingriga stigar och en hel del rötter i mixen. Jag brukar ha delar av den sträckan som referenssträcka när jag testar olika skomodeller, speciellt när det gäller att se hur greppet är på blöt sten. Så i dag skulle skorna få bekänna färg. Tur att jag testat dem där med precis samma förutsättningar 🙂

Billingen Trail Marathon - Lerstig

Välpreparerade stigar

Det är härligt att komma ut på stigarna men när man haft halskänningarna och är osäker på hur kroppen ska svara så springer man och känner efter hela tiden. Lite smånervöst men när jag kommer ut i den tekniska terrängen så måste jag ha fullt fokus på var jag ska sätta fötterna så då hinner jag glömma av att tänka på kroppen och helt plötsligt har det släppt och jag är på g. Gött! Hittar en löpande skidåkare som håller helt rätt tempo och har sprungit banan tidigare så jag hakar på honom. Lyckas pricka in första milen på nästan exakt en timme och allt flyter på bra. Vid 12 kilometer kommer en rejäl störtskur och då vi springer mer på ängar och öppen mark gör regnet och vinden att man kyls ned rejält. Känner att jackan åker på om det ska vara såhär resten av tiden men det slutar regna ganska snart som tur är. Nu ska det vara lite mer utför och efter ungefär 15 kilometer så möter vi löparna som springer halvmaran och som ska tillbaka till Billingehus. Roligt och en klar stämningshöjare att få en massa glada hejarop samt att för egen del heja på de andra löparna. Andra milen är lite enklare att springa. Mer ängslöpning, inte lika teknisk löpning och mindre stenar. Men när vi lämnar ängarna vid ett väldigt vackert område som heter Melldala så blir det en veritabel geggfest och återigen får man bevaka varje steg man tar. Skidåkaren ramlar och jag tar över taktpinnen. Vi närmar oss nästa vätskestation och jag ser två ryggar som jag senast såg vid fem-sex kilometer. Skönt att man springer ikapp folk och inte tvärtom. Klockar 21 kilometer efter två timmar nästan exakt också. Matchplanen flyter på bra. Fyller på energidryck i båda mina halvslitersflaskor och tuggar på lite salta pinnar som jag sedan spottar ut i farten. Inga jobbiga känningar i ben eller kropp hittills och jag hänger på de två nya ryggarna.

Billingen Trail Marathon Vätska 21 km

Strax innan andra vätskekontrollen – 21 km

Vi har hittills sprungit på den välmarkerade Billingeleden med lite extra förstärkningar av vita Intersportsnitslar. Vid ca 23 km ska vi lämna leden och jag är lite orolig för att det ska vara lurigt att hitta. Ute på böljande ängar lyckas vi springa fel en gång men sen flyter det på bra. Nu är vi på Billingens baksida och kan se Kinnekulle skymta långt bort i fjärran. Också ett traillöpningseldorado om du befinner dig i Västergötland. Läs mer här om när jag sprang Kinnekulleleden förra sommaren! 🙂

När vi lämnar leden blir det några kilometers asfaltslöpning till nästa vätskestation vid 28 km. Lite synd med asfalt när det varit så rolig och fin löpning i naturen hittills. Ganska långt mellan snitslarna också så vi blev lite oroliga att vi sprungit fel. Till slut dök vätskestationen upp och här behövde jag egentligen inte fylla på något men passade på att tugga lite salta pinnar då jag glömt att ta med chips som jag brukar knapra lite på. Sen bar det av in i skogen igen. Blåsarebacken tror jag backen hette som vi kom till. Rejäl stigning och sakta lufs uppför. Väl uppe bjöds det på magnifik utsikt och annorlunda klippformationer. Tror vi såg Flämsjön där jag badat massor med gånger. Uppe på berget så får jag springa själv igen då båda ryggarna halkat efter. Vid en av vätskekontrollerna hade vi fått höra att vi låg runt tionde plats så jag jobbade på för att försöka hamna topp 10. Hittills inga problem med ork, ben eller mage. Gött! Bitvis är terrängen riktigt teknisk och snart kommer jag ikapp en löpare som verkar ha tappat orken lite. Vid tre timmar klockar jag in på nästan exakt 31 km. Skönt att hålla ett bra tempo och min målsättning om att klara banan under 4.30 kan hålla.

Billingen Trail Marathon Höjdkurva

Höjdkurvan för loppet. Ca 800 höjdmeter skrapade jag ihop längs med banan.

Fram till nästa vätskekontroll vid 35 kilometer är det bitvis löpning på grusväg och asfaltsväg som gäller. Sen bär det av in i skogen lite igen innan jag kommer ut på en oerhört lång grusväg. Här är det lite segt men som tur är så får jag syn på en löpare framför. Honom ska jag förbi! Bra med lite extra motivation när vägen är rak och tråkig. Jag hinner ikapp honom strax innan det börjar bli dags att arbeta sig upp på berget igen tillbaka till Billingehus. Vi hejar på varandra och jag kämpar vidare. Möter en familj som jag stött på flera gånger utmed banan som hela tiden hejat glatt. Nu är jag snart upp i maradistans och börjar känna mig lite sliten. Fyra timmars tuff terränglöpning verkar ha den effekten på kroppen 😉 Jag tackar så mycket för alla hejarop och säger att det behövs nu. Då svarar mamman: Det ser lätt ut! Så uppmuntrande kommentar och efter det så kändes det som att det gick lättare uppför alla backarna på slutet. Väl uppe på berget återstår bara att via motionsspåren arbeta sig tillbaka till målgången vid Billingehusbadet. Redan här märker jag att jag kommer klara min målsättning med bred marginal och jag kommer kanske till och med klara 4.20. Härligt att klara av 45 kilometer västgötatrail och motta hejarop när jag passerar målgången på sluttiden 4.19.27 och en fin åttonde plats! Efter att ha pustat ut lite går jag tillbaka till tävlingscentret och lyckas få tag på cola som smakar så gött nu! Äter lite mat som ingår i startavgiften och pratar mer med Martin. Sen tog jag bilen hem till mamma och pappa för ett bad. Först riktigt kallt för att kyla av benen lite och sen varmt och gött.

Billingen Trail Marathon Bad

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med mitt lopp av flera olika skäl. Mitt tidsmål klarade jag med marginal och jag hade inga mentala eller fysiska dippar under hela loppet. Skönt att kroppen var i form trots jobbiga vibbar dagarna innan med känningar i halsen. Energi- och vätskeintag fungerade kanon och jag tror att uppladdningen med kolhydratladdning och rödbete/svartvinbärkur hjälpte till en hel del. Jag ramlade inte någon gång längs med den tekniska banan vilket flera andra deltagare gjorde och jag höll mig till min plan för loppet och sprang då hela tiden om folk istället för att bli omsprungen vilket kan vara mentalt lite småjobbigt. Loppet kan jag verkligen rekommendera! Skön familjär stämning, tuff och krävande bana som ligger bra till i tiden som saftig genomkörare inför Axa Fjällmaraton. Konstigt att det inte var fler som sprang men arrangörerna har kanske inte satsat så mycket på marknadsföring. För egen del kommer jag nog att komma tillbaka och springa många år!

Billingen X-trail – Var tog alla stigar vägen?

Billingen X-trail – Var tog alla stigar vägen?

Jag har badat, vadat, krupit på alla fyra, sprungit i (älg)bajs, korsat gyttjehål, blivit duschad samt bestigit en gigantisk snöhög. Toughest Viking Extreme? Nä, trailloppet Billingen X-trail. Men låt oss ta det från början.

Billingen X-trail Nightmare

Billingen X-trail Nightmare

Dagen innan huvudloppet gick precis som förra året backloppet X-trail Nightmare. Konceptet är enkelt. Spring illa kvickt nedför en brant backe i mörker och sen ska du upp för en annan väldigt brant backe. Banan är ca 1.5 km och kantas av små lysrör som man kan följa. Förra året missade jag prispallen med ynka tre sekunder. Så i år var målet att förbättra min tid och förhoppningsvis ta min första pallplats i vuxen ålder. Förra året blev det stressigt då läggning av barn drog ut på tiden och jag hann inte värma upp ordentligt. Detta ledde till att jag kände mig riktigt seg i början av huvudloppet följande dag så nu såg jag till att ge mig ut på en rejäl uppvärmningsrunda.

Billingen X-trail Nightmare Måne

Oerhört passande med en röd måne strax innan start.

När det väl var dags för start såg jag två killar med IF Hagenkläder (IF Hagen är orienteringsklubben i Skövde och min modersklubb) och tänkte direkt att de där är nog snabba. Jag minns själv hur snabb man kände sig när man kutade runt på Billingen i ungdomens dagar, kors och tvärs letandes efter nästa orienteringskontroll. Man startar med 30 sekunders intervall vilket innebär att man har någon att jaga direkt och snart blir man dessutom jagad. För min egen del hamnade jag mellan de två IF Hagenkillarna. Intressant. I början springer man på skridskostadion lite innan det bär nedför den i Skövde välkända intervallbacken ”Strupen”. Inne på stadion springer jag mycket bättre jämfört med förra året och nu gäller det att hitta ett bra tempo nedför den långa, smala backen. Avståndet till löparen framför känns helt ok när jag vänder uppåt för att ta mig an slalombacken. I mitten på backen kommer dock löparen som startat bakom mig ikapp. Detta ger mig en energikick för man vill ju inte bli omsprungen allt för mycket. Jag försöker haka på så gott det går uppför den branta avslutningen på backen och stämplar strax efter. Det visar sig sen att killen som sprungit om mig vann hela tävlingen. För egen del är jag riktigt nöjd med att förbättrat min tid med 17 sekunder och att jag knep den där tredjeplatsen jag missade förra året. Trots att jag inte körde på för fullt för att känna mig relativt pigg inför lördagens huvudlopp. Men innan det var det dags för en annan höjdpunkt.

