Blogg

TNT-dagarna 2016

TNT-dagarna 2016

Förra helgen hade jag förmånen att delta i ett alldeles fantastiskt roligt läger med Team Nordic Trail. Varje år samlas alla ledarna för ett ledarkonvent och i år fick vi åka upp till Edsåsdalen utanför Åre och den helmysiga Köjagården. Spana in filmen från löprundorna vi gjorde på lägret och läs mer om hur vi hade det nedan.

Jag börjar känna mig väldigt hemma på Köjagården nu i och med att det är tredje gången på mindre än ett år som jag åkt dit. Förra året var jag ledare på det första lägret med TrailKids och för bara en dryg månad sen hade vi ett mycket uppskattat familjeläger där. Extra roligt inför den här resan var att alla fem ledarna från Jönköping kunde följa med samt att alla tyckte det var en bra idé att åka upp redan på torsdagkvällen fast lägret officiellt startade lördag efter lunch. För vår del var det ett väldigt bra alternativ att åka upp på natten. Eller nattmangling som Robin på TNT:s huvudkontor kallade det 🙂 Vi körde den lite längre vägen via Stockholm och Sundsvall men det är så smidigt att kunna åka motorväg nästan hela vägen. Speciellt om man kör på natten. Själv hade jag varit lite orolig för hur det skulle fungera att åka bil hela natten och sova. Speciellt då vi var en fullpackad bil både sett till personer och packning. Det visade sig dock fungera ganska bra. De flesta av oss passade på att sova på vägen upp till Stockholm och sen efter ett depåstopp där så turades vi om att köra, sitta shotgun eller sova hela vägen upp till Köjagården. Framåt morgontimmarna började solen kika fram och när vi började skymta fjälltoppar vid horisonten så verkade det bli en kanonmorgon. Frukosten intogs vid en bänk nära Köjagården i strålande solsken. Helskön start på fjällvistelsen.

TNTdagarna20161Frukost with a view 🙂

Väl incheckade på gården var det bara att svida om och ge sig ut för en tur på fjället. Tyvärr visade sig att vi hamnat mitt i älgjaktssäsongen så tyvärr kunde vi inte ge oss av upp mot Välliste som jag tänkt mig utan vi tog sikte på Lillvalen. På vägen dit blev det allt varmare och varmare och när vi började bestigningen upp mot toppen stannade vi till flera gånger för att bara njuta av den helt magiska utsikten. Det är svårt att beskriva i ord hur minnesvärt och storslaget det är att blicka ut över ett vidsträckt landskap med fjälltoppar, sjöar och höstfärger som sakta men säkert börjar förvandla landskapet i en färgglad explosion.

TNTdagarna20162Jon beundrar utsikten

Och sen nästa grej som är så speciell med fjällen. Den öronbedövande tystnaden. Så underbart påtaglig och njutbar för dig oss som är vana att springa i södra Sverige. Det är väldigt sällan det är helt tyst när jag är ute och springer även om jag ger mig ut långt ut på vischan. Något avlägset sus från någon väg eller liknande bidrar nästan alltid till ett svagt bakgrundsbrus. Men nu. Helt tyst. Ljuvligt. Det är inte ofta som fem fullvuxna män stannar upp och bara stirrar på omgivningarna. Sakta men säkert suger in hela omgivningen med blicken. Lukter, avsaknaden av ljud. Allt ihopblandat till en underbar kompott av ett minne för livet.

TNTdagarna20163Toppen i dubbel bemärkelse 🙂

TNTdagarna20164

Väl tillbaka åt vi en god lunch och sen blev det några timmars sömn innan det var dags för nästa löprunda, då med Miranda, Alex och Robin från TNT-kontoret samt överraskande många andra tnt:are. Redan nu var vi nog dryga 40 nästan 50 pers. Roligt! Var väl inte jättepigg när jag vaknade men med löparkläder på, gött sällskap och en fjälltopp som lockade bortom backarna så var humöret snart på topp. I filmen jag gjort så kan du följa de fyra olika löprundorna vi gjorde i kronologisk ordning och det är lite intressant att se skillnaden i väder på första och andra löpturen. Varmt och strålande solsken på förmiddagen och kallt, regn och blåst på eftermiddagen. Fjällväder är alltid omväxlande 🙂

TNTdagarna20165

Jag och Simon på toppen av Renfjället samma dag

TNT-dagarna skulle ju inte inledas officiellt förrän lördag efter lunch så det var bara mat som återstod på programmet under fredagen och gött häng med nya och gamla bekantskaper. Så roligt att vara med på dessa läger och redan nu längtar jag till nästa år. På lördagen hann vi med en förmiddagstur upp på Lillvalen igen och sen drog lägret igång på allvar.

TNTdagarna20166Gött gäng på väg upp till Lillvalen

Fullspäckat schema med workshops, utbyten av tankar och idéer med andra ledare samt löpteknik och löpstyrka. Sen TNT för hela slanten på kvällen med god mat, prisutdelning för olika prestationer under årets gång förknippat med TNT. Det blev dock ganska tidig sänggång för min del då vi skulle upp kl sex på söndagen för lägrets sista löprunda för vår del. Det blev Renfjället igen då våra valmöjligheter var lite begränsade i och med älgjakten. Nu tog vi vinterleden upp på fjället och då sprack himlen upp bakom oss och bjöd på helt magiskt solljus.

TNTdagarna20167

#fjaellrunning

Jag har kommit på vad det är som gör löpning på fjälltoppar så speciellt. Och då menar jag förutom den hänförande utsikten, tystnaden, den vackra naturen och det omväxlande vädret. Det som gör löpningen så speciell är friheten att springa hur du vill. I normala fall när jag springer finns det hela tiden hinder som gör att jag inte kan springa hur jag vill. Vägar, staket, för tät skog, tomtmark you name it. På fjälltoppen är det bara att välja var du vill springa och sen springa dit. Givetvis finns det passager som är mer eller mindre svåra. Men oftast kan du ta dig fram hur du vill. Jag har en dröm om att i framtiden utforska fjälltoppar löpandes kors och tvärs och bara njuta av friheten och alla de där andra sakerna som du får på köpet som utsikten, naturen och tystnaden. Trailupptechlöpning när den är som bäst!

TNTdagarna20168

Ledarna i TNT JKPG (- Jon) på toppen av Renfjället.

Sammanfattningsvis var lägret en intensivt härlig helg med sköna, lugna löprundor med gött snack med massor av olika ledare från runtom i landet samt en riktig energiboost och idéspruta för hur vi ska arbeta vidare med Team Nordic Trail i Jönköping. Vill du haka på så tränar vi på onsdagar kl 18.30, samling vid Öxnegårdens parkering! Läs mer här 🙂 Extra roligt med lägret var att träffa och hinna lära känna olika personer som jag följt länge via sociala medier. Det är intressant hur det känns som man känner varandra fast man aldrig träffats innan eller väldigt lite. Sen hann jag även prata en hel del med Roxen som gjort en fantastisk prestation då han sprungit hela Gröna Bandet från Treriksröset till Grövelsjön (130 mil). Mycket intressant att höra om det samt att se hur han två dagar efter ha klarat av hela Gröna Bandet kutar nedför Renfjället i full fart för att testa benen igen. Magiskt! Sen fick vi även känna och klämma på en en hel del nyheter från Salomon som jag hoppas kunna berätta mer om inom en snar framtid. Mer om Salomon och TNT kommer definitivt på bloggen inom en snar framtid 🙂

Bästa sommartrailskon?

Bästa sommartrailskon?

Tänk dig en smal stig som slingrar sig fram över en äng där blommor i alla möjliga färger vajar sakta vaggade av en svag bris. Några få fluffiga moln seglar i maklig takt fram på himlen och solen gassar. Ett tunt dammlager yr upp för varje steg du tar då du lätt böljar fram. En fjäril fladdrar förbi och du får torka bort svett som rinner nedför pannan mot ögonen. Livet är gött! Traillöpning är en sport där det finns en sko för nästan varje väder och varje underlag. Dags att kika lite närmare på vilken sko jag sprungit med mest i sommar (Disclaimer: Med sommar menar jag varmt och soligt väder. Bor du i Sverige kan du ha annorlunda uppfattning om vad som är sommar 😉 ) Sommarvärmen hänger fortfarande kvar trots att det är september. Vilka skor snörade du helst på dig i somras? Läs mer om mina favoriter nedan!

Salomon S-Lab Sense 5 Ultra
Sense5UltraUtsida

Sense Ultra-serien togs till början fram för att Salomons stora stjärna Kilian Jornet ville ha en sko som skulle hjälpa honom vinna det prestigefyllda loppet Western States Endurance Run, ett 100-miles lopp i Kalifornien i USA. Du kan läsa mer om det här! Sen dess har det alltså blivit hela fem versioner och hela tiden har skorna förbättrats en aning och utvecklats men samtidigt är mycket det samma. Vad är det då som är så speciellt med den här skon? För mig är en sak som sticker ut jämfört med andra skor och det är det löpkänslan. Den tunna sulan och det låga droppet på 4 millimeter samt skons låga vikt (220 gram, storlek 43) ger en underbar löpkänsla där du har bra kontakt med underlaget på stigen och samtidigt känner dig snabb och lätt i steget. Från början var skon tänkt att använda just i sådan miljön som Western States går i, torrt och riktigt varmt. Men skon har blivit många Salomonistas favoritsko i alla möjliga terränger och Emelie Forsberg skrev tidigare i somras så här om skon: ”This is with no doubt my favourite shoe. Salomon Sense. It has 4 mm drop and it’s light and fit my feet perfect. I run everything with it! VK’s short and long distances and I also ran Diagonale des fous ( a 100 miler ) with it. Which is your favourite shoe?”

Emelie Forsber Sense Ultra

Foto: Emelie Forsberg

Kilian sprang utan strumpor när han började med Sense-skorna och det går alldeles utmärkt att göra det med Sense-seriens oslagbara komfort. För egen del använder jag kanonsköna merinoullstrumpor från Teko som fungerar året runt. Skorna lämpar sig dock inte för alla. Den tunna sulan gör att du behöver vara en van löpare annars kan det slita ganska rejält på vader och hälsenor.

Sense5UltraInsida

Sulan har som du ser nedan ganska låga dobbar och saknar helt dobbar under hålfoten. Ett medvetet val sett till vad som är tanken med skon, torr och varm terräng. Ju högre dobb, desto mer vikt dessutom. Den senaste versionen av Sense Ultra har dock fått en ny gummiblandning som heter ”Premium Wet Traction Contagrip” och om sommaren är som vanligt i Sverige så kan det komma en och annan skvätt regn och då kommer du märka skillnad på blöta stenhällar och klippor om du sprungit med Sense Ultra-serien tidigare. En klar förbättring. Akilleshälen är fortfarande lera, men skulle det vara så så får du snöra på dig syskonskon Salomon S-Lab Sense 5 Ultra SG istället så kan du gegga ner dig bäst du vill 🙂

Sense5UltraSula

Sommarvärmen hänger ju fortfarande kvar i luften trots att vi är långt in i september så passa på att njuta av skön sommartrail innan det blir ruggigt kallt och helt plötsligt är november. Kanske kör du barfota i skorna under sommarhalvåret eller till och med barfotaskor? Vore intressant att höra vilken sko som just är din sommartrailfavorit! 🙂 Min solklara (pun intended 😉 ) tvåa i listan är att köra helt barfota. Kanske inte på löprundorna men när jag leker med barnen och spelar fotboll, springer på stranden eller bara njuter av att kunna gå barfota. Så gött!

Sense 5 Ultra Barfota

Att ha strumpa eller inte – Det är frågan!

Sense 5 Ultra

Ute på äventyr!

Mullsjö X-trail 2016

Mullsjö X-trail 2016

I lördags var det dags för en av årets lokala traillöparfester här i Jönköpingstrakten, Mullsjö X-trail Halvmarathon. Det är faktiskt det lopp jag sprungit flest gånger då det var fjärde raka året för min del. En bra tradition helt enkelt 🙂 Loppet brukar vara kantat av peppande publik och banan bjuder på ganska tekniska stigar som ligger väldigt vackert intill sjön Stråken. Och är det något jag är lite svag för så är det smala stigar som följer en sjökant. Sen att vädret bullade upp för fest var inte tråkigt heller. Strålande solsken och inte allt för varmt. Riktigt sköna förhållanden för en hejdundrande trailfest i Mullsjöskogarna!

mullsjologo

(Bild: Mullsjö X-trail)

Extra skoj i år var att även min fru Marie skulle springa. Premiär för henne och roligt och komma iväg och springa ett lopp tillsammans. Själv tränar jag egentligen för längre lopp och springer väl sällan riktigt fort förutom på passen med Team Nordic Trail JKPG varje vecka samt på en del kortare tävlingar. Nu var det tre veckor sen jag sprang Axa Fjällmaraton och det tar ett tag att återhämta sig efter ett sådant lopp så det var svårt att veta innan Mullsjö riktigt i vilken fas benen och formen skulle vara i. På väg till loppet känns i alla fall allt bra, humöret är på topp och benen är fyllda med spring efter två dagars vila. Hade passat på att få i mig lite rödbetsjuice också samt fylla på med lite extra kolhydrater. Vi var ett gäng från Team Nordic Trail JKPG som skulle springa så innan starten hann jag byta några ord med de andra i gänget samt att jag även stötte på Alfred som varit med på VätterVyernas och en hel del andra lopp jag sprungit. Roligt! Efter uppvärmningen var det dags att samla ihop tankarna och börja fokusera. Önskar Marie lycka till och sen bär det av. Förra året sprang hela startfältet fel då den första löparen valde fel väg. Det resulterade i att loppet blev ungefär 300 meter längre förra året. Min tid då var 1.42 och i år var min målsättning att klara mig under 1.40.

Mullsjo2016starten

Starten (Foto: Björn Grönlund)

Det är lätt att bli lurad i början på loppet då de tre första kilometerna går på bred grusväg mestadels och med en svag utförslutning. Första gången jag sprang loppet 2013 så gick jag ut alldeles för hårt första milen och det var avgörande andra halvan av loppet. Då sprang jag på 1.45 och första milen passerades på 45 minuter. Nu tar jag det mycket lugnare men med en bra känsla i kroppen. Första fem kilometerna klockar jag på dryga 21 minuter. Sen kommer en del backar och lite trixiga partier med löpning på skrå samt mycket vackra vyer då vi kommit över till anda sidan av sjön Stråken. Likt tidigare år är det en hel del publik ute och hejar på alla möjliga ställen. Vid Nyhem och andra vätskestationen passerar jag milen även denna gången på 45 minuter. Skillnaden nu jämfört med för tre år sen är att jag har ett gött driv i benen här på den relativt flacka och lättlöpta delen av banan och att jag nu plockar placeringar istället för att bli omsprungen hela tiden som jag blev första året. Det ger psyket en rejäl boost. Detsamma gör alla härliga barn som hejar på efter vätskekontrollen. Inte varje lopp som man får göra high five utmed banan 🙂

Mullsjo2016Forsta

Sol och glada miner (Foto: Björn Grönlund)

Förra året sprang jag helt själv mellan 12:e till 17:e kilometern. Såg inte en löpare. Nu hade jag hela tiden löpare både framför och bakom och det gör det lättare att hålla uppe ett bra tempo tycker jag. Jag försöker att inte hela tiden fokusera på min sluttid och väljer att bara kolla på klockan efter varje kilometerindikering för att se vilket tempo jag håller. Den här delen av banan är väldigt rolig att springa och innehåller två ganska branta backar men avslutas med härlig löpning genom ett ljuvligt grönskande område där man springer på spänger och har vatten på båda sidorna, vilket tydligen varit gamla fiskdammar. Vid första backen spelar de en massa skön musik högst upp på toppen. Riktigt gött och ett positivt inslag jämfört med tidigare år! Klockrent! Väl framme vid fiskdammarna har jag fortfarande gött driv i benen och mina förhoppningar om att klara sub 1.40 börjar kännas realistiska. Fortsätter nöta på utan att fokusera allt för mycket på klockan.

MullsjoAndra

It’s all about smiles not miles 🙂 (Foto: Björn Grönlund)

Den sista biten av banan består av mestadels stadslöpning genom Mullsjö och hela tiden med motlut då vi ska jobba oss tillbaka upp till MSOK-stugan. Härligt att springa längs gator som är kantade med folk som hejar på och ger energi. Även här plockar jag placeringar. Hejar på de jag springer förbi och när jag passerat sista kilometerindikeringen så vågar spana lite på klockan. Yes, jag kommer att klara under 1.40! Precis innan målrakan är det ett skogsparti med en stig med en hel del stenar och rötter. Inte världens svåraste stig men med trötta ben så springer jag och tänker för mig själv: ”Inte ramla. Inte ramla. Inte ramla.” Det går vägen och jag håller bra fart in i mål och det visar sig att jag kommit in på 1.37. Härligt! 🙂 Klart över förväntan! Kommer dock på samma plats som förra året, 16:e. Pustar ut lite och upptäcker till min stora glädje att de serverar cola i tältet i målområdet. Galet gött! Lyckas nog klämma 5-6 muggar och efter det känner jag mig faktiskt ganska pigg. Då jag har som målsättning att springa lopp taktiskt och anpassa mig efter banan blir det ofta så i efterhand att jag börjar fundera på vad som hänt om jag kört på i ett högre tempo. Nu har jag som jag sagt inte direkt tränat för att springa snabbt i 21 kilometer utan snarare att klara långa lopp i riktigt kuperad terräng vilket faktiskt blir en helt annan sak. Men samtidigt är det så sköj att kuta på snabbt ibland. Får se hur det känns nästa år men det skulle vara roligt att kunna fortsätta pressa tiden ned mot 1.30. Efter loppet blir det massa skönt snack med olika löpare, kända som okända! Även min fru Marie klarade sin måltid men tyvärr hade hon ramlat ut med banan och slagit i knät lite. Inget allvarligt som tur var. Allt som allt så var Mullsjö X-trail ett väldigt lyckat arrangemang. Är du sugen på att testa på att springa ett längre traillopp kan jag verkligen rekommendera detta då banan är utmanande rent tekniskt på en del partier och har en del höjdmeter men inte sådär brutaljobbig som en del andra längre lopp kan vara. En bra första trailhalvmara helt enkelt! 🙂

Axa Fjällmaraton 2016

Axa Fjällmaraton 2016

För två år sedan sprang jag mitt första Axa Fjällmaraton. Det var mitt andra maraton någonsin och jag lärde mig en hel del om vad det handlar om att vara en ultratraillöpare då. I lördags var jag där igen. Denna gången med start i Vålådalen och målgång i Trillevallen. Nu var det dags att se vad som hänt på två år. Har jag utvecklats? Häng med och se!

Axa HG

Den nya banan skiljer en del från den förra. Samma distans men 300 extra höjdmeter. Inget man bara hostar bort sådär bara. Men på något sätt känns det skönt att inleda med Ottfjället och banans högsta punkt. Förra gången fick jag nästan kapitulera mot alla backarna uppför Ottfjället från Nordbottnen och har väl egentligen aldrig varit så nära att bryta ett lopp som jag var några hundra meter innan jag nådde vätskekontrollen på Ottfjället. Veckan innan årets lopp har jag semestrat i Åre och varit på ett helt fantastiskt familjeläger med Team Nordic Trail i Edsåsdalen (mer om det i nästa inlägg). Tycker det är lite svårare att ladda upp rejält inför ett lopp när man är på resande fot och såhär i efterhand är jag väl egentligen mer nöjd med min uppladdning inför Billingen Trail Marathon en månad tidigare. Då kändes det som att jag lyckades bättre med min kolhydratuppladdning samt att jag genomförde en rödbetskur inför loppet. Inför Axa blev det en aningen sämre kolhydratuppladdning och rödbetor gick jag bet på. Dock kändes kroppen bra och jag hade sovit relativt bra (för att vara småbarnsförälder) de senaste dagarna. Jag hade valt busstransfer från Undersåker till Vålådalen. Skönt med lite uppladdning på bussen och utanför sken solen och det såg ut att bli en riktigt fin dag. Min fru Marie sprang Salomon 27K lördagen innan och hade spöregn nästan hela tiden och under veckan har vädret varit väldigt fram och tillbaka så en dag med bara sol var upplyftande i sig. Det är trots allt skillnad på utsikten från en fjälltopp i solsken och i hällregn.

Joel och jag innan starten

Joel och jag innan starten

Väl framme i Vålådalen kryllade det av löpare och när jag skulle värma upp så mötte jag Joel, ledare i TNT GBG, som var med som ledare på familjelägret. En hejare på löpning men som aldrig sprungit längre än halvmara förut. Gött att tjöta lite och spännande att se hur det går för honom. Vid starten hann jag byta några ord med Miranda och sen var det helt plötsligt dags att ge sig av. Förra gången valde jag att ta det lugnt. Respekten inför distansen och fjällen var stor. Med den nya bansträckningen är chansen för köer likt den det var uppför Välliste för två år sedan mindre men jag ville ändå kuta på lite. Min målsättning för dagen var att klara medaljtid, 5 timmar och 30 minuter. Förra gången sprang jag på 6.06. Men jag har varit skadefri och tränat på bra så kanske skulle jag kunna klara mig under fem timmar? Hade kollat lite på tider från förra året och visste att jag borde nå första checkpointen på Ottfjället (7.7 km) på mindre än en timme. Då skulle man klämma in ungefär 600 höjdmeter på den första sträckan.

EAxa2016 Startenfter starten är det ungefär tre kilometer grusväg och här hinner fältet sprida ut sig. Jag jobbar på uppför fjället och undrar inombords om jag startat för hårt. Mitt pulsband har strulat ett tag så jag kör på känn men det är svårt att ta miste på hög puls. Det känns ändå bra och när det planar ut uppe på fjället är det underbart att kuta på i den karga, annorlunda miljön och njuta av att vara på en fjälltopp. Utsikten är vidunderlig och en helikopter flyger ovanför. Lite surrealistiskt. Passerar checkpointen på 53 minuter och känner mig stark.

Axa2016 UppförOttfjället

Nu ska vi ned för fjället. Det är faktiskt den här biten jag oroat mig mest för inför loppet. Det har trots allt regnat en hel del under veckan och jag minns hur brant det var uppför Ottfjället för två år sen. Nu ska jag springa nedför det och det kan vara lerigt och slirigt. Inledningsvis är det stenigt värre och mina 46:or känns alldeles för stora för att få plats mellan alla stenar. Fullt fokus på var fötterna ska placeras och på att försöka hitta en bra linje nedför fjället. En del kutar på som galningar. Härligt är det och utsikten över Ottsjön när vi närmar oss trädgränsen är pampig. Nedanför trädgränsen avtar stenarna men det blir desto brantare. Det som kallades väggen på den gamla bansträckningen (200 höjdmeter på en kilometer ungefär) ska nu avverkas utför. Inte helt enkelt och jag känner att jag kanske borde våga mer men vill inte riskera något.

Axa2016 OttsjöVy

Nedför Ottfjället – Mäktiga vyer

Passerar Nordbottnen (15.5 km) och behöver inte fylla på något. Har två halvlitersflaskor med Tailwind i mitt Salomon S-Lab Adv Skin 12Set och nästa vätskestopp är vid Hållfjället efter ca 20 km så det är inte så långt dit. Dock är det segt motlut dit och här är det ingen som springer. Minns att det partiet var ganska lurigt att springa nedför förra gången jag sprang och försöker tänka positivt att det är enklare uppför. Gnetar på och försöker springa när läge ges och här drar jag faktiskt ifrån en del löpare vilket känns bra. Utsikten när jag börjar ta mig över trädgränsen är magnifik och jag får påminna mig om att passa på att ta in hela upplevelsen. Vid vätskestationen fyller jag på sportdryck i ena flaskan. Det är Umara och det vet jag att det fungerar bra för mig. Ser att det finns focacciabröd och när det bjuds på sådant gött hembakat måste man ju passa på. Perfekt med lite sälta också. Blir lite konfunderad när banan fortsätter uppåt med en del krävande stigningar. Hade för mig att det var utför efter vätskestationen. Passerar över en kam på berget och tappar nästan andan av utsikten som möter mig. Sådär påtagligt påträngande vackert som bara naturen kan vara när den är i sitt esse.

Axa2016 Hållfjället

Löpargläjde på Hållfjället

Nu väntar teknisk utförslöpning ned till Ottsjö. Blir väl kanske lite väl glad efter den magiska utsikten och gasar på lite mycket i utförslöpningen och får svaga krampkänningar i höger baksida lår. Inte bra. Sänker tempot och hittar en rytm som fungerar bra och sen trummar det på bra fram till Ottsjö. Underbart peppande med allt folk som hejar längs med banan in till vätskestationen här. Tre små tjejer står med en egen vätskestation och då jag bara druckit sportdryck hittills passar det perfekt med ett glas vatten och de blir så glada när jag stannar vid just deras station. Suger åt mig all positiv energi från de som hejar uppför den branta backen till vätskestationen. Kollar på klockan och inser att jag avverkat de första 28 km på dryga tre timmar. Klart över förväntan! Blir intervjuad av Erik på Salomon vid vätskestationen och är glad och säger att jag troligtvis kommer att kapa en timma och tio minuter på min senaste tid. Fyller på den andra softflasken med Umara och beger mig sen vidare mot nästa station, Ytterstvallen.

Axa HållfjälletVy

#fjaellrunning

Den här sträckan sprang jag åt andra hållet för två år sedan och jag minns att det var väldigt lerigt, som att springa i en liten bäck. Då var det uppför men nu skulle det i alla fall vara utför. Ottsjön var första längre stoppet för min del och det i kombination med den krävande banan gör att verkligheten kommer ikapp mig efter lyckoruset av att känna sig så nöjd med att ha hunnit till Ottsjö. Krampkänningar och ben som inte riktigt vill samarbeta. Som tur är kommer några andra löpare och springer förbi och jag tvingar mig själv att kämpa vidare och haka på. När jag sprang för två år sedan sa man att loppet började vid 28 km efter Nordbottnen när man skulle uppför Ottfjället och jag skulle vilja säga att med den nya bansträckningen så börjar loppet efter Ottsjön och 28 km. Löpningen till Ytterstvallen är lerig, teknisk och krävande. Kommer ikapp en annan TNT:are som visar sig vara från Trosa. Vi går i backarna upp mot Ytterstvallen och jag börjar se fram oerhört mycket mot colan som jag vet ska serveras där. Dricker cola och vatten vid vätskestationen och vi kämpar sedan vidare. En mil återstår och vi har ungefär en timma och tjugo minuter kvar att avverka den på innan vi är uppe i fem timmar. Det ska vi klara!

Axa2016 Ytterstvallen

Strax innan Ytterstvallen

Såhär när jag kollar tillbaka på loppet inser jag att här gjorde jag ett av mina största misstag. Jag borde ha fyllt på mer sportdryck vid Ytterstvallen samt troligtvis även försökt att äta lite. För stigningen upp till Välliste är krävande, kolossalt krävande. Kollar man på banprofilen så känns den inte så brant men det gör så mycket med kroppen när man har nästan fyra timmars hård traillöpning i benen. Benen börjar strejka. Jag lyckas med bedriften att få kramp när jag går. Och går gör jag mycket nu. Som tur är gör de flesta andra det också. Det känns som att jag aldrig kommer upp på det där fjället. Slutligen planar det ut lite strax innan Skalknippen och vi kommer in på stigarna där Salomon 27K sammanstrålar med Fjällmarabanan. Över trädgränsen och vinden viner. Som tur är blåser den med mig uppför fjället och jag hittar något som kan liknas vid ett löpsteg igen. Nedför Skalknippen är det galet brant. Tänker att ramlar jag nu så krampar benen ihop och jag bara kommer tumla ned för backen. Tar det väldigt lugnt och överlever. Skönt. Arbetar mig vidare upp mot toppstugan på Välliste. Försöker tänka bort smärtan i benen och fokusera på löptekniken (eller gångtekniken kanske man ska kalla det 😉 ) uppför. Äntligen når jag toppen. Det har tagit väldigt mycket längre än jag tänkt mig. Nu är det bara fyra kilometer utför kvar. Härligt! Dricker lite vatten vid toppstugan men är så ivrig iväg att jag inte fyller på något i mina nästan tomma softflasks.

Axa - UtförVälliste

Utförslöpning vid Välliste

Börjar lunka utför men det blir min smärtsammaste utförslöpning någonsin. Hinner några hundra meter sen krampar ena vaden. Sen några hundra till så krampar andra. Krampkänningarna är överallt i benen. Får stanna flera gånger. Borde nog ha druckit mycket mer energidryck. Dricker och inser att all vätska snart är slut. Klantigt. De här stigarna gick jag i motsatt riktning i höstas med trailkidsen när vi skulle bestiga Välliste och överraska alla föräldrar. Att stigen ned till Trillevallen är målgångsstig för alla loppen är kanske inte så optimalt för till min förfäran är det inte de fina stigarna jag minns som möter mig när jag kommer nedanför trädgränsen utan ett veritabelt lerhav. Börjar inse att mina förhoppningar om att klara mig under fem timmar blir allt svårare och svårare att uppnå. Det var ju ”bara” fyra kilometers utförslöpning kvar. Att springa tre av dem har tagit mig en halvtimma. Galet men såhär i efterhand är jag oerhört nöjd med att det inte tog längre tid. Jag har nog aldrig haft så ont i benen av all kramp uppför och nedför Välliste men ändå kämpade jag på hela tiden. Jag skulle framåt.

Axa2016 KrampUtför

Känner mig ungefