Blogg

UppTech: Salomon S-Lab Speed – Snabba lerplöjare!

UppTech: Salomon S-Lab Speed – Snabba lerplöjare!

Salomon utvecklar och uppdaterar Fellcross-serien och gör en riktig badboy till sko som passar perfekt för snabb löpning på de lerigaste stigarna. Jag har härjat runt med Salomon S-Lab Speed på fötterna i 30 mil under hösten och här är min recension!

Salomon S-Lab Speed Sidan

Nya och fina. Sen dess har badboysen varit med om en hel del 🙂

Design

Jag gillar designen på Speed skarpt. Samtidigt som arvet från Fellcross finns kvar så är designen mer djärv och vågad. Egentligen spelar inte en skos utseende någon större roll, men på något sätt känner man sig nästan lite snabbare och mer våghalsig med de här skorna. De liksom andas galen utförslöpning i eländiga förhållanden där man bara plöjer fram. Själv är jag mycket svag för kombinationen svart och rött och jag tycker Salomon lyckats oerhört bra med skorna och hintarna av grått hjälper till att accentuera känslan av fart.

Salomon S-Lab Speed

Skorna efter första passet. Man kan se på dem hur roligt jag haft det 🙂

Ovandel

Här är det mycket som påminner om Fellcross 3. Skorna har smutsavvisande mesh och plösskydd som båda fungerar som ett utmärkt skydd mot smuts och lera. Speed har en Fell Running-läst (Läs mer om Fell Running här) som skiljer sig lite mot de flesta av Salomons trailskor. Den är smalare i passformen och aningen stelare, för att ge rätt stabilitet då du förhoppningsvis testar dina gränser. Som vanligt är skorna utrustade med Endofit och Sensifit, dvs den där härliga innerplösen som smiter åt mjukt runt din fot i skon för klockren passform och de extra förstärkningarna runt foten vid snörningen för ökat stöd.

Salomon S-Lab Speed Tested on the fells

Tested on the fells – Arvet från Fellcross är som sagt tydligt. 

Skorna är som sagt i första hand för snabb löpning i leriga, våta och smått ogästvänliga förhållanden. I alla fall så är det jag föreställer mig att det kan kännas på väg upp för något berg i Wales när regnet öser ned och vinden sliter i dina kläder och du ändå målmedvetet arbetar vidare mot toppen. Nu är det dags att kika närmare på den delen av skon där den absolut största förändringen har skett.

Salomon S-Lab Speed Sulan

Sulan

Vad är det som är så speciellt och nytt med den här sulan? Vad jag vet så är det Salomons första sula på trailskor med mjukt gummi. Detta ska leda till ett förbättrat grepp på våta stenar men samtidigt ska hållbarheten på dobbarna vara bra. I övrigt är det mesta sig likt utom mittendelen av sulan som man kan se på bilden ovan. Där har man valt att satsa på pyttesmå dobbar och ett större glapp mellan dobbarna. Troligtvis för att man ska kunna trampa på grenar eller rötter mitt under skorna. Detta är dock inget som jag märkt av nämnvärt om det påverkar greppet.

SpeedBakifrån

Användning

Skorna väger nu 265 gram i storlek 42.5 jämfört vilket är en rejäl förbättring jämfört med Fellcross 3 som väger 300 gram. Detta gör att skorna känns betydligt smidigare och lättare än föregångarna. Jag har använt skorna på allt från lerfyllda, backiga millopp till ultrapass på över fem mil. Då vi hade den torraste hösten i mannaminne fram till november så blev det faktiskt inte att skorna kom fram så ofta i september och oktober som jag hade tänkt mig. Är det inte riktigt lerigt och vått så väljer jag oftast Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG då jag tycker de är lite skönare och mjukare jämfört med Speed. Fördelarna med Speed att när det väl är riktigt grisigt ute på stigarna så kan du verkligen lita på skorna. Greppet är fenomenalt i lera, så länge den inte är riktigt djup och lös om du springer brant utför. Då antar jag att det bara fungerar riktigt bra med metalldobb men det springer jag bara med på vintern så det har jag inte testat. En annan bra fördel med Speed är skornas hållbarhet. Trots att jag sprungit riktigt teknisk terräng, genom lera och off-trail så ser skorna fortfarande nästan nya ut. Inget slitage hittills.

SpeedJohnBauerTrailRun

John Bauer Trail Run – Lerfest i branta backar

Ett av mina första pass med skorna var den lokala trailtävlingen John Bauer Trail Run vid IKHP i Huskvarna. Det var i början på september och det regnade rejält innan tävlingen så förhållandena var utmärkta för att snöra på sig Speed och visa vad de går för. Banan är riktigt kuperad och deltagarna bjuds på flera branta och för dagen oerhört leriga backar. Skorna fungerade kanon och jag kunde lita på dem när jag i full fart forsade fram nedför backarna och jag tappade inte fästet uppför heller trots leran. Sen var det inte helt fel att knipa en femteplats på 10 km-banan. Det är jag nöjd med! 🙂

Salomon S-Lab Speed In Action

Härlig höstrunda i Skövde!

Jag har även använt skorna på riktigt långa pass. Inför Grinchen Trail som vi sprang i början av december, dryga fem mil mellan Huskvarna och Gränna, var jag lite orolig hur skorna skulle kännas efter några mil då de ändå är relativt tighta och smala. Men jag har smala fötter så det var inga problem men detta kan vara något att tänka på om du har lite bredare fötter. Skorna håller smuts och lera ute bra och till viss del väta med. Men när man väl trampar i någon vattenpöl så dränerar de ganska bra också. Sen kommer vi till punkten som kanske är den viktigaste. Hur fungerar skorna på blöt sten? Förra helgen var jag hemma och sprang på mitt barndomsberg Billingen och där finns en fantastiskt fin sträcka från Billingehus via Billingeleden där man kommer först till Ryds Grottor och sen springer man förbi fornborgen Ymsingsborg och där kryllar stigarna av stora, mossiga stenar. Perfekt att verkligen hårdtesta skornas grepp på blöt sten! De presterar väldigt bra för att vara Salomon och blöt sten vilket varit lite av en akilleshäl när det gäller företagets trailskor. Klart det bästa greppet på blöt sten jag haft med någon Salomonsko jag testat hittills. De enda gångerna jag känner att greppet släpper är när jag fortfarande har lite lera kvar under skorna efter en lerpassage som gör att skorna glider lite. Dock är min känsla att skorna inte suger sig fast riktigt på samma sätt som jag känt när jag sprungit med Icebugskor och deras RBX9-gummi. Det är nog marknadsledande när det gäller grepp på blöt sten. Jag har tyvärr inte testat några skor från Inov-8 eller La Sportiva ännu. De ska vara väldigt bra på blöt sten med så det skulle vara roligt att göra ett referenstest någon gång på stigarna hemma i Skövde.

Nu när det även kommit lite snö har jag hunnit testa lite hur Speed presterar på snö och is och där fungerar skorna bra så länge det inte är blankis. Överlag är Salomon S-Lab Speed en kanonsko som är relativt lätt för att vara en riktig lerplog och som har ett grepp du kan lita på i lera och som fungerar riktigt bra även på blöt sten. Skorna är stabila, hållbara och inte riktigt lika mjuka som Senseserien om du är van med Salomonskor. Storleken är aningen större på längden också om man jämför med exempelvis Salomon S-Lab Sense Ultra 4 SG men för mig fungerar det bra med samma storlek ändå då skorna är ganska smala. Skorna har 4 mm dropp vilket gör att de kanske inte lämpar sig för den som är helt ny ute på stigarna. Då kan Salomon Fellraiser (6 mm dropp) vara ett alternativ med liknande egenskaper.

Haglöfs L.I.M. Low GT – Klockren hybridsko för den aktiva föräldern

Haglöfs L.I.M. Low GT – Klockren hybridsko för den aktiva föräldern

Som förälder är det extra viktigt att kläder och skor fungerar bra i alla väder. Barn behöver ut och leka oavsett om det regnar, snöar eller är strålande solsken. Jag har under min tid som föräldraledig med mina två äldsta pojkar börjat uppgradera min uteleksgarderob och tänkte skriva lite recensioner om olika produkter jag är nöjd med och som jag använt mycket. Först ut är ett par skor som jag använt oerhört mycket senaste året, Haglöfs L.I.M. Low GT.

Haglöfs LIM Low GT

Skorna ingår i Haglöfs L.I.M.-serie, Less Is More. Produkter som ska vara oerhört lätta och samtidigt vara funktionella. Den här versionen av skon är i Gore-Tex men det finns även utan. Men just att den är i Gore-Tex är en av skons absoluta fördelar för dig som är förälder och vill ge dig ut på äventyr med dina barn.