Billingen X-trail Kidsrun 2016

Billingen X-trail Kidsrun

Förra året sprang jag barnloppet med min äldsta son Adrian och sen dess har mellanpöjken Edvin längtat efter att springa han med. Storebrorsan är den stora idolen så man ska minsann göra samma saker. Så i år skulle jag springa med Edvin och min fru Marie fick springa med Adrian. Minstingen Clara har precis tagit sina första stapplande steg, men inom en snar framtid kan vi minsann springa lopp hela familjen 🙂 Det är så härligt med barnlopp. Glädje, full fart och huller om buller. Banan bjuder på både lite asfalt, lite backe, ta sig över en bäck, lite off-trail. Nytt för i år var att militären var där och barnen fick springa igenom (!!) ett terrängfordon. Avslutningsvis blev det en kort svängom i slalombacken innan målgång. Väldigt roligt och i år sköttes uppvärmningen av ett uppklätt lejon som inte var riktigt lika skräckinjagande som clownen från förra året. Sen var det dags för huvudloppet.

Billingen X-trail 2016 Inidiansjön

Billingen X-trail

Det var lite tight om tid mellan loppen för vår del. Min fru Marie skulle göra tävlingspremiär sen vi fick Clara. Roligt! Vid starten hinner jag byta några ord med Joel Språng som jag sprang loppet till stor del för två år sen. Joel är en riktig hejare på traillöpning och siktar högt för dagen. En man med TNT-outfit hejar och det visar sig att han följer mig på Instagram och vi önskar varandra lycka till. Sen bär det av. Första kilometern är som en kort och lätt uppvärmning innan allvaret börjar. Lite stel i höften men det fungerar att springa. Sen börjar allvaret. Rakt ut i spenaten på tight, tekniska stigar och rakt ned i ett alldeles förträffligt förrädiskt gyttjehål på ca tio meter. Här fastnar löparen framför mig totalt och jag får klämma mig förbi på sidan. Tycker dock att jag blivit mycket bättre på sådana här passager. Sen blir det lite upp och ned innan det är dags för banans andra rejäla hinder. Indiansjön. En riktig publikfavorit.

Billingen X-trail 2016 Jag i Indiansjön

Fokuserad Trailupptechlöpare!

Jag tar det lugnt för att inte springa in i någon gren eller sten i vattnet och sen bär det snabbt av utför på fantastiskt roliga mountainbikestigar omgivna av ljuvligt grönskande vitsippor och lövskog. Här märks det direkt att resten av banan är rejält förändrad jämfört med förra året. Off-trailBonanza! För att försöka förmedla känslan av hur det är att springa i sådan här tekniskt krävande terräng knåpade jag ihop ett litet tankesegment från en del av banan. Försök tänka dig att du springer i en skog med en hel del buskar, grenar och allmän växtlighet samt stenar och annat smått och gott i vägen och att det inte finns någon stig alls. Det är du och bansnitslarna och förhoppningsvis en löpare framför som du kan ha som riktmärke.

Steg, steg, ducka, steg , titta, steg, steg, hopp, steg, steg, andas, vifta bort gren, kasta ett öga på löparen framför, steg, steg, hopp, var är snitseln? Steg , steg, gyttjeklafs, hopp till sten, steg, steg, klättra upp för sten, kryp, steg, steg, andas, steg, steg

Jag har från ca fyra kilometer följt samma löpare och när vi närmar oss skridskostadion på banans slut kommer ett annat nytt moment. Man ska springa genom en fålla där det sprutar vatten över deltagarna. En hel del publik tittar på och jag tänker att det är bara att köra. Upp med armarna och yeeee-haaa rakt igenom. Faktiskt härligt svalkande och publikens hejarop stärker mig innan det är dags för den hårda avslutningen på banan. Nedför Strupen, sen halvvägs uppför slalombacken och ned igen. Här drar jag ifrån löparen jag jagat i fem kilometer och tänker att nu ska jag minsann före honom i mål. På väg ned till botten av backen så får man springa upp på en bautasnöhög. Roligt att banläggarna utnyttjar alla möjliga moment i terrängen och lite speciellt att springa på en mjuk, halvsmält snöhög i slutet på april. Jag stämplar nere vid botten på backen och sen gäller det att arbeta sig uppåt. Har god marginal till löparen bakom mig och det är alldeles för långt fram till den framför för att det ska vara möjligt att ta sig ikapp. Här känns det ändå som att jag har relativt gott om krafter och jag segar på. På de brantaste delarna av backen går jag med händerna på låren. Det känns bekvämt att byta ibland och troligtvis går det ungefär lika snabbt som att springa. Detta ska jag undersöka rejält i sommar inför Axa.

Billingen X-trail 2016 Trött

Ungefär så här känns det att avsluta ett lopp med en slalombacke 😉

Härligt att nå toppen och pusta ut efter ett väl genomfört lopp. Det visar sig sen att jag kommit åtta. Min bästa placering och min bästa tid hittills fast banan kändes som den svåraste hittills. En sänkning av tiden med över två minuter. Gött! Joel visar sig ha kommit tvåa i loppet. Riktigt grymt och även hans bästa placering här hittills! Joel är ledare i TNT Göteborg och det visar sig också att han ska hjälpa till på familjelägret i Edsåsdalen under Axaveckan. Kanonsköj!

Billingen X-trail 2016 Topp3

Topptrion med Joel till höger.

Jag drar på mig varmare kläder och väntar in Marie. Hon har haft det tufft på stigarna. Fastnat i gyttjehålet så att andra deltagare fick hjälpa henne loss och hamnat i otakt efter det. Banan är brutal men jag är väldigt stolt över att hon klarat den så pass bra så kort efter graviditeten. Årets Billingen X-trail bjöd på en hejdlöst rolig bana med oerhört varierad löpning. Jag fullkomligen älskar lopp där banan kräver full koncentration och du knappt har tid att tänka för du måste vara så fokuserad på var du ska sätta fötterna, var banan tar vägen och hur du på bästa sätt ska ta dig fram. Som en härligt lång bergochdalbana! Detta har blivit en härlig tradition för mig och familjen och man ser många ansikten efter tävlingen som man sett åren innan. Det som skulle göra helgen komplett vore en tävling på söndagen också. En halvmara med lika galet grym banläggning som pricken över i:et på söndagen och sammanslagning av poäng för alla tävlingarna så man kan kora en totalsegrare? Det vore något det!

 

VätterVyernas Ultra Trail 2016 – Vilken dag!

VätterVyernas Ultra Trail 2016 – Vilken dag!

Det är intressant hur en förkylning kan påverka. Jag är sällan förkyld eller sjuk. Ännu ovanligare är det att jag är sjuk flera dagar. Uppladdningen inför VVUT2016 blev verkligen inte som planerat. Med ett eskalerande halsont som aldrig verkade vilja ge med sig förflöt påsken i en ständig sjukstuga och en start i VätterVyernas kändes allt mer avlägsen. Som tur är kan man leva på hoppet och under torsdagen började jag se ljuset i tunneln och på fredag kom äntligen känslan av att vara helt frisk. Frågan var nu bara var stod kroppen och benen efter en och halv veckas ofrivillig löpvila?

VVUT2016Vätska

Karta över VätterVyernas Ultra Trail 2016 med vätskestopp

Sen hade jag revansch att utkräva på den hårda banan från förra året. Det var under de två sista timmarna på väg mot Vista Kulle från IKHP efter ca 40 avklarade kilometer av 54 som jag fick lära mig min hittills hårdaste läxa som löpare. Jag hade varit lite naiv och dumsnål och enbart haft med mig vatten som vätska och inga bars eller liknande utan enbart Snickers/Twix samt Nötcréme som energi. Ett upplägg som visade sig vara riktigt dåligt då jag inte kunde ta en tugga choklad efter 40 km. Då hade jag dryga fem timmars löpning i benen och att inte få i sig energi under mer än två timmar efter det var verkligen inte optimalt. Då alla utom en i gruppen jag sprang i då bröt i Kaxholmen så gjorde jag också det men de där sista två kilometrarna till Vista Kulle som återstod har gäckat mig sen dess. Så nära men ändå ingen Kulle. Därför började jag under de sista dagarna innan årets VVUT jobba med målbilden att jag skulle upp på kullen. Jag skulle se utsikten och titta rakt över Vättern mot Bankeryd där vi startade 54 km tidigare.

VVUT2016Höjdkurva

Inte bara halsen hade bestämt sig för att trilskas innan utan även väderprognosen. Grått och dystert väder utlovades hela veckan och när jag vaknade på lördagen och tittade ut så var det minsann där. Det gråa och dystra. Jag som brukar ha tur med vädret. Försöker hålla humöret uppe och tänka att det inte är så grått i alla fall. Morgonen flyter på bra, har förberett det mesta innan och sen sitter man där i bilen och starten vid Bankeryds kyrka kommer allt närmare. Strax innan vi rullar in på parkeringen vid Bankeryds kyrka kikar solen fram mellan molnen och hoppet om vackert väder stärks.

VätterVyernas Ultra Trail 2016 – Vilken dag!

Precis som förra året blir jag överraskad och oerhört glad av att se alla löpare på parkeringen som pratar, skrattar och förbereder sig inför en lång dag på stigarna. Det är skoj att många som sprang förra året är med igen samt att många nya vågar ta sig an den utmanande och långa banan. Extra roligt är att det är många kvinnor med i år. Efter en kort genomgång av dagen, utdelning av kartor för de som springer hela vägen, inpackning av ryggsäckar i följebilen samt den obligatoriska gruppbilden så är det äntligen dags att ge sig ut på äventyr. Ivrig att komma i väg tar jag fram min lilla actionkamera och börjar filma starten. Tyvärr missar jag att sätta på klockan vilket jag upptäcker efter ca fyra kilometer. En petitess men ändå lite irriterande. Det är ren och skär njutning att komma ut på stigarna och höra hur alla börjar prata och skratta samtidigt som vi sakta följer en del av Bankerydsleden in mot Jönköping. Första biten av banan är kuperad så det är rätt bra för mig som arrangör för då kan man utgå från ett lugnt tempo redan från början. Tanken är att vi ska försöka hålla ihop hela gruppen rätt så bra fram till Öxnegården.

Allt flyter på bra till första Vätterutsikten efter dryga halvmilen. Det är en av mina favoritutsikter längs med banan för här befinner vi oss ungefär mitt emot slutmålet på Vista Kulle men ändå återstår nästan fem mils löpning innan vi är där. Banan jag har tänkt ut går mellan olika utsiktsplatser och vi kan på så sätt hela tiden se var vi har sprungit, var vi ska och på nästan alla utsiktsplatserna kan man även se slutmålet Vista Kulle. Detta är ganska unikt och spektakulärt när man tänker efter. Upp på höjderna in mot Jönköping har all snö smält bort. Skönt då det veckan innan fortfarande var snö och is kvar på många ställen. Vädret visar sig verkligen vara på min sida då det blir allt varmare och soligare och väl framme vid första vätskestoppet vid Stadsparken kan jag ta på mig mina solglasögon! Underbart! Följebilen rattas i dag av mina kära systeryster Jenny och då hon inte helt olikt mig också är uppvuxen i Skövde så var det faktiskt skönt att se att hon hittat rätt till första vätskestoppet. Här stannar vi till vid andra utsikten som bjuder på en magnifik vy ut över staden och resten av banan.

Nästa parti av banan genom Stadsparken och Vattenledningsparken gillar jag för det är roligt att det finns så mysiga stigar trots att vi är mitt i centrala Jönköping. Hela tiden springer man med olika personer och vår framfart på stigarna följs av gött snack och många skratt. Humören på deltagarna verkar vara på topp och vädret är verkligen med oss. Så gött! Hittills känns kroppen och benen helt ok. Vi har avverkat dryga milen i lugnt tempo och inga spår av förkylningen märks under löpningen.

Efter den tredje utsikten vid Vattenledningsparken kommer det parti av banan som jag själv tycker är tråkigast rent löpmässigt sett. Långa asfaltspartier genom Ljungarums industriområde där det verkligen inte finns några trailiga alternativ, tyvärr. Men det har sina fördelar med asfalten också. Breda asfaltsvägar gör att vi kan springa i stora klungor och tjöta på och vi närmar oss nu andra vätskestoppet strax innan vi ska börja den första rejäla stigning uppför Strömsberg när vi kommer på Södra Vätterleden. Här uppstår dagens andra lilla fadäs, egentligen också en petitess men Jenny har missat en sväng på vägen till andra vätskestoppet och är sen. Som tur är kan vi börja löpa vidare och hon kan köra i kapp oss. Skönt att det gick bra och som en av deltagarna sa är det man själv som arrangör som tycker en sådan sak är jobbigast. Men så här i efterhand inser jag att det var väldigt bra att alla hann få sin vätska och energi där för sträckan från Strömsberg till Bondberget och Öxnegården skulle visa sig vara väldigt krävande för många. 

Stigningen upp på Strömsberg till Skinnersdal och sen till Bondberget är banans första riktigt jobbiga parti efter den inledande stigningen och här får många av deltagarna bekänna färg. Johan som bara skulle sprungit med till Stadsparken (ca 12 km) har fortsatt vidare och slagit ett rejält distansrekord. 12 km var det längsta innan. Men på vägen till Bondberget får han en rejäl kramp. Som tur är kan Tomas som ligger längst bak tillsammans med övriga deltagare hjälpa Johan och till och med fixa så han blir hämtad med bil. Kanonbra jobbat! Tycker bilden på Johan är helskön och han har lovat att hänga med nästa år och springa ännu längre då 🙂

VVUT2016Utsikten

Utsikten från Utsikten i Huskvarna

Väl framme vid Öxnegården möts jag av min familj. Riktigt härligt att träffa barnen, det ger en sådan energikick! Marie hade dessutom fixat kaffe till mig vilket var oerhört gott efter ca 4,5 timmes löpning. Habogänget som var med förra året har guidat den snabbaste gruppen som redan hunnit pausa ett tag. Här passar jag på att byta tröja, alltid gött med torrt på överkroppen när man är ute länge. Energi- och vätskeintaget har fungerat väldigt bra hittills. Jag håller på och testar sportdrycken Umara. Så i mitt Salomon S-Lab Sense Ultra Set har jag haft två halvlitersflaskor. I den ena har jag haft Umara och i den andra först vanligt vatten sen Resorb. Till detta har jag även ätit lite Snickers/Twix samt lite lättsaltade chips. Vi får vänta lite innan Tomas och sista gruppen anländer till Öxnegården. Första gänget är sugna på att starta för att inte bli för kalla medan de väntar så de börjar springa mot IKHP. Jag pratar lite med Tomas och vi bestämmer att han ska bara ta en kort paus och sedan springa med en löpare som hoppat på vid Öxnegården och komma ikapp oss vid IKHP. Själv hamnar jag i en liten grupp mittemellan som består av Johan, Rasmus och jag. Johan och jag springer ofta långpass ihop och Rasmus var med på VätterVyernas förra året. Rasmus ska i väg och jobba snart men han vill göra distansrekord på banan så han hänger på oss en bit. Här blir det en del asfalt igen då vi springer från Öxnegården ned till Huskvarna och sen kommer banans längsta stigning då vi ska följa Pustaleden vidare till Utsikten ovanför Huskvarna och sen vidare till IKHP innan vi kommer att börja springa på John Bauerleden.

VVUT2016Strutsabacken

Johan och jag vid Strutsabacken

Solen värmer skönt och vi pratar om allt möjligt när vi passerar genom Huskvarna. Sen helt plötsligt hör jag hur det piper till i en av mina fickor på vätskevästen. Däri har jag min actionkamera som jag använder för att dokumentera dagen. Tyvärr har jag missat att stänga av den när jag filmade senast vid Öxnegården och nu har den filmat i min ficka i över en halvtimme vilket gjort att batteriet har tagit slut. Typiskt! Väldigt synd för sista delen av banan bjuder på den vackraste naturen längs med de spektakulära östra Vätterbranterna och de högsta utsiktsplatserna vilket hade varit väldigt roligt att ha med på film. Men det är inte mycket att göra åt det. Vi börjar ta oss den branta stigningen uppför Pustaleden och trots att det är rejält många höjdmeter på kort tid så känns ändå humöret bra. Jag ska till Kullen. Solen skiner, utsikten är härlig och vi är ute umgås en lördag. Inte mycket man kan klaga på då egentligen trots att det börjar kännas att man har fyra mil i benen och att vi varit ute i ca fem timmar. Vi säger hej då till Rasmus vid Utsikten och springer vidare upp mot IKHP. Det här partiet är väldigt roligt att springa tycker jag. Trots att det är sega uppförsbackar så har man hela tiden den hägrande vackra utsikten åt väster ut över Jönköping och stigarna bjuder på härligt slingrig och teknisk löpning. Utsikten från Strutsabacken går inte av för hackor och jag är nöjd med att jag känner mig bra mycket piggare jämfört med förra året och att energiintaget fungerar bra. Otroligt när man tänker efter hur mycket jag utvecklats och lärt mig under mitt senaste år som ultratraillöpare.

Vid IKHP möter vi resten av gänget som sitter och njuter i solen och fyller på energi. Tomas och Petter dyker upp bara några minuter efter oss och vi är samlad trupp inför den sista och jobbigaste etappen. John Bauerleden till Kaxholmen och sen målgång på Vista Kulle. Systeryster Jenny har kört upp bilen till parkeringen vid IKHP och vi fyller våra depåer och ger oss i väg. Upplägget med fler vätskestopp har fungerat kanon tycker jag! Man kan springa med väldigt lätt packning mellan stoppen och behöver bara ha med det allra nödvändigaste. Riktigt roligt att vi ger oss ut samlad trupp. Vi passar på att ta en gruppbild vid den första utsikten på John Bauerleden men sedan när stigarna ringlar sig sakta uppför Huskvarnaberget blir det snart tydligt att vi har olika mycket spring i benen.

VVUT54KGänget

Återigen hamnar jag lite mellan två grupper. Johan älgar på och vill hänga på första gruppen där den enda kvinnan som är med nu, Eva som dagen till ära fyller år, verkar vara oerhört pigg. Snacka om härligt sätt att spendera en födelsedag på! 🙂 För min egen del känns det som att jag hamnar för långt före större delen av de som är kvar så jag får släppa och tar följe med dagens äldsta deltagare. Christian från Bankeryd som är 57 år och som det visar sig ska springa IronMan i Kalmar i sommar. Vilken kämpe! Oerhört imponerande att springa så här långt och när det dessutom visar sig att han inte brukar springa trail i vanliga fall. Vi tjötar på och jag är trots att benen gör ont och det märks att man börjar bli trött och sliten riktigt nöjd med att jag jämfört med förra året springer större delen av sträckan till Kaxholmen som jag mestadels gick, halvsprang på grund av enorm energibrist förra året. Det är några löpare som får avvika här och ta en genväg in till Kaxholmen och Tomas som håller ihop fältet har hamnat en bit bakom. Två andra löpare kommer ikapp oss och vi väntar in Tomas där vi ska avvika från John Bauerleden och börja springa in mot Kaxholmen. Här känns det inte helt fel att stanna, pusta ut och stretcha lite innan Tomas dyker upp. Det dröjer inte länge och när vi fortsätter vidare så kommer vi upp till banans högsta punkt vid Målkulla. Utsikten här är lite speciell för man får en praktfull vy över både Kaxholmen och Landsjön och Vättern och Vista Kulle som bakgrund.

VVUTKaxholmen

Utsikten mot de två sjöarna från Målkulla

VVUTMotVistaKulleSolen ligger nu på andra sidan Vättern och ger ett skönt sken men det har börjat blåsa en hel del från Vättern med så jag tar på mig en extra vindjacka jag haft i vätskevästen. De andra fortsätter springa under tiden så jag hamnar lite efter. Segt att kuta ikapp på trötta ben men jag är väldigt nöjd med att vi närmar oss slutmålet och att jag ändå klarar av att springa så pass bra. Efter att vi passerat Kaxholmen återstår småstigar och grusväg innan vi står inför dagens sista backe. Vi möter Eva som sprungit med den första gruppen och hon verkar fortfarande oförskämt pigg. Eva skulle nog göra riktigt bra ifrån sig på vilket längre traillopp som helst i Sverige. Urstark! Hon har parkerat bilen på fel sida Vista Kulle så hon tackar för dagen och springer vidare. Det är sammanbitna löpare som nöter på i motvinden mot Vista Kulle. Vi passar på att ta ett kort innan vi tar oss an den sista backen. Johan sitter och väntar på högsta punkten på kullen men för mig hägrar utsikten lite längre bort som jag valt som slutpunkt för VätterVyernas. Nu är det nära! Känslan när vi trötta och med tunga ben springer den sista biten är helskön! Det är en sådan speciell och härlig känsla att ha genomfört en rejäl utmaning tillsammans. Tomas jublar och jag med när vi kommer till utsiktsplatsen. Solen skiner genom lätt disiga moln på andra sidan Vättern där vi startade nästan åtta timmar tidigare och Jönköping breder ut sig i fjärran. Underbart att bara njuta av vidunderlig utsikt och vara så där gött nöjd med dagens prestation.

Det blåser rejält på toppen så vi tar oss med halvt stapplande steg nedför den branta västra sidan av Vista Kulle ned till parkeringen. Där nere kommer två glada killar ivrigt springandes mot mig. Det märks att de längtat efter mig och glädje och kärlek fyller mitt hjärta. Även om att vara trebarnsförälder kan vara kämpigt så kan en dag på stigarna ge en perspektiv även på sådana saker. Adrian och Edvin skulle gärna fortsätta upp till toppen. Vi har vandrat dit upp flera gånger men för min del räcker det helt klart med backar för i dag 🙂 Vid parkeringen blir det lite mer gött häng och tjöt om dagens äventyr. Jag passar på att tacka min syster Jenny som rattat följebilen hela dagen innan hon kör tillbaka mot Bankeryd med de deltagarna som beställt skjuts dit. Sen säger jag hej då till Tomas och tackar för dagen innan han åker hemåt med frugan Ebba som tyvärr inte kunnat vara med under dagen. Förra året var hon den enda kvinnan med på VätterVyernas men i dag var det sex stycken! Gött! Trött och nöjd och glad åker jag hemåt med familjen och trots slitna, stela ben längtar jag redan tills nästa gång vi ger oss ut på det galna äventyret att springa från Bankeryd till Vista Kulle.

VätterVyernas Ultra Trail 2016 - Målgång!

Sammanfattning

Dagen blev en riktig succé! Många gamla och nya deltagare, solsken istället för mulet väder och om jag räknat rätt så tog sig 11 av 28 hela vägen till Vista Kulle. Extra roligt med all positiv feedback från deltagarna och att så många av de som inte sprang hela vägen är taggade att göra det nästa gång. För egen del är jag väldigt nöjd med att jag trots 1.5 veckas förkylning innan sprang hela vägen och att det fungerade bra med energi och vätska. Sen förra VätterVyernas har jag faktiskt inte behövt korta av något ultrapass på grund av problem med energi/vätska så den läxan känns det som jag har lärt mig. Stort tack till min syster för att hon ställt upp och hjälpt till med följebilen och extra stort tack till min fru Marie som låter mig genomföra mina galna idéer 🙂 Älskar dig!

Som tur är har jag flera galna idéer och upptåg så håll utkik här på bloggen om du är sugen på att hänga med!

VätterVyernas Ultra Trail 2/4

VätterVyernas Ultra Trail 2/4

Det är dags att boka in vårens sociala långpass i Jönköping, VätterVyernas Ultra Trail! Lördagen 2/4 kl 10.00 ger vi oss ut för att ta oss an 54 härligt kuperade kilometer mestadels på stig. Vi startar i Bankeryd och springer via Jönköping och Huskvarna och avslutar sedan med en magnifik utsikt på Vista Kulle. Om du tycker att 54 kilometer känns lite väl långt så går det bra att springa med till Öxnegården vilket blir ungefär 34 kilometer.

Tanken med VätterVyernas är att erbjuda en unik löpupplevelse, härlig gemenskap samt visa upp lite av alla fantastiska stigar vi har i Jönköping. Redan efter mindre än en mil kommer vi till en utsiktsplats där man kan se målet vid Vista Kulle på andra sidan Vättern, lite spektakulärt i och med att vi ändå har ett marathon kvar att springa innan vi är framme. Under dagens gång stannar vi till vid olika utsiktsplatser längs med vägen, snackar, fyller på energi och njuter av de vackra vyerna. Hela tiden kan man se tillbaka var vi sprungit och se slutmålet på Vista Kulle från de olika utsiktsplatserna som vi passerar.

Vi kommer att ha två olika fartgrupper utmed vägen samt en person i varje grupp som ser till att alla kommer med. Vi håller ett lugnt tempo och beräknad sluttid för första gruppen är ca 16.30-17.30 och andra gruppen ca 17.30-18.30. Under dagen kommer en följebil möta upp vid några av utsiktsplatserna så du smidigt får tillgång till extra energi och ombyte vid behov.

VVUT2016

Så se till att boka in 2/4 i kalendern! Mer information om VätterVyernas Ultra Trail kommer att komma inom en snar framtid när alla detaljer är spikade. All information kommer komma här på hemsidan men se även till att boka in evenemanget på Facebook om du använder det! Vill du veta lite mer om bakgrunden till VätterVyernas Ultra Trail och hur vi hade det förra året så läs här! Hoppas att du hänger med på en härlig dag fylld av skön stiglöpning, en och annan saftig backe och god gemenskap!

Grinchen Trail 2015

Grinchen Trail 2015

I lördags var vi ett glatt gäng som samlades vid IKHP-stugan i Huskvarna för att delta i urpremiären av Grinchen Trail. Grinchen Trail är alternativet till Tomtetåget för de som hellre springer i skogen och inte på asfalt och för de som gärna springer lite längre. Planen för dagen var att vi skulle ta oss an John Bauerleden från Huskvarna till Gränna. Ca 51 km löpning och över 1100 höjdmeter. Som jag sa till en av deltagarna under dagen: – Det är kanske lite konstigt att man verkligen går och längtar efter att ge sig ut och springa sådana här rundor. Det hade jag inte riktigt anat för några år sedan.

GT1

Foto: Björn Källström

Starten skulle gå vid soluppgången kl 08.28 och det var väl inte den där makalöst vackra soluppgången vi hade hoppats på. Men man kanske inte ska förvänta sig annat nu när det är december och svensk vinter. Innan starten fick vi en genomgång inför dagens äventyr av Jonas, en av arrangörerna. Vid ca 24 km fanns det chans att fylla på vatten men annars skulle vi ta oss an leden i princip självförsörjande.

GTgänget

Gänget innan start, gissa vem som var där som på svensexa? 😉

Vid starten var vi rätt många löpare då det anslöt ett gäng som firade svensexa och från bilden ovan så är det kanske inte så svårt att klura ut vem som skulle gifta sig. Det visade sig vara David från deluxeturer.se som var den lycklige clownen. Tyvärr hann vi inte prata men jag hörde i efterhand att svensexegänget hade fått honom att tro att de skulle springa hela leden. Rolig idé och det säger väl lite om vilken typ av människa David och hans kompisar är. Dock behövde han ”bara” springa till Kaxholmen innan det bar av på andra äventyr.

Extra roligt inför dagen var att Björn som jag sprang tillsammans med en del på Soteleden Terrängmarathon i våras hade åkt ända från Stockholm för att haka på det första Grinchen Trail. Alltid roligt med folk som verkligen brinner för traillöpning!

GT2

Foto: Björn Källström

Vi gav oss iväg och stämningen var hög. Roligt att komma igång och tjötet flyter på bra direkt. Många ansikten man känner igen. Många riktigt snabba löpare som inte hakat på när det vankats trailäventyr tidigare. Roligt! Det är ett gäng med från TNT som inte är vana att springa alltför långt så jag lägger mig långt bak i fältet för att kunna visa vägen och Björn hänger på.

GT3

Foto: Björn Källström

Första delen av John Bauerleden är väldigt vacker, kuperad och löpningen är bitvis teknisk och lite att bita i. Skönt att inte gå ut för hårt när leden är över fem mil totalt. För egen del känns kroppen bra och dagen till ära har jag med mig Umara som energidryck under första halvan av leden. Allt flyter på bra och vi pratar om allt möjligt från föräldraledighet till vilken energi man har med sig på långpass. Det är så mycket lättare att springa en led tillsammans med andra. Det är alltid någon som har koll på var vi ska springa. Jag har aldrig sprungit hela leden till Gränna men för två år sedan gjorde jag ett försök på vilket som då var mitt absolut längsta pass hittills då jag sprang leden till Bunn. Då sprang jag fel flera gånger så nu känns det mycket lättare när man kollar på klockan och jämför och inser att när vi har avverkat ungefär två mil av leden så hade jag sprungit 2.6 mil för två år sedan. Rejäla fellöpningar då alltså. Läs mer om det äventyret här!

