Tävling

John Bauer Trail 2018 – Min första pallplats!

John Bauer Trail 2018 – Min första pallplats!

John Bauer Trail Run – Loppet jag velat ha revansch på sedan 2014. Då sprang jag och ett gäng andra löpare fel flera kilometer och bittert tog jag mig runt resten av banan.  Jag minns då att jag skrev på sociala medier att jag minsann skulle under 1.50 i tid nästa år. Då anade jag inte att det skulle ta fyra år innan jag sprang den långa banan igen. Nu hade jag vunnit en startplats genom att ”Utmana backen” flera gånger i sommar. Mycket bra och roligt initiativ från arrangören IKHP som du kan läsa mer om här!

Som du kan se på bilden är banan 22,5 km och erbjuder en härligt spretig höjdprofil där 830 höjdmeter ligger utspridda över flera rejäla stigningar. Sedan mitt personbästa på Kia Fjällmaraton i början av augusti har jag verkligen känt att nu är jag tillbaka efter min hälseneskada förra året och träningen har flutit på bra och toppades med ett härligt miniäventyr på 55 km fördelat på två dagar (mer om det på bloggen snart). Veckan innan John Bauer har jag tagit det väldigt lugnt och laddat inför loppet.

Åkte upp till loppet tillsammans med Alfred, Sofia och Viktor. Gött med Team Billingen X-trail på plats också! Sofia skulle springa lopp tredje helgen i rad och Viktor var med som support. Efter att ha hämtat ut nummerlappar var det en lång väntan innan det väl var dags att rada upp sig vid den ovanligt breda startfållan. Planen var att ta det lugnt de första fem kilometerna för de är tuffa och inte dras med i ett för högt tempo. Sprang och småpratade med Alfred i början av loppet och Hampus som var med på VätterVyernas i våras kom ikapp oss också. Sett till hur kuperade banan är i början tycker jag ändå att vi håller ett helt ok tempo men vi hamnar ganska snabbt långt bak i fältet. Dock är det lite svårt att veta hur man ligger till för de första fem kilometerna springer både långa och korta banan tillsammans.

Strax efter två minuter kan du se oss passera, ca 1.5 minut efter täten.

Efter 6 kilometer blir det mer lättlöpt och jag börjar avancera i fältet. När vi lämnar John Bauerleden så blir banan lite tråkigare sett till underlag och stig, men jag ångar på. Första milen passeras vid 50 minuter och där står Arvid och hejar på sin mountainbike. Frågar om lift men han säger att det går nog långsammare och inser att i den här terrängen har han het rätt. Räknar snabbt ut att jag behöver öka tempot en hel del om jag ska klara min målsättning på under 1.50. Kommer in i ett gött flow och känner att jag kan kuta på bra när det blir grusväg och asfalt på en del ställen.  Vid vätskestationen vid 12 kilometer så hör jag en av funktionärerna säga till en löpare bakom mig att vi har två minuter till pallplats. Blir väldigt förvånad och jag känner mig stark och helt plötsligt tänds ett hopp om att nå min första pallplats. Nu blir det lite mer obanat och teknisk terräng men jag har nästan hela tiden en rygg i sikte framför mig och knappar stadigt in. Vet att det kommer en tufft part fram till kilometer 16 och sen är det mycket utför. Planen har varit att öka därifrån för jag är duktig utför och burna på ned till Strutsabacken. Plockar fler platser i backarna upp mot 16 och får än en gång pepp av Arvid som sitter och filmar i en av de segaste backarna. Strax därefter möter vi en av banans mest oväntade föremål. En skogsmaskin i full fart att röja mark precis där banan går. Udda och konstigt att behöva akta sig för en skogsmaskin och frågan är hur populärt det var en massa löpare som trampade där han röjt…? Sen var vi ovanför Hukarp och det bar utför till vätskestationen där. Tar ett glas sportdryck och börjar trampa på i högt tempo på grusvägen. Märker snabbt att jag inte blir av med ett par fotsteg bakom mig. En löpare kommer upp jämsides men jag drar ifrån när vi kommer in i skogen igen. Nu vankas den ökända våtpassagen men efter sommarens torka är den mest lite smålerig som tur är. Passerar en till löpare där och får förnyad energi av att jag verkar ha mycket högre tempo i benen än honom. Men blir fortfarande inte av med de bakomvarande stegen.

Nu är det bara stigningen till Smedstorpshöjden kvar innan det vankas skön utförslöpning till botten av Strutsabacken. Försöker skaka av mig löparen bakom men han hänger ihärdigt med. Väl vid botten av Strutsabacken där jag i sommar nött många vändor känner jag mig ändå ganska säker på att jag ska kunna hålla mig före uppför. Ser dessutom en löpare halvvägs upp för backen. Backen är seg och tung. Väl uppe på toppen möter jag Arvid och Robert som hejar och Arvid ropar: – Du ligger trea! Galet, pallplats så nära men ändå så kanske så långt borta. Är riktigt trött och staplar vidare och försöker hitta var banan tar vägen. Till min stora förskräckelse vänder banan nedåt igen. Huuugaaaahhh! Tungt men försöker samla krafter att kämpa vidare. Trots allt är det ju samma för alla. Lyckas hålla mig före hela vägen upp för backen och när man väl svänger in mot målrakan börjar jag att spurta. Jag vill verkligen inte missa en pallplats. Kollar bakåt och ser att avståndet drygas ut. Får syn på Marie och barnen och Edvin ställer sig precis vid banan och vi high-fivear strax innan målgången och sen skriker jag ut min glädje över att klara min första pallplats på ett stort lopp. Galet grymt och oväntat! Stannar klockan på 1.49.10 men det slutgiltiga resultatet blir 1.49.06. Klarade alltså även mitt tidsmål!

Sen blir det prisutdelning och gött häng med familjen, Alfred, Sofia och Viktor. Känslan av att få gå upp och ta emot ett pris är ny och ovanlig och fick mig att känna mig stolt och nöjd. Är såhär i efterhand väldigt nöjd med mitt upplägg av loppet. Tog det lugnt i början och att sen avancera och hela tiden känna sig stark och passera löpare och lyckas hålla undan och pressa mig hela vägen in i mål. Tackade löparen som legat bakom mig i dryga sex kilometer för att han pushat mig och han tackade för att jag varit draghjälp med. John Bauer Trail Run 2018 var ett väldigt bra arrangemang med många funktionärer som hjälpte till och roligt för IKHP att deltagarantalet ökade det här året. Det behövs traillopp i trakterna kring Jönköping och Utmana backen var ett klockrent initiativ för att öka intresset inför loppet. Hoppas det dyker upp nästa år för det har verkligen hjälpt mig i min egen träning. Bra grej som även andra liknande lopp skulle kunna använda. Nu återstår höstens stora utmaning för min del. Äntligen ska jag springa Kullamannen för första gången och ta mig an Dubbeldöden. Det har jag verkligen längtat efter i många år 🙂

Inför Sundsvall Trail – Intervju med tävlingsledaren David Holmberg

Inför Sundsvall Trail – Intervju med tävlingsledaren David Holmberg

Det börjar att närma sig. Om en vecka ska jag springa mitt livs hittills längsta lopp, Sundsvall Trail. I och med min skada förra året är det riktigt länge sedan jag sprang ett lopp över maradistans men nu står 52 km och 1600 höjdmeter på schemat. Jag lyckades få till en intervju med David Holmberg som är tävlingsledare för loppet. Läs den och om du är sugen på ett unikt äventyr så finns det fortfarande platser kvar till den långa distansen och vad som är Sveriges första riksmästerskap i ultra trail. Anmäl dig här!

Idéen till loppet föddes efter att David sprungit lopp som Tromsö Skyrace och Härnö Trail: – Vi i Sundsvall kan också göra något riktigt bra och spännande!

Efter två rejäla rekrundor fanns en skiss till banan klar hösten 2016 och sen gick allt fort och redan i juni 2017 gick urpremiären av Sundsvall Trail av stapeln. Det märks att David är en trailentusiast ut i fingerspetsarna och hur han beskriver banan och stigarna osar av stolthet och glädje i att få dela med sig av det vackra och den roliga och vilda löpningen som banan erbjuder. Vidare berättar David hur loppet inte är helt lätt att arrangera då det krävs ca sex mil snittsling för att få till alla banor då loppen inte följer några utsatta leder.

Startplatsen vid havet

Det som är unikt med Sundsvall Trail är att varje år erbjuds en ny bana och ny distans. Loppet i sig är tuffare än fjällmaror då distansen är längre. Ett helt eget koncept i form av maxat med mycket löpning i många olika typer av terräng. Från havet, kuststräckor in i djup vildmark i bergslandskap. En mix av något som kan liknas med löpning i fjäll och vid hav i samma lopp. Längs med banan passerar man många berg: Brattberget, Nolbykullen, Omsberget, Midskogsberget och Fågelberget. Lite av karaktären av loppet är att man får möta helt olika partier under banan. Starten vid havet, springa längs älven inåt land och sedan upp i bergen. Uppe på bergen kan man stanna upp och få vidunderliga vyer ut över ett böljande landskap med storskog.

Den stora nyheten för i år att Sundsvall Trail är värd för det allra första riksmästerskapet i ultra trail. David berättar att tävlingsledningen kände att Sundsvall Trail erbjuder en väldigt teknisk och fin bana med touch av sky running och att de tog kontakt med Svenska Friidrottsförbundet och de nappade på förslaget. Tanken med riksmästerskapet är att arrangera det på olika platser och med olika distanser mellan kanske 50-70 km och att det så småningom ska bli SM i ultra trail.

Övriga nyheter är att man i år har samarbetat med Rawcut Studio och tagit fram en oerhört snygg medalj som man får när man går i mål efter 52 krävande kilometer. Dessutom har den nya bansträckningen gjort att de kortare loppen får en bättre bana samt att det långa loppet startar vid havet och avslutas vid Södra slalombacke, alltså ett a-till-b-lopp istället för en rundbana som det var 2017.

Ny medalj! Grymt snygg 🙂

När David siar om potentiella segrare så tror han att det står mellan Jennifer Asp som med meriter som seger på Buff Bydalen 50 km 2016 har presterat på liknande lopp samt fjolårssegraren Johanna Bygdell. Johanna stod för en fin insats nyligen i VM i ultra trail där hon som främsta svenska tog en 16:e plats. På herrsidan blir fjolårssegraren Andreas Svanebo svår att slå men han utmanas av Linus Wirén från Hälle IFsom sprang hem en fin seger i Västgötaloppet i början på maj samt Roman Ryapolov från IFK Mora som bl.a. har vunnit UltraVasan 45 km. Upplagt för spänning i båda klasserna alltså.

För egen del är jag enormt laddad för att springa Sundsvall Trail och lite smått orolig för hur jobbigt det ska bli. Jag fick till många bra träningsdagar när jag var i Lake District i början av maj och förhoppningsvis ska de bidra till att det ska fungera ok att vara ute på en sådan lång distans. Har du ännu inte anmält dig så finns det som sagt platser kvar så missa inte möjligheten att springa det första riksmästerskapet i ultra trail i Sverige och vad som dessutom verkar vara en helt unikt häftig löparupplevelse. Anmäl dig här!

Loppkalender 2018 – Vägen till Sundsvall

Loppkalender 2018 – Vägen till Sundsvall

När man äntligen är på god väg tillbaka från sin första löparskada så känns det som att man kan erövra världen och allt man vill är att bara ge sig ut och springa hela tiden. För egen del tycker jag att det är oerhört roligt att springa lopp och det finns verkligen massor med bra lopp i alla möjliga distanser och terränger att välja på. Här tänkte gå igenom vilka lopp jag hoppas kunna springa i år. Kommentera gärna om vilka lopp du ska springa och varför! 🙂 Förhoppningsvis ses vi i någon startfålla under året och om inte annat så får du lite härliga tips på lopp du kan springa nästa år. Mitt stora mål för våren är att springa riksmästerskapen i ultratrail i Sundsvall 3/6. 52 km härlig och utmanande traillöpning väntar. Hur ska detta gå med hälsenerehabilitering i bakfickan och hur laddar jag upp rent loppmässigt inför en sådan utmaning? Spana in kalendern nedan! 🙂

Billingen Winter Challenge 3/2 – 5 km

Det sköna gänget som arrangerar lopp på mitt barndomsberg Billingen är riktigt duktiga ultratraillöpare och kan det här med att knåpa ihop fantastiskt roliga banor som går rakt ut i spenaten. Jag har flera gånger sprungit deras lopp men inte sprungit deras nya vinterlopp som hade premiär förra året. Perfekt att kicka igång årets tävlande och köra första loppet sen skadan med en lite kortare distans.

VätterVyernas Ultra Trail 17/3 – 63 km

För fjärde året i rad arrangerar jag ett socialt långpass där vi springer runt den södra änden av Vättern, från Bankeryd via Jönköping till Vista Kulle. Detta blir mitt första stora test för hälsenan men också en riktigt bra statusuppdatering inför Sundsvall bara sett i antal timmar jag klarar av att vara ute. I dagsläget känns det som att jag kommer att klara av hela distansen men mycket kan hända på en och halv månad.

Trail Och Mustasch 7/4 – 30 km

Förra året sprang jag äntligen detta första lopp för första gången. Galet roligt men samtidigt galet dumt sett till min strulande hälsena. Det gick uselt i ca 13 km och sen släppte ömmandet i hälsenan och jag sprang allt snabbare. Nu satsar jag på att träna vettigare och smartare fram tills dess så att jag kan slå min tid från förra året. Men förutom att springa den roliga banan så ser jag fram mot allt gött folk som kommer och hänger före och efter loppet. 30 km känns dessutom som en ganska lagom uppvärmningsdistans inför 52 i Sundsvall.

Lake District med Team Nordic Trail – ? km

För några veckor sedan blev det klart att jag ska åka med som ledare till ett av mina drömresmål när det gäller löpning. Lake District är en bergig nationalpark som jag länge trånat efter när jag sett bilder och filmer därifrån. Känt för sköna och galna rundor som folk försöker springa på en viss tid som exempelvis The Bob Graham Round. Vill du se en helskön film om ett sådant upptåg och samtidigt bli fullproppad med mastig traillöpningspropaganda från Lake District så spanar du in den den här artikeln och filmen med Nicky Spinks. Jag ser fram galet mycket mot detta äventyr och det ska bli så fantastiskt roligt! Dessutom blir det ett klockrent träningsläger med långa dagar på stigarna och massor med höjdmeter ungefär en månad innan Sundsvall.

Sommen Runt 26/5 – 124 km

Oj, ett ultralopp på 124 km veckan innan Sundsvall. Inte kanske optimal uppladdning tänker du nu. Men om man tänker att Sommen Runt är ett cykellopp som jag ska genomföra med min käre far som fyllt 60 i år så blir det lite mer förståeligt. Att jag dessutom köpte en billig och helful men ack så funktionell räjsercykel förra året när jag var skadad innebär ju att jag kanske reta upp några cykelmänniskor när jag cyklar runt Sommen med en stänkskärm bak på cykeln. Rock ’n’ hoj! 🙂 Den här dagen ska bli väldigt rolig. Förhoppningsvis strålande majväder, grönska, cykla, fika och gött tjöt med pappa.

Starten på Sundsvall Trail 52 km. Ses vi där?

Sundsvall Trail 3/6 – 52 km

Ja, här ska det alltså tävlas på allvar. Med största sannolikhet den tuffaste banan som jag någonsin tagit mig an. Jämför man tiderna som förra årets vinnare, Andreas Svanebo, fick när han vann i Sundsvall (då 49 km) och när han vann Kia Fjällmaraton 43 km så skiljer det mer än 1,5 h. (5.08 mot 3.33). Det säger en hel del om hur tuff banan är i Sundsvall. Dessutom är den tre kilometer längre i år. Det ska bli oerhört intressant att se hur jag kan prestera med tanke på hälsenestrulet och en helt annorlunda träning senaste året. Blir vårens träning så bra som jag hoppas så kan det ändå bli en tävling där jag kan känna att jag tagit ett steg framåt jämfört med innan skadan. Bilder och filmer från banan och det faktum att jag ändå sett miljöerna i Sundsvall på riktigt gör att jag är oerhört laddad för detta äventyr och jag tror verkligen att banan erbjuder helskön traillöpning med trevlig teknisk terräng och branta backar. Läs mer om loppet i mitt inför reportage här!

Billingen Trail Marathon 30/6 – 45 km

Här hoppas jag att jag är tillbaka i fullgod form och ha en hälsena utan några känningar kvar av skadan. Målet är då att pressa min tid på 4.19 från 2016 och komma under 4.15. Detta lilla men oerhört trevliga arrangemang hoppas jag på att springa varje sommar då Billingen är ett fantastiskt berg som bjuder på en kanonfin traillöpning och vackra vyer. Läs mer om min första upplevelse från loppet här.

Tiveden Trail 14/7 – 24 km

Rock ’n’ roll-Trail var uttrycket som jag dubbade när jag första gången sprang detta varvlopp för två år sedan. Så kändes det verkligen. Galet tekniskt, stenigt värre och upp och ned hela tiden. Höjdkurvan nedan säger en hel del om loppet.

Att man sedan kan bada och basta efter loppet gör detta till ett klockrent arrangemang 🙂 I år har man dessutom utökat banans längd lite så det ska bli spännande att se de nya delarna.

Salomon 27K / Kia Fjällmaraton 43 km

Varje sommar åker vi på familjeläger med Team Nordic Trail i Edsåsdalen. Grymt roligt som du kan se i filmen ovan 🙂 I år har jag inte anmält mig till något av loppen under Fjällmaraveckan men planen är att antingen springa Salomon 27K som jag inte har sprungit förut eller ta mig an Fjällmaraton igen och satsa på att komma under fem timmar. Vi får se vad det blir men oavsett så ska det bli grymt sköj att röja loss bland fjälltoppar igen. Hur det gick senast jag sprang fjällmaran kan du läsa mer om här.

Förra gången var John Bauer en riktig geggfest 🙂

John Bauer Trail Run 1/9 – 22.5 km

John Bauer Trail Run är en lokal favorit som jag sprungit två gånger tidigare, 22 km som jag sprang fel så det blev ca 6-7 km extra och tio km som gick ganska bra. Huskvarnaberget är ett eldorado för traillöpning och här bjuds det på branta backar, tekniska stigar och härliga miljöer, Nu är jag grymt sugen på att få revansch på den långa banan och inkassera en fin tid och placering där.

Här stod vi och tjoade och hejade på folket som sprang Kullamannen i höstas medan mitt hjärta tyst skrek till mina ben: SPRING!

Kullamannen Dubbel-Döden 3/11 – 44 km

Som jag längtat att efter att ge mig ut och härja runt på Kullaberg! I höst blir det äntligen av och på programmet står Dubbel-Döden. Som om inte en död skulle vara nog. Vi var och kikade och hejade på loppet i höstas med familjen och spanade in Kullaberg och man blev verkligen galet taggad för att springa runt i den unika och utmanande miljön. Förhoppningsvis hinner vi med att bekanta oss lite mer med berget då jag gärna skulle åka dit i vår med familjen.

Där så. Min loppkalender för 2018. Jag är inte anmäld till alla loppen jag skrivit om och kanske springer jag fler eller mindre lopp, men förhoppningsvis springer jag alla som är med på listan och gärna några till 🙂 Hoppas att vi ses ute på stigarna eller i startfållan. Det är bara att hojta till!

Soteleden Terrängmarathon 20 km

Soteleden Terrängmarathon 20 km

En av vårens absoluta höjdpunkter är familjens besök på Ramsviks Stugby samt loppet Soteleden Terrängmarathon. För två år sen sprang jag hela distansen, förra året sprang min fru Marie 20 km:aren och i år hade vi barnvakt så nu kunde vi springa båda två. Jag skulle egentligen springa långa distansen (44 km) i år igen, men den kärvande hälsenan som varit väldigt fram och tillbaka fick mig att ta mitt förnuft till fånga och jag bytte ned mig till 20 km.

För tredje året i rad fick vi strålande solsken på tävlingsdagen och nu var det inte tal om den här konstiga vårsolen vi haft senaste månaden med mycket sol men samtidigt svinkallt och snö i luften utan nu var det verkligen varmt, sommarvarmt! Över tjugo grader. Jo, man tackar 🙂 Underbara förutsättningar. Det mysiga med Soteleden är att de har ett maxtak på antalet deltagare på 300 och detta gör att loppet ofta säljer slut fort. Själv har jag hängt på låset de senaste åren och kommer garanterat göra det igen till nästa år. Stämningen blir då väldigt familjär. Folk småpratar innan loppet och det är lätt att hitta personer man känner. För oss med barn är det perfekt att start och målgång är vid en skola där det finns klätterställning, fotbollsplan, gungor och lekplats. Som upplagt för gött efterhäng 🙂

Jag ogillar skarpt att ha skadekänningar och är väldigt ovan med det så jag visste inte alls hur det skulle kännas inför dagens lopp. Innan starten hann vi prata lite med både Joel och Bengt från Team Nordic Trail i Göteborg. Joel mötte jag för första gången på Billingen X-trail för flera år sedan och vi var ledare tillsammans på familjelägret med Team Nordic Trail i Edsåsdalen förra sommaren. Är du sugen på ett grymt roligt läger och en fantastisk semesterupplevelse med familjen så missa inte att följa med på årets läger där både Joel och jag kommer att vara ledare! Läs mer här 🙂

Joel vid starten

Marie och jag hinner värma upp kort innan det är dags för start. Helt ok uppvärmning och inte alls samma stela känsla i hälsenan som jag hade inför Trail och Mustasch för en månad sen. Det är gött med stämningen i startfållan inför ett lopp. Nu ska vi ut på trailäventyr och speakern räknar ned och sen bär det av.

