Min träning

Träningsupplägg inför Sundsvall Trail

Träningsupplägg inför Sundsvall Trail

I början av juni ska jag alltså genomför mitt hittills längsta och förmodligen tuffaste lopp, Sundsvall Trail 52 km. Hur ska jag träna inför detta när jag är på väg tillbaka från en hälseneskada? Vad tycker jag är viktigt med träningen inför ultratraillopp över huvud taget och hur väver jag in bitar som kost, sömn och prehabträning i träningen. Läs mina tankar och kom gärna med tips och kommentarer. Hur tänker du när du tränar inför långa lopp?

Träning

Jag skulle gärna träna mer än vad jag gör, men det är svårt att få tiden att räcka till. I dagsläget sett till vad hälsenan klarar av så kör jag fyra pass löpning på en vecka. Förhoppningsvis kan jag öka på lite och få till några veckor med fem pass i veckan framöver. Jag försöker polarisera träningen och köra mestadels lugna pass och ett pass i veckan där jag kutar på för fulla muggar, vilket vanligtvis blir på onsdagar med Team Nordic Trail Jönköping. På helgen kör jag långpass och den senaste tiden har jag hela utökat tiden jag är ute varje vecka. Senaste långpasset var första som jag sprungit längre än två timmar sen skadan. På långpassen har jag kört enbart med vätska och bara haft med energi för nödfall. Jag brukar köra så under vinterhalvåret för att förbättra min fettförbränningsförmåga samt för att vänja mig själv med att springa lite låg på energi för så blir det när jag tävlar de riktigt långa loppen oavsett om jag lyckas energikompensera bra.

Mer backträning åt folket!

Backträning

Sundsvall Trail 52 km erbjuder över 1600 höjdmeter så precis som vanligt försöker jag springa de flesta passen i kuperad terräng. I snitt blir det över 300 höjdmeter per mil så detta kan ju vara en bra tumregel om du självtränar för liknande lopp, dvs att träna gärna med ungefär lika många höjdmeter per mil eller km som det är på loppet som du planerar att springa. Så länge det är ett lopp i Sverige så fungerar det riktmåttet.

Höjdgrafen för Sundsvall Trail 52 km

Sett till de bilder och filmer jag sett från banan så verkar det vara ganska teknisk och brötig terräng och det kommer jag att försöka få in mer av i min träning när det börjar bli vår. Banan erbjuder inte de där riktigt långa backarna och utförslöporna som du kan få på en fjällmara, men iom att jag planerar att springa något av de längre loppen under Fjällmaraveckan så kommer jag att från maj och framåt börja väva in långa backpass i min träning. Långa backpass kan innebära att jag värmer upp med att springa till en slalombacke, sedan går/joggar uppför backen och springer ganska fort nedför. Detta är för att träna på att gå (powerhika) snabbt uppför vilket man ändå blir så illa tvungen till om du ska ta dig uppför x antal fjäll. För att träna den andra ack så viktiga egenskapen som man behöver när man väl tagit sig upp på den där fjälltoppen, utförslöpningen, så har jag en klockren backe på ungefär en kilometer med ganska bra lutning som jag nöter upp och ned i. En kilometer med bra lutning är ändå ganska bra för att vara södra Sverige. Oftast är det utförslöpningen som gör skillnaden på ett lyckat lopp eller inte när du ska cruisa nedför fjällen.

Distans/Tid

Som traillöpare är oftast inte distans något mått för din prestation utan tid, kupering och hur teknisk terräng du springer i säger desto mer. Mina största farhågor inför Sundsvall är just tid ute på stigarna. I skrivande stund har jag ett pass över två timmar. Detta kommer jag förhoppningsvis råda rejält med bot på den närmsta månaden då det vankas en del längre pass för att testa hälsenan rejält inför VätterVyernas. Sen kommer VätterVyernas att bli ett väldigt bra genrep rent tidsmässigt sett inför Sundsvall. Totalt kanske jag landar på 7-8 timmar ren löptid om man tar bort pauserna på VätterVyernas. Klarar jag det så vet jag att jag ligger bra till inför Sundsvall. Vanligtvis när jag tränar för längre traillopp brukar jag försöka få till minst ett längre långpass per månad där jag är ute i mer än tre timmar. Nu sköter det sig av sig själv i princip då det blir rekrunda för VätterVyernas i februari, VätterVyernas i mars och sedan Trail Och Mustasch samt Lake District i april.

Bild från banan

Tävlingsspecifik träning

Jag frågade förra årets segrare i damklassen på Sundsvall Trail, Johanna Bygdell ultralöpareextraordinaire, om tips inför loppet och fick svaret: Kör så mycket obanat som möjligt. Ju högre blåbärsris/ljung desto bättre! Enligt banbeskrivningen är det 23% obanat vilket är saftigt på en såpass lång bana. Nackdelen här i Jönköping är väl att det inte finns många klockrena ställen att springa ljung/blåbärsris. Vet en del ställen, men det får bli en del i uppladdningen inför loppet att trailupptechlöpa och leta blåbärsris och ljung 🙂

Lite film från banan. Längtar! 🙂

Övrig träning/Prehab

För att lyckas med ett lopp som Sundsvall där du behöver vara ute i krävande terräng i många timmar räcker det inte med att bara träna löpning för att göra ett så bra resultat som möjligt. För att hålla mig skadefri tränar jag styrka hemma minst en gång i veckan. Då kör jag mestadels coreträning, benstyrka, övningar för att stärka höften samt sen mina hälseneskada en ohygglig mängd tåhävningar av alla möjliga olika slag.

Efter att ha lyssnat på ett avsnitt om styrketräning i Pace on earths podcast så har jag även bestämt att lägga in riktigt tung styrketräning. Detta blir svårt att fixa hemma. Delvis går det att lyfta barn när man tränar men bäst blir nog med riktiga vikter. Som tur är har jag via kommunens friskvårdsbidrag möjlighet att träna på Rosenlundsbadet en gång i veckan så då kan jag kombinera tung styrketräning med simning. Kanon! En annan sak som nämndes i podden var dessutom hur nyttigt det var att gå och bära på tunga saker för corestyrkan för löpare. Detta utnyttjar jag redan mycket på promenader/vandringar/utflykter med barnen (Ja, konstigt nog så orkar de inte gå hela tiden 😉 ) men jag ska försöka att ta tillvara på de tillfällen då de blir trötta och inte bli irriterad utan se det som ett bra tillfälle till bra styrketräning.

Som jag nämnde tidigare simmar jag gärna en gång i veckan och framåt våren kommer denna alternativa träning blandas med cykling som träning inför Sommen Runt i slutet på maj. Det viktiga med den övriga träning/prehaben är att hitta ett upplägg som passar dig själv. Efter min skada har jag blivit allt mer fokuserad på rörelse/träning istället för enbart löpning. Jag försöker gå, stå och röra på mig så mycket som möjligt i min vardag. Vara så aktiv som möjligt med barnen och hitta på saker ute i naturen. Denna ”osynliga” träning tror jag gör oanat mycket för den totala träningen och många glömmer nog av att räkna med den. Som lärare har jag ett aktivt jobb där jag står mycket under dagen och då jag går till jobbet kan min Suuntoklocka visa på över 10 000 gjorda steg bara under arbetstiden vilket känns kanon.

Sammanfattning

Inför Sundsvall Trail har jag gått igenom mitt träningsupplägg med fokus på backträning, distans/tid samt tävlingsspecifik träning. Dessutom har jag kollat på hur jag lägger upp min övriga träning/prehab. All den här träningen tror jag kommer leda till en bra och stabil grund för att ta mig an min tuffaste utmaning hittills. Men som alla vet så är inte träning allt. I kommande inlägg kommer jag gå igenom de två andra bitarna som är enormt viktiga för att lyckas med ultratraillopp, kost/energi samt vila. Hoppas att du fått lite inspiration i hur du kan träna inför ett ultratraillopp!