GT7
Foto: Björn Källström

GT8
Ibland var det riktigt branta backar! Foto: Björn Källström

GT4

John Bauereskt! Foto: Björn Källström

Väl framme vid vattenstoppet vid ca 2.4 mil så är det några som väljer att hoppa av. Jag känner mig fortsatt pigg i kroppen och fyller på nytt vatten och blandar Resorb i ena flaskan. Stort tack till den familjen som lät alla oss löpare fylla på välbehövligt vatten! Riktigt skönt att slippa ha en extra vätskeblåsa med 1.5 liter vatten i vätskevästen hela leden. Kvar i vår lilla eftertrupp är nu Björn, Johan från TNT JKPG och jag. Trion tassar vidare, möter getter i en hage och får springa genom John Bauereska skogar som trots det gråa vädret hänför med sin grönska och skönhet. Totalt är nu gänget uppdelat i tre grupper. Vi springer förbi en jägare som verkar lagom nöjd när jag hälsar på honom. Inser att han haft x antal löpare som redan passerat vilket kanske inte är riktigt optimalt när man sitter på jägarpass 😉

GT9

Så här kan man också tillbringa en lördag i skogen… Foto: Björn Källström

Ganska snart är vi framme i Bunn och här visar min klocka ca 33 km. Vi hade hört att leden skulle vara 46 km så i det här läget känns det som att vi snart är framme. När jag kom hit för två år sedan hade jag sprungit nästan 40 km, vilket då var distansrekord med ca 15 km för min del så då var det inte så konstigt att jag kände mig helt död här ungefär. Nu känns allting bra och vi tar sikte mot Vättern igen. Efter några kilometer förändras landskapet lite. Vi lämnar skogarna och kommer ut till ett böljande bondelandskap med små mysiga röda gårdar inklämda lite här och där. Löpningen blir också annorlunda. Nu blir det en hel del asfalt och rejäl motvind också. Men det gör inte så mycket, det blir lite mer lättlöpt och vi är mest nöjda med att det inte regnat hela tiden som väderleksrapporterna utlovat.

GT11

Under E4:an! Foto: Björn Källström

Det märks dock på oss att vi börjar bli tröttare, vilket kanske inte är så konstigt med dryga fyra mil i benen. Blåsten tilltar desto närmare Vättern vi kommer och nu vill man verkligen se den där sjön. Vi kommer till Västanånaturreservat efter att ha passerat under E4:an och här bjuds det på fantastiskt rolig utförslöpning ned mot Vättern. Jag hivar fram min actionkamera och filmar och helt plötsligt mynnar stigen ut i en utkiksplats med en panoramautsikt över Vättern och Visingsö som är sagolikt vacker trots att dagens gråmulna decemberväder ligger som ett grått filter över sjön.

GT12

Fotosession vid utkiksplatsen! Foto: Björn Källström

GT12

En glad och nöjd trio som närmar sig slutet av dagens äventyr! Foto: Johan Lindblom

Den härliga utförslöpningen fortsätter och när vi väl kommer ned till stranden så rullar höga vågor in och möter oss med ett gött brus som ackompanjerar den vackra löpningen genom lövskogar med rostbruna löv som ligger likt en mjuk matta på stigarna. Trots att det är relativt flack löpning nu så är det nog den här biten som vi är allra tröttast. Vi hade varit inställda på ca 46 km traillöpning och nu närmar vi oss 50 km och vi turas om och dra och tassar vidare tystare än tidigare, inneslutna i en bubbla av trötthet och beslutsamhet. Mitt vatten börjar ta slut också och jag vill gärna hinna fylla på nytt innan bussen går från Gränna. Efter att vi passerat den helmysiga byn Röttle stannar en minibuss framför oss på vägen. Det visar sig vara ett av de två gängen som legat före oss. Det stärker vårt humör med lite gött tjöt och vissheten om att nu är vi nära. Vi följer leden in mot Gränna och skymningen börjar sakta krypa närmare. Björn ska haka på Tomtetåget och åka färjan ut till Visingsö och äta julbord. Det låter riktigt lockande men jag behöver åka hemåt till familjen. Väl framme vid vårt slutmål tackar vi för en härlig tur, jag ger Björn en kram och han springer vidare mot hamnen.

GrinchenTrailHöjdgraf

Höjdgrafen för John Bauerleden. Inte många flacka sträckor 🙂

Johan och jag börjar snabbt leta efter ett ställe att fylla på vatten. Jag vill gärna ha fulla flaskor på bussen hem så man kan börja återställa vätskebalansen lite. Som tur är hittar vi snabbt några hjälpsamma människor som släpper in oss så vi kan fylla på vatten. Sen joggar vi bort till bussen, hejar på några Tomtetågsdeltagare som med bestämda steg joggar mot hamnen och jag hinner få på mig lite torra kläder innan bussen kommer. En häpen busschaufför frågar om vi har sprungit hit. Stolt konstaterar jag att vi avklarat fem mils löpning och trötta och nöjda sätter Johan och jag oss på bussen för lite välbehövlig vila. Jag har gjort en liten film från vårt äventyr som du kan spana in här nedan. Jag kan varmt rekommendera John Bauerleden, en mycket vacker, kuperad och rolig led att springa. Bussen går en gång i timmen från Gränna på helgen så det är smidigt att komma hem också. Vem vet? Grincharna kanske gör ett gästframträdande på Sommartåget också 😉

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Ett gäng traileldsjälar i Habo hade knåpat ihop ett fantastiskt smörgåsbord av stigar, stigningar och vackra vyer och sen bjudit in till Habo UltraTrail 60/30 km, ett socialt långpass. I söndags åkte jag dit, med mindre än sex mils löpning i benen på de senaste tre veckorna. Läs om min upplevelse mot vad som skulle visa sig bli ett nytt distansrekord.

HUTlogo

Uppladdningen inför Habo UltraTrail var verkligen inte optimal. Oerhört lite löpning samt förkylning på det. Humöret var det dock inget fel på. Jag har varit oerhört peppad för det här evenemanget länge. Många löpare som var med på VätterVyernas Ultramarathon i våras hade anmält sig och att springa långpass är ett väldigt lätt och avslappnat sätt att lära känna nytt folk på som brinner för samma sak. Min målsättning för dagen var att springa så länge benen bär utan att riskera någon skada. Laddad och smått stressad efter en relativt optimistisk tidsplanering tidigt på söndagsmorgonen åker jag iväg mot Habo och OK Gränsenstugan där vi ska samlas för insamling av dropbags 07.30 och sen går starten vid 08.00. Väl framme ser jag flera ansikten jag känner igen och flera löpare från Team Nordic Trail Jönköping är också med. Dropbagsen körs iväg och jag finjusterar packningen och sen är det racebriefing. Vädret är kanon för löpning. Lite kyligt, frisk luft och molnigt. Inget regn är utlovat.

HaboUltraTrailRB

Racebriefing!

Det är väldigt spännande att ge sig ut på ett sådant här äventyr och egentligen ogillar jag att vara så oförberedd inför en uppgift, men samtidigt är jag van att freewheela vilket man snabbt får lära sig när man arbetar som lärare. Något sånt här har jag inte tagit mig an tidigare som traillöpare. Jag har sprungit långt, men då har jag haft långpass och relativt tillräcklig träning i benen. Nu hade jag inte sprungit ett långpass över två mil på en månad och hade som sagt inte sprungit ens totalt sex mil de tre senaste veckorna. Intressant att se vad benen och min grundträning under året räcker till. Vi startar igång och det är ett glatt gäng som ger sig iväg och folk börjar genast bekanta sig. Banans första del är den tråkigaste rent löpmässigt sett, asfaltslöpning genom Habo, men sen kommer vi till Munkaskog som jag aldrig sprungit i förut och nu drar det igång. Stiglöpning på allvar! 🙂

HUT

Depåstopp vid Vättern

Redan här börjar backarna, upp och ned och i Munkaskog finns det gott om dem. Första depåstoppet är efter ca nio kilometer vid Vättern, banans lägsta punkt, och tempot hittills har varit lite väl högt för att vara hållbart i sex mil. Påfyllning av vätska och energi, lite gött snack och sen drar gänget vidare. Hittills flyter allting på bra, jag pratar med olika människor jag inte träffat förut och får höra inspirerande berättelser om hur folk sprungit i Transsylvanien och i Skottland. Jag vill också springa utomlands!

HUTgänget

Hela gänget!

Banan snirklar sig fram söderut från Munkaskog och vi bjuds på förträffliga vyer ut över Vättern. Speciellt passagen via Sjogarp där det är massor med nybyggda hus och egentligen helt otrailigt blir en av banans höjdpunkter då solens strålar bryter fram genom molnen och utsikten mot Bankeryd och Jönköping hänför hela gruppen. Magiskt!

HUTTomasochjag

Tomas, jag, Vättern, höst

Jag håller mig medvetet långt bak i gruppen för jag vet inte hur långt jag kommer klara att springa. Efter ca 26 kilometer är vi en liten grupp, Mattias som är en av initiativtagarna till evenemanget, Tomas som också är med i Team Nordic Trail JKPG och jag, som lyckas springa fel. Efter ett kort debacle där vi väljer en väg genom ett träsk och efter lite telefonkonverserande så är vi på rätt spår igen men har nu hamnat efter huvudgruppen. Tomas börjar tappa lite i energi och jag märker själv att jag är lite seg och att jag verkligen ser fram mot nästa depåstopp som blir vid ca 31 km. Det hade nog inte varit helt fel med ett stopp runt ca 20 km också.