Foto: IK Granit

Första milen är en galen trailbergochdalbana med smala stigar som slingrar sig upp och ned på klipphällar och som bonus har man allsköns trevligheter som rötter, stenar, pinnar och blöta klipphällar som gör att man får ha fullt fokus om man ska försöka pinna på lite. Sån här löpning älskar jag! Man är så i nuet och allt handlar om var du ska sätta fötterna för att ta dig fram så fort som möjligt och att du dessutom gör det i en helt fantastisk vacker miljö med varierad natur intensifierar bara upplevelsen. Synd bara att jag har fötter stora som båtar (storlek 46) som inte direkt underlättar när det är rötter och lera i vägen samtidigt som man ska klämma sig igenom en klippskreva och hoppa ned efteråt. Helt enkelt galet sköj och jag skrattar högt för mig själv när vi böljar nedför stigar som barn som just upptäckt hur fantastiskt det är att kunna springa. På fötterna har jag mina i princip helt nya Salomon S-Lab Sense 6 SG som får åka på en provkörning utan dess like. De klarar alla utmaningar längs med banan galant! Ett första intryck dyker upp inom en snar framtid här på bloggen.

Inte så rena S-Lab Sense 6 SG – Men ser du vad glada de är efter ett helt fantastiskt lopp 🙂

Sen kommer vi till den första rejäla stigningen. Helt plötsligt har någon slängt in ett berg mitt i banan och det blir brant. Hiskeligt brant. Fram med powerhikarskillsen och kämpa sig uppåt. Du vet att du är ute på ett av Sveriges hårdaste lopp när det finns rep utmed banan för att det är så brant 🙂

Vi har varit ett litet gäng som hållit ihop i princip hela vägen till första vätskekontrollen vid 8.5 km men där stannar jag till lite och ser till att få i mig ordentligt med vätska. Jag har med mig min lätta Salomon S-Lab Sense Ultra Set och i den har jag en soft flask med o,5 liter Tailwind. I den andra stora fickan har jag mobilen så jag kan fota lite och ifall hälsenan skulle strejka eller om det hänt något med barnen. Att jag valde att ta med extra vätska ångrar jag inte. Värmen tar på oss löpare och jag dricker rejält med Umara på vätskekontrollen i den fina kåsan vi fått med oss så att arrangörerna inte ska behöva använda en massa engångsmuggar. Men mitt långa stopp gör att jag hamnar efter vår lilla klunga vilket känns mentalt jobbigt. Jag tycker det är skönt att ha en rygg framför mig att följa när banan är såpass lurig som den är så man kan koncentrera sig på att sätta fötterna rätt och inte ramla och skada sig. Flera gånger hinner jag faktiskt tänka att ramlar jag här så skadar jag mig allvarligt eller dör när jag så smidigt som möjligt försöker ta mig fram över stock och sten. Nu när jag tappat klungan får jag jobba på, både mentalt och fysiskt för att komma ikapp.

Första milen passerar jag på nästan exakt en timme och nu återstår ca 10,5 km och jag vet att den sista milen inte är riktigt lika klurig rent tekniskt sett. Nu tänds hoppet om att hinna runt under två timmar. Om jag hade kunnat träna ordentligt den senaste månaden hade under två timmar varit min målsättning så det känns kanon att hoppet lever trots att jag inte kunnat löpträna som vanligt. Jag kämpar på och kommer ikapp Kristin från TNT GBG. Känner hur orken och flåset hela tiden ökar och precis som på Trail och Mustasch så försvinner den där stelheten i hälsenan och jag får ett gött flow i löpningen. Börjar plocka flera placeringar och älgar förbi de jag sprungit med under första milen. Banan är mer lättlöpt överlag på andra milen men jag vet att det kommer riktigt jobbiga passager med smala klippskrevor, partier med helt enkelt galet mycket sten och smala stigar upp och ned för klippor. Det känns ändå gött att inte vara lika slutkörd när man passerar de här trixiga partierna som jag var för två år sedan när jag sprang den långa banan.

På slutet av banan kommer man upp på klipphällar den man har en makalöst vacker utsikt mot havet. Jag har nu sprungit ensam i 5-6 km och vid 19 km får jag syn på en löpare framför mig. Det är förvånande nog Joel! Jag som räknat med att han ska vara i mål vid det här laget. Glatt ropar jag på honom och vi slår följe. Det visar sig att hans mage krånglat rejält i värmen. När vi kommer ut på asfalten innan mål känner jag att jag har krafter kvar till en spurt så jag försöker kuta för allt vad benen håller för och pumpar på bra på raksträckan in i Bovallstrand. Ändå kommer Joel ångande förbi och på upploppet får jag krampkänningar i baksidan av högra låret och jag går i mål strax efter Joel på tolfte plats. Det visar sig att jag klarat min målsättning och sprungit på 1.59.45, alltså under två timmar med en knapp marginal. Så gött! Riktigt nöjd med min prestation och att jag trots lite strul med hälsenan till och från under våren ändå har en stabil grund sen vinterns träning att stå på. Att komma bara sekunderna efter en gasell som Joel är inte så illa ändå. Några minuter efter kommer Kristin in som första dam. Roligt med TNT på topp!

Gött häng med TNT GBG 🙂

Efter loppet blir det gött efterhäng med TNT GBG innan vi åker tillbaka till Ramsvik för lek och stoj med barnen och sen turistande i Hunnebostrand på kvällen. IK Granit arrangerar ett helt fantastiskt lopp med oerhört rolig och extremt utmanande bana med unik karaktär. Jag längtar redan tillbaka till den fantastiska klipplöpningen och trailbergochdalbanan. Mina förhoppningar inför nästa år är att ta mig under fem timmar på den långa banan. Ska du med så får du nog anmäla dig illa kvickt när platserna släpps i höst 🙂 Att de dessutom haft ett fantastiskt förmånligt boendepaket med Ramsviks Stugby för tredje året i rad är kanon för oss som åker långväga. Servicen där är fantastisk och läget vid havet helt klockrent och det finns massor att göra för barnen. Rekommenderas varmt om du ska uppleva västkusten. Det finns dessutom massor med fina vandringsleder i närheten!

Trail Och Mustasch

Trail Och Mustasch

Förra lördagen var det äntligen dags för mig att starta i loppet jag velat springa sen premiärupplagan för två år sen, Trail Och Mustasch. De två tidigare gångerna har det inte fungerat då det legat för tätt inpå VätterVyernas Ultra Trail, men för att råda bot på det så flyttade jag på VätterVyernas så det skulle skilja tre veckor mellan.

Tyvärr har jag lyckats få fortsatta problem med hälsenan som trilskats då jag lyckades trampa helt fel på en rot. Detta gjorde att uppladdningen inför Trail Och Mustasch inte blev helt optimal. Först en veckas löpvila och i samma veva som jag skulle testa hur hälsenan kändes så fick jag höra att Jonas Buud skulle till Jönköping och ville ha löpsällskap. Inte var dag man har chansen att springa med en världsmästare… Det fick helt enkelt bära eller brista. Då vi var fler som sprang kunde jag vika av om det inte kändes bra. Väldigt roligt att springa och prata med en oerhört sympatisk världsmästare. Arvid som höll i taktpinnen är en av Jönköpings vassaste löpare och Jonas och han sprang lugnt och enkelt i 4-tempo på de kuperade stigarna på Huskvarnaberget och småpratade medan vi tre övriga så småningom fick det tuffare att haka på. Men hälsenan fungerade och det blev ett minnesvärt och hårt träningspass för min del. Annorlunda men bra uppladdning inför tre mil trail på TOM.

Loppet arrangeras av Bergslöparna som jag träffat flera gånger på lopp och Josefin är dessutom ledare i Team Nordic Trail så vi träffades på TNT-dagarna i höstas också. TOM är ett speciellt lopp på många sett. Det arrangeras till minne av Tom. Tom Bjernerud som var nära vän till Bergslöparna och som dog i en lavinolycka i 2013. Sen så ska alla deltagarna ha mustasch, åtminstone när man går i mål. Ett riktigt roligt och bra initiativ för att hedra en vän! Detta har också inneburit att jag för första gången i mitt liv gjort ett försök att samla ihop till något som kanske skulle kunna beskrivas som en mustasch. Tyckte min hashtag #frodigmuschellerpåritadtusch var ganska passande 🙂

Av vad jag läst om loppet så verkar det ha en sådan där mysig, familjär stämning och en bana i härlig natur och som bjuder på en och annan backe. Mycket mer behöver man inte en solig lördag i början på april. Att dessutom en hel del folk som jag känner via tidigare lopp och sociala medier också skulle dit gjorde inte saken sämre. När vi (Marie, min fru och Eric) väl hämtat ut våra nummerlappar hinner jag bara gå på toaletten innan jag stöter på både Johnny från Paceonearth och Cristoffer från Bergspodden. Det blir bara några korta ord innan vi ska åka vidare till starten och där händer samma sak igen. Går några meter mot starten sen passerar vi ett gäng bekanta ansikten, nämligen Team Fillinge Ultra. Under mitt allra första trailmarathon sprang jag ihop med Fredrik och Andreas och vi hann snacka en hel del och efter det har vi följt varandra på sociala medier. Extra roligt var att nu fick jag även träffa en av de roligaste personerna på Instagram, Marcus eller mer känd som uberschwester! Gött snack och sen det var dags för att loppgenomgång.

Fredrik och Marcus i Team Fillinge Ultra.

Inser att jag nog aldrig varit i en folksamling med så många mustascher i samtidigt tidigare 🙂 Pratar lite med Josefin och sen är det dags att värma upp och se vilket humör hälsenan är på idag. Inte alls bra humör verkar det som. Illa. Har sen innan bestämt att prestation får vara sekundärt, en härlig löprunda på nya stigar är målsättningen och att det inte ska göra ont.