Loppkalender 2018 – Vägen till Sundsvall

Loppkalender 2018 – Vägen till Sundsvall

När man äntligen är på god väg tillbaka från sin första löparskada så känns det som att man kan erövra världen och allt man vill är att bara ge sig ut och springa hela tiden. För egen del tycker jag att det är oerhört roligt att springa lopp och det finns verkligen massor med bra lopp i alla möjliga distanser och terränger att välja på. Här tänkte gå igenom vilka lopp jag hoppas kunna springa i år. Kommentera gärna om vilka lopp du ska springa och varför! 🙂 Förhoppningsvis ses vi i någon startfålla under året och om inte annat så får du lite härliga tips på lopp du kan springa nästa år. Mitt stora mål för våren är att springa riksmästerskapen i ultratrail i Sundsvall 3/6. 52 km härlig och utmanande traillöpning väntar. Hur ska detta gå med hälsenerehabilitering i bakfickan och hur laddar jag upp rent loppmässigt inför en sådan utmaning? Spana in kalendern nedan! 🙂

Billingen Winter Challenge 3/2 – 5 km

Det sköna gänget som arrangerar lopp på mitt barndomsberg Billingen är riktigt duktiga ultratraillöpare och kan det här med att knåpa ihop fantastiskt roliga banor som går rakt ut i spenaten. Jag har flera gånger sprungit deras lopp men inte sprungit deras nya vinterlopp som hade premiär förra året. Perfekt att kicka igång årets tävlande och köra första loppet sen skadan med en lite kortare distans.

VätterVyernas Ultra Trail 17/3 – 63 km

För fjärde året i rad arrangerar jag ett socialt långpass där vi springer runt den södra änden av Vättern, från Bankeryd via Jönköping till Vista Kulle. Detta blir mitt första stora test för hälsenan men också en riktigt bra statusuppdatering inför Sundsvall bara sett i antal timmar jag klarar av att vara ute. I dagsläget känns det som att jag kommer att klara av hela distansen men mycket kan hända på en och halv månad.

Trail Och Mustasch 7/4 – 30 km

Förra året sprang jag äntligen detta första lopp för första gången. Galet roligt men samtidigt galet dumt sett till min strulande hälsena. Det gick uselt i ca 13 km och sen släppte ömmandet i hälsenan och jag sprang allt snabbare. Nu satsar jag på att träna vettigare och smartare fram tills dess så att jag kan slå min tid från förra året. Men förutom att springa den roliga banan så ser jag fram mot allt gött folk som kommer och hänger före och efter loppet. 30 km känns dessutom som en ganska lagom uppvärmningsdistans inför 52 i Sundsvall.

Lake District med Team Nordic Trail – ? km

För några veckor sedan blev det klart att jag ska åka med som ledare till ett av mina drömresmål när det gäller löpning. Lake District är en bergig nationalpark som jag länge trånat efter när jag sett bilder och filmer därifrån. Känt för sköna och galna rundor som folk försöker springa på en viss tid som exempelvis The Bob Graham Round. Vill du se en helskön film om ett sådant upptåg och samtidigt bli fullproppad med mastig traillöpningspropaganda från Lake District så spanar du in den den här artikeln och filmen med Nicky Spinks. Jag ser fram galet mycket mot detta äventyr och det ska bli så fantastiskt roligt! Dessutom blir det ett klockrent träningsläger med långa dagar på stigarna och massor med höjdmeter ungefär en månad innan Sundsvall.

Sommen Runt 26/5 – 124 km

Oj, ett ultralopp på 124 km veckan innan Sundsvall. Inte kanske optimal uppladdning tänker du nu. Men om man tänker att Sommen Runt är ett cykellopp som jag ska genomföra med min käre far som fyllt 60 i år så blir det lite mer förståeligt. Att jag dessutom köpte en billig och helful men ack så funktionell räjsercykel förra året när jag var skadad innebär ju att jag kanske reta upp några cykelmänniskor när jag cyklar runt Sommen med en stänkskärm bak på cykeln. Rock ‘n’ hoj! 🙂 Den här dagen ska bli väldigt rolig. Förhoppningsvis strålande majväder, grönska, cykla, fika och gött tjöt med pappa.

Starten på Sundsvall Trail 52 km. Ses vi där?

Sundsvall Trail 3/6 – 52 km

Ja, här ska det alltså tävlas på allvar. Med största sannolikhet den tuffaste banan som jag någonsin tagit mig an. Jämför man tiderna som förra årets vinnare, Andreas Svanebo, fick när han vann i Sundsvall (då 49 km) och när han vann Kia Fjällmaraton 43 km så skiljer det mer än 1,5 h. (5.08 mot 3.33). Det säger en hel del om hur tuff banan är i Sundsvall. Dessutom är den tre kilometer längre i år. Det ska bli oerhört intressant att se hur jag kan prestera med tanke på hälsenestrulet och en helt annorlunda träning senaste året. Blir vårens träning så bra som jag hoppas så kan det ändå bli en tävling där jag kan känna att jag tagit ett steg framåt jämfört med innan skadan. Bilder och filmer från banan och det faktum att jag ändå sett miljöerna i Sundsvall på riktigt gör att jag är oerhört laddad för detta äventyr och jag tror verkligen att banan erbjuder helskön traillöpning med trevlig teknisk terräng och branta backar. Läs mer om loppet i mitt inför reportage här!

Billingen Trail Marathon 30/6 – 45 km

Här hoppas jag att jag är tillbaka i fullgod form och ha en hälsena utan några känningar kvar av skadan. Målet är då att pressa min tid på 4.19 från 2016 och komma under 4.15. Detta lilla men oerhört trevliga arrangemang hoppas jag på att springa varje sommar då Billingen är ett fantastiskt berg som bjuder på en kanonfin traillöpning och vackra vyer. Läs mer om min första upplevelse från loppet här.

Tiveden Trail 14/7 – 24 km

Rock ‘n’ roll-Trail var uttrycket som jag dubbade när jag första gången sprang detta varvlopp för två år sedan. Så kändes det verkligen. Galet tekniskt, stenigt värre och upp och ned hela tiden. Höjdkurvan nedan säger en hel del om loppet.

Att man sedan kan bada och basta efter loppet gör detta till ett klockrent arrangemang 🙂 I år har man dessutom utökat banans längd lite så det ska bli spännande att se de nya delarna.

Salomon 27K / Kia Fjällmaraton 43 km

Varje sommar åker vi på familjeläger med Team Nordic Trail i Edsåsdalen. Grymt roligt som du kan se i filmen ovan 🙂 I år har jag inte anmält mig till något av loppen under Fjällmaraveckan men planen är att antingen springa Salomon 27K som jag inte har sprungit förut eller ta mig an Fjällmaraton igen och satsa på att komma under fem timmar. Vi får se vad det blir men oavsett så ska det bli grymt sköj att röja loss bland fjälltoppar igen. Hur det gick senast jag sprang fjällmaran kan du läsa mer om här.

Förra gången var John Bauer en riktig geggfest 🙂

John Bauer Trail Run 1/9 – 22.5 km

John Bauer Trail Run är en lokal favorit som jag sprungit två gånger tidigare, 22 km som jag sprang fel så det blev ca 6-7 km extra och tio km som gick ganska bra. Huskvarnaberget är ett eldorado för traillöpning och här bjuds det på branta backar, tekniska stigar och härliga miljöer, Nu är jag grymt sugen på att få revansch på den långa banan och inkassera en fin tid och placering där.

Här stod vi och tjoade och hejade på folket som sprang Kullamannen i höstas medan mitt hjärta tyst skrek till mina ben: SPRING!

Kullamannen Dubbel-Döden 3/11 – 44 km

Som jag längtat att efter att ge mig ut och härja runt på Kullaberg! I höst blir det äntligen av och på programmet står Dubbel-Döden. Som om inte en död skulle vara nog. Vi var och kikade och hejade på loppet i höstas med familjen och spanade in Kullaberg och man blev verkligen galet taggad för att springa runt i den unika och utmanande miljön. Förhoppningsvis hinner vi med att bekanta oss lite mer med berget då jag gärna skulle åka dit i vår med familjen.

Där så. Min loppkalender för 2018. Jag är inte anmäld till alla loppen jag skrivit om och kanske springer jag fler eller mindre lopp, men förhoppningsvis springer jag alla som är med på listan och gärna några till 🙂 Hoppas att vi ses ute på stigarna eller i startfållan. Det är bara att hojta till!

Min nästa utmaning – Riksmästerskap i ultratrail!

Min nästa utmaning – Riksmästerskap i ultratrail!

Att hålla på med löpning är på många sätt att hitta sig själv. Vi är alla olika och alla vill ha/letar efter olika utmaningar, hastigheter och distanser. Några gillar platt asfalt, andra gillar backar och stigar. Några springer kort och andra långt. För egen del har jag väl också utforskat en hel del vad jag gillar som traillöpare. På många sätt är jag väl en allätare men när det gillar distans och utmaning har det ofta hamnat runt strax över maradistansen, rejält kuperat och helst på en bana som i sig är en upplevelse. Min plan för 2017 var att bli snabbare på just de distanserna där min målsättning var att ta mig under fem timmar på Kia Fjällmaraton. Min skada i hälsenan har gjort att mitt löparår har blivit helt annorlunda mot vad jag hade planerat. Jag har lärt mig mycket av detta och det är först nu i slutet på året som jag egentligen har kommit igång med en löpträning som liknar den som jag hade för ett år sedan ungefär. Jag gillar att ha en målsättning med min löpning för att utvecklas och oftast blir min målsättning att springa något lopp eller klara någon distans. I efterdyningarna av min skada har frågan dykt upp: – Vad blir nästa utmaning?

När det för några veckor sedan utannonserades att det skulle anordnas Riksmästerskap i ultratrail (RM) 2018 så kände jag direkt att detta är helt rätt för mig. Även om jag inte kommer att vara i mitt livs bästa form så är detta precis en sådan utmaning som jag behöver som målsättning för min träning. Samtidigt innebär ett riksmästerskap att ultratrail är på väg att räknas som en riktig sport och förmodligen blir det ett riktigt SM om några år. Då känns det väldigt roligt att ha varit med från början.

Riksmästerskap i ultratrail…? Vad innebär det tänker du förmodligen. Jo, 2018 står loppet Sundsvall Trail som värd för riksmästerskapen i ultratrail och deltagarna får springa en 50 km lång bana i naturen kring Sundsvall där man ska ta sig an 1600 positiva höjdmetrar under banans gång. Att läsa en sån här banbeskrivning är som att höra ljuv musik ackompanjerat av naturens sus och dus: 70% smalstig, 23% obanat, 7% blandning av större stigar, grus- och asfaltspartier. Ljuvligt! Det är som att det vattnas i munnen. Här är ett smakprov från banan!

Vad innebär riksmästerskap sett till potentiella elitdeltagare då? Jo, de tio bästa traillöparna på Sverigelistan vid årsskiftet har reserverade startplatser så att de kan anmäla sig på tävlingsdagen. Tänk en startlinje med Buud, Olsson, Jonsson, Forsberg, Kotka och Nilsson och alla andra stora stjärnor vi har inom svensk traillöpning! Fjolårets segrare i Sundsvall Trail på dam- och herrsidan, Johanna Bygdell och Andreas Svanebo, är redan anmälda och Jennifer Asp som tog en imponerande seger i Buff Bydalsfjällen 50 km förra året.

Här går starten på Sundsvall Trail 50 km.

Detta är något som jag ser fram emot väldigt mycket då jag stannat till med familjen och i Sundsvall och sovit över flera gånger på vägen till Åre och alltid spanat upp mot de omgivande bergen och tänkt att de ser oerhört lockande ut att springa i och i juni kommer jag alltså ta mig an banan som ser ut att bli både en härlig men enormt utmanande upplevelse. Min tanke är att du kan följa med här på min blogg och läsa senaste nytt om loppet samt följa min träning inför loppet och få tips och råd om utrustning och annat viktigt att tänka på inför ett ultratraillopp. Så häng på! 🙂

Min första löparskada – Del 1 Skadan

Min första löparskada – Del 1 Skadan

Inte helt oväntat så hänger min lust att blogga ihop med min löpning. Det senaste halvåret har jag fått min första löparskada och börjat rehabba mig tillbaka från den. Så tyvärr har det varit lika skralt med uppdateringar som det har varit med antalet löppass för min egen del. Men nu ska jag trappa upp både löpandet och bloggandet! Häng med och se hur det har gått till när jag lyckades dra på mig min första skada. I första delen går jag igenom vad det var som hände egentligen.

När man efter sex års löpträning drar på sig sin första löparskada kan man väl egentligen vara rätt nöjd. Kontinuitet är nyckeln till utveckling och jag har kunnat träna på bra och bara haft kortare uppehåll på grund av förkylning eller småbesvär som bara hållit mig borta max en vecka från löpträningen. Mycket av detta beror nog på fyra orsaker:

  1. Att jag lyssnat på kroppen.
  2. Att jag springer trail
  3. Jag jagar inte tider på asfalt.
  4. Jag är småbarnsförälder.

Många av de ovan nämnda orsakerna till min långa period utan skador går faktiskt ihop utan att man kanske i första hand tänker på det. Jag tror att jag har kunnat lyssna på kroppen ordentligt för att jag inte haft tid att träna så mycket som jag vill då jag under de här sex åren gått från att ha ett barn till att ha tre. Hade jag kunnat träna mer hade jag nog dragit på mig en skada tidigare då det är så oerhört roligt att springa. Att jag springer i princip uteslutande trail gör också att kroppen utsätts för skonsammare löpning men också att jag har under en lång tid stärkt upp senor och leder samt min corestyrka för att klara av alla (o)trevligheter stigarna kan tänkas erbjuda i form av stenar, rötter, branta partier, lera och annat gojs.

Tidsjagandet finns väl hos mig också, men som traillöpare blir det kanske på ett annorlunda sätt jämfört med om jag hade sprungit asfalt. Då traillopp kan skilja så markant från år till år på grund av väder och andra förutsättningar så blir det automatiskt att man utgår mer från sig själv och sin egna utveckling och kanske inte i första hand jämför sig med andra som verkar vara fallet när man jagar tider på flack asfalt. Fokus för min del har varit att alltid springa bättre än vad jag gjorde förra gången på lopp och då jag dessutom satsat på långa och krävande lopp så blir träningen lite annorlunda jämfört med att pressa tider på milen. Men jag ska inte sticka under stolen med att min plan inför det här året var att öka på min fartträning för att göra snabbare tider på lopp. Dock innebär ökad kvalitetsträning alltid en ökad skaderisk.

Hur det gick till

Så med allt detta i åtanke är det kanske snopet att jag initialt inte blev skadad i samband med löpning även om jag i efterhand kan se hur löpningen var en av orsakerna till min skada. Jag jobbar som lärare och i februari var vi med skolan och åkte slalomskidor. Många elever hade aldrig åkt förut och när jag hjälpte en elev hålla sig upprätt med hjälp av att eleven höll i min stav samtidigt som vi plogade oss ned för backen så känner jag hur det liksom stramar till på hela baksidan av vänstra benet. Förmodligen spände jag mig på något konstigt sätt när jag försökte uppbåda krafter att hålla eleven och mig uppe nedför backen utan att ramla. I efterhand kan jag väl tänka att all backträning jag körde under JanuariJakten påverkat mina stackars vader som slitit hårt under januari och på så sätt även påverkat hälsenan och då var slalomen det som fick bägaren att rinna över.