HUTdepåstopp

Det är gött att vara hela gänget igen, fylla på sportdryck och dra på nya tröja. Allt smidigt utkört med bil och killarna har lyckats fixa sportdryck från Umara. Den har varit väldigt populär vid olika trailtävlingar i år och jag har sett fram mot att testa den så jag fyller båda mina soft flasks till Salomonvästen. Lyxigt nog så finns det även kaffe och det är ljuvligt att ta några klunkar och bara umgås med likasinnade och blicka ut över Vättern och all höstprakt och fylla på energi.

HUTdepåutsikt

Helt ok utsikt vid vätskestoppet 🙂

Tyvärr blir det lite stressigt för oss som kommit sist och helt plötsligt så ska gruppen röra på sig. Jag rafsar till mig två bananer försöker få på västen i farten och fortsätter efter de andra. Depåstoppet var mitt i en lång seg backe så det bär uppåt direkt och när vi väl når backens topp upptäcker jag att jag missat stoppa i vätskeflaskorna i västen. Arrrgh! Ned för halva backen och sen mala uppför igen och direkt långt efter hel gruppen. Inte optimalt. Som tur är hann jag ropa till Niclas, en annan av initiativtagarna, som väntat på mig så vi kunde ta en genväg och komma ikapp huvudgruppen relativt snabbt. Skönt! Annars hade nog mitt humör dippat rejält.

Nu kommer banans största utmaning. Fem riktigt saftiga stigningar ska passeras på de kommande 1,5 milen. Jag har bestämt mig för att försöka köra hela banan ordentligt och vika av om jag inte orkar, men vi i eftertruppen börjar redan här gå i de brantaste stigningarna för att orka hela väggen. Men något händer i mig här. Hoppet tänds. Kanske kan jag orka hela vägen. Hittills känns benen förvånansvärt fräscha och nu har solen brutit fram och vädret är helt underbart. Krispig luft, natur smyckad med sprakande höstfärger och ljuvligt solsken som lyser upp både stigarna och mitt humör. En av de bästa sakerna med bautalångpass i grupp är att man verkligen hinner prata med folk. Vi i eftertruppen har nu fått Mattias som guide och vi avverkar alla möjliga intressanta ämnen och peppar varandra och sakta men säkert tar vi oss fram längs banan. Jag har medvetet stoppat undan klockan för att jag inte ska snegla på avklarad distans hela tiden.

HUThg

Höjdgrafen för Habo UltraTrail 60km+

Nästa depåstopp är vid ca 43 kilometer och där är vi faktiskt ikapp huvudgruppen. Stärkande för våra humör och skönt att veta att vi avverkat de värsta backarna. Givetvis är det en sanning med modifikation. Kikar man på höjdgrafen i efterhand så kan man se att det är fortsatt rätt backigt men vi intalar oss där och då att nu är det lite enklare framöver. I vår lilla eftertrupp är det nu Mattias, Tomas och Johan, även han medlem i Team Nordic Trail JKPG, och jag. Mattias är en van ultralöpare med två UltraVasor i bagaget. Johan har kommit igång med löpningen seriöst i år men är en riktig kämpe. Det märks att han har ont, men att hans psyke vinner över smärtan. Imponerande! Tomas har som jag sprungit en del riktigt långa distanser, men det var ett tag för honom senast samt att han precis som jag inte har så många långalångpass i bagaget den senaste tiden. Jag försöker peppa och hålla humöret uppe för jag vet att jag kommer behöva samma sak när det är jag som dippar. Vi pratar om allt möjligt. Livet, familjerna, löpning, udda ämnen dyker upp som hur långt man behöver springa för att springa ihjäl en hare eller en älg. Behöver man jaktlicens för det? Vi skämtar och kämpar och själv är jag faktiskt hela tiden lite smått överraskad och glad för att allt fungerar så bra som det gör.

Vi kommer till en vattenpassage nära Klerebosjön och först är man inte direkt sugen på att vada genom kallt vatten men det är faktiskt oerhört uppfriskande för benen att bli nedkylda med en dryg mara avklarad. Jag reflekterar över hur relativt lätt och smidigt vi ändå betar av kilometer efter kilometer. När jag sprang Kinnekulleleden i somras så minns jag hur oerhört kämpigt det var på slutet och hur jag frenetiskt sneglade på klockan för att se hur långt det var kvar. Det behovet har jag inte alls på samma sätt nu. Det är som att gemenskapen och glädjen i att vara ute på äventyr tillsammans jagar bort alla inre demoner som normalt sett skulle infekterat mitt sinne när tröttheten pockar på. Vi firar när både Johan och jag slår distansrekord, mitt förra var vid 52.66 km när jag sprang VätterVyernas i våras och Johan sprang ett lopp på 50 km i somras. Riktigt starkt av en kille som sprang sitt längsta pass någonsin när han hakade på ca 34 km på VätterVyernas.

HUTsvettigkeps

60 km… Småsvettigt 🙂

Så småningom börjar vi närma oss spårmarkeringarna som går runt OK Gränsenstugan äventyr börjar lida mot sitt slut. Redan nu är jag oerhört stolt vad vi som grupp har åstadkommit. Varken Tomas, Johan eller jag trodde på att fullfölja distans och nu nästan åtta timmar senare är vi snart framme. Johan börjar tycka att det är segt att byta mellan gång och löpning och nu är det nästan bara svagt utför det sista så han och Mattias springer före. Jag väntar in Tomas, fart efter kamrat, och tillsammans så avverkar vi den sista biten och kan stolta och nöjda pusta ut när vi går i mål. Efter två felspringningar så blir min totala distans 61.67! Dessutom avverkade vi hela 1569 höjdmeter. Inte illa! Så grymt nöjd med att jag orkade och hur förvånansvärt lätt det ändå gick med tanke på hur lite jag tränat den senaste månaden.

HUTMÅL

Sammanfattningsvis så är jag oerhört nöjd, förvånad och fortfarande sådär lite småhög över söndagens bedrift och den starka upplevelsen av gemenskap, äventyr och kämpaglöd. Något sånt här borde alla göra någon gång! Jag ska definitivt springa igen nästa år och vi smider planer för fler sociala långlöpspass samt en möjlig tävlingstour till våren. Håll utkik här på bloggen och i vår Facebookgrupp Traillöpning i Jönköping! Jag har även köpt en actionkamera nyligen och knåpade ihop en liten film från söndagens äventyr. Kika på den nedan!

Trailloppshösten JKPG

Trailloppshösten JKPG

Vardagen står vid tröskeln och är på väg att braka in med full fart och hösten närmar sig även den med stormsteg. Dags att kolla in vilka lopp som går av stapeln i Jönköpingstrakten och passa på att boka in det där spännande mer eller mindre trailiga äventyret. Nedan kommer en lista med alla lopp jag har koll på. Hojta till om det är något jag missat!

ll_ontour_sidhuvud_124Lidingöloppet On Tour JKPG

Datum: 11/8 Kl. 19.00

Distans: 10 km

Anmälan: 200 kr efteranmälan

Plats: Hallbystugan

Beskrivning: För dig som vill skaffa en bättre seedningsplats till Lidingöloppet så kan man passa på att ta sig an tio tuffa kilometer vid Hallbystugan. Jag springer en hel del vid Hallby men kan tyvärr inte springa nu på tisdag. Hade varit roligt att ha en referenstid.

 

blodomloppet_logo

Blodomloppet JKPG

Datum: 18/8 Kl. 18.30

Distans: 10 km och 5 km

Anmälan: 280 kr (240 kr om du har Icakort/är blodgivare) till 11/8.

Plats: Rocksjön

Beskrivning: Totalt otrailig folkfest. Brukar vara väldigt trångt vid starten. Över 6000 anmälda.

 

8HfZo1vdAOEWgeuTlFyd

Mullsjö X-trail Halvmarathon

Datum: 29/8 Kl. 15.00

Distans: 21 km

Anmälan: 200 kr till 19/8, 250 till 27/8, efteranmälan 300 kr senast en timme före start.

Plats: Mullsjös Orienteringsklubbs klubbstuga

Beskrivning: Härlig trailfest där det brukar vara mycket folk som hejar på längs med spåret. Rekommenderas varmt! Läs mer om när jag sprang loppet för första gången här! En av årets trailhöjdpunkter i trakten. Nedan kan du se en trailer för loppet.

5155899

John Bauer Trail Run

Datum: 5/9 Kl. 12.00

Distans: 22 km, 10 km, 3.4 km

Anmälan: 300 kr till 30/8, sen 400 kr och efteranmälan fram till en timme innan start.

Plats: IKHP

Beskrivning: Loppet som tidigare varit med på Salomon Trail Tour får lite av en nystart i år, med nytt namn och delvis omgjorda banor. Tuffa och utmanande banor med mycket höjdmeter och avslutning uppför Strutsabacken där det brukar vara mycket publik. En trailfest på Huksvarnaberget som är väl värd ett besök!

 

loprallarn

Löprallarn

Datum: 12/9 Kl. 11.00

Distans: 21 km och 10 km

Anmälan: 200 kr till 9/9, +150 kr vid efteranmälan.

Plats: Hallbystugan

Beskrivning: Har aldrig sprungit loppet som går mellan Hallby och Bottnaryd. Är en del av Rallarloppen och ska vara ganska lättsprunget vad jag har hört. Nytt för i år är att man kan vara med i lagtävlingen och springa stafett. Hoppas på att kunna springa loppet i år så jag vet hur det är.

 

HU_552x90_black

 Holaveden Ultra

Datum: 3/10 Kl. ?

Distans: 52 km och 21 km

Anmälan: 400 kr

Plats: Gränna torg (Tror jag)

Beskrivning: Ett ultralopp med start i Gränna och målgång i Tranås där man springer vandringsleden Holaveden. Har inte sprungit vare sig loppet eller vandringsleden än, men är väldigt sugen på att testa ultran i år. Dock är hemsidan ytterst lite uppdaterad. Det går att anmäla sig, men det står inte när loppet börjar. Dock har inte formellt PM inför loppet släppts än. Får hoppas att det kommer snart.

 

äppleloppet

 

Äppleloppet

Datum: 3/10 Kl. 11.00

Distans: 5 km?

Anmälan: 125 kr

Plats: Rudenstams vid Gisebo

Beskrivning: Skåla i mousserande vita vinbär och vid äppleodlingarna vid Gisebo. Loppet hade premiär förra året och verkar ha en härlig inramning där deltagarna springer en bana kantad av äppleträd och med vacker utsikt.

Kinnekulleleden – VästgötaTrail med ängslöpningdelux

Kinnekulleleden – VästgötaTrail med ängslöpningdelux

I fredags var jag på sommarens stora löparäventyr för min del. Jag började spana in den här leden redan förra sommaren då mina föräldrar har en sommarstuga inte allt för långt ifrån så kändes Kinnekulleleden som en alldeles perfekt dagstur. Jag är västgöte i grund och botten och uppvuxen i Skövde så jag har varit en del i trakterna kring Kinnekulle men inte så mycket så det skulle även få bli ett ypperligt tillfälle för mig att utforska och få lite sightseeing nästan på hemmaplan. Leden är ca 46 kilometer och nedan är en karta med leden.

se_vandring_gotene_kinnekulleleden Bild från www.skaraborgsleder.se

Planen för dagen var att gå upp och äta frukost när barnen vaknade, packa det sista och klä på mig och sen åka. De brukar vakna runt 06.30 men dagen till ära så blev det sovmorgon ända till 07.45. Både bra och dåligt. Skönt med rejält med sömn inför dagens eskapad men i och med att väderprognosen visade på sol så skulle jag nu få springa när det var som varmast. Efter en knapp timmes bilfärd och lite joxande med gps:en på mobilen så hittade jag äntligen fram till ett bra ställe att parkera på, precis intill Vänern och med toalett passande nog inom gångavstånd. Jag kunde ha förberett mig lite bättre och kollat ut lite mer noga var jag skulle hakat på leden. Kollade lite fel på kartan ovanför och ska du själv springa leden kan jag rekommendera kartan i den här länken. Mycket mer lättläst och jag skulle gärna haft med mig den utskriven också. Jag startade vid Råbäcks hamn, men så här i efterhand skulle jag rekommendera att starta vid Hällekis camping. Lättare att hitta till och du kan bada direkt efteråt och har nära till alla nödvändigheter som toa, vatten och även affär och ombyte om det skulle vara så.

Utrustning

KinneUtrustning

Vad har man på sig och med sig när man räknar med att springa i fem-sex timmar ungefär? Jag har under våren testat att använda Tailwind för att få i mig tillräckligt med energi, vätska och salter. Då jag inte visste exakt hur många ställen det skulle gå att fylla på vatten på utmed leden så valde jag att ha på mig min Salomon S-Lab Adv Skin3 12Set istället för Salomon S-Lab Sense Ultra Set som jag vanligtvis springer med på mina långpass. Fördelen förutom att man kan packa 12 liter i Adv Skin3 jämfört 3 liter i Ultra Set:et är att man har möjlighet att ha i en vätskeblåsa på 1.5 liter i bak på västen och på så sätt få med sig hela 2.5 liter vätska, jämfört med 1 liter på Ultra Set:et. Förutom Tailwind hade jag med mig ett lager nötcremé samt lite chips och två bars som jag hittade på en hälsobutik i Jönköping av märket Raw Bite. Har inte testat dem förut så det var lite skoj att slänga med så det fanns gott om energi. 

Överlag blev det väldigt mycket Salomonutrustning, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att de gör väldigt bra saker 🙂 På fötterna hade jag på mig Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG, en alldeles förträfflig sko som jag snart ska skriva en utförlig recension om. Sen blev det Team Nordic Trails ledarkit från Salomon, shorts och t-shirt, Gococostrumpor och vadkompression samt en Craft-visor och solglasögon från HMKidsOptics 🙂 På armen min trotjänare Suunto Ambit3 Peak. Och löpning är ingen prylsport? 😉 Skämt åsido så underlättar det faktiskt en hel del med bra utrustning. 

Dags för start!

Det jag gillar nästan mest med att ge mig ut på sådana här långpass är känslan av att vara på äventyr och att man inte vet riktigt vad som ska hända. Det är inte alltför ofta man kan få till den känslan i vårt säkra samhälle. Sen är uppgiften i sig, att springa ca 46 km på mestadels stigar, inte något jag gör varje dag eller har gjort så många gånger heller så det var med spänning jag tog mig an utmaningen att ta mig runt Kinnekulleleden. Och runt var jag så illa tvungen att komma på något sätt för där stod ju bilen och väntade 🙂

Det bar direkt av på en vacker fin stig som tuffade på med svag lutning uppför. Det visade sig att det hade varit en banvall för Råbäcks kalkbana där bränd kalk och ibland sten transporterades. Vädret är ljuvligt, solen skiner, fåglarna kvittrar och fjärilar flyger hit och dit. Snart är jag framme vid Råbäcks kalkbruk där man kan se tydliga spår av att sten brutits och när jag fortsätter färden kommer jag till fler intressanta passager där man se intressanta bergsformationer. Den första milen flyter på bra, jag stöter på en del vandrare som hejar glatt, jag springer på roliga tekniska stigar ned mot Vänern igen och passerar härliga öppna fält och lummigt vackra lövskogar.

Efter att ha passerat det lilla mysiga samhället Blomberg vid en mil ungefär så gick Kinnekulleleden ihop med Pilgrimsleden och vid en korsning visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen. Här skulle den där utskrivna kartan ha kommit väl till pass så hade jag sluppit greja med mobilen för att få koll. Efter det är det flera kilometers fantastisk lövskogslöpning fram till vad jag hade planerat skulle bli mitt första stopp. Lasse i bergets besynnerliga bostad, en grotta. Tydligen ska jag vara släkt med denna märkliga man. Har inte 100% koll på att all fakta stämmer men troligtvis var Lasse min morfars fars svåger. Lasse bodde tillsammans med sin fru i en grotta på 1800-talet ända in till början på 1900-talet. Läs gärna mer om Sveriges sista grottmänniska och hans mycket intressanta liv och leverne här!

Efter pausen vid grottan där jag passade på att äta lite chips och nötcremé så började klättringen upp mot toppen av Kinnekulle. Först sprang jag längs med härligt öppna fält med sädesslag som svajade mjukt i vinden och ännu mer bedårande vacker ädel lövskog. Men att ständiga springa med en svag lutning uppåt och även om att springa på ängar med blommor som målar dem i pastelligt prickiga nyanser så börjar solens gassande i kombination med att ständigt springa med en svag lutning uppåt ta på krafterna. Jag lägger in små korta pauser i skuggan vid var tredje-fjärde kilometer där jag fyller på energi. Lyckas även springa lite fel vid ett ställe så den tredje milen upp till toppen var ganska seg rent löpmässigt sett men naturens skönhet vägde upp det hela som tur var. Framme vid nästa depåstopp passar jag på att dricka lite vanligt vatten och njuta lite av vyerna och vetskapen om att jag klarat av det mesta av ledens stigning känns gött!

Vad som kommer upp måste också komma ner!

Efter besöket på Högkullen som toppen på Kinnekulle heter så anade jag att det vankades ljuvlig nedförslöpning och där visade sig leden från sin allra bästa sida. Fantastiskt roliga stigar med en hel del tekniska inslag av både mycket sten och rötter och en härlig känsla att bara bölja på nedför. I min tänkta plan av leden så var det utför hela vägen till Vänern och jag sprang och njöt av den vidunderliga utsikten och tänkte där nere är jag snart. Men icke sa Nicke! Helt plötsligt tog den långa, underbara utförsbacken slut och pang bom skulle jag springa åt ett helt annat håll än vad jag tänkt mig och dessutom på en tråkig grusväg som såg ut att masa sig uppåt in absurdum. Obra! Som tur är tar den slut efter någon kilometer och sen bär det av på nya roligt tricksiga, snirkliga stigar där jag nästan blir överkörd av två mountainbikecyklister. Har stött på en del av dem och jag tror att leden skulle vara väldigt roligt att cykla om jag höll på med det. Men när det känns som jag precis hinner hoppa undan utan att bli påkörd kan man undra hur det hade gått om de hade kommit ifatt vandrare och inte en löpare?

Strax därefter kommer jag in i nästa motiga fas efter utförslöpningen. På grund av stolpar med så uttorkad färg så att de nästan ser röda ut istället för ledens vanliga orangea färg samt att det helt plötsligt börjar stå Friluftsfrämjandet på stolparna och att en vägskälsstolpe saknas gör att jag blir väldigt osäker på om att jag är på rätt väg. Springer fram och tillbaka, försöker kolla gps och karta med mobil, skäller ut mig själv mentalt för att jag inte förberett mig bättre och skrivit ut en karta. Men tills slut lyckas jag kolla att allt står rätt till och jag springer vidare och upptäcker då att om jag bara hade sprungit tio meter till innan jag vände så hade jag kommit fram till stolpar med nymålad orange färg. Illa! Men det är bara att bita ihop och kämpa vidare!

Med den fjärde milen avklarad är jag framme vid Vänern och närmar mig Hällekis camping. Har minnen från ett besök här i min barndom så det ska bli intressant att se om det ser ut så som jag minns det. Vägen dit bjuder dock på en överdos av rötter, så man kan inte njuta fullt av den vackra utsikten över Sveriges största sjö när man måste hålla koll på rötter och stenar i mängder. Men det är lite charmen med stiglöpning. Det ska vara en utmaning i sig att bara ta sig fram!

Mot målgång

Efter campingen är jag riktigt trött, magen är lite stel, men jag kämpar på. Lite roligt att man nu stöter på folk som man mött i början av leden och kan hälsa på dem igen och prata lite. Har hört många språk pratas under min runda på leden så den är nog ett rätt så populärt turistmål för internationella turister.

När jag kommer till vägar som jag kände igen från när jag åkte med bilen till Råbäcks hamn och sen inser att jag inte ska springa raka vägen dit utan än en gång ska uppåt igen så tar det emot lite. Har varit ute i över fem timmar och att då ta sig an en till stigning är lite motigt. Hundra höjdmeter på ca 1.5 kilometer är en rejäl stigning men nu är jag så trött så jag går större delen av den biten. Men sen flyter det faktiskt på rätt bra de sista kilometrarna ner till Råbäcks hamn och jag är oerhört nöjd när jag väl kan stänga av klockan och börja gå efter att ha sprungit hela Kinnekulleleden (och lite till). Jag var ute i dryga sex timmar, inklusive alla pauser samt felspringningar) och sprang drygt 47 kilometer. Mitt livs näst längsta runda! 

KinneMål

Summering – Kinnekulleleden

Längd: 46 km
Höjdskillnad: 650 positiva höjdmeter
Svårighetsgrad: 3.5

Längd: 46 km
Höjdskillnad: 650 positiva höjdmeter
Svårighetsgrad: 3.5

KinnekulleledenHgraf

Kinnekulleleden – Höjdgraf med start vid Råbäcks hamn

En mycket trevlig led med massor av fina ängar, en hel del lövskog, samt partier som är riktigt tekniskt krävande. Bjuder på flera vackra vyer, överlag en hel del höjdmeter (652 fick jag) och är välmarkerad (orange markering). Rekommenderas!

Att tänka på

  • Skriv ut en karta
  • Starta vid Hällekis camping
  • Ta med pengar till utkikstornet (10 kr)
  • Stanna gärna vid Lasses grotta

 

Summering – Kinnekulleleden ur personligt perspektiv

Positivt

  • Jag klarade hela leden trots bara ett långpass över halvmara (ca 28 km) sen Soteleden Terrängmarathon i början på maj.
  • Efteråt kände jag mig relativt fräsch (kan berott på en kall avsköljning i Vänern) och dagen efter var jag förvånansvärt pigg i benen. Brukar vara riktigt seg i huvudet efter så långa pass, men kanske kan det bero på att jag var bättre på att få i mig salt iom att jag hade med mig chips?
  • Tailwind plus lite tilltugg fungerade bra, men jag var lite konstig i magen på slutet. Behövde kanske dricka mer vanligt vatten?
  • Salomons 12-litersväst fungerar kanon på riktigt långa pass. Fick lätt plats med all packning och behövde aldrig vara orolig för att vätskan skulle ta slut.

Negativt

  • Jag hade inte skrivit ut en karta.
  • Totalt ramlade jag ungefär 1.5 gång. Jag ogillar att ramla och brukar inte göra det ofta.
  • En blinning bet mig.
  • Jag hade inte med pengar till utkikstornet (DOH!)
Vilden X-trail 2015 – Konsten att hitta bra ryggar

Vilden X-trail 2015 – Konsten att hitta bra ryggar

Förra året var det urpremiär för Vilden X-trail i Taberg utanför Jönköping. Ett krävande lopp med mycket obanad terräng, sick-sack-löpning uppför en slalombacke samt ett omtalat gyttjehål. Läs mer om min upplevelse förra året här! På årets upplaga var min plan att vässa min tid från förra året samt förbättra min placering. Hur det gick får du läsa mer om nedan efter att du spanat in promofilmen inför årets lopp 🙂

Vilden X-TRAIL 2014 - Promo 2015

Extra roligt i år var att vi fått ihop ett lag från Team Nordic Trail JKPG som skulle delta i lagtävlingen. Förhoppningar om att vinna någon form av pris var höga i och med att det bara var fem lag anmälda och tre lag fick priser! Nästa år hoppas vi på att ha med minst två lag till 10 km och ett till 6 km.

Förra året hade jag väldigt fullt upp inför loppet. Jag hade med mig ett Team Nordic Trail-tält och skulle promota TNT för fulla muggar och att fokusera på loppet fick hamna i skymundan. I år var det mer fokus på att göra ett riktigt bra lopp. Eftersom jag hade känt mig seg i benen efter Soteleden Terrängmarathon två veckor innan Vilden så visste jag inte riktigt vilken form jag var i. Vi passade på att värma upp ordentligt och fick även en glimt av ”Vilden” då han startade i Lillvilden.

Vilden...

Min plan för dagen var att springa rätt så fort i början för att tidigt ta mig till ”Corallenrevet”, ett stort gyttjehål som jag fastnade rejält i förra året. Förhoppningsvis skulle det vara mindre folk och inte lika uppgeggat och passagen kanske skulle kunna gå smidigare.

Starten gick och jag hittade snabbt ett bra tempo och benen kändes förvånansvärt ok. Mina farhågor om dålig form kanske var obefogade. Efter ca 1,3 km var vi framme vid gyttjehålet och till min stora glädje lyckades jag efter att ha valt en annorlunda väg gentemot förra året både passera relativt obehindrat utan att tappa mycket kraft och ork samt att jag dessutom tog mig förbi kanske fem-sex löpare i gyttjehålet. Yay!

Direkt efter hålet hamnade jag bakom en löpare som jag tyckte att jag kände igen. Det visade sig vara Fredrik som jag träffade på Kolmården Trail Marathon förra sommaren. Fredrik kom trea i det loppet och är en riktigt rutinerad orienterare. Wow tänkte jag! Orkar jag hålla hans tempo ett tag så kommer det att gå bra. Pratade vidare med Fredrik och det visade sig att han varit skadad och inte var i samma form som förra året.

Man dela upp loppet lite i två delar. Innan slalombacken och efter. Löpningen dit präglas av dels nämnda gyttjehål samt en hel del obanat, teknisk terräng och allmänt brötig löpning. Positivt är att jag kände att det flöt på mycket bättre här än vad det gjorde förra året. Trots att banan var blötare och lerigare jämfört med förra året. Efter första vattenkontrollen kommer Per Lantz, en stark lokal löpare, ikapp vårt gäng. Jag visste att Per hade en bra tid förra året så det kändes gött att hänga på honom och Fredrik. Sen kom vi till slalombacken och även här skulle det visa sig att jag är starkare och bättre tränad jämfört med förra året.

I år tog det mig 4.30 uppför backen jämfört med 4.51 förra året. Klart godkänd förbättring! Som jag nämnde tidigare kan man dela in loppet i före och efter backen. Som du ser på höjdgrafen nedan så är det en rejäl backe.

VildenHgrafLöpningen nedför berget är väldigt rolig. Tekniska, smala stigar som böljar hit och dit. Sen är det faktiskt lite löpning på grusväg där man kan stå på lite innan det bär uppåt igen på två riktigt sega stigningar. Efter berget hade Fredrik hunnit en bra bit framför men jag hade rygg på Per. Att efter den sista stigningen känna att jag hade kraft att stå på in mot Tabergs motorstadion och målgången var en helt fantastiskt känsla. På väg in mot stadion hör man publikens hejarop och så får man springa en liten svängom på motorbanan och här tar jag mig förbi Per. Han är precis bakom mig men jag känner att jag har krafter till en spurt och lyckas ta mig först in i mål!

Överlag är jag väldigt nöjd med min prestation! Jag förbättrade min tid med drygt två minuter jämfört med förra året vilket får ses som en rejäl förbättring med tanke på att det var sämre förhållanden i år samt att banan är riktigt tekniskt krävande. Placeringsmässigt gick jag från 40:e till 16:e plats vilket också kändes kanon! Enligt resultatlistan har de flesta som sprungit båda åren försämrat sin tid andra året så då känns det extra gött att ta ett steg framåt. Men jag tror mycket på kontinuitet i träningen och att jag i princip springer bara trail samt är småbarnsförälder så jag kan inte träna så mycket jag vill så hittills har jag inte haft några långvariga skador vilket är väldigt skönt.

Vilden - Jag och David

David och jag (Foto: Vilden)

Efter loppet hann jag första prata lite med David som är hejare på att göra spännande långfärdsturer på skidor. Han har bland annat skidat Norge på langs, en 253 mil lång skidtur genom den skandinaviska fjällkedjan samt vunnit Yukon Arctic Ultra (70 mil) i år. Läs gärna mer på Davids sida deluxeturer.se 🙂

Vilden - TNT

Jag hann även byta några ord med Fredrik och sen blev det lite gött häng med nöjda TNT:are i målfållan. Alla tyckte det var ett roligt och krävande lopp. Tyvärr lyckades vi dra en av de två nitlotterna i lagtävlingen och vann inget pris. Men nästa år ska vi ha fler lag med i lagtävlingen. Vilden är ett väldigt bra arrangemang för hela familjen och banan är väldigt rolig, dels sett ur ett tekniskt och krävande perspektiv men också att det är en massa folk som hejar på när man springer sicksack uppför slalombacken och likadant uppe vid vattenkontrollen på Tabergstoppen. Nedan kan du se ett bildgalleri på olika TNT:are som sprang samt en liten film på hur skitig man kan bli efter att ha tampats med Vilden 🙂

Vilden X-trail 2015 - Hur mycket skit ryms i en plös? 😉


/ Johan Brodén

”Dä ä bare å löp!”

Back to Top