Fram till första stigningen är det grusväg och när väl starten går så är konstigt nog känslan i hälsenan helt annorlunda. Jag kör på i lite högre tempo än planerat men när vi når Håleberget och banans värsta stigning så känner jag av hälsenan desto mer. Som tur är dikterar lutningen tempot här och den säger klart och tydlig gåbacke så det är bara att powerhika uppför de fina stigarna. Redan nu kan man ana att utsikten där uppe ska vara något utöver det vanliga. Nackdelen med lopp är att man ganska snabbt passerar utsikterna. Vyn från Håleberget var verkligen magnifik och hade jag sprungit långpass hade jag stannat upp och bara njutit länge där upp. Nu bär det istället av nedåt på tekniska stigar som kryllar av rötter. Inte perfekt för en trilskande hälsena och jag har dagen till äran valt sommartrailskorna som inte har bästa greppet på rötter gör att jag får ta det lite lugnt här.

Foto: Bergslöparna

Sen arbetar vi oss vidare till första checkpointen. Vi ska stämpla våra Sportidentpinnar på tre ställen och på första stället gör banan en liten loop så man möter först de löparna som ligger före som redan har hunnit stämpla och på tillbakavägen ser man vilka man har hack i häl. Mycket roligt och bra tillägg till en bana då det blir glada hejarop samtidigt som man kan hålla lite koll på fältet. Sen bär det av utför en galet lång nedförsbacke på grusväg. Här känner jag av hälsenan och kan inte älga på i vanlig takt och flera löpare passerar Eric och mig på vägen ned. Fram tills nästa vätskekontroll vid 12.5 km springer vi förbi Stora Resjön och får delvis ganska teknisk terräng men mestadels större stigar och grusvägar. Strax innan vätskekontrollen känns det inte alls bra i hälsenan och jag funderar ett tag på om det är värt att fortsätta. Eric fyller på sin handvattenflaska vid vätskekontrollen vilket gör att jag passar på att gå lite i förväg och efter det så händer något. Det är som att stumheten i hälsenan släpper och samtidigt hittar jag tillbaka till någon form av tävlingsflås. Lite konstigt att det ska ta 13 km innan man får spring i benen. Kollar med Eric som börjar tappa om det är ok att jag kör på och sen känns det som att jag springer ett annat lopp helt plötsligt. Jag börjar passera löpare och tävlingsinstinkten infinner sig.

 

Foto: Bergslöparna

Foto: Bergslöparna

Vid nästa vätskestation strax innan 21 km har jag plockat många placeringar och plötsligt möter jag Fredrik från Team Fillinge Ultra som jag gärna hade hamnat före i resultatlistan. Han har redan stämplat så nu gäller det att jaga vidare. På loopen ut till stämplingen möter jag även Johnny från Paceonearth och får till ett Go Johnny Go! Sen bär det av utför och vi passerar Farfarsstugan vid Övralid. Här är det fullt med publik som hejar och utsikten mot Vättern är slående. Att vi sen fortsätter ned på slingriga härliga stigar kantade av ljuvlig grönska gör inte saken sämre.

Måste säga att jag nästan ser snabb ut på den här bilden vid Farfarsstugan 🙂 Foto: Bergslöparna

Nu är vi ett gäng som springer lite omlott och jag kommer ikapp Simon som var med på VätterVyernas några veckor tidigare. Roligt att man stöter på varandra på stigarna igen! Nu börjar vi närma oss målgång och jag börjar bli riktigt trött. Kämpar på för att inte tappa några placeringar och hoppas fortfarande på att se Fredriks färgglada utstyrsel skymta längre fram på stigarna. Innan sluttampen springer man på en rullstensås med branta sidor. Ovanligt och vackert! Sen stöter jag på två fotografer tätt inpå varandra vilket bidrar till att jag lyckas hålla tempot hela vägen in i mål. Missar Fredrik med en och en halv minut men har knappat in två minuter sen sista stämplingen. Marie som sprungit den kortare banan på 14 km är redan i mål. Hälsenan har fungerat helt ok, men det känns att ett så här långt pass inte var optimalt. Konstigt nog har jag lyckats få negativa splits på mina miltider, vilket känns riktigt bra såhär i efterhand. Prestationsmässigt kunde jag gjort bättre med mer träning efter VätterVyernas och utan en hälsena som inte riktigt vill vara med. Men jag är grymt nöjd med att jag hittade någon form av tävlingstempo efter 13 km och att det bar hela vägen in i mål. Det kan bli riktigt bra till Soteleden Terrängmarathon som är vårens stora mål. Nu gick jag in på dryga 2h 40 minuter och en 15:e plats av 80 startande.

Foto: Bergslöparna

Väl i mål blev det sedan gött tjöt med olika löpare. Väldigt avslappnat och härligt att mingla runt. Personligen ser jag gärna mer av sådant på lopp och gärna någon form av after run. Överlag var Trail Och Mustasch ett kanonlopp! Mysig, familjär stämning. Har nog aldrig sprungit en så välmarkerad bana. Varierad terräng och natur men det kunde varit lite mer stig istället för grusväg. Det verkar vara många löpare som återkommer varje år och det är min plan i fortsättningen med. Det kryllar ju inte av lopp där man får springa 30 km i naturen och samtidigt ha på sig någon form av mustasch i närheten av Jönköping 🙂

Marie och jag efter målgång Foto: Bergslöparna

Vad det gäller själva mustaschodlandet så var det en helt ny upplevelse för mig. Inser i efterhand att jag nog borde ha börjat bra mycket tidigare :-{) Sen kändes det lite konstigt då det var som att köra Movember ensam och ingen fattar varför. Men jag gillar att utvecklas så till nästa år får det bli en bättre satsning på den biten också! Vi ses väl på startlinjen 2018?

VätterVyernas Ultra Trail 2017 – Ny distans och nytt deltagarrekord

VätterVyernas Ultra Trail 2017 – Ny distans och nytt deltagarrekord

Det är så roligt att se något man planerat länge bli verklighet och sen få se resultat glädja, inspirera och utmana andra människor. Det är stort! VätterVyernas Ultra Trail genomfördes för tredje året i rad för två veckor sen och den här gången var vi fler och vi sprang ännu längre än tidigare. Underbart! Häng med och få en känsla av hur en dag på VätterVyernas Ultra Trail är.

På väg till den nya startplatsen nära KFUM Vidablick så börjar regndroppar falla tyst mot bilrutan. Hela familjen inklämd i bilen och jag inser att det aldrig har regnat under VätterVyernas Ultra Trail. Vi har haft turen att få springa i strålande vårväder de två gångerna vi sprungit från Bankeryd till Vista Kulle. Skulle det bli första året med regn? Känner hur nervositeten stiger på vägen dit och alla funderingar inför dagen pockar på min uppmärksamhet igen. Väl på plats har regnet och nervositeten försvunnit och glädjen av att se deltagare, gamla som nya, väller upp. Det är ett gött gäng som samlas i Bankeryd. Nytt deltagarrekord, trots att vi haft ett gäng sena avhopp pga skador. Innan starten så kör jag en kort informationsgenomgång inför dagen och checkar av att alla är på plats. Nytt för i år är även att vi använder appen RaceONE så att vi som deltagare kan följa varandra på kartan samt att vänner och familj smidigt kan hålla sig uppdaterade om var vi befinner oss. Sen så bär det av. Många timmars härlig traillöpning väntar. Distansrekord ska slås för många av deltagarna och större delen av gänget ska ta sig an de ca 63 kilometerna fram till Vista Kulle och uppskattningsvis 1600+ höjdmeter.

Den nya sträckningen av banan leder oss snabbt till stranden vid Vidablick. Vidablick gör verkligen skäl för namnet och bjuder på en makalöst vidsträckt utsikt där man ser Visingsö i norr och ned mot Vätterns södra ände i syd. Vi stannar till vid klipporna vid Tjuvanabben och mitt emot hägrar Vista Kulle. Trots att vi redan avverkat tre kilometer så återstår alltså sex mils härlig traillöpning. Efter sju kilometer är vi tillbaka på den vanliga bansträckningen och vi tar oss upp mot höjderna vid Labbarp. Allt flyter på bra, härlig stämning och skönt väder. Första vätskestoppet vid Stadsparken når vi tidigare än jag beräknat. Då jag gjort en liten miss när jag förlängde banan och flyttade datum på loppet och inte insett att det fortfarande var vintertid när vi skulle springa så vill folk hinna fram till Vista Kulle innan solen går ned. På vägen till Stadsparken springer vi förbi Mikael som står och fotograferar vid ett vattenfall. Han har åkt hela vägen från Göteborg för att fota under dagen. Så grymt! 🙂 Mikael och jag sprang Sandsjöbacka ihop tidigare i år och det var grymt roligt att återse honom längs med stigarna under dagen.

Foto: Mikael Edland Faber

Stoppet flyter på bra och folk fyller på energi och ny sportdryck i form av Tailwind som sponsrar VätterVyernas i år. Efter lite kort information om ny bansträckning inför andra vätskestoppet så rullar vi vidare.

Foto: Mikael Edland Faber

Efter Stadsparken kommer vi till mysiga stigar i Vattenledningsparken. Här kan man knappt tro att vi befinner oss bara någon kilometer från centrum när vi tassar fram på mjuka stigar och omgivningen skulle kunna vara tagen från en Bauermålning. Efter utsikten vid Vattenledningsparken så kommer vi till den nya delen av bansträckningen och här får vi i år springa en härligt lång utförsbacke och sen springer vi på Banvallen förbi ett koloniområde fram till riksväg 40. Sen springer vi längs med Tabergs-å-leden som var en ny bekantskap även för många av de lokala löparna. Mycket speciell stig där vi springer längs med Tabergsån och man får nästan lite djungelvibbar. Sen kommer banans i mitt tycke tråkigaste del när vi springer genom Ljungarums industriområde till andra vätskestoppet. Här märks det att fältet börjar spridas ut och vid andra vätskestoppet så är det en grupp med löpare som springer före som kan vägen. Frågan är om de hinner fram till Vista Kulle innan solnedgången 18.13? Själv hänger jag med andra gruppen och min fru Marie hakar på längst bak. Så roligt att hon får följa med en bit i år 🙂

Nu följer banan vandringsleden Södra Vätterleden till Öxnegården. Här är det en rejäl stigning sen upp och ned. Vädret är perfekt och vi har det riktigt bra ute på stigarna. För egen del är jag grymt nöjd med att löpningen fungerar såpass bra då jag haft en hälsena som strulat lite efter att jag åkte slalom på jobbet. Micke står och fotar både vid Skinnersdal och sen vid Järabacken. Hinner byta några ord och sen bär det av till stoppet vid Öxnegården.