Design

Skorna har en sober design i svart med en sula i ljusblått för att piffa upp det hela med lite färg. De fungerar alldeles utmärkt att ha på sig till vardags med ett par jeans likväl som du kan ge dig ut på vandring, leka på lekplatsen eller sparka lite boll.

Ovandel

Skons ovandel är också ett stort plus. Den är väldigt mjuk och skön och inte lika stel som ”vanliga” vandringsskor. Gore-Tex-membranet fungerar utmärkt när det gäller att hålla väta ut. Dock är skon låg och påminner mer om en löparsko än en vandringssko så man får givetvis se upp med hur djupt man trampar. L.I.M. stod ju för Less Is More och det innebär att skon är extremt lätt. 250 gram per sko i storlek 42 är i klass med många toppmodeller när det gäller trailskor.

Haglöfs LIM LOW GT Sula

Sulan

Skon är utvecklad med Asics (Haglöfs ägare) och innehåller deras AHAR+-teknologi, GEL i hälen samt något som kallas Wet Grip Rubber. AHAR+ är en speciell gummiblandning och GEL är för ökad stötdämpning. Wet Grip Rubber bygger tydligen på att man har i risskal i gummiblandningen och det ska ta hål på vattnets ytspänning vilket ska förbättra greppet på hala och blöta underlag. Detta fungerar tyvärr inte jättebra. Är det väldigt lerigt eller blöt är skons grepp inte toppklass, men fullt funktionellt. Dobbarna är relativt korta och symmetriska så det är inte så konstigt att greppet inte blir det bästa. Men samtidigt så kanske man vanligtvis som förälder inte ger sig ut på de brantaste, lerigaste och blötaste platserna med sina barn. Men när vi var uppe med Team Nordic Trail i Edsåsdalen och TrailKidsen och jag hade bestigt Vällistes topp och var på väg ned för en slalombacke till Trillevallen då gjorde jag allt en rejäl vurpa i den branta backen. Här nedan kan du se en liten film från vårt äventyr i Edsåsdalen!

Användning

Skorna och jag har tillbringat massor med mil tillsammans i år. Mina två äldsta pojkar har fastnat för att gå långa promenader i naturen och upptäcka olika vandringsleder (Yay! 🙂 ) och vi har betat av de flesta motionsspåren under en mil här i trakten av Jönköping. När vi vandrar så passar killarna oftast på att springa fort i utförsbackarna så då har jag även fått testa lite hur skorna fungerar som löparskor. Och de fungerar faktiskt väldigt bra som löparsko också. Då vi oftast gått och sprungit på stigar så har skorna fått bekänna färg flera gånger och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med dem. De är oerhört sköna, du slipper att bli blöt om fossingarna om du kollar var du sätter fötterna och de är snygga oavsett om du är på väg till jobbet, vandrar i fjällen eller springer i full fart efter en femåring och en treåring utför en härligt brant backe. Den enda nackdelen är de smala snörena. Man behöver alltid knyta dubbelknut och de går oftast upp om man springer en längre bit. Men det löser man enkelt med ett par nya snören.

Jag kan varmt rekommendera dessa hybridskor som fungerar till det mesta. Jag gillar skarpt när man kan använda en produkt till många aktiviteter. Med dem på fötterna har du inga ursäkter för att inte ge dig ut om det spöregnar och du helst vill myspysa inne. Ut och lek och hoppa i några vattenpölar, bara de inte är för djupa 😉

Grinchen Trail 2015

Grinchen Trail 2015

I lördags var vi ett glatt gäng som samlades vid IKHP-stugan i Huskvarna för att delta i urpremiären av Grinchen Trail. Grinchen Trail är alternativet till Tomtetåget för de som hellre springer i skogen och inte på asfalt och för de som gärna springer lite längre. Planen för dagen var att vi skulle ta oss an John Bauerleden från Huskvarna till Gränna. Ca 51 km löpning och över 1100 höjdmeter. Som jag sa till en av deltagarna under dagen: – Det är kanske lite konstigt att man verkligen går och längtar efter att ge sig ut och springa sådana här rundor. Det hade jag inte riktigt anat för några år sedan.

GT1

Foto: Björn Källström

Starten skulle gå vid soluppgången kl 08.28 och det var väl inte den där makalöst vackra soluppgången vi hade hoppats på. Men man kanske inte ska förvänta sig annat nu när det är december och svensk vinter. Innan starten fick vi en genomgång inför dagens äventyr av Jonas, en av arrangörerna. Vid ca 24 km fanns det chans att fylla på vatten men annars skulle vi ta oss an leden i princip självförsörjande.

GTgänget

Gänget innan start, gissa vem som var där som på svensexa? 😉

Vid starten var vi rätt många löpare då det anslöt ett gäng som firade svensexa och från bilden ovan så är det kanske inte så svårt att klura ut vem som skulle gifta sig. Det visade sig vara David från deluxeturer.se som var den lycklige clownen. Tyvärr hann vi inte prata men jag hörde i efterhand att svensexegänget hade fått honom att tro att de skulle springa hela leden. Rolig idé och det säger väl lite om vilken typ av människa David och hans kompisar är. Dock behövde han ”bara” springa till Kaxholmen innan det bar av på andra äventyr.

Extra roligt inför dagen var att Björn som jag sprang tillsammans med en del på Soteleden Terrängmarathon i våras hade åkt ända från Stockholm för att haka på det första Grinchen Trail. Alltid roligt med folk som verkligen brinner för traillöpning!

GT2

Foto: Björn Källström

Vi gav oss iväg och stämningen var hög. Roligt att komma igång och tjötet flyter på bra direkt. Många ansikten man känner igen. Många riktigt snabba löpare som inte hakat på när det vankats trailäventyr tidigare. Roligt! Det är ett gäng med från TNT som inte är vana att springa alltför långt så jag lägger mig långt bak i fältet för att kunna visa vägen och Björn hänger på.

GT3

Foto: Björn Källström

Första delen av John Bauerleden är väldigt vacker, kuperad och löpningen är bitvis teknisk och lite att bita i. Skönt att inte gå ut för hårt när leden är över fem mil totalt. För egen del känns kroppen bra och dagen till ära har jag med mig Umara som energidryck under första halvan av leden. Allt flyter på bra och vi pratar om allt möjligt från föräldraledighet till vilken energi man har med sig på långpass. Det är så mycket lättare att springa en led tillsammans med andra. Det är alltid någon som har koll på var vi ska springa. Jag har aldrig sprungit hela leden till Gränna men för två år sedan gjorde jag ett försök på vilket som då var mitt absolut längsta pass hittills då jag sprang leden till Bunn. Då sprang jag fel flera gånger så nu känns det mycket lättare när man kollar på klockan och jämför och inser att när vi har avverkat ungefär två mil av leden så hade jag sprungit 2.6 mil för två år sedan. Rejäla fellöpningar då alltså. Läs mer om det äventyret här!

GT7
Foto: Björn Källström

GT8
Ibland var det riktigt branta backar! Foto: Björn Källström

GT4

John Bauereskt! Foto: Björn Källström

Väl framme vid vattenstoppet vid ca 2.4 mil så är det några som väljer att hoppa av. Jag känner mig fortsatt pigg i kroppen och fyller på nytt vatten och blandar Resorb i ena flaskan. Stort tack till den familjen som lät alla oss löpare fylla på välbehövligt vatten! Riktigt skönt att slippa ha en extra vätskeblåsa med 1.5 liter vatten i vätskevästen hela leden. Kvar i vår lilla eftertrupp är nu Björn, Johan från TNT JKPG och jag. Trion tassar vidare, möter getter i en hage och får springa genom John Bauereska skogar som trots det gråa vädret hänför med sin grönska och skönhet. Totalt är nu gänget uppdelat i tre grupper. Vi springer förbi en jägare som verkar lagom nöjd när jag hälsar på honom. Inser att han haft x antal löpare som redan passerat vilket kanske inte är riktigt optimalt när man sitter på jägarpass 😉

GT9

Så här kan man också tillbringa en lördag i skogen… Foto: Björn Källström

Ganska snart är vi framme i Bunn och här visar min klocka ca 33 km. Vi hade hört att leden skulle vara 46 km så i det här läget känns det som att vi snart är framme. När jag kom hit för två år sedan hade jag sprungit nästan 40 km, vilket då var distansrekord med ca 15 km för min del så då var det inte så konstigt att jag kände mig helt död här ungefär. Nu känns allting bra och vi tar sikte mot Vättern igen. Efter några kilometer förändras landskapet lite. Vi lämnar skogarna och kommer ut till ett böljande bondelandskap med små mysiga röda gårdar inklämda lite här och där. Löpningen blir också annorlunda. Nu blir det en hel del asfalt och rejäl motvind också. Men det gör inte så mycket, det blir lite mer lättlöpt och vi är mest nöjda med att det inte regnat hela tiden som väderleksrapporterna utlovat.

GT11

Under E4:an! Foto: Björn Källström

Det märks dock på oss att vi börjar bli tröttare, vilket kanske inte är så konstigt med dryga fyra mil i benen. Blåsten tilltar desto närmare Vättern vi kommer och nu vill man verkligen se den där sjön. Vi kommer till Västanånaturreservat efter att ha passerat under E4:an och här bjuds det på fantastiskt rolig utförslöpning ned mot Vättern. Jag hivar fram min actionkamera och filmar och helt plötsligt mynnar stigen ut i en utkiksplats med en panoramautsikt över Vättern och Visingsö som är sagolikt vacker trots att dagens gråmulna decemberväder ligger som ett grått filter över sjön.

GT12

Fotosession vid utkiksplatsen! Foto: Björn Källström

GT12

En glad och nöjd trio som närmar sig slutet av dagens äventyr! Foto: Johan Lindblom

Den härliga utförslöpningen fortsätter och när vi väl kommer ned till stranden så rullar höga vågor in och möter oss med ett gött brus som ackompanjerar den vackra löpningen genom lövskogar med rostbruna löv som ligger likt en mjuk matta på stigarna. Trots att det är relativt flack löpning nu så är det nog den här biten som vi är allra tröttast. Vi hade varit inställda på ca 46 km traillöpning och nu närmar vi oss 50 km och vi turas om och dra och tassar vidare tystare än tidigare, inneslutna i en bubbla av trötthet och beslutsamhet. Mitt vatten börjar ta slut också och jag vill gärna hinna fylla på nytt innan bussen går från Gränna. Efter att vi passerat den helmysiga byn Röttle stannar en minibuss framför oss på vägen. Det visar sig vara ett av de två gängen som legat före oss. Det stärker vårt humör med lite gött tjöt och vissheten om att nu är vi nära. Vi följer leden in mot Gränna och skymningen börjar sakta krypa närmare. Björn ska haka på Tomtetåget och åka färjan ut till Visingsö och äta julbord. Det låter riktigt lockande men jag behöver åka hemåt till familjen. Väl framme vid vårt slutmål tackar vi för en härlig tur, jag ger Björn en kram och han springer vidare mot hamnen.

GrinchenTrailHöjdgraf

Höjdgrafen för John Bauerleden. Inte många flacka sträckor 🙂

Johan och jag börjar snabbt leta efter ett ställe att fylla på vatten. Jag vill gärna ha fulla flaskor på bussen hem så man kan börja återställa vätskebalansen lite. Som tur är hittar vi snabbt några hjälpsamma människor som släpper in oss så vi kan fylla på vatten. Sen joggar vi bort till bussen, hejar på några Tomtetågsdeltagare som med bestämda steg joggar mot hamnen och jag hinner få på mig lite torra kläder innan bussen kommer. En häpen busschaufför frågar om vi har sprungit hit. Stolt konstaterar jag att vi avklarat fem mils löpning och trötta och nöjda sätter Johan och jag oss på bussen för lite välbehövlig vila. Jag har gjort en liten film från vårt äventyr som du kan spana in här nedan. Jag kan varmt rekommendera John Bauerleden, en mycket vacker, kuperad och rolig led att springa. Bussen går en gång i timmen från Gränna på helgen så det är smidigt att komma hem också. Vem vet? Grincharna kanske gör ett gästframträdande på Sommartåget också 😉

Grinchen Trail 5/12 – Det alternativa Tomtetåget

Grinchen Trail 5/12 – Det alternativa Tomtetåget

Här i Jönköping finns det en väldigt populärt löparevent som går av stapeln en gång i halvåret, Sommartåget och Tomtetåget. Man springer från Juneporten till Gränna och sen vidare lite på Visingsö. Ni som är bekanta med Team Nordic Trail kanske har koll på att Miranda Kvist är en av initiativtagarna till Sommar/Tomtetåget. Nu finns dock ett alternativt tåg att haka på 🙂 För dig som vill ha en lite jobbigare utmaning och ogärna springer asfalt (det blir en hel del av den varan på Tomtetåget) så kan man springa Grinchen Trail på John Bauerleden på lördag.

JohnBauer10

Var och när?

Vi samlas kl 08.15 vid IKHP-stugan nu på lördag 5/12. Tanken är att starten ska gå vid soluppgången kl 08.28.

Hur?

Leden är ca 46 km och vi springer till Gränna. Vi springer i ett lugnt tempo då den är riktigt kuperad på vissa ställen. Du är i princip självförsörjande men efter ca 24 km vid Hulan så finns det möjlighet att fylla på vatten.

Du bör ha med dig: Mobiltelefon, karta över leden (finns här!), pengar för transport, energi, vätska, bra kläder.

Vi delar eventuellt upp oss i två grupper efter någon mil och håller givetvis fart efter kamrat. Det går också att ansluta efter vägen men då bör man höra av sig till en av arrangörerna. Mer information hittar du på Facebookevenemanget för Grinchen Trail.

För den som vill går det att haka på det traditionella Tomtetåget till Visingsö. De åker med färjan kl 16.15 och äter sen julbord på Visingsö.

Hemfärd

De flesta av oss kommer att åka buss tillbaka till Jönköping. Bussen avgår en gång i timmen från Gränna, 13.17, 14.17 och 15.17 osv. Förhoppningsvis lyckas vi synka vår löpning såpass bra så att vi hinner med bussen 14.17 eller 15.17. Bussen kostar 50 kr för en vuxen. Bussen är framme i Huskvarna strax innan nästa hela timme och då väntar en skön liten nätt jogg uppför Strutsabacken till IKHP-stugan. Den kommer nog sitta som en smäck för trötta lår och vader 😉

GrinchenTrail

Redan efter några hundra meter på leden kan man njuta av en sådan här fin utsikt!

Missa inte Grinchen Trail på lördag!

Häng nu med på en riktigt rolig dag! För den senaste informationen, spana in Facebookevenemanget där eventuella förändringar och ny information publiceras. Har du några frågor så kommentera gärna här!

Tankar inför vinterns träning

Tankar inför vinterns träning

Fredag kväll. Det blåser kalla vindar med lite snöblandat regn. Jag är helt ensam i mörkret, guidad av en stråle ljus från min Petzl Nao. Vindens vinande bryter igenom ljudet från rösterna som pratar i mitt huvud. Nej, jag är inte galen. Inte helt i alla fall utan jag lyssnar på en podd. Inte helt oväntat handlar den om löpning. Trots att jag är helt ensam så befinner jag mig bara några hundra meter från ungefär 25 000 människor. De sitter inne i värmen på världens största lan, Dreamhack på Elmia i Jönköping. Själv springer jag upp och ned för en backe på Bankarna. Men frågan är om de känner sådan ren och skär glädje som jag gör. Två veckors ofrivillig löpvila på grund av en segdragen förkylning och enorm löpabstinens gör att jag njuter oerhört mycket av att äntligen vara ute och springa. Mina tankar springer iväg och jag funderar på mitt upplägg inför vinterns träning. Jag började bygga på en grundmall för vinterträningen förra säsongen och nu vill jag utveckla den.

bild 5

Så här får det gärna vara hela vintern 🙂

Grunden

Basen för min träning i vinter består av tre nyckelmoment kan man väl säga. Lågpuls, distans och höjdmeter. Jag försöker kortfattat att springa långt och backigt med låg puls. Under sommarhalvåret ligger en stor del av glädjen med löpningen för mig i att vara ute i naturen, se nya platser, stigar och vackra vyer. Under vinterhalvåret springer jag mestadels tidigt på morgonen eller på kvällen dvs ständigt i mörker i princip. Då blir det inte lika viktigt att ta sig till olika ställen samt att i vanliga fall gillar jag att njuta av naturens ljud och låta tankarna vandra fritt men i mörkret och tystnaden kan det vara rätt skönt att låta tankarna vägledas av en podd eller skakas om av ljudet av musik. Trots att jag ofta springer samma runda och upp och ned för samma backe under vintern så blir det inte monotont när man är uppslukad av podden eller musiken och sen är det så skönt att komma ut utomhus. Det är lätt hänt att man fastnar inne i november.

Korttidsfasta

Förra vintern sprang jag oftast mina långpass tidigt på söndag morgon med start runt halv sju och utan att äta något innan. Då får kroppen jobba med en oftast relativt tömd glykogendepå vilket gör att fettförbränningen får ta vid under löpningen och vill man springa långt och länge så är det en fördel att ha en effektiv fettförbränning. Jag dricker enbart vatten under sådana pass men jag har med mig extra energi om det skulle behövas. Under vintern ska jag testa att ta detta ett steg längre. Planen är att jag efter att ha ätit lunch på lördagen ska fasta, springa långpasset tidigt på söndagen och enbart dricka vatten och sen äta vad jag tror kommer bli en fantastiskt efterlängtad brunch. Kroppens glykogendepå är då garanterat tömd och hela långpasset får kroppen arbeta med fett som energi i första hand. Då jag tenderar att bli oerhört kinkig i takt med att mitt blodsocker sjunker så får detta vara ett experiment. Det ska inte gå ut över resten av familjen är tanken. Att vara utan mat så länge och sen träna blir en stor och krävande utmaning som ska bli väldigt spännande och intressant att testa. Jag återkommer när jag testat detta några gånger för att utvärdera det hela.

IMG_6098

Lön för mödan!

Höjdmeter

Som traillöpare är det mycket svårare att mäta saker. Väder, underlag och vilken runda man springer påverkar förutsättningarna så mycket så det är svårt att jämföra exempelvis intervaller från gång till gång. Något som alltid går att jämföra är dock höjdmeter. Jag gillar att springa kuperat och gärna mycket uppför med en riktigt smaskigt vacker vy över landskapet som belöning när man kommit upp. Om jag jämför min löpning i år och utgår enbart från distans så ligger jag på ungefär samma nivå som förra året vilket kanske kan kännas nedslående. Men lägger man till faktorn antalet positiva höjdmeter så har jag sprungit ungefär dubbelt så mycket uppför i år jämfört med förra året vilket känns som en väldigt bra utveckling. De flesta lopp jag springer är rejält kuperade och man ska ju tydligen bli bra på det man tränar så det känns som att jag är på rätt väg. I januari är det återigen dags för min årliga tävling JanuariJakten. Principen är enkel. Du kollar hur många positiva höjdmeter du springer i december och sen ska du sätt upp ett nytt mål som du ska nå i januari, helst minst 50% fler positiva höjdmeter. Ett bra sätt att verkligen kickstarta året och komma igång efter juluppehållet. Mer information kommer under december.

core-challenge

Foto: Darebee.com

Coreträning

För att undvika skador samt förbättra min uthållighet på de längre distanserna vill jag även satsa rejält på att ha en stark bål inför nästa säsong. Jag har tidigare använt mig av två 30-dagarsprogram för detta som jag sprider ut över en tvåmånadersperiod, du hittar dem här: Core och Ab. Det är ett upplägg som passar mig väldigt bra. Programmen startar från grunden med väldigt korta pass till att börja med. Perfekt att slänga in efter löprundan innan duschen eller innan man ska duscha på en vilodag. Sedan ökar de antalet upprepningar och det gör man snabbt känner sig starkare. Problemet om jag brukar ge mig på att följa corepass på Youtube exempelvis är att då åker man oftast på en sådan träningsvärk efter första passet och så kan man inte träna på några dagar och då är det lätt hänt att man inte riktigt kommer in i det. Det passar mig mycket bättre att skynda långsamt och slippa den där första träningsvärken så man kan träna mer frekvent.

Distans

Förutom att satsa på många höjdmeter försöker jag under vintern bygga en riktigt bra grund rent distansmässigt inför alla äventyr 2016. Min tanke är att öka på antalet pass i månaden samt den totala distansen. Som småbarnsförälder innebär det mycket morgonlöpning när resten av familjen sover. Men det upplägget passar mig bra. De flesta passen springer jag i lugnt tempo och med låg puls. Under nästa år är planen att fortsätta springa flera riktigt långa och kuperade traillopp och för att förbereda mig lite extra inför dem vill jag gärna få till ett ultrapass varje månad, dvs helt 4+ mil. I december vankas det ett saftigt pass på John Bauerleden (ca 46 km) då det blir GrinchenTrail nästa helg. Men mer om det i ett annat inlägg 🙂 I vår kommer jag även arrangera VätterVyernas UltraTrail igen, ett perfekt socialt ultrapass för dig som har några långa tävlingar som Soteledens Terrängmarathon, BUM eller liknande på agendan. Då springer vi ca 54 km från Bankeryd via Jönköping till Vista Kulle. Då inkasserar man dessutom ca 1400 härliga höjdmeter. Mer info kommer under december/januari.

Kost

Som jag skrivit om tidigare är målet under vintern att motstå sötsuget, inte helt men på en rimlig nivå, samt att äta lite mer vegetariskt. Läs mer här!

Vila

Kanske det som är svårast på sätt och vis som småbarnsförälder. Man har bara några få värdefulla timmar när de tre barnen sover på kvällarna och min fru och jag har lite tid för varandra. Det är lätt hänt att man stannar uppe lite för länge då och det är inte optimalt när man sen inte får sova hela natten då det ofta tassar in någon liten krabat som vill ligga bredvid i sängen och trängas. Ska jag dessutom upp och springa tidigt på morgonen gäller det att vara extra disciplinerad och komma i säng i tid. Det ska jag jobba på under vintern. Överlag sover vi i samhället alldeles för lite och det påverkar vår hälsa och prestation mer än vad vi tror. Sen är inte bara sömn vila utan även vilodagar från löpningen är vila. Det är jag (tyvärr) desto bättre på då jag helt enkelt inte kan springa så ofta som jag vill, men samtidigt har det nog varit väldigt bra sätt ur skadesynpunkt.

Förutom de punkter jag tagit upp ovan som kommer jag slänga in lite fartträning varje vecka då det vankas Team Nordic Trail. Här i Jönköping tränar vi på onsdagar 18.30, samling vid Öxnegårdens parkering. Vinterträningen med Team Nordic Trail är oftast en upplevelse. Massor med pannlampor som lyser upp stigarna på Bondberget och ibland helt magisk löpning när snön ligger tung på grenarna. Lite högpulslöpning varje vecka är alltid nyttigt 🙂

Team Nordic Trail JKPG - Så härlig bild!

Det var några tankar om hur jag planerar att lägga upp träningen i vinter. Kommentera gärna och dela gärna dina träningstankar. Alla har ju olika mål med sin löpning och bör träna därefter. Vad är ditt mål och hur tränar du?

Feed your soul! Eller kampen mot sötsuget…

Feed your soul! Eller kampen mot sötsuget…

Att inte kunna löpträna är för mig väldigt jobbigt av flera olika orsaker. Som tur är har jag hållit mig oerhört skadefri under mina år som trailjunkie. Som längst har jag varit skadad i en vecka två gånger under de senaste fyra åren. Troligtvis till stor del just för att jag springer trail, dvs i skog och mark och med varierande underlag. Sen är en annan bidragande faktor att jag är småbarnsförälder. Jag kan inte springa hur ofta och hur långt jag vill. Givetvis är detta jobbigt på sitt sätt men en klar fördel är att jag inte lyckats dra på mig överbelastningsskador som många gör när de vill utveckla sin löpning och kan träna hur mycket och ofta de vill.

Men ibland kommer de där ofrivilliga löpuppehållen i form av förkylningar. I mitt fall är det oftast långvarigt halsont som är problemet. Som lärare är min röst ett av mina viktigaste instrument och kärvar halsen blir det problem. Prova att undervisa 22 tioåringar utan att prata. Inte helt enkelt. Man får pumpa i sig halstabletter stup i kvarten och dricka massor med vatten för att hanka sig fram.

Det andra stora problemet när jag inte kan löpträna är att jag tenderar att få min endorfinkvot fylld på andra sätt, oftast genom att kolhydratladda något enormt med snabba kolhydrater, dvs äta godis, choklad, glass och annat smått och gott  Inte helt optimalt när man rör på sig mindre än vanligt. Känner du igen dig i detta? Inte helt ovanligt syndrom för löpare vad jag förstått det som.

Den senaste veckan har jag brottats med detta och de inre argumentationerna jag har fört fram och tillbaka exempelvis varför jag kan rättfärdiga mig en Twix när Sverige minsann spelar avgörande playoffmatch till EM i fotboll skulle nog vara rätt intressant och bisarr läsning. Som livslång sugarjunkie är det ett beroende som inte är lätt att tampas med. Oftast brukar jag åka dit rejält när jag inte kan löpträna. Överlag försöker jag äta relativt nyttigt och jag snappar upp tips och råd här och där och vi försöker exempelvis sträva mot att äta mer vegetariskt hemma. Men ett steg i att ta min löpning till nästa nivå är att äta ännu mer hälsosamt men samtidigt att göra det på ett bra sätt. Emelie Forsberg skrev ett intressant och mycket läsvärt blogginlägg om sin syn på det hela förra veckan. Jag äger ingen våg och det tror jag är mycket hälsosamt. Annars är det nog lätt att åka dit. Börja jaga kalorier och kilon är inte ett mål med min löpning. Tappar jag i vikt är det en positiv bieffekt. Samtidigt är inte målet att bara träna för att kunna äta.

twix

Att äta eller inte äta. Det är frågan.

Ett av mina största mål med löpningen är att utvecklas som löpare. Jag vill bli snabbare, uthålligare och ha en bättre löpekonomi och hålla mig skadefri och veta hur jag ska äta och dricka rätt under lopp och träning. När man väl står där vid skåpet i köket och ganska lätt vinner den inre argumentationen varför man är värd den där chokladbiten i skåpet så gäller det att ha kunna ta till ett långsiktigt perspektiv och tänka på exempelvis det där loppet som hägrar till våren eller något annat positivt förknippat med löpningen.

Jag har väldigt sällan problem med att motivera mig själv att löpträna, där kniper jag alla chanser jag har och känner mig mentalt stark att jag ger mig minsann ut i ur och skur. Under vintern och våren nu ska jag försöka bygga upp en mental styrka gällande kostbiten. Att vara stark när sötsuget krampaktigt pockar på mina mest basala känslor av att fylla på sockerkvoten med råge. Hur gör du då?

Ett av mina tips då är att tänka på andra positiva saker som löpning medför. Jag har så enormt mycket planer, tankar och idéer när det gäller traillöpning. Förhoppningsvis kan jag realisera många av dem under 2016. Eller tänk på den där fantastiskt vackra löprundan du gjorde häromveckan. Då solen strålade, höstens färger sprakade likt ett fyrverkeri på träden runtomkring och benen kändes som att du kunde springa hur långt som helst och den där branta backen helt plötsligt kändes nästan platt. Fram med den känslan och stå emot! Det hoppas jag kunna göra, speciellt nu när julen väntar runt hörnet. Så jag kan slå min tid på Soteledens Terrängmarathon och tar mig an den nya bansträckningen på Axa Fjällmaraton med bravur. Så jag springer hela VätterVyernas UltraTrail i vår utan att få soppatorsk. För visst hjälper det att vara lite nättare och mer hälsosam om man ska slå en tid eller orka springa längre. Men jag ska definitivt inte köpa en våg. Där går gränsen. Feed your soul!

UppTech: Dunjackan som fungerar både till vardags och på långpasset

UppTech: Dunjackan som fungerar både till vardags och på långpasset

Det är med stor glädje jag kan presentera ett nytt samarbete på bloggen! Jag kommer att testa och utvärdera saker åt Addnature och först ut är en produkt som du kanske inte i första hand förknippar med traillöpning.

Länge har jag gått och suktat, läst och spanat på olika lätta, packbara dunjackor. Varför? Jo, för att i takt med att jag har utvecklats som traillöpare så har mina träningspass fört mig allt längre ut i naturen. I efterhand har jag insett att jag kanske varit lite väl naiv när det gäller min egen säkerhet. Numer springer jag alltid med förstaförbandslåda och givetvis har jag med säkerhetsfilten som följer med Salomonvästen. Men om oturen skulle vara framme på ett långpass på vintern när man är långt från närmaste civilisation och det är snö och kanske minusgrader. Hur länge håller man värmen då om man skadar foten rejält exempelvis och blir liggande? Lyckligtvis har jag inte behövt prova detta scenario än men nu är jag helt klart väldigt mycket bättre förberedd. Här är min utvärdering av dunjackan Black Diamond Hot Forge Hoody som ska få hänga med på vinterns alla äventyr. Jackan är en av alla i det breda sortimentet dunjackorAddnature.com

Black Diamond Hot Forge Hoody

Black Diamond Hot Forge Hoody

Primaloft Gold Insulation Down Blend, DWR-behandlat dun och syntetfibrer blandat. Pertex Quantum-tyg med DWR-behandling. Läs mer här!

Vikt - 460 gram
DWR-behandlat Dun 70%
Prima Loft-fibrer 30%
Upp till 750 fill power

Jag har aldrig haft någon dunjacka tidigare så därför har jag som den technörd jag är läst på en hel del och grottat ned mig i allt vad fill power och DWR heter och kommit fram till några saker som jag var ute efter när det gällde de egenskaper dunjackan skulle ha. Dels så skulle den vara relativt lätt, varm, ha en luva och gå att packa ned i en Salomon S-Lab Adv Skin3 12Set och helst motstå regn och slask relativt bra. Varför regn undrar du kanske nu? Jo, tyvärr är inte vinter helt förknippat med snö här i Jönköpingstrakterna eller i södra Sverige för den delen. Senaste dagarna kom rapporter från SMHI om att flera slalombackar riskerar nedläggning då snödagarna förväntas sjunka allt mer de kommande åren.

Skälet till att jag fastnade Black Diamond Hot Forge Hoody var i första hand den spännande och unika dun/syntetblandning som Black Diamond kallar Primaloft Gold Insulation Down Blend. Den innehåller 70% vattenavstötande gåsdun samt 30% ultrafina Primaloft-syntetfibrer. Fördelen med detta är att det påverkar jackans egenskaper när den är blöt. Vanliga dunjackor torkar väldigt långsamt vilket inte är så skoj om man råkat skada sig, blir liggande och det regnat exempelvis. Dun- och syntetblandningen ska jämfört med vanligt dun behålla 96 % av sin värmande förmåga när det blir blött, torka fyra gånger snabbare och absorberar en niondel så mycket vatten. Perfekt för svensk vinter i södra Sverige helt enkelt. För en mer genomgående förklaring kan du kolla på filmerna nedan.

Design

Jackan har ett snyggt diagonalt mönster och en bröstficka med Black Diamond-logon. Fickan buktar ut en aning i och med att det blir dubbel fyllning vilket ger ett litet plufsigt intryck vilket är en liten designmiss enligt mig, men det är en smaksak. Man hade kunnat komma runt problemet genom att inte ha dunfyllning i de underliggande panelerna bakom fickan. Kragen på jackan går högt upp i halsen och erbjuder ett bra skydd mot vind och kyla. Detta är ett stort plus och något jag väldigt gärna vill ha på mina jackor. Insidan av kragen är fleecefodrad och det finns också ett litet skydd över dragkedjan för att den inte ska skava.

BD1

Det finns även två relativt stora fickor med dragkedja på varje sida framtill på jackan där man smidigt kan värma händerna om man inte har handskar på sig.

BD2

Dragskon runt midjan går även in i fickan så man slipper att den hänger ned under jackan om man vill spänna åt den mycket, men samtidigt kan det kännas konstigt att ha en bit snöre i fickan. På insidan av jackan finns det två stora fickor där man kan värma saker, exempelvis vantar, om man är ute på vandring eller liknande.

BD3

Luvan är ganska stor och den ska gå att använda över en hjälm om man håller på med klättring och troligtvis fungerar den även över en skidhjälm, men jag har inte testat detta. En av de få nackdelarna jag upptäckt med jackan är att ändarna på luvans dragsko är försedda med plastbitar med hårda, ganska vassa kanter och ibland hamnar de i kläm mellan kragen och min kind eller hals vilket är lite obekvämt. Jag ska testa att klippa av dem och bara göra en knut på snöret istället vilket jag tror kommer att fungera bra.

BD7

Den hårda plastbiten längst ut på luvans dragsko

Jackans tyg består av Pertex Quantum som är ett tyg som ska vara väldigt beständigt trots att det är tunt och mjukt. Det är även DWR-behandlat (Durable Water Reppelency) för att stå emot väta. Jackan är försedd med elastiska ärmmuddar som smiter åt väldigt skönt rutan handlederna och behåller värmen inuti jackan.

BD4

Användning

Jag har använt jackan både till vardags och på långpass. Jackan är oerhört skön och lätt. Inte helt oväntat känns det lite som att gå omkring med ett mjukt duntäcke runt kroppen. Den håller värmen riktigt bra och motstår vind. Att kragen går upp såpass högt i halsen tycker jag är kanon och man behöver inte oroa sig för att bli kall om halsen. Jag har ännu inte kunnat testa hur jackan känns när det är minusgrader ute. Min känsla är att den kommer kännas lite kall då, men ändå tillräckligt för att värma en hel del. Då det varit den torraste hösten i mannaminne eller i alla fall i den här mannens minne så har jag tyvärr inte kunnat hårdtesta jackans egenskaper när den blir blöt. Det kom en regnskur när jag var ute med barnen häromveckan och då kunde man tydligt se hur DWR-behandlingen får vattendropparna att pärla sig och inte tränga in i tyget.

BD5

Jackan går att smidigt rulla ihop luvan och får då plats i det nedersta facket bak på min Salomon S-Lab Adv Skin3 12Set, men det finns dunjackor som går att packa ihop mycket mindre. Nedan kan du se ett litet filmklipp på hur jag viker ihop jackan.

För att verkligen se hur det känns att ha med den på riktigt långa pass så hade jag med den när jag slog nytt distansrekord och sprang över sex mil på Habo UltraTrail. Jag märkte inte av den extra vikten nämnvärt och inpackad i två plastpåsar så höll sig jackan torr trots att jag svettades en hel del.

BD6

BD8

Om man vill helgardera sig mot vintervädret så kan man givetvis att se till att ha med sig en skaljacka med rejält regnskydd också. Kombinationen dunjacka och skaljacka passar dessutom alldeles utmärkt som vinterjacka i alla väder om du inte fryser allt för lätt.

BD7

Avslutningsvis kan jag inte göra annat än att rekommendera dig som traillöpare som gillar att ge dig ut på rejäla rundor att skaffa en lätt, packbar dunjacka. Perfekt för vintern, löpning i fjäll och en massa annat skoj du kan hitta på. Sen är det en stor bonus att jackan fungerar alldeles utmärkt att använda till vardags också. Jag ska försöka skriva ihop en utökad recension av jackans egenskaper när den är riktigt blöt om vi nu konstigt nog kan få några rejäla störtskurar den här hösten samt hur den känns i vinterväder. Förhoppningsvis får vi en riktigt snörik vinter i år.

Alternativ

Givetvis finns det en hel del andra jackor som har liknande egenskaper. Addnature har ett brett sortiment dunjackor som du kan hitta på Addnature.com

Här nedan kan du kortfattat läsa om tre andra jackor som jag spanade på som har liknande egenskaper men som skiljer sig på en del punkter.

Haglöfs Essens III Down Jacket

Haglöfs Essens III Down Jacket

DWR-behandlat dun. Pertex Quantum-tyg. Jackan kan packas ihop i sin egen ficka. DWR-behandlat tyg. Läs mer här!

Vikt - 290 gram
DWR-behandlat Dun 100%
800 fill power
Arcteryx Cerium LT Hoody

Arcteryx Cerium LT Hoody

DWR-behandlat tyg. Syntetisk isolering i områden som lätt blir fuktiga. Medföljande packpåse. Läs mer här!

Vikt - 275 gram (M)
Dun 100%
850 fill power
The North Face L3 Jacket

The North Face L3 Jacket

FuseForm konstruktion med ihopvävda material istället för sömmar. Ingen DWR-behandling. Läs mer här!

 

Vikt - 360 gram
Dun 100%
800 fill power
Tailwind – All you need, all day?

Tailwind – All you need, all day?

All you need, all day. Really. Sportdrycken Tailwinds slogan utlovar mycket. Jag har testat Tailwind i ett halvår. Dags att utvärdera!

Skälet till att jag ville testa en sportdryck var att jag under testlöpningen av VätterVyernas UltraTrail, ett socialt långpass från Bankeryd via Jönköping till Vista Kulle som jag anordnade tidigare i år, åkte på ett rejält soppatorsk. VätterVyernas UltraTrail är ca 54 km långt och ca 1400 höjdmeter, vilket innebär att det tar lång tid att springa det. Jag hade innan varit lite väl snål och naiv och tyckt att jag klarar mig minsann utan sportdryck. Dock hade jag inte sprungit många träningspass där jag varit ute över 4-5 timmar.tailwind

Som energi under VätterVyernas hade jag mestadels olika former av choklad, vatten samt Resorb. Det som hände var att när vi varit ute i ca fem timmar så kunde jag inte få i mig någon energi. De olika sorters choklad jag hade bara svällde i munnen på mig och jag fick kämpa för att få i mig något utan att kräkas. Den sista delen av VätterVyernas är dessutom den tuffaste både rent höjdmässigt och sett till hur teknisk terrängen är så det påverkade givetvis min löpförmåga enormt mycket när jag inte fick i mig någon energi alls i princip de två sista timmarna av de ca 7.5 h jag var ute.

Funktion

Då jag hade läst mycket positivt om Tailwind så kändes det som ett mycket intressant alternativ. En av Tailwinds största fördelar är att den ska täcka alla dina behov under de riktigt långa passen. Kalorier, elektrolyter och vätska, allt i ett. Förutom det så är den helt naturlig och innehåller inga e-ämnen, färgämnen, konserveringsmedel eller annat jox. Samt att den ska vara skonsam mot magen. Perfekt botemedel mot soppatorsk helt enkelt. Principen är enkel. Det följer med en skopa i varje förpackning och varje skopa (27 gram) motsvarar 100 kcal. Rekommendationen är att man ska ha 1-2 skopor i 750 ml vatten om man springer i ca två timmar. Vid längre pass så kan man utgå från 2-2.5 skopor per 750 ml vatten. Jag har följt den doseringen och ibland haft lite mer vid riktigt långa pass.

Tailwind

Rolig detalj att Tailwind fyller i ens namn. Känns personligt och bra!

Tailwind finns i flera smaker men de jag har hårdtestat heter Berry och Naked, dvs bär och osmaksatt. Det finns även en smak med koffein som extra ingrediens. Den har jag bara testat en gång så det är alldeles för lite för att uttala sig om det är någon större skillnad på den.

Användning

Jag har använt Tailwind på allt från vanliga långpass till ultrapass där jag varit ute i över sex timmar. Båda smakerna passar mig riktigt bra. Berry är inte helt oväntat smarrigt bärig i smaken och Naked känns lite som vanligt vatten med någon biton av något annat, men den smakar inte konstigt. Det viktiga när man använder Tailwind är att dricka en slurk då och då för att få i sig energin. Så brukar jag göra även i vanliga fall när jag bara har vatten med mig så det har fungerat bra. När jag sprungit upp till 2-3 h så har jag enbart använt Tailwind utan några problem. På längre pass har jag haft med mig annan energi i form av choklad och även chips ibland. Dels för att jag gillar känslan av att äta något och för att det känns som att man måste dricka väldigt mycket för att få i sig all energi man behöver på de riktigt långa passen.

I somras sprang jag runt Kinnekulleleden (ca 47 km) och var ute i dryga sex timmar. Då hade jag med mig ca 2.5 liter Tailwind och använde det som största energikälla. Känslan jag fick då var att det hade vart skönt att ha med sig lite vatten också bara för att dricka något annat. Jag blev lite konstig i magen på slutet men det vet jag inte om det berodde på värmen under dagen, att jag inte sprungit så långa pass på ett tag eller om det var all Tailwind. Men i vilket fall blev det inget soppatorsk då och inte senast när jag slog nytt distansrekord på Habo UltraTrail (61.67 km) och var ute över åtta timmar. På Habo UltraTrail drack jag visserligen mestadels Umara på andra halvan av banan.

Utvärdering

Jag tycker konceptet med Tailwind passar mig väldigt bra. Blanda, skaka och kör som det står på förpackningens baksida. Man måste inte ha med sig saltpiller, gels, bars och hela faderullan. Enkelt och smidigt. Smakerna jag testat är väldigt goda och jag har aldrig haft några problem med själva drickandet av Tailwind. Det blir aldrig sötsliskigt eller liknande. För att ge ett helt rättvist utlåtande om Tailwinds slogan stämmer till fullo så borde jag kanske ha kört ett riktigt saftigt all-in-pass där jag förlitat mig helt på Tailwind och tuffat på i minst 4-5 timmar. Troligtvis hade det fungerat men jag har inte riktigt vågat för att jag inte springer sådana pass så ofta p.g.a. tidsbrist och då har jag valt att köra den säkra vägen och få i mig energi och salt på andra sätt också. Samtidigt ser jag det inte som något negativt att få i sig lite extra energi på sådana pass så länge magen inte krånglar. Slutligen kan jag varmt rekommendera Tailwind. Det är ett enkelt, billigt och smidigt sätt få i sig det mesta av vad man behöver ute på stigarna.

 

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Habo UltraTrail 60 km – Konsten att snacka bort 30 kilometer

Ett gäng traileldsjälar i Habo hade knåpat ihop ett fantastiskt smörgåsbord av stigar, stigningar och vackra vyer och sen bjudit in till Habo UltraTrail 60/30 km, ett socialt långpass. I söndags åkte jag dit, med mindre än sex mils löpning i benen på de senaste tre veckorna. Läs om min upplevelse mot vad som skulle visa sig bli ett nytt distansrekord.

HUTlogo

Uppladdningen inför Habo UltraTrail var verkligen inte optimal. Oerhört lite löpning samt förkylning på det. Humöret var det dock inget fel på. Jag har varit oerhört peppad för det här evenemanget länge. Många löpare som var med på VätterVyernas Ultramarathon i våras hade anmält sig och att springa långpass är ett väldigt lätt och avslappnat sätt att lära känna nytt folk på som brinner för samma sak. Min målsättning för dagen var att springa så länge benen bär utan att riskera någon skada. Laddad och smått stressad efter en relativt optimistisk tidsplanering tidigt på söndagsmorgonen åker jag iväg mot Habo och OK Gränsenstugan där vi ska samlas för insamling av dropbags 07.30 och sen går starten vid 08.00. Väl framme ser jag flera ansikten jag känner igen och flera löpare från Team Nordic Trail Jönköping är också med. Dropbagsen körs iväg och jag finjusterar packningen och sen är det racebriefing. Vädret är kanon för löpning. Lite kyligt, frisk luft och molnigt. Inget regn är utlovat.

HaboUltraTrailRB

Racebriefing!

Det är väldigt spännande att ge sig ut på ett sådant här äventyr och egentligen ogillar jag att vara så oförberedd inför en uppgift, men samtidigt är jag van att freewheela vilket man snabbt får lära sig när man arbetar som lärare. Något sånt här har jag inte tagit mig an tidigare som traillöpare. Jag har sprungit långt, men då har jag haft långpass och relativt tillräcklig träning i benen. Nu hade jag inte sprungit ett långpass över två mil på en månad och hade som sagt inte sprungit ens totalt sex mil de tre senaste veckorna. Intressant att se vad benen och min grundträning under året räcker till. Vi startar igång och det är ett glatt gäng som ger sig iväg och folk börjar genast bekanta sig. Banans första del är den tråkigaste rent löpmässigt sett, asfaltslöpning genom Habo, men sen kommer vi till Munkaskog som jag aldrig sprungit i förut och nu drar det igång. Stiglöpning på allvar! 🙂

HUT

Depåstopp vid Vättern

Redan här börjar backarna, upp och ned och i Munkaskog finns det gott om dem. Första depåstoppet är efter ca nio kilometer vid Vättern, banans lägsta punkt, och tempot hittills har varit lite väl högt för att vara hållbart i sex mil. Påfyllning av vätska och energi, lite gött snack och sen drar gänget vidare. Hittills flyter allting på bra, jag pratar med olika människor jag inte träffat förut och får höra inspirerande berättelser om hur folk sprungit i Transsylvanien och i Skottland. Jag vill också springa utomlands!

HUTgänget

Hela gänget!

Banan snirklar sig fram söderut från Munkaskog och vi bjuds på förträffliga vyer ut över Vättern. Speciellt passagen via Sjogarp där det är massor med nybyggda hus och egentligen helt otrailigt blir en av banans höjdpunkter då solens strålar bryter fram genom molnen och utsikten mot Bankeryd och Jönköping hänför hela gruppen. Magiskt!

HUTTomasochjag

Tomas, jag, Vättern, höst

Jag håller mig medvetet långt bak i gruppen för jag vet inte hur långt jag kommer klara att springa. Efter ca 26 kilometer är vi en liten grupp, Mattias som är en av initiativtagarna till evenemanget, Tomas som också är med i Team Nordic Trail JKPG och jag, som lyckas springa fel. Efter ett kort debacle där vi väljer en väg genom ett träsk och efter lite telefonkonverserande så är vi på rätt spår igen men har nu hamnat efter huvudgruppen. Tomas börjar tappa lite i energi och jag märker själv att jag är lite seg och att jag verkligen ser fram mot nästa depåstopp som blir vid ca 31 km. Det hade nog inte varit helt fel med ett stopp runt ca 20 km också.

HUTdepåstopp

Det är gött att vara hela gänget igen, fylla på sportdryck och dra på nya tröja. Allt smidigt utkört med bil och killarna har lyckats fixa sportdryck från Umara. Den har varit väldigt populär vid olika trailtävlingar i år och jag har sett fram mot att testa den så jag fyller båda mina soft flasks till Salomonvästen. Lyxigt nog så finns det även kaffe och det är ljuvligt att ta några klunkar och bara umgås med likasinnade och blicka ut över Vättern och all höstprakt och fylla på energi.

HUTdepåutsikt

Helt ok utsikt vid vätskestoppet 🙂

Tyvärr blir det lite stressigt för oss som kommit sist och helt plötsligt så ska gruppen röra på sig. Jag rafsar till mig två bananer försöker få på västen i farten och fortsätter efter de andra. Depåstoppet var mitt i en lång seg backe så det bär uppåt direkt och när vi väl når backens topp upptäcker jag att jag missat stoppa i vätskeflaskorna i västen. Arrrgh! Ned för halva backen och sen mala uppför igen och direkt långt efter hel gruppen. Inte optimalt. Som tur är hann jag ropa till Niclas, en annan av initiativtagarna, som väntat på mig så vi kunde ta en genväg och komma ikapp huvudgruppen relativt snabbt. Skönt! Annars hade nog mitt humör dippat rejält.

Nu kommer banans största utmaning. Fem riktigt saftiga stigningar ska passeras på de kommande 1,5 milen. Jag har bestämt mig för att försöka köra hela banan ordentligt och vika av om jag inte orkar, men vi i eftertruppen börjar redan här gå i de brantaste stigningarna för att orka hela väggen. Men något händer i mig här. Hoppet tänds. Kanske kan jag orka hela vägen. Hittills känns benen förvånansvärt fräscha och nu har solen brutit fram och vädret är helt underbart. Krispig luft, natur smyckad med sprakande höstfärger och ljuvligt solsken som lyser upp både stigarna och mitt humör. En av de bästa sakerna med bautalångpass i grupp är att man verkligen hinner prata med folk. Vi i eftertruppen har nu fått Mattias som guide och vi avverkar alla möjliga intressanta ämnen och peppar varandra och sakta men säkert tar vi oss fram längs banan. Jag har medvetet stoppat undan klockan för att jag inte ska snegla på avklarad distans hela tiden.

HUThg

Höjdgrafen för Habo UltraTrail 60km+

Nästa depåstopp är vid ca 43 kilometer och där är vi faktiskt ikapp huvudgruppen. Stärkande för våra humör och skönt att veta att vi avverkat de värsta backarna. Givetvis är det en sanning med modifikation. Kikar man på höjdgrafen i efterhand så kan man se att det är fortsatt rätt backigt men vi intalar oss där och då att nu är det lite enklare framöver. I vår lilla eftertrupp är det nu Mattias, Tomas och Johan, även han medlem i Team Nordic Trail JKPG, och jag. Mattias är en van ultralöpare med två UltraVasor i bagaget. Johan har kommit igång med löpningen seriöst i år men är en riktig kämpe. Det märks att han har ont, men att hans psyke vinner över smärtan. Imponerande! Tomas har som jag sprungit en del riktigt långa distanser, men det var ett tag för honom senast samt att han precis som jag inte har så många långalångpass i bagaget den senaste tiden. Jag försöker peppa och hålla humöret uppe för jag vet att jag kommer behöva samma sak när det är jag som dippar. Vi pratar om allt möjligt. Livet, familjerna, löpning, udda ämnen dyker upp som hur långt man behöver springa för att springa ihjäl en hare eller en älg. Behöver man jaktlicens för det? Vi skämtar och kämpar och själv är jag faktiskt hela tiden lite smått överraskad och glad för att allt fungerar så bra som det gör.

Vi kommer till en vattenpassage nära Klerebosjön och först är man inte direkt sugen på att vada genom kallt vatten men det är faktiskt oerhört uppfriskande för benen att bli nedkylda med en dryg mara avklarad. Jag reflekterar över hur relativt lätt och smidigt vi ändå betar av kilometer efter kilometer. När jag sprang Kinnekulleleden i somras så minns jag hur oerhört kämpigt det var på slutet och hur jag frenetiskt sneglade på klockan för att se hur långt det var kvar. Det behovet har jag inte alls på samma sätt nu. Det är som att gemenskapen och glädjen i att vara ute på äventyr tillsammans jagar bort alla inre demoner som normalt sett skulle infekterat mitt sinne när tröttheten pockar på. Vi firar när både Johan och jag slår distansrekord, mitt förra var vid 52.66 km när jag sprang VätterVyernas i våras och Johan sprang ett lopp på 50 km i somras. Riktigt starkt av en kille som sprang sitt längsta pass någonsin när han hakade på ca 34 km på VätterVyernas.

HUTsvettigkeps

60 km… Småsvettigt 🙂

Så småningom börjar vi närma oss spårmarkeringarna som går runt OK Gränsenstugan äventyr börjar lida mot sitt slut. Redan nu är jag oerhört stolt vad vi som grupp har åstadkommit. Varken Tomas, Johan eller jag trodde på att fullfölja distans och nu nästan åtta timmar senare är vi snart framme. Johan börjar tycka att det är segt att byta mellan gång och löpning och nu är det nästan bara svagt utför det sista så han och Mattias springer före. Jag väntar in Tomas, fart efter kamrat, och tillsammans så avverkar vi den sista biten och kan stolta och nöjda pusta ut när vi går i mål. Efter två felspringningar så blir min totala distans 61.67! Dessutom avverkade vi hela 1569 höjdmeter. Inte illa! Så grymt nöjd med att jag orkade och hur förvånansvärt lätt det ändå gick med tanke på hur lite jag tränat den senaste månaden.

HUTMÅL

Sammanfattningsvis så är jag oerhört nöjd, förvånad och fortfarande sådär lite småhög över söndagens bedrift och den starka upplevelsen av gemenskap, äventyr och kämpaglöd. Något sånt här borde alla göra någon gång! Jag ska definitivt springa igen nästa år och vi smider planer för fler sociala långlöpspass samt en möjlig tävlingstour till våren. Håll utkik här på bloggen och i vår Facebookgrupp Traillöpning i Jönköping! Jag har även köpt en actionkamera nyligen och knåpade ihop en liten film från söndagens äventyr. Kika på den nedan!

Team Nordic Trail Edsåsdalen TrailKids!

Team Nordic Trail Edsåsdalen TrailKids!

Förra helgen var jag på mitt första löparläger med Team Nordic Trail. Inte som en vanlig ledare utan som barnledare. För första gången någonsin anordnades ett läger där barn kunde följa med och detta är något som Team Nordic Trail kommer satsa mer på vilket jag tycker är helrätt och helt fantastiskt! Häng med och läs om vad vi hittade på!

Vägen till Åre från Jönköping är lång. Extremt lång. Med mig i bilen var min äldsta son Adrian som längtat efter att återvända till Åre och Edsåsdalen efter att vi var där förra året. Han sprang Minimaraton och jag Axa Fjällmaraton. Att åka bil så långt är ett äventyr i sig men lyckligtvis gick allt bra och konstigt nog anlände vi vid Köjagården bara några sekunder efter Mirandas bil kvällen innan lägret skulle dra igång. Hela gänget var trötta efter en lång dag i bilen och det blev snabbt dags att bekanta sig med vad som skulle visa sig vara oerhört bekväma sängar på fjällhotellet.

Fredag

Första lägerdagen inleddes med frukost i matsalen där man möttes av välfylld frukostbuffé och en fantastisk panoramautsikt mot fjället Välliste som var beklätt i ett sprudlande fyrverkeri av höstfärger. Att se glädjen i Adrians ögon när han upptäcker att det finns pannkakor på frukostbuffén är ljuvligt och många av de vuxna (Läs Roxen 😉 ) verkar vara lika förtjusta över detta faktum.

Dagens första aktivitet för de fyra trailkidsen var ett besök på den härliga Sagostigen strax nedanför Köjagården samt lite utforskande av stigsystemet runtomkring. Att släppa loss fyra killar i åldern 5-9 år på stigen visade sig vara en riktig hit! De hittade varandra direkt och ivern att upptäcka och röra på sig smittade av sig på mig med. Barn är för härliga! Vi lekte olika lekar medan vi vandrade och sprang. Bara nudda rötter blev till inte nudda rötter och vi hittade en stor å. Perfekt att släpa dit stora grenar och ha tävling och se vems gren som flyter snabbast ned för forsen. Väl tillbaka på gården var det gött att slappa lite, äta god mat och passa på att värma fötterna vid brasan.

Fredagens andra pass visade sig bli en riktig höjdare, myrlöpning! Vi tog oss an den mjuka, blöta och ack så jobbiga myrlöpningen både barn och vuxen och hade väldigt skoj tillsammans. Det kan verkligen rekommenderas att springa på en myr. Oerhört jobbig och bra träning! Adrian ville inte gå ifrån myren när passet var slut. Själv blev jag så inspirerad så jag ska reka specialpass för Team Nordic Trail i Jönköping på en stor mosse i närheten av stan. Garanterad succé!

12046604_10153083816816332_8191735315547176396_n

Efter myrlöpningen var barnen riktigt taggade på att besöka badet på hotellet. Lek och bus i vattnet och vi föräldrar fick tid att bekanta oss vidare. Väldigt mysig badavdelning med både stor pool, barnpool, flera olika bastubad och en hänförande utsikt över fjällen precis utanför. Dagen avslutades med en trerättersmiddag i restaurangen och sen somnade Adrian som en stock, riktigt nöjd med dagens äventyr och att ha träffat nya kompisar.

Trailkidsen och jag!

IMG_4294

Lördag 

De vuxna skulle ge sig ut på långpass i olika grupper och alla packade egen matsäck vid frukosten som grupperna skulle äta vid toppstugan på Välliste. Planen för trailkidsen och mig var att vi skulle överraska föräldrarna och de andra vuxna genom att åka till Trillevallen och gå den nya Fjällmaratonsträckningen baklänges upp till toppstugan. Vandringen flöt på bra och när vi väl började komma upp över trädgränsen bjöds vi på en vidunderligt vacker utsikt med fjäll, skog och mark dekorerade i höstens härliga kulörer. Trots att vi möttes av en stark, kall och ihärdig vind när vi kommit upp på kalfjället kämpade killarna på kanonbra. Inget tjat och gnat och vi lyckades till och med komma först upp av alla grupperna till toppstugan (1025 möh) och minen på barnens föräldrar när de klev in i stugan var klockren.

Efter lunchen var det dags att ta sig tillbaka ned till Trillevallen. Då det fortfarande blåste ihärdigt så valde vi att springa mot slalombackarna och ta oss ned den vägen. Riktigt roligt att ta sig ned i den luriga, branta terrängen och skönt att slippa blåsten på toppen. Dagens bedrift stod det äldsta barnet av trailkidsen som sprang tillsammans med en vuxengrupp till Välliste och tillbaka, ca 17 km om jag inte minns helt fel.

Väl tillbaka i stugan blev det gött häng och fika. Fenomenalt supersmaskig paj med västerbottenost och sås till. Underbart! Efter det tog jag med grabbarna och badade och sen blev det filmmys följt av en härlig kvällsmat med glass och hjortron som efterrätt.

SÖNDAG

Sista dagen på lägret och avslutning i en brant backe där de vuxna deltagarna skulle springa flera gånger utan klocka och sen hade vi en tävling där de fick springa hela backen på tid och innan skulle de ha gissat sin sluttid. Den som kom närmast vann. Barnen och jag nöjde oss med att ta oss upp till toppen av backen och heja på de andra deltagarna. Utsikten här var kanonfin och för tredje dagen i rad bjöd naturen på en vacker regnbåge.

Efter det bar det av mot Köjagården och avslutningsmiddagen som visade sig vara en väldigt uppskattad överraskning. I en kåta nedanför gården fanns en helmysig grillplats där Olof som skötte gården dagen till ära var grillmästare och grillade massor med goda högrevshamburgare. Perfekt efter en lång helg med mycket löpning och strapatser och äventyr. Miranda hade en avslutning för lägret med prisutdelning och utdelning av goodiebags. Alla trailkidsen fick medaljer och var väldigt nöjda. Sen bar det av hemåt och många timmars bilresa väntade. Sent på natten när vi väl kommit tillbaka till Jönköping och jag bär in Adrian som sedan länge slocknat i bilen så vaknar han till. Hans glada och oerhört nöjda leende efter en härlig helg där han träffat nya kompisar, bestigit sin första fjälltopp till fots och haft det kanonbra kommer jag nog minnas resten av mitt liv.

Jag har gjort en film som sammanfattar rätt bra hur barnen och jag haft det på lägret! Kika på den nedan och håll utkik på www.teamnordictrail.se och här på bloggen om du är sugen på att ta med dina barn till fjällen och Edsåsdalen. Nästa år under Fjällmaratonveckan anordnar Team Nordic Trail ett familjeläger med start i samband med Minimaraton, det kommer att bli kanon!

Back to Top