Jag klarade det! 7027/7000 höjdmeter. #januarijakten2017 är slut och jag är grymt nöjd med att jag personligen orkade med alla backpass på slutet. Sen är det så roligt att höra positiva kommentarer från andra deltagare som upptäckt vilken nytta man har av backträningen. Nu dröjer det nog ett tag dock innan jag kör 13 vändor i #Järabacken på ett pass igen 😉 Jag återkommer om vilka som vunnit startplatser i @sthlmsbrantaste på bloggen. Tack för i år alla deltagare! Grymt kämpat 😀👍🙌👊🏃 #januarijakten #brantaste #runsteepgethigh #jkpg #sharejkpg #timetoplay #salomonrunningswe #salomonrunning #trailrunningsweden #trailrunning #älskalöpning #flerhöjdmeteråtfolket #suuntorun

A post shared by Johan Brodén (@trailupptechloparen) on

 

Samma kväll hade vi träning med Team Nordic Trail och det fungerade bra att springa. Jag fortsatte träna på som vanligt men veckan efteråt började jag känna av hälsenan allt mer. Det hela slutade med att jag fick avbryta ett längre långpass inför VätterVyernas Ultra Trail 2017 och välja en kortare väg hem. Efter några pass till när jag kände på hälsenan så fick jag vila en vecka. Då var jag väldigt orolig för jag skulle ju arrangera VVUT2017 om bara en vecka. Hur skulle det gå att springa över sex mil och 1600 höjdmeter? På söndagen med mindre än en vecka kvar innan VVUT2017 så fick det bära eller brista. Johan och jag gav oss ut och provsprang första halvan av banan och testade de förändringar vi gjort till årets upplaga. Lite stelt i hälsenan första 6-7 kilometerna men sen fungerade det bra och mina förhoppningar om att kanske klara hela banan på VVUT ökade.

VätterVyernas Ultra Trail och misstagen efteråt

Vi fick en alldeles fantastisk dag på VätterVyernas Ultra Trail 2017 och för egen del hade jag kanske en av mina bästa runner’s high hittills då jag ensam gav mig ut från IKHP och plöjde de 6-7 första kilometrarna i John Bauerleden i ett riktigt gött tempo för att redan ha varit ute på stigarna i sju timmar. Jag klarade av de dryga sex milen på knappa nio timmar inklusive pauserna och var grymt nöjd. Inga större men i hälsenan efteråt. Sen kom de två misstagen som var början på skadefördärvet på riktigt.

VVUT2017 – Vilken dag!

Onsdagen efter VVUT2017 skulle jag nämligen hålla i ett löppass på jobbet. Vi blev inte så många och alla var vana löpare så istället för att ta den lite snälla backen som jag hade tänkt skulle passa alla så blev det den überbranta backen där man måste dra sig upp med händer. Och den var jag så smart och sa att vi skulle köra i högt tempo. Inte bra tyckte hälsenan. Kände genast att det slet mycket på hälsenan och nästföljande pass jag körde två dagar senare kändes inte alls bra. Så då tänkte jag göra det rätta och vila. Det fungerade i hela två dagar. Sen kom olyckligtvis det första helt ljuvliga vårvädret. Det var som att mina shorts skrek från garderoben: Vi vill ut och springa!

Sagt och gjort, en helt oplanerad löprunda, årets första i shorts och en härlig svängom på Bondberget tills jag lyckades trampa lite fel på en rot och fick all tyngd på vänstra hälsenan. Det högg till i baksidan och hade jag vetat bättre hade jag avbrutit passet där och gått hem eller ringt om skjuts. Men jag fortsatte rundan och tog mig i sakta mak hemåt. Jag trodde att nu var jag tillbaka där jag varit några veckor innan VVUT och att lite vila skulle få ordning på det hela, men egentligen var de här skadan mycket värre än den första. Något jag snart skulle få erfara. Men mer om detta i nästa avsnitt!

JanuariJakten2017 – Check!

JanuariJakten2017 – Check!

JanuariJakten börjar bli en riktigt kär tradition för min del. Det är oerhört inspirerande att läsa om hur deltagare upptäcker tjusningen med att springa i backar och jaga höjdmeter. Speciellt när de också stolta och nöjda konstaterar att de klarat av något de inte trodde att de skulle klara. Så var känslan för mig i år också. Även om jag inte hade lagt ribban lika högt i år (7000 höjdmeter jämfört med 8500 förra året) så kändes det mycket mer osäkert hur det skulle gå då jag skulle springa Sandsjöbacka Trail 44 km mitt i månaden. Att springa en trailmara och med relativt lite långpassträning senaste månaden gjorde att jag var osäker på hur lång återhämtning jag skulle behöva. Det flöt på bra i början av månaden, men då jag fick trappa ned lite innan och efter Sandsjöbacka så hade höjdmeterna som saknades hopat sig till en.. ja ganska rejäl uppförsbacke på slutet. Då fick jag helt enkelt dra upp det gamla esset ur bakfickan på vintertightsen; Järabacken! Min närmsta slalombacke som jag förra året sprang 80 vändor i för att klara 8500 höjdmeter. Med bara fyra dagar kvar saknade jag över 2100 höjdmeter så jag fick verkligen ligga i på slutet.

JanuariJakten2017 Järabacken

Järabacken

Först sprang jag ett helt fantastiskt pass tillsammans med min fru Marie. Vi hade barnvakt för första gången på länge och sprang på Huskvarnaberget till Rudenstams och passade på att prova deras nya äpplesemla. Supergott och så gött att stanna till och äta och njuta i det strålande solskenet. Efter det fortsatte vi och till slut blev det hela tre timmars minnesvärd traillöpning med nästan 800 höjdmeter in på kontot.

JanuariJakten2017 Äpplesemla

En löprunda som vi kommer minnas länge. Trailmagi!

Trots detta saknades knappt 1400 höjdmeter och bara tre dagar återstod. Kvällen efter blev det backlöpning i backen på Bankarna bakom Elmia och jag hade nu ganska exakt 1200 höjdmeter att klara av på två dagar. Som tur är går det relativt snabbt att håva in ganska många höjdmeter om man springer (och går 😉 ) många gånger uppför en slalombacke. De två sista backpassen gjordes alltså i en upplyst Järabacke där det faktiskt var en del som åkte slalom och snowboard i min springbacke…. Det kunde gått illa sista kvällen när de släckte belysningen just som jag var på väg nedför backen utan pannlampan som jag lämnat i bilen. Så det var bara att springa hämta den och nöta de sista höjdmeterna i mörkret och sen stanna till på toppen och bara njuta av utsikten och att jag klarat av min målsättning även om det satt långt inne.

Klar!

Det är inte bara jag som kämpat mig uppför backar hela månaden utan vi har varit ett gött gäng som jobbat på och peppat varandra. Precis som tidigare år är JanuariJakten sponsrat av Stockholms Brantaste och en plats går till den som samlat in flest höjdmeter och en plats lottas ut. Den solklara vinnaren var Niclas som klarade hela 12053 höjdmeter. Niclas är en ultralöpare som ska springa Transgrancanaria om tre veckor så det har nog varit välbehövligt men samtidigt sjukt jobbig träning för honom. Följ gärna hans framfart på hans blogg https://ultrawannabe.com/ 🙂 Stort grattis Niclas till en grym prestation och lycka till på Transgrancanaria!

Sen var det en vinnare som skulle lottas fram och där tog jag hjälp av min son Adrian som fick dra en vinnare som du kan se i klippet nedan.

Stort grattis till David Jaldemark som vinner en startplats i Stockholms Brantaste!

Nedan kan du se lite bilder som jag tagit från JanuariJakten2017. Det blev både snö, storm och ljuvligt solsken 🙂

Nytt distansrekord!

Nytt distansrekord!

Som jag nämnt tidigare ska jag i vinter ta mig an 50 miles (82 km) på Sandsjöbacka Trail i mitten av januari. Som en del i träningen inför det så ville jag testa att se hur det fungerar att springa hela distansen på träning. Sagt och gjort så kom jag på att jag skulle ge mig på min närmsta vandringsled, Södra Vätterleden, och springa hela den på en dag. Men att springa åtta mil helt själv en lördag i mitten av november är väl kanske onödigt jobbigt. Det är alltid trevligare med lite sällskap 🙂 Jag efterlyste pacers för lite gött traillöptjöt och som draghjälp och till min stora glädje visade det sig att det var flera stycken som tyckte det var en bra idé att gå upp tidigt en lördagsmorgon för att springa ända tills det blir mörkt och sen fortsätta med pannlampan på. Det jag inte riktigt hade räknat med var att det skulle vara snö i mitten av november. Snarare att det skulle vara grått, grått och lite mer grått och sen med en underbar mix av blåst och regn för att man ska hålla sig alert under dagen. Men till min stora glädje så kom det snö, en hel del snö, och jag fick prova på att springa de åtta milen med liknande förhållanden sett till vad det troligtvis är på Sandsjöbacka. Gött!

Södra Vätterleden1

Redo för äventyr 🙂

Det som lockar med att springa ultra är att ge sig ut på helt okänd mark. Jag har sprungit långt, länge och kuperat förut. Men just det där när det börjar bli bortom din komfortzon och du får uppleva nya känslor, smärta, glädje och tankar är spännande. Vill jag det och är det något som jag vill göra många gånger? Nu vet jag svaret, men häng med och följ min resa längs med Södra Vätterleden under en dag i mitten av november.

Etapp 1

Till starten av leden i Mullsjö åkte jag med Tomas och där mötte Skägget upp. Skägget har jag träffat en gång tidigare och vi har länge följt varandra på jogg.se. Han planerade att följa med nästan ända fram till Skinnersdal så det skulle nog bli ca sju mils löpning för honom och Tomas plan var att haka på hela vägen. Förutsättningarna var helt klart över förväntan som sagt med härligt vita skogar utanför Mullsjö och strålande solsken och en temperatur strax under nollan. Dock hinner vi bara springa 15-20 meter innan första vägskälet och brist på markering. Tomas har sprungit leden förut och Skägget delar av leden så jag hakar på och hoppas att det hållet de valt är rätt. Vi hittar snabbt nästa och snacket flyter på bra och vi möts av vykortsfina vyer längs med sjön Stråken som leden följer från Mullsjö ned till Bottnaryd.

Södra Vätterleden

Delar av leden har jag sprungit tidigare på Mullsjö X-trail men när vi lämnar Nyhem och börjar färden söderut mot Bottnaryd är det nya stigar för mig och den här delen av leden kan jag verkligen rekommendera. Varierad terräng och härlig stiglöpning på skrå längs med Stråken och vi får även ge oss ut i riktigt djup snö på vissa partier. Snön är ett litet problem då det blir svårt att se var stigarna tar vägen och det gör det svårare att följa leden. Vi lyckas göra två korta felspringningar men annars fungerar allt utmärkt. Förmiddagen är något kylig men det känns ändå som jag valt rätt klädsel för dagen. Långärmad t-shirt, vindjacka, vintertights, vantar, mössa och buff. Var lite wild and crazy då jag körde utan metalldubb och sprang i mina trotjänare Salomon S-Lab Speed som under dagens pass skulle avklara mil #100. Har bara ett par skor med metalldubb och det är ett par gamla Icebug Spirit OLX och de är ganska smala och jag har inte sprungit med dem sen förra vintern så jag vågade inte riktigt dra på mig dem och ge mig ut och springa två maror. Men ett par nya metalldubbade skor till Sandsjöbacka är nog ett måste. Utbudet är inte jättestort men just nu lutar det åt ett par Inov-8 Arctictalon 275.

Rent löpmässigt fungerar det mesta bra med. Känner mig lite stel i ena hälsenan då jag sprang mycket snabbare än jag tänkt under onsdagens intervaller med Team Nordic Trail i Jönköping men annars så känns det bra. Vi får springa i djup snö på en del ställen men mestadels är det stigar täckta av ett relativt tunt lager med snö som vi i sakta mak tar oss fram på. Vädret är fantastiskt och humöret är på topp. Fyller på energi i form av Tailwind, Twix och Tutti Frutti. Men tyvärr visar det sig att Tomas har problem med en fot och han tänker bryta i Bottnaryd. Tråkigt, men bra att han lyssnar på kroppen. Vi går med honom ett tag, fyller på mer energi och sen beger oss vidare mot Bottnaryd då Tomas fru Ebba ska hämta honom utmed vägen.

Södra Vätterleden6

I Bottnaryd ska Alfred möta upp och han har dessutom med vatten så vi kan fylla på våra soft flaskor. Kanon! 🙂 Testade en hemmasnickrad lösning med en tratt från en glassmaskin samt Tailwindpulver med skopa i en påse så kunde jag fylla på nytt pulver och blanda och det fungerade utmärkt. Första etappen från Mullsjö till Bottnaryd var 30 km och det tog oss ungefär 3 timmar och 40 minuter dit. Snön och två felspringningar gjorde att det tog längre än jag planerat. Känslan av att efter nästan fyra timmars löpning ge sig ut på nästa etapp och ha fem mils löpning kvar kändes konstig. Benen hade ändå känts ok sista biten till Bottnaryd, men efter stoppet och ny energi i form av en extra löpare gjorde att jag kände mig piggare när vi lämnade Bottnaryd än när vi kom dit.

Etapp 2

Första sträckan på etapp två är banvallen som går mellan Jönköping och Bottnaryd. Rakt och ganska tacksam löpning när man varit ute i fyra timmar. Vi tjötar på och kommer in i ett bra flow. Första milen efter Bottnaryd tar en dryg timme och nu är det relativt lättlöpt. Den här etappen har jag sprungit tidigare och jag vet att det inte är så kuperat förutom Tabergstoppen som är nästa stopp för att fylla på ny energi. Skägget som sprungit Axa Fjällmaraton som längsta distans proklamerar glatt att han har slagit distansrekord och vi applåderar. När vi börjar närma oss Tabergstrakterna börjar vi stöta på flera personer som är ute och vandrar med sina hundar. Roligt att gå glada hejarop när man berättar att vi sprungit i snart sex timmar från Mullsjö. Den här etappen är rent löpmässigt sett den tråkigaste då det är ganska snarlika stigar hela vägen fram till Taberg och inga utsiktsplatser eller andra moment som bryter av. Hade jag inte haft draghjälp i form av Skägget och Alfred hade det här partiet varit ganska kämpigt rent mentalt tror jag. Lite monotont och med trötta ben som allt oftare gör sig påminda så skulle jag fått kämpa på här. Nu tar vi gåpauser ibland men överlag så jobbar vi på och slutligen ser vi Tabergstoppens välbekanta siluett sträcka upp sig ståtligt över samhället. Tyvärr har vädret slagit om nu på eftermiddagen så istället för ett soldränkt Jönköping täckt i snö möttes vi av dimma. Lite synd då en magnifik utsikt inte hade varit helt fel efter knappt sex mils löpning på dryga sju timmar. Mina beräkningar inför passet har stämt ganska bra. Hade tänkt mig sju timmar till Tabergstoppen och det tog 7.07. Inte illa 🙂 Här tar vi en längre paus. Egentligen skulle min fru Marie och barnen mött upp här med nya kläder, pannlampa och energi men mellanpöjken EpicEdvin var sjuk och de hade fått tid för undersökning just då så jag bestämde mig för att köra vidare så länge så kunde vi kanske träffas på vägen efteråt. Hade med kontokort så det fick bli en kaffe och ett wienerbröd på caféet och jag passade dessutom på att blanda ny Tailwind. Kaffet och wienerbrödet satt som en smäck och jag borde nog ha ätit lite mer här egentligen.

dsc_0630

Mindre spektakulär utsikt från Tabergstoppen

Efter stoppet återstår den helt klart jobbigaste etappen sett till teknisk terräng och antalet höjdmeter. Sträckan från Tabergstoppen till IKHP på Huskvarnaberget. Inte optimalt att avsluta med den och dessutom ha sju timmars löpning i benen. Skägget som nu sprungit nästan två mil längre än sitt eget distansrekord ångar på och verkar grymt stark. Min egen kropp börjar skicka diverse klagomål i form av signaler nästan direkt efter att vi börjat springa. Konstiga ilningar i slutet av ryggraden på vägen nedför berget. Väldigt konstigt. Men de försvann fort som tur var. Gåpauserna blir allt fler i takt att backarna blir brantare och längre och mörkret börjar sakta krypa inpå när vi tar oss fram genom Tabergsådalen och Norrahammar. Nu har mitt vänstra knä börjat göra ont vilket inte känns bra och hoppet om att springa hela leden börjar ebba ut. Jag brukar i princip aldrig ha ont i knän när jag springer och detta gör mig orolig. Skägget ska vika av lite innan Skinnersdal. Därifrån återstår säkert 17-18 km plus gissningsvis kanske 600 höjdmeter. Både Alfred och Skägget har pannlampor men min är kvar i dropbagen i bak på bilen då Marie inte kunde köra ut till Tabergstoppen. Planen blir då att springa tills Skägget viker av och sen ta oss ned mot Ljungarum där Marie och barnen lätt kan pocka upp mig med bilen. Känner ingen större besvikelse då jag nu har slagit mitt distansrekord med råge och att jag på köpet fått ett sådant träningspass jag ville ha för att testa på distansen inför Sandsjöbacka. De sista 17 kilometerna efter Tabergstoppen tar ungefär 2,5 h. Skulle jag fortsatt ha det blivit minst tre timmars löpning/gång vilket inte lockade alls när knät hela tiden kändes av.

Sammanfattning

Dagens tur slutade på dryga 74 kilometer, 1162 positiva höjdmeter och en total tid på 9 h 51 minuter. Helt klart mitt längsta pass både sett till distans och tid, distansrekord med 12 kilometer och nästan två timmar längre sett till tid. Då vi hade turen att få rejält med snö så var det utmärkta förhållanden att träna i inför Sandsjöbacka. Egentligen tycker jag inte att man ska köra så här långa pass på träning. Sex mil hade räckt gott och väl och de sista 2.5 h blir mest mental träning och fysiskt sett ganska så sliter det en hel del på kroppen. Skaderisken ökar och jag har fått vila mycket längre efter det här passet än vad jag normalt sett brukar göra efter ultrapass. Men den där mentala träningen är viktig också och gött att ha med i bagaget inför loppet. Att springa sträckan solo hade varit en ännu större utmaning och det hjälpte enormt mycket att Skägget, Alfred och Tomas hakade på. Samtidigt så är ett lopp smidigare på sätt och vis med vätskestationer, oftast finns det andra löpare att haka på och du kan ha dropbag. Nu klarade jag mig utan dropbagen och förutom vätskepåfyllning, kaffe och ett wienerbröd så höll jag mig självförsörjd i nästan tio timmar och kläderna fungerade bra hela dagen. Mer energipåfyllning hade nog inte varit helt fel, men det gick bra ändå. Totalt drack jag nästan tre liter Tailwind, en kaffe, lite vatten. Jag åt tre stycken stora dubbel-Twix, 300 gram Tutti Frutti, lite Gott och blandat samt ett wienerbröd.

Dagens insats stod Skägget för som slog distansrekord med nästan tre mil och kändes hur stark som helst i spåret. För egen del är jag nöjd med distansrekordet och att det blev en riktigt lång runda utan några mentala dippar. Glad att jag lyssnade på kroppen och inte bara malde på för att klara hela leden. Då hade jag troligtvis varit skadad i dag. Leden är dessutom troligtvis snarare nio istället för åtta mil. Samtidigt ser jag fram mot att springa den igen någon gång nästa år. Då ska det bli hela och för att göra det lite lättare ska jag starta vid IKHP så slipper man den jobbigaste etappen sist. Nu ska jag öka upp träningsmängden igen och se till att springa Åda Wild Boar Winter Race som verkar bli ett kanonlopp som man springer i lag med inslag av orientering samt reflexbana i skogarna utanför Trosa. Ska bli en höjdare! Sen hoppas jag på en jul fylld av en hel del träning innan det blir dags att trappa ned lite inför Sandsjöbacka.

Södra Vätterleden 12/11 – Pacers sökes!

Södra Vätterleden 12/11 – Pacers sökes!

Det stora målet i vinter för min del är att springa 50 miles, dvs drygt åtta mil, på Sandsjöbacka Trail i mitten av januari. Då jag inte har tränat mot så långa distanser tidigare är detta något nytt för mig och det ska bli en mycket spännande och intressant resa som jag hoppas att du vill hänga med på! Bor du dessutom i Jönköpingstrakten kan du dessutom hänga med i min uppladdning rent fysiskt för det skulle vara kanonroligt om du vill haka på att vara pacer när jag ska ge mig ut på mitt hittills längsta långpass lördagen 12:e november. Planen för dagen då är att springa hela Södra Vätterleden från Mullsjö via Bottnaryd och Tabergstoppen till IKHP i Huskvarna vilket borde bli drygt åtta mil om ledinformationen stämmer.

Södra Vätterleden Ledmarkering

Jag har länge velat fram och tillbaka hur jag ska lägga upp min träning inför Sandsjöbacka och var länge inne på att springa åtta mil som träning på loppet Sätila Trail lördagen 12/11. Men att göra det blir ett för stort projekt för jag måste i princip vara borta nästan hela helgen från familjen. Då jag varit sjuk med alla löpares (och lärares) absolut värsta mardrömsförkylning halsont (usch och fy!) senaste veckan så har det blivit så att jag smitt planer för att få till min åttamilsprovlöpning på annat sätt och då fick jag helt plötsligt idén att springa Södra Vätterleden. Klockrent då jag bara behöver vara borta under en dag hemifrån samt att det går att bryta och ta sig hem relativt lätt om det skulle behövas. Häromveckan sprang jag min längsta sololöpning någonsin då jag tog mig an John Bauerleden från IKHP till Gränna vilket blev knappa 52 km och ca 1200 höjdmeter på strax under sex timmar. Ca tre mil till känns låååååååångt. Men det ska nog gå med rätt energi- och vätskeintag samt med gött sällskap. Och det är där du kommer in som pacer! 🙂

Pacer?!? Vad är det kanske du undrar nu? Jo, en person som hjälper en att hålla farten och humöret uppe. Ska jag springa dryga åtta mil trail kommer det ta ett bra tag. Planen för dagen är att starta vid Hotell Mullsjö kl 08.00 lördagen 12/11 och följa Södra Vätterledens första etapp som går till Bottnaryd. Kika närmare på kartan här nedan till vänster så ser du starten vid ruta C. Länk till karta med hotellet hittar du här! Tanken är att om du vill hänga på så väljer du ut vilken etapp av Södra Vätterleden du vill springa och meddelar mig detta. Vore kanonroligt att få sällskap längs med vägen! Det enda kravet vad det gäller fart är att du bör klara att hålla tempot 6.30-7.00 min/km. Kanske låter oerhört långsamt men när det handlar om stiglöpning som dessutom kan vara relativt kuperad och tanken är att du ska hålla tempot mil efter mil så är det ett tempo som för mig blir ganska lagom tror jag. Är du sugen på att haka på så spana in min genomgång av etapperna nedan samt en liten förklaring av hur du kan meddela om du vill hänga med.

Södra Vätterleden Etapp 1 Del 1 och 2 – Mullsjö till Bottnaryd 29 km

Den här delen av leden har jag inte sprungit förut och det ska bli väldigt roligt att följa leden från Mullsjö via vackra sjön Stråken ned till Bottnaryd. Tidsplanen är att försöka snitta en mil i timmen ungefär till att börja med då jag tror att den här sträckan är den som bjuder på den enklaste löpningen.

Tidsplan: Start 08.00 Hotell Mullsjö – Slut ca 11.00 Parkeringen intill Pingstkyrkan i Bottnaryd 

Södra Vätterleden Etapp 2 Del 1 + 2 – Bottnaryd till Tabergstoppen 28 (?) km

Efter lite påfyllning av vätska och kanske lite energiinköp i Bottnaryd bär det av mot nästa delmål, Tabergstoppen. Jag måste säga att den här sträckan förbryllar mig lite. Enligt ledinformationen ska det vara ca 23 km men när jag tillsammans med ett gäng traillöpare förra sommaren sprang sträckan fick vi ihop nästan 28 km. Vi sprang visserligen till Tabergstoppen vilket är en avstickare men på kartan borde det vara ungefär lika långt till slutmålet på etapp 2 del 2 (punkt 17). Så här utgår jag ifrån att sträckan blir längre än beräknat. Nu kommer antalet timmar löpandes göra skillnad och tempot blir något lägre. Sträckan är inte så kuperad förutom klättringen uppför Tabergstoppen.

Tidsplan: Start ca 11.00 Parkeringen intill Pingstkyrkan i Bottnaryd – Slut ca 15.00 Tabergstoppen

Södra Vätterleden Etapp 2 Del 3 + 4 – Tabergstoppen till IKHP 29 (?) km

Sista sträckan är mest välbekant för min del men jag har aldrig sprungit den i ett sjok förut. Satt och klurade på hur långt det kan bli genom att jämföra moves på Movescount och jag får väl helt enkelt inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet för mina gissningar lutar åt att det här blir ca 29 saftiga kilometer. Med ca sex mil i benen återstår den klart jobbigaste biten rent löpmässigt sett. Backe upp och backe ned så ska vi ta oss på längs södra delarna av centrala Jönköping vidare upp på Huskvarnaberget för avslutningen på IKHP. Hujeda mig! Hur ska detta gå? Det är nu som möjligheterna att jobba med den mentala biten i min ultratraillöpning komma vara stora. Närheten hem, trötta ben som sprungit långt och länge. Biter jag ihop eller packar jag ihop? Spännande! Det kommer i vilket fall bli ett solklart distansrekord för min del då jag sprungit dryga sex mil trail som längst tidigare då jag sprang Habo Ultra Trail förra året. Det jag får motivera mig extra mycket med här förutom distansrekordet är att jag dessutom troligtvis får FKT (Fastest Known Time) på Södra Vätterleden via Tabergstoppen så vitt som jag vet. Skulle någon sitta inne på information om tidigare tider som någon sprungit hela leden så vore det väldigt uppskattat att få veta mer om det!

Tidsplan: Start ca 15.00 Tabergstoppen – Slut ca 19.30 IKHP

Hur gör du om du vill haka på?

Jo, fyll bara i formuläret nedan så tar jag vidare kontakt med dig 🙂 Kanonsköj om du hakar på! Utgå givetvis från att alla tider är preliminära förutom starttiden kl 08.00. Tyvärr går det inga bra bussar från Jönköping för att synka om man vill haka på från Bottnaryd och springa tillbaka till stan. Vill du åka kommunalt så fungerar det enklare till Taberg. Buss 27 är framme vid hållplatsen Tabergsskolan kl 15.01 lördagen 12/11 så vill du haka på inåt stan så kan du ta bussen ut så möter vi upp. Den går 14.32 från Juneporten. Viktigt att tänka på om du springer med från Taberg är att du kommer behöva en pannlampa för det kommer att bli mörkt. Det går även att åka buss till Mullsjö om man vill, men det är rätt krångligt med två byten så resan tar ganska lång tid.

Har du frågor eller funderingar? Kommentera gärna nedan! Vore som sagt väldigt roligt att bli ett gäng som kutar 🙂

Mot nya äventyr och distanser

Mot nya äventyr och distanser

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på löpning och speciellt då min egen löpning. Varför springer jag? Vad vill jag uppnå med löpningen? Vad är min drivkraft? I jakt på nya utmaningar har jag börjat snegla på längre distanser. 50 miles kanske vore något. Det vill säga 82 km eller nästan två hela marathon. Men varför? Det första och enklaste svaret på frågan är väl: För att se om jag klarar av det! Sen om man gräver djupare finns det en hel del underliggande faktorer som gör att detta känns som ett naturligt val. Sen blir det alltid lättare när tillfällen pushar en i rätt riktning.

Sätila Trail

Foto: Sätila Trail

Har de senaste veckorna funderat på om jag ska ge mig på 82 km redan i november på det nya loppet Sätila Trail som arrangeras för att fira Sätila of Swedens 120-års jubileum. Mitt i planerandet av detta lyckades jag nämligen via Umara Sports Club vinna en startplats i Sandsjöbacka Trail! Sandsjöbacka är en vintertrailfest söder om Göteborg där det finns ett helt smörgåsbord med olika distanser att springa varav en av dem är 82 km. Klappat och klart. Lika bra att ge sig på den nya distansen helt enkelt! Återstår att se om det även blir Sätila för att först prova på distansen och sen försöka göra det bättre på Sandsjöbacka.

Sandsjöbacka Trail Logo

Foto: Sandsjöbacka Trail

Men de där underliggande faktorerna jag nämnde förut då. Vilka är de? Den första faktorn varför jag vill ta mig an den nya distansen är att det är ett äventyr för mig att ge mig ut på okänd mark och se vad kroppen klarar av. Uppleva hur psyke och kropp reagerar efter att ha varit aktiv väldigt länge. Träningsmässigt tror jag att jag redan skulle klara av distansen, men samtidigt vill jag göra det på ett sätt som känns bra. Psykiskt ska det bli oerhört intressant att se hur jag reagerar på vad jag tror kommer bli en relativ smärtsam upplevelse. För jag har sprungit långt förut och det gör ont. Även om man har tränat så gör det ont och blir slitigt när man springer ultradistanser. Det ser jag som en av de mest spännande aspekterna med det här äventyret. Hur hanterar jag smärtan samtidigt som det kanske återstår två mils löpning rent psykiskt?

Nästa faktor är att detta är något som jag tycker är så fantastiskt kul. Springa långt och länge. Gärna med sällskap och på sådana här lopp är chansen ganska stor att man hittar likasinnade som man kan springa och tjöta med. Om jag hade haft mer tid då skulle jag i första hand springa fler långpass. Upptäcka nya stigar. Trailupptechlöpning. Nu har jag chansen att göra det och samtidigt utmana mig själv med nytt distansrekord. Min längsta distans hittills är dryga 6 mil som jag sprang på Habo Ultra Trail förra året.

keep-calm-and-run-50-miles-7

Rent träningsmässigt kommer jag inte förändra så mycket förutom att göra fler riktigt långa långpass. Minst ett ultrapass per månad samt gärna ett eller två pass där jag är ute i minst tre timmar. Vinterhalvåret passar perfekt för distans- samt även backnötning så det kommer att bli en hel del av den varan. Men jag tar gärna emot tips och idéer på hur man ska förbereda sig så bra som möjligt från dig som sprungit distansen förut. All hjälp är välkommen! 🙂

Så häng med och följ min resa mot 50 miles här på bloggen och kommentera gärna! Hur tränar du som sprungit distansen? Vad brukar du äta under lopp? Tips och tricks! Bring it on 🙂

Episk trailupptechlöpning

Episk trailupptechlöpning

Den senaste tiden har det varit magert med uppdateringarna från min sida och det beror till stor del på att jag haft sjukt mycket på gång. Jag har hunnit gå utbildningen certifierad tralledare och just nu har jag väldigt många bollar i luften. Helt enkelt så händer det väldigt mycket bakom kulisserna som jag verkligen ser fram mot att berätta om! Nyligen var jag ute på ett sånt där helt fantastiskt pass där jag fick göra en av de saker jag älskar mest, traillöpa och upptäcka dvs trailupptechlöpning! Planen för dagen var att hitta stigar mellan en del olika platser samt även hitta en del intressanta platser. Detta är något som jag också kommer kunna berätta mer om i framtiden men till att börja med får du njuta av vidunderligt vackra vyer.

Känslan av att utforska och försöka hitta nya stigar är lite som en skattjakt och jag lyckades exceptionellt bra under passet. Klockrena, vackra och roliga stigar som förband helt rätt ställen med varandra. Sen hittade jag också ett roligt ställe för lite äventyrlig klättring som kommer att komma väl till pass…. 🙂

De senaste två veckorna har dessutom varit väldigt bra ur träningssynpunkt. Höften som trilskades med mig har börjat ge med sig med hjälp av styrke- och rörlighetsträning och jag har börjat känna mig riktigt stark i löpningen för första gången på några månader. Alltid bra med ett stärkt självförtroende inför Billingen Trail Marathon. Perfekt genomkörare inför sommarens stora mål, Axa Fjällmaraton! Sen är det svårt att inte känna sig helt fantastisk när naturen bjuder på ljuv försommarvärme och utsikter som får en att känna sig som man springer på kullar i Italien och inte i närheten av Jönköping 🙂

Så om du är lite sugen på vad det var för stigar jag ville hitta och vad som händer bakom kulisserna… Håll utkik här så kommer du snart få reda på alla planer som smids inför framtiden. Traillöpningen i Jönköping ska tas till nya nivåer!

Klättring

JanuariJakten2016 avklarad!

JanuariJakten2016 avklarad!

JanuariJakten2016 är över! Vilken månad det har varit! Det är så roligt att läsa alla härliga inlägg och se vackra bilder på hur folk kämpar med att ta sig an alla höjdmeter. Det springs i backar, på stigar och i slalombackar och till och med i trappor i jakten på att samla ihop alla höjdmeter. Det har varit väldigt inspirerande att få höra om hur deltagare har fått en helt ny syn på backar och verkligen har haft roligt under utmaningen. Totalt har vi sprungit nästan 100 000 höjdmeter vilket är riktigt bra jobbat!

Hur har det då gått för min egen del? JanuariJakten går ut på att kolla hur många höjdmeter man sprang i december och sen försöka springa 50% mer. Då kan det kanske vara ganska taktiskt att inte springa allt för många höjdmeter i december. Men själv hade jag en av mina bästa träningsmånader någonsin då och fick ihop 5578 höjdmeter. Multiplicerat med 1.5 blir det 8367 höjdmeter men jag avrundade till 8500. Med tanke på att jag i JanuariJakten2015 sprang 3630 höjdmeter så är 8500 en rejäl utmaning och dessutom ett tydligt tecken på att jag utvecklats som backbestigande traillöpare. Under 2015 har jag medvetet satsat mycket på att springa kuperat. 2014 hade jag totalt ca 25 000 höjdmeter och under hela 2015 dubblade jag nästan det och sprang ca 49 000 höjdmeter, trots ungefär samma distans totalt.

Jag insåg tidigt att det här kommer bli en tuff utmaning för min egen del. Att klara så många höjdmeter på en månad utomhus innebär att jag måste springa i rejält branta backar. Detta ser jag dock som perfekt träning inför mina huvudlopp i år: Axa Fjällmaraton, Billingen Trail Maraton och Soteleden Terrängmarathon. När jag sprang Axa för två år sedan hade jag tränat alldeles för lite backe. På sådana lopp är dessutom backarna och stigningarna så långa så det går inte att springa hela vägen uppför utan man måste gå. En av de jobbigaste sakerna för mig på Axa var just omställningen att börja springa igen när man väl gått uppför de långa stigningarna. Nu har mina ben fått nöta backe rejält i en månad och jag känner mig mycket starkare. Jag har sprungit i en närbelägen slalombacke och givetvis har jag även gått en hel del. Det har varit tufft speciellt för knän och höfter men jag har sett till att ta det lugnt någon extra dag vid behov.

För att klara utmaningen fick jag börja med något som jag inte gjort tidigare. Backlångpass. Detta har i tre söndagar i rad inneburit att jag sprungit till min kära slalombacke och sen sprungit upp och ned i en timme. Men sista söndagen visste jag att en timme inte skulle räcka. Då hade jag 1300 höjdmeter kvar för att klara mitt mål. Så efter dryga 1.5 timmes nötande kunde jag stolt pusta ut vid toppen av backen, blicka ut över Jönköping och njuta av att jag klarat något som på förhand kändes oerhört tufft och faktiskt ganska osannolikt att jag skulle klara. Det är kanske inte helt sunt och normalt att springa uppför en slalombacke över 80 gånger på en månad men vilken bra träning det har varit! Mestadels har det faktiskt varit rolig träning också. Jag kommer definitivt köra mer rena backnötarpass i min träning mot årets lopp, men nu ska jag ha en lugn och flack vecka till att börja med. Sammanlagt sprang jag hela 8524 höjdmeter på 20 träningstillfällen, vilket innebär ett snitt på 426 höjdmeter per pass. Extra positivt i år var också att jag inte var förkyld eller sjuk i januari vilket jag ofta brukar bli.

 

Vilka vann?

Som lite extra bonus för att genomföra hela JanuariJakten så har man haft chans att vinna fina priser. Två startplatser i Sveriges största backlopp, Stockholms Brantaste, en till den som samlat flest höjdmeter och en som lottas ut samt ett årsmedlemsskap i Team Nordic Trail. Kampen om förstaplatsen har även i år stått mellan de två backgiganterna Ellen (pace on earth) och Daniel ”Roxen” (välkänd TNT alltiallo 🙂 )

Båda har sprungit oerhört mycket höjdmeter men på ganska olika sätt. Ellen har kört många pass inne och Roxen väldigt mycket ute. Det är lättare att samla på sig höjdmeter på ett löpband för man behöver inte springa ned för backarna som man tvingas göra utomhus. Deltagarna har fått specificera hur många höjdmeter de gjort utomhus och inomhus. För att göra tävlingen lite mer rättvis har jag valt att räkna höjdmeterna på löpband multiplicerat med 0.75. Ellen som hade sprungit 5392 (ute) + 17034 (inne) får då totalt 5392 + 12775.5 = 18167.5. Roxen som hade sprungit 16258 (ute) + 916 (inne) får då totalt 16258 + 687 = 16945. Precis som förra året blir det alltså Ellen som vinner flest antal ihopsamlade höjdmeter! Otroligt bra jobbat och stort grattis! Alla höjdmeter kommer väl till pass då Ellen ska springa Ultra-Trail du Mont-Blanc i sommar. Galet lopp i Alperna på ca 17 mil och 10 000 höjdmeter. 

Sen har jag även dragit vinnarna som fick en startplats i Stockholms Brantaste och ett årsmedlemskap i Team Nordic Trail. Vilka det blev kan du kolla in i klippet nedan!

Om du missat JanuariJakten så har du alltid chansen att haka på nästa år och passa på redan nu och bege dig ut och springa och ned för alla härliga backar ute i naturen! 🙂

Back to Top