Vi kommer fram till Öxnegården strax efter att den första gruppen har lämnat. De springer vidare i kampen med solnedgången. Själv är jag sen länge inställd på att det kommer vara skymning när jag når toppen. Om jag når toppen. Även om hälsenan känns bra så kan mycket förändras med en dryg halvmara och banans mest kuperade del kvar.

Öxnegården är vid 40 km och som du ser på höjdgrafen nedan så är det en hel backar kvar efter det. Jag väntar in Marie och de sista som ska köra vidare efter Öxnegården och sen ger vi oss iväg ned mot Huskvarna. Vi i eftertruppen är muntra och kämpar på. Nu blir det lite asfalt igen men snart bär det uppåt igen då vi ska ta oss an Pustaleden till Utsikten på Huskvarnaberget. Stigarna efter Utsikten är en av mina favoritbitar på banan då vi springer med vidunderlig utsikt och så böljar de så där härligt upp och ned längs berget.

De böljande stigarna och utsikten lyckas distrahera oss såpass mycket att jag helt plötsligt märker att vi missat en vägkorsning. Tyvärr har vi rullat på för fort i en nedförsbacke och får nu jobba oss tillbaka uppför. Det är bara att ta nya tag och kämpa på. Väl framme vid IKHP tar jag ett lite längre stopp där jag byter kläder och skor. Dags för lite mer dämpning när jag byter från Salomon S-Lab Sense 5 Ultra till räcerskon Salomon S-Lab Sonic. Denna sko fungerar riktigt bra på torra stigar och den extra dämpningen visar sig vara en riktig hit nu när jag sprungit i över sex och en halv timma. Marie och Mikael som jag sprungit med sista biten ska båda hoppa av här och sista gänget sprang iväg ca tio minuter innan mig. Så för att komma ikapp måste jag jaga på lite. Trots att jag nu springer själv och att en riktigt kuperad och teknisk terräng väntar upplever jag här en helt fantastisk stund. Benen och hälsenan fungerar alldeles ypperligt och jag ångar på i den härliga terrängen. Stannar ändå till och njuter av utsikten. Se filmen nedan 🙂

View this post on Instagram

Vilken dag vi hade igår! Vill passa på att tacka alla deltagare som gör #vättervyernasultratrail till en sådan trailfest! Sen ett superduperstort tack till min syster som rattade följebilen och mina föräldrar som kombinerade barnvaktande med att sköta vätskestationerna och som bonus såg till att Marie kunde springa med två mil 😀👍🙌💕 Det hade inte gått utan er! Sen ett stort tack till @tailwindnutritionswe som sponsrade med sportdryck till vätskestationerna och samarbetet med @raceoneapp 👍👌Nu smids det nya planer! Har fått mycket bra input från utvärderingen som deltagarna fyllt i och har fått inspiration till fler liknande evenemang. Sen kör vi givetvis #vättervyernasultratrail2018 också 😁 Missa inte det! #jkpg #sharejkpg #vättervyernasultratrail2017 #timetoplay #salomonrunningswe #teamnordictrail #trailrunningsweden #trailrunning #ultrarunning #ultratrail

A post shared by Johan Brodén (@trailupptechloparen) on

 

Passar på att kolla RaceONE-appen och se hur långt före deltagarna är och ser att det bara skiljer några hundra meter nu. Vilket galet gött flow jag har haft! Kommer ikapp det sista gänget och är oerhört nöjd med att det fungerade bra att trycka på. Nu ska vi bara ta oss igenom sista biten ned till Vista Kulle. Två av de i sista gänget har åkt ända från Karlstad för att springa och ska köra tillbaka sen på kvällen. Riktigt imponerande! Vi lämnar John Bauerleden och följer nu kartan sista vägen till Vista Kulle. Utsikten vid Målkulla är så fantastisk med både Landsjön och sen Vättern i fjärran ackompanjerade av färgsprakande solnedgångshimmel. Jag njuter!

Sista biten innehåller en del asfaltslöpning på vägen till Rudenstams. Tills nästa år ska jag försöka hitta någon alternativ väg här så det blir mindre asfalt. Efter Rudenstams går en ny del av banan på små stigar som leder hela vägen till Vista Kulle. Med pannlamporna på tassar vi tyst in i skogen och till slut når vi sista stigningen.

Att nå toppen och titta ut över den vidsträckta utsikten över Vättern ger en sådan känsla av distans. Vi har sprungit långt! Nästan nio timmar tidigare startade vi på motsatt sida Vättern vid Vidablick och sen har vi arbetat oss runt hela södra änden av Vättern. När jag pekar ut var vi har sprungit för deltagarna så får vi alla en förståelse vilken bedrift vi har utfört idag. För mig som sprang lite fel så blev det över 63 km och drygt 1700 höjdmeter. Mitt livs näst längsta runda avklarad och det fungerade fint trots hälsenan som trilskat tidigare. Att sen sakta vandra nedför Vista Kulle och mötas av mina två äldsta pojkar i som springer mot mig i mörkret är verkligen helt underbart! Vilken dag! Sammanfattningsvis kan jag väl säga att vi hade en kanondag på stigarna! Att vi använde appen RaceONE var positivt för spridningen av arrangemanget och lite statistik därifrån visade att av deltagarna som sprang hela distansen hade i snitt över nio (!!) följare var under dagen. Många höll koll på vad vi höll på med 🙂 Att Tailwind sponsrade med sportdryck till vätskestoppen var uppskattat och något jag hoppas få med nästa år också.

Deltagarna har fyllt i en enkät efter loppet och jag har fått många bra tips och idéer för hur jag kan förbättra och utveckla arrangemanget till nästa år! Dessutom har det inspirerat mig till fler liknande projekt… 🙂 Men mer om detta i framtiden! Hoppas att du hakar på denna trailfest nästa år! Preliminärt datum blir lördagen 17/3 kl 09.00! Håll utkik på bloggen för mer liknande evenemang i framtiden och missa inte Vätter Trail Tour till hösten!

Sandsjöbacka Trail – Ändrade planer…

Sandsjöbacka Trail – Ändrade planer…

Som jag skrivit om tidigare så planerade jag under hösten att ge mig på längre distanser och mitt mål med träningen har varit Sandsjöbacka Trail 82 km. Mitt första 50-mileslopp. Jag genomförde ett testlopp på Södra Vätterleden i november där jag slog nytt distansrekord och träningen flöt på bra. Men sen kom bautaförkylningen i december som aldrig gav med sig. Två veckors ofrivillig löpvila då jag egentligen hade tänkt träna som hårdast. Inte bra.

För mig betyder löpningen så mycket. Det är helt enkelt nödvändigt för mig att kunna komma ut och springa regelbundet. Hittills har jag lyckats klara mig från långvariga skador och det tror jag till stor del beror på att jag springer trail och är småbarnsförälder (kan inte träna så mycket som jag vill) samt att jag lyssnar mycket på kroppen. För tekniskt sett skulle jag klara av att genomföra ett 50-mileslopp. Men jag vill gärna genomföra saker på ett bra sätt och samtidigt hålla mig skadefri. Ska man då pressa sig och helst försöka springa så mycket som möjligt av de där 82 låååånga kilometerna och förhoppningsvis göra det snabbare än tio timmar som hade varit min målsättning så tror jag att jag hade skadat mig alternativt fått ändra målsättning rejält iom att jag som längsta pass på den sista månaden inför Sandsjöbacka hade sprungit knapp två mil.

Så under jullovet ändrade jag på planerna och fick väl helt enkelt inse att 44 km är ett mycket bättre och mer rimligt mål sett till all träning jag missade i december. Så här i efterhand har jag väl förlikat mig med att jag helt enkelt inte riktigt har den tiden till träning som jag tycker behövs för att genomföra ett 50-mileslopp på ett bra sätt. Så jag har ändrat mina målsättningar lite inför det kommande året. Jag gillar att tävla och att ha olika mål med min träning. Så planen för året är att bli snabbare på trail/fjällmaradistansen. Jag har lite tankegångar om hur jag ska gå tillväga för att lyckas med det men nu till loppet jag sprang förra lördagen. 44 km trailfest från Kungsbacka till Göteborg, Sandsjöbacka Trail!

Sandsjöbacka2017starten

Starten! (Foto: Sandsjöbacka Trail)

Starten för loppet var mitt i centrala Kungsbacka kl 07.00 på lördagmorgonen. Det visade sig vara oerhört smidigt för min del att ta mig dit då det gick en buss mitt i natten (03.35) från Jönköping som var framme i Göteborg 05.50 och sen var det bara hoppa på tåget till Kungsbacka 06.15 som var framme runt 06.40, traska och lämna in väskan som skulle köras upp till Göteborg och göra sig redo för start. Innan loppet hade jag kollat med Mikael från Göteborg, som jag lärde känna på familjelägret med Team Nordic Trail uppe i Edsåsdalen i somras, om han kunde hämta ut min nummerlapp i förväg. Vi träffades på tåget på vägen ned till Kungsbacka och bestämde oss för att slå följe under hela loppet.

Innan starten han jag prata lite med Sussi som var där för att springa Ultratrippeln och sen var det dags att ge sig iväg. Det är lite speciellt med en start i mörker och ljudet av alla metalldobbar som sliter tag i asfalten när vi ger oss av ut på trailäventyr. Vi håller ett lugnt gött tempo och löptjötar oss fram genom Kungsbacka. Det är en ganska lång asfaltssträcka på ca 7 km innan vi äntligen kommer in i skogen då det känns som att loppet börjar på riktigt. Här blir det genast lerigt och snart kommer vi även till klipphällar täckta med förrädisk is och jag känner mig riktigt nöjd med att jag valt skor med metalldobb trots att det utlovats plusgrader under dagen. Helt plötsligt är vi framme vid första vätskekontrollen efter 11 km. Kollar klockan för första gången och noterar att det gått lite drygt en timme. Banan bjuder på en hel del lera, vacker och fin natur, flera partier med ganska teknisk terräng. Strax innan den andra vätskestationen springer vi på Sandsjöbacka drumlinen, även kallad bräckan, en moränås formad av inlandsisen. Härlig utsikt och annorlunda miljö! Vid andra vätskestationen missar jag att fylla på ny sportdryck i min soft flask vilket var lite synd. Annars flyter allting på bra, benen känns prima och inga mentala dippar. Vädret blir bara bättre och bättre och när vi närmar oss Oxsjön har vi ett härligt solljus i ryggen som speglar sig vackert i sjön. Underbara förhållanden, synd bara att snön saknas!

Sandsjöbcka2017Mikaelochjag

Mikael och jag Foto: Mikael

Mikael får en dipp runt 30 kilometer och vi varvar gång och löpning om vartannat. Här kommer Sussi och springer förbi och tjoar och hejar i ett gött tempo. Härligt att se med 26 km i benen sen dagen innan och 82 km väntandes dagen efter. Mikael säger att jag kan fortsätta själv men jag har inga som helst planer på att klara en viss tid och det är mycket roligare att springa tillsammans och dela upplevelsen så vi hankar oss fram och väl vid vätskestationen vid Sisjön efter 33 km kan vi frossa i hembakta chokladkakor, varm blåbärssoppa och en massa annat sött och gött! Här saknade jag dock möjlighet att fylla på sportdryck, vilket behövdes för min del. Så jag valde varm blåbärssoppa i mina soft flasks och det var faktiskt en riktig hit att ha med sig under resten av vår färd. Mikael kom igång efter stationen och vi kämpar vidare.

Efter ett tag kommer ett industriområde med asfaltslöpning innan det blir dags att avsluta med Änggårdsbergen som bjuder på en hel del teknisk, lerig löpning och finfin utsikt och sen tar vi oss in till Slottsskogen för målgång på stadion. Nöjda och glada går vi i mål och kramar om varandra efter en härlig upplevelse på stigarna från Kungsbacka till Göteborg.

Sandsjöbacka2017Målgång

Glada vid mål – Foto: Sandsjöbacka Trail

Mikael har sprungit klart snabbare än vad han tänkt sig och tackar för draghjälpen. Efteråt får man lite soppa i tältet och jag hämtar ut min ryggsäck. Vi snackar lite med Sussi som sprungit i mål en stund före oss. Det visar sig att hon leder Ultratrippeln på damsidan och såhär i efterhand kan jag meddela att hon stod för en otroligt grym insats och vann alltihopa! Så galet bra! Läs mer om hennes upplevelse här!

Sandsjöbacka2017GrymmaSussi

Grymma Sussi! Foto: Sandsjöbacka Trail

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera Sandsjöbacka Trail! Grymt arrangemang, oerhört smidigt för den som reser från Jönköping och rolig, vacker och utmanande bana. Planen inför nästa år är att komma tillbaka och kapa rejält på min tid. Samtidigt kan jag verkligen rekommendera att springa ihop med andra på sådana här långa lopp. Passa på att tjöta med medlöparna för det hjälper garanterat både dem och dig själv. Allt som tar bort fokus på att det är jobbigt och krävande att springa 44 km trail är bra!

Åda Wild Boar Winter Race

Åda Wild Boar Winter Race

Värme, nytänkande och gemenskap. Kanske inte de första orden man skulle använda för att sammanfatta ett traillopp mitt i vintern. Sanningen är att jag skulle kunna slänga in tusentals ord i smeten, inte helt omöjligt att det blir det och ändå så kan man bara förnimma smaken av den härliga upplevelsen som Anders och gänget i Art of Running bakat ihop till Åda Wild Boar Winter Race utanför Trosa. Talesättet lyder att en bild säger mer än tusen ord så jag börjar med en som får sammanfatta det hela lite.

ÅdaWinter2

Foto: Christian Boo

Bilden visar Jon och mig när vi är på väg till den andra kontrollen. Kontrollen tänker du nu och noterar helt plötsligt kartorna som vi har i händerna. Varför är vi två som springer tänker du kanske sen. Det nytänkande med loppet var nämligen flera olika saker som att man tävlade i lag och inledde tävlingen med minst knappt 20 kilometers orientering. Därefter skulle man springa en reflexbana på 11 km. Starten för loppet var kl 14.00 vilket gjorde att vi som deltagare skulle först få orientera oss fram i terrängen i dagsljus och sen sakta men säkert gå skymningen och mörkret till mötes innan det var dags för reflexbanan. Något annat som var annorlunda var att det 1,5 h innan start hölls ett race meeting med mycket information inför loppet. Då fick alla även äta en smaskig smoothie inför loppet, ställa frågor och efter var det dags för kontroll av allas utrustningen så att allt fanns med i packningen inför vårt äventyr.

ÅdaWinter4

Race meeting med Anders

Då det var urpremiär av loppet så hade man satt ett ganska lågt tak för antalet anmälningar, 100 deltagare totalt. Detta gör att hela loppet får en speciell stämning, mysigt och familjärt. Min lagkamrat Jon och jag har båda orienterat tidigare, men Jon är helt klart mycket mer rutinerad och det märks direkt när vi kutar iväg efter att ha fått våra kartor. Första kartan bjuder på två loopar som båda innehåller tre kontroller var och ska vara dryga tio kilometer fågelvägen. Vår målsättning är att ta oss runt i maklig tempo och se till att orientera bra. Första kontrollen klarar vi enkelt och Jon kikar snabbt ut en väg rakt ut i spenaten till den andra. Väl där möter vi löpare som valt den längre men enklare stora stigen och får höra från funktionärerna att vi är de första som valt skogsvägen. Roligt då vi hann före många av de lag som låg före oss på första kontrollen. Sen lyckas jag briljera när jag påpekar att vi kan ta samma väg tillbaka för att nå sista kontrollen på första loopen. Får beröm av Jon, men sen inser vi att jag blandat ihop siffrorna och kollat på sista kontrollen på den andra loopen. Men de låg ganska nära varandra så jag hade ändå lett oss in på rätt väg som tur var 🙂

Starten – Foto: Christian Boo

Förutom en liten miss när vi ska gena genom tät skog till ett stort grustag på andra loopen så flyter allt på bra och vi klarar första kartan på 1 h 24 min. Andra kartan är kortare, ca 8 km fågelvägen, och innehåller också den två loopar på tre kontroller vardera. Här gör vi inga större misstag och överlag så är den här kartan mycket lättare och dessutom stöter man på fler löpare för man springer ganska mycket på golfbanan på den här kartan. Detta hörde jag en del andra lag klaga på och jag kan instämma i att det blev lite väl mycket golfbanelöpning totalt sett. Vi kommer in för sista varvningen efter 2 h 32 min. Nu väntar Bolistbanan, 11 km reflexbana som tydligen ska vara något rejält att bita i.

ÅdaWinter3

Jon efter sista kontrollen.

Vi har haft ett ganska lugnt tempo för min del och jag njuter av att ha en bana att följa och älgar på efter reflexerna utmed banan. Jon börjar dock känna sig konstig i magen vilket leder till att vi får stanna flera gånger och ta det lugnt. Jag lägger märke till att det verkligen är tyst. Vindstilla och lugnt och inga andra lag i närheten. Inte så vanligt med en kompakt tystnad när man springer. Oftast hörs lite ljud från skogen eller någon bilväg långt bort. Tyvärr stöter vi inte på några djur. Vi ser spår efter vildsvin men att vi inte ser ett enda par djurögon blixtra till någonstans i skenet från våra lampor är en besvikelse. Bolistbanan är verkligen tuff och bjuder på makalöst teknisk terräng. Man kan ana att vi passerar platser med vidsträckt utsikt för banan går upp och ned för den ena höjden efter den andra och månen glimtar förföriskt fram mellan trädtopparna i form av en spektakulärt vacker skära. Jon har fått nya krafter efter vätskestationen vid fornborgen och nu sköter han tempot vilket gör att vi hittar ett flyt som passar honom. Alltid intressant att prova på nya saker som att springa i ett lag. Kanske skulle Jon tagit taktpinnen direkt och jag hållit igen så hade inte illamåendet kommit alls…?

Åda5

Jon spanar efter nästa reflex

Nu känns det oerhört skönt att vi börjar närma oss mål. Vi hör speakerns röst eka mellan träden och tankarna på varm mat och vila sköljer över en. Vägen ned till målgången kantas av marschaller och vi springer tillsammans, stolta och nöjda med dagens prestation. Schlätta Stiglöpers som vi passande nog valt som lagnamn passerar mållinjen på en åttonde plats efter fyra timmar och en kvarts härjande i skog och mark. Vid målområdet har de ett stort tält där man vid varje varvning fått stämpla kontrollen. Nu fungerar tältet även som efterhängsplats för de som gått i mål. Här får jag tag i pepparkakor och lussebullar som smakar helt förträffligt och de slinker ned fort. Magen skriker efter mer och vi går ut och hämtar varm ärtsoppa med lite senap i och en baguette till. Är väl inte världens största fan av ärtsoppa egentligen men nu sitter det som en smäck.

Åda6

Ärtsoppehäng

Efter loppet duschar vi och bastar. Härligt med en varm bastu och nu hinner man även prata lite med de andra deltagarna. Magen suktar dock efter mer och nu känns det verkligen kanon att vi bokat platser på after run-buffén som ska vara viltinspirerad. Det visar sig vara en hjortgryta med kantareller och jag kan väl säga att det var länge sen jag var så mätt och belåten. Att stanna kvar och umgås och äta tillsammans efter ett lopp ger loppet en härligt familjär och skön stämning. Anders tackar för loppet och det märks hur mycket han brinner för att arrangera sådana här evenemang. Gött! De som vann var tämligen överlägsna och kutade runt på 3 h 12 minuter. Galet snabbt! Vi vet inte hur många kilometer de sprang men av de vi pratade med så var det ingen som sprungit kortare än de 33 kilometer som Jon och jag sprang så vi var riktigt nöjda med vårt (läs Jons) navigerande under loppet. Banan skulle vara 30 kilometer fågelvägen. De som sprungit mest fel hade sprungit 48 kilometer… Då blir det verkligen ett helt annat lopp 🙂 Jag tipsade Anders om att de borde ha ett pris till de som springer kortast också. Så vi som inte är snabbast har en chans att vinna något med 😉

Åda7Alex

TNT-Alex som aldrig orienterat förut fick ihop 44 km som kändes i benen 🙂

Trötta och glada sätter vi oss i bilen och börjar sen färden tillbaka mot Jönköping sent en lördagskväll i december. Åda Wild Boar Winter Race blev ett mysigt, familjärt evenemang med gött efterhäng. Det har sina fördelar med ett målområde som man kommer in och varvar vid flera gånger. Smidigt att fylla på energi och vätska och speakern var på hugget och intervjuade deltagarna så man kände sig nästan lite som en stjärna när man skulle svara på frågor helt plötsligt. Bolistbanan var helt galen. Skulle gärna springa den i dagsljus och se hur snabbt jag kan klara av den. Perfekt värdemätare för ett saftigt träningspass i sjukt teknisk terräng. Det arrangerades även ett kortare lopp med start kl 16.00 på Bolistbanan och det vann Anders Kleist på 58 minuter… Det säger oerhört mycket om banan om han inte tog det väldigt lugnt. Jag gillar skarpt konceptet med lite möte och lite snack innan loppet och sen after run efteråt. Det blir så mycket mer än ett lopp när man får känna gemenskap med de övriga deltagarna, prata med nya och gamla bekantskaper och verkligen njuta av stämningen. Detta konceptet kan de bygga vidare på och jag ser verkligen fram mot nästa år!

Mullsjö X-trail 2016

Mullsjö X-trail 2016

I lördags var det dags för en av årets lokala traillöparfester här i Jönköpingstrakten, Mullsjö X-trail Halvmarathon. Det är faktiskt det lopp jag sprungit flest gånger då det var fjärde raka året för min del. En bra tradition helt enkelt 🙂 Loppet brukar vara kantat av peppande publik och banan bjuder på ganska tekniska stigar som ligger väldigt vackert intill sjön Stråken. Och är det något jag är lite svag för så är det smala stigar som följer en sjökant. Sen att vädret bullade upp för fest var inte tråkigt heller. Strålande solsken och inte allt för varmt. Riktigt sköna förhållanden för en hejdundrande trailfest i Mullsjöskogarna!

mullsjologo

(Bild: Mullsjö X-trail)

Extra skoj i år var att även min fru Marie skulle springa. Premiär för henne och roligt och komma iväg och springa ett lopp tillsammans. Själv tränar jag egentligen för längre lopp och springer väl sällan riktigt fort förutom på passen med Team Nordic Trail JKPG varje vecka samt på en del kortare tävlingar. Nu var det tre veckor sen jag sprang Axa Fjällmaraton och det tar ett tag att återhämta sig efter ett sådant lopp så det var svårt att veta innan Mullsjö riktigt i vilken fas benen och formen skulle vara i. På väg till loppet känns i alla fall allt bra, humöret är på topp och benen är fyllda med spring efter två dagars vila. Hade passat på att få i mig lite rödbetsjuice också samt fylla på med lite extra kolhydrater. Vi var ett gäng från Team Nordic Trail JKPG som skulle springa så innan starten hann jag byta några ord med de andra i gänget samt att jag även stötte på Alfred som varit med på VätterVyernas och en hel del andra lopp jag sprungit. Roligt! Efter uppvärmningen var det dags att samla ihop tankarna och börja fokusera. Önskar Marie lycka till och sen bär det av. Förra året sprang hela startfältet fel då den första löparen valde fel väg. Det resulterade i att loppet blev ungefär 300 meter längre förra året. Min tid då var 1.42 och i år var min målsättning att klara mig under 1.40.

Mullsjo2016starten

Starten (Foto: Björn Grönlund)

Det är lätt att bli lurad i början på loppet då de tre första kilometerna går på bred grusväg mestadels och med en svag utförslutning. Första gången jag sprang loppet 2013 så gick jag ut alldeles för hårt första milen och det var avgörande andra halvan av loppet. Då sprang jag på 1.45 och första milen passerades på 45 minuter. Nu tar jag det mycket lugnare men med en bra känsla i kroppen. Första fem kilometerna klockar jag på dryga 21 minuter. Sen kommer en del backar och lite trixiga partier med löpning på skrå samt mycket vackra vyer då vi kommit över till anda sidan av sjön Stråken. Likt tidigare år är det en hel del publik ute och hejar på alla möjliga ställen. Vid Nyhem och andra vätskestationen passerar jag milen även denna gången på 45 minuter. Skillnaden nu jämfört med för tre år sen är att jag har ett gött driv i benen här på den relativt flacka och lättlöpta delen av banan och att jag nu plockar placeringar istället för att bli omsprungen hela tiden som jag blev första året. Det ger psyket en rejäl boost. Detsamma gör alla härliga barn som hejar på efter vätskekontrollen. Inte varje lopp som man får göra high five utmed banan 🙂

Mullsjo2016Forsta

Sol och glada miner (Foto: Björn Grönlund)

Förra året sprang jag helt själv mellan 12:e till 17:e kilometern. Såg inte en löpare. Nu hade jag hela tiden löpare både framför och bakom och det gör det lättare att hålla uppe ett bra tempo tycker jag. Jag försöker att inte hela tiden fokusera på min sluttid och väljer att bara kolla på klockan efter varje kilometerindikering för att se vilket tempo jag håller. Den här delen av banan är väldigt rolig att springa och innehåller två ganska branta backar men avslutas med härlig löpning genom ett ljuvligt grönskande område där man springer på spänger och har vatten på båda sidorna, vilket tydligen varit gamla fiskdammar. Vid första backen spelar de en massa skön musik högst upp på toppen. Riktigt gött och ett positivt inslag jämfört med tidigare år! Klockrent! Väl framme vid fiskdammarna har jag fortfarande gött driv i benen och mina förhoppningar om att klara sub 1.40 börjar kännas realistiska. Fortsätter nöta på utan att fokusera allt för mycket på klockan.

MullsjoAndra

It’s all about smiles not miles 🙂 (Foto: Björn Grönlund)

Den sista biten av banan består av mestadels stadslöpning genom Mullsjö och hela tiden med motlut då vi ska jobba oss tillbaka upp till MSOK-stugan. Härligt att springa längs gator som är kantade med folk som hejar på och ger energi. Även här plockar jag placeringar. Hejar på de jag springer förbi och när jag passerat sista kilometerindikeringen så vågar spana lite på klockan. Yes, jag kommer att klara under 1.40! Precis innan målrakan är det ett skogsparti med en stig med en hel del stenar och rötter. Inte världens svåraste stig men med trötta ben så springer jag och tänker för mig själv: ”Inte ramla. Inte ramla. Inte ramla.” Det går vägen och jag håller bra fart in i mål och det visar sig att jag kommit in på 1.37. Härligt! 🙂 Klart över förväntan! Kommer dock på samma plats som förra året, 16:e. Pustar ut lite och upptäcker till min stora glädje att de serverar cola i tältet i målområdet. Galet gött! Lyckas nog klämma 5-6 muggar och efter det känner jag mig faktiskt ganska pigg. Då jag har som målsättning att springa lopp taktiskt och anpassa mig efter banan blir det ofta så i efterhand att jag börjar fundera på vad som hänt om jag kört på i ett högre tempo. Nu har jag som jag sagt inte direkt tränat för att springa snabbt i 21 kilometer utan snarare att klara långa lopp i riktigt kuperad terräng vilket faktiskt blir en helt annan sak. Men samtidigt är det så sköj att kuta på snabbt ibland. Får se hur det känns nästa år men det skulle vara roligt att kunna fortsätta pressa tiden ned mot 1.30. Efter loppet blir det massa skönt snack med olika löpare, kända som okända! Även min fru Marie klarade sin måltid men tyvärr hade hon ramlat ut med banan och slagit i knät lite. Inget allvarligt som tur var. Allt som allt så var Mullsjö X-trail ett väldigt lyckat arrangemang. Är du sugen på att testa på att springa ett längre traillopp kan jag verkligen rekommendera detta då banan är utmanande rent tekniskt på en del partier och har en del höjdmeter men inte sådär brutaljobbig som en del andra längre lopp kan vara. En bra första trailhalvmara helt enkelt! 🙂

Axa Fjällmaraton 2016

Axa Fjällmaraton 2016

För två år sedan sprang jag mitt första Axa Fjällmaraton. Det var mitt andra maraton någonsin och jag lärde mig en hel del om vad det handlar om att vara en ultratraillöpare då. I lördags var jag där igen. Denna gången med start i Vålådalen och målgång i Trillevallen. Nu var det dags att se vad som hänt på två år. Har jag utvecklats? Häng med och se!

Axa HG

Den nya banan skiljer en del från den förra. Samma distans men 300 extra höjdmeter. Inget man bara hostar bort sådär bara. Men på något sätt känns det skönt att inleda med Ottfjället och banans högsta punkt. Förra gången fick jag nästan kapitulera mot alla backarna uppför Ottfjället från Nordbottnen och har väl egentligen aldrig varit så nära att bryta ett lopp som jag var några hundra meter innan jag nådde vätskekontrollen på Ottfjället. Veckan innan årets lopp har jag semestrat i Åre och varit på ett helt fantastiskt familjeläger med Team Nordic Trail i Edsåsdalen (mer om det i nästa inlägg). Tycker det är lite svårare att ladda upp rejält inför ett lopp när man är på resande fot och såhär i efterhand är jag väl egentligen mer nöjd med min uppladdning inför Billingen Trail Marathon en månad tidigare. Då kändes det som att jag lyckades bättre med min kolhydratuppladdning samt att jag genomförde en rödbetskur inför loppet. Inför Axa blev det en aningen sämre kolhydratuppladdning och rödbetor gick jag bet på. Dock kändes kroppen bra och jag hade sovit relativt bra (för att vara småbarnsförälder) de senaste dagarna. Jag hade valt busstransfer från Undersåker till Vålådalen. Skönt med lite uppladdning på bussen och utanför sken solen och det såg ut att bli en riktigt fin dag. Min fru Marie sprang Salomon 27K lördagen innan och hade spöregn nästan hela tiden och under veckan har vädret varit väldigt fram och tillbaka så en dag med bara sol var upplyftande i sig. Det är trots allt skillnad på utsikten från en fjälltopp i solsken och i hällregn.

Joel och jag innan starten

Joel och jag innan starten

Väl framme i Vålådalen kryllade det av löpare och när jag skulle värma upp så mötte jag Joel, ledare i TNT GBG, som var med som ledare på familjelägret. En hejare på löpning men som aldrig sprungit längre än halvmara förut. Gött att tjöta lite och spännande att se hur det går för honom. Vid starten hann jag byta några ord med Miranda och sen var det helt plötsligt dags att ge sig av. Förra gången valde jag att ta det lugnt. Respekten inför distansen och fjällen var stor. Med den nya bansträckningen är chansen för köer likt den det var uppför Välliste för två år sedan mindre men jag ville ändå kuta på lite. Min målsättning för dagen var att klara medaljtid, 5 timmar och 30 minuter. Förra gången sprang jag på 6.06. Men jag har varit skadefri och tränat på bra så kanske skulle jag kunna klara mig under fem timmar? Hade kollat lite på tider från förra året och visste att jag borde nå första checkpointen på Ottfjället (7.7 km) på mindre än en timme. Då skulle man klämma in ungefär 600 höjdmeter på den första sträckan.

EAxa2016 Startenfter starten är det ungefär tre kilometer grusväg och här hinner fältet sprida ut sig. Jag jobbar på uppför fjället och undrar inombords om jag startat för hårt. Mitt pulsband har strulat ett tag så jag kör på känn men det är svårt att ta miste på hög puls. Det känns ändå bra och när det planar ut uppe på fjället är det underbart att kuta på i den karga, annorlunda miljön och njuta av att vara på en fjälltopp. Utsikten är vidunderlig och en helikopter flyger ovanför. Lite surrealistiskt. Passerar checkpointen på 53 minuter och känner mig stark.

Axa2016 UppförOttfjället

Nu ska vi ned för fjället. Det är faktiskt den här biten jag oroat mig mest för inför loppet. Det har trots allt regnat en hel del under veckan och jag minns hur brant det var uppför Ottfjället för två år sen. Nu ska jag springa nedför det och det kan vara lerigt och slirigt. Inledningsvis är det stenigt värre och mina 46:or känns alldeles för stora för att få plats mellan alla stenar. Fullt fokus på var fötterna ska placeras och på att försöka hitta en bra linje nedför fjället. En del kutar på som galningar. Härligt är det och utsikten över Ottsjön när vi närmar oss trädgränsen är pampig. Nedanför trädgränsen avtar stenarna men det blir desto brantare. Det som kallades väggen på den gamla bansträckningen (200 höjdmeter på en kilometer ungefär) ska nu avverkas utför. Inte helt enkelt och jag känner att jag kanske borde våga mer men vill inte riskera något.

Axa2016 OttsjöVy

Nedför Ottfjället – Mäktiga vyer

Passerar Nordbottnen (15.5 km) och behöver inte fylla på något. Har två halvlitersflaskor med Tailwind i mitt Salomon S-Lab Adv Skin 12Set och nästa vätskestopp är vid Hållfjället efter ca 20 km så det är inte så långt dit. Dock är det segt motlut dit och här är det ingen som springer. Minns att det partiet var ganska lurigt att springa nedför förra gången jag sprang och försöker tänka positivt att det är enklare uppför. Gnetar på och försöker springa när läge ges och här drar jag faktiskt ifrån en del löpare vilket känns bra. Utsikten när jag börjar ta mig över trädgränsen är magnifik och jag får påminna mig om att passa på att ta in hela upplevelsen. Vid vätskestationen fyller jag på sportdryck i ena flaskan. Det är Umara och det vet jag att det fungerar bra för mig. Ser att det finns focacciabröd och när det bjuds på sådant gött hembakat måste man ju passa på. Perfekt med lite sälta också. Blir lite konfunderad när banan fortsätter uppåt med en del krävande stigningar. Hade för mig att det var utför efter vätskestationen. Passerar över en kam på berget och tappar nästan andan av utsikten som möter mig. Sådär påtagligt påträngande vackert som bara naturen kan vara när den är i sitt esse.

Axa2016 Hållfjället

Löpargläjde på Hållfjället

Nu väntar teknisk utförslöpning ned till Ottsjö. Blir väl kanske lite väl glad efter den magiska utsikten och gasar på lite mycket i utförslöpningen och får svaga krampkänningar i höger baksida lår. Inte bra. Sänker tempot och hittar en rytm som fungerar bra och sen trummar det på bra fram till Ottsjö. Underbart peppande med allt folk som hejar längs med banan in till vätskestationen här. Tre små tjejer står med en egen vätskestation och då jag bara druckit sportdryck hittills passar det perfekt med ett glas vatten och de blir så glada när jag stannar vid just deras station. Suger åt mig all positiv energi från de som hejar uppför den branta backen till vätskestationen. Kollar på klockan och inser att jag avverkat de första 28 km på dryga tre timmar. Klart över förväntan! Blir intervjuad av Erik på Salomon vid vätskestationen och är glad och säger att jag troligtvis kommer att kapa en timma och tio minuter på min senaste tid. Fyller på den andra softflasken med Umara och beger mig sen vidare mot nästa station, Ytterstvallen.

Axa HållfjälletVy

#fjaellrunning

Den här sträckan sprang jag åt andra hållet för två år sedan och jag minns att det var väldigt lerigt, som att springa i en liten bäck. Då var det uppför men nu skulle det i alla fall vara utför. Ottsjön var första längre stoppet för min del och det i kombination med den krävande banan gör att verkligheten kommer ikapp mig efter lyckoruset av att känna sig så nöjd med att ha hunnit till Ottsjö. Krampkänningar och ben som inte riktigt vill samarbeta. Som tur är kommer några andra löpare och springer förbi och jag tvingar mig själv att kämpa vidare och haka på. När jag sprang för två år sedan sa man att loppet började vid 28 km efter Nordbottnen när man skulle uppför Ottfjället och jag skulle vilja säga att med den nya bansträckningen så börjar loppet efter Ottsjön och 28 km. Löpningen till Ytterstvallen är lerig, teknisk och krävande. Kommer ikapp en annan TNT:are som visar sig vara från Trosa. Vi går i backarna upp mot Ytterstvallen och jag börjar se fram oerhört mycket mot colan som jag vet ska serveras där. Dricker cola och vatten vid vätskestationen och vi kämpar sedan vidare. En mil återstår och vi har ungefär en timma och tjugo minuter kvar att avverka den på innan vi är uppe i fem timmar. Det ska vi klara!

Axa2016 Ytterstvallen

Strax innan Ytterstvallen

Såhär när jag kollar tillbaka på loppet inser jag att här gjorde jag ett av mina största misstag. Jag borde ha fyllt på mer sportdryck vid Ytterstvallen samt troligtvis även försökt att äta lite. För stigningen upp till Välliste är krävande, kolossalt krävande. Kollar man på banprofilen så känns den inte så brant men det gör så mycket med kroppen när man har nästan fyra timmars hård traillöpning i benen. Benen börjar strejka. Jag lyckas med bedriften att få kramp när jag går. Och går gör jag mycket nu. Som tur är gör de flesta andra det också. Det känns som att jag aldrig kommer upp på det där fjället. Slutligen planar det ut lite strax innan Skalknippen och vi kommer in på stigarna där Salomon 27K sammanstrålar med Fjällmarabanan. Över trädgränsen och vinden viner. Som tur är blåser den med mig uppför fjället och jag hittar något som kan liknas vid ett löpsteg igen. Nedför Skalknippen är det galet brant. Tänker att ramlar jag nu så krampar benen ihop och jag bara kommer tumla ned för backen. Tar det väldigt lugnt och överlever. Skönt. Arbetar mig vidare upp mot toppstugan på Välliste. Försöker tänka bort smärtan i benen och fokusera på löptekniken (eller gångtekniken kanske man ska kalla det 😉 ) uppför. Äntligen når jag toppen. Det har tagit väldigt mycket längre än jag tänkt mig. Nu är det bara fyra kilometer utför kvar. Härligt! Dricker lite vatten vid toppstugan men är så ivrig iväg att jag inte fyller på något i mina nästan tomma softflasks.

Axa - UtförVälliste

Utförslöpning vid Välliste

Börjar lunka utför men det blir min smärtsammaste utförslöpning någonsin. Hinner några hundra meter sen krampar ena vaden. Sen några hundra till så krampar andra. Krampkänningarna är överallt i benen. Får stanna flera gånger. Borde nog ha druckit mycket mer energidryck. Dricker och inser att all vätska snart är slut. Klantigt. De här stigarna gick jag i motsatt riktning i höstas med trailkidsen när vi skulle bestiga Välliste och överraska alla föräldrar. Att stigen ned till Trillevallen är målgångsstig för alla loppen är kanske inte så optimalt för till min förfäran är det inte de fina stigarna jag minns som möter mig när jag kommer nedanför trädgränsen utan ett veritabelt lerhav. Börjar inse att mina förhoppningar om att klara mig under fem timmar blir allt svårare och svårare att uppnå. Det var ju ”bara” fyra kilometers utförslöpning kvar. Att springa tre av dem har tagit mig en halvtimma. Galet men såhär i efterhand är jag oerhört nöjd med att det inte tog längre tid. Jag har nog aldrig haft så ont i benen av all kramp uppför och nedför Välliste men ändå kämpade jag på hela tiden. Jag skulle framåt.

Axa2016 KrampUtför

Känner mig ungefär som jag ser ut 🙂

Axa2016 - Lerigt värre

Lerigt. Jupp.

Kommer till den sista kilometermarkeringen och här har banan planat ut. Nu ska jag bara i mål. Tiden är oväsentlig. Jag kommer att få min medalj. Den som jag tänkt på vid varje banmarkering som ser likadan ut under loppet. Min familj står och hejar när jag närmar mig målområdet. Så underbart att se dem och jag är galet nöjd. Vid målrakan sträcks det ut händer till high five och jag ser två glada ansikten, Björn och Eleonor, och jag får ännu mer energi. Springer det sista och tar mig in på tiden 5.04.37 och jag får medaljen i handen. Över en timma (!!) snabbare än för två år sedan. Pustar ut. Är helt galet trött. Och nöjd. Vilket kvitto på att jag utvecklats och tränat på rätt sätt. Hör avlägset kommentatorn säga något om att den hundrade löparen kommer i mål. Vilken rolig överraskning! Jag klarade av att komma bland de hundra bästa på ett lopp med över 1100 deltagare. Grymt! Joel kommer fram och gratulerar och efter att jag fyllt på lite energi sätter vi oss ner och vilar och pratar om loppet. Det visar sig att han gick ut alldeles för hårt och fick det riktigt kämpigt mot slutet. Att ge sig på Axa som första maratonlopp är givetvis en svår uppgift att tackla men det känns som Joel fått med sig nyttiga erfarenheter inför framtidens äventyr.

Axa2016 Målområdet

Sammanfattningsvis var Axa Fjällmaraton ett kanonbra arrangemang; härlig publik, fantastisk stämning och vi fick ett fint löparväder som verkligen förgyllde upplevelsen på fjällen. Sett till min egen insats så fick jag ett kvitto på att jag utvecklats rejält som ultratraillöpare de två senaste åren. Trots 300 extra höjdmeter så sprang jag över en timma snabbare jämfört med 2014. Kanon! Det jag tar med mig till nästa gång är i första hand två saker. Jag behöver träna ännu mer löpstyrka utöver min vanliga löpträning. Sen förra Axa har jag förbättrat min coreträning rejält men nu ska det minsann vävas in utfallssteg och grodhopp och annat småtrevligt varje vecka för att få upp styrkan i benen ännu mer. Sen missbedömde jag helt klart hur tufft det skulle vara att ta sig över Välliste. Jag borde ha fyllt på mer energi i mina softflasks samt sett till att få i mig mer energi på vägen upp och ned. Istället var jag lite övermodig och ville inte ha med mig för mycket vätska för att minska vikten. Fortsätter jag att jobba vidare och håller mig skadefri så ska jag minsann klara mig under fem timmar nästa gång!

Axa2016 Medalj

Medaljen med Ottfjället bakom.

Back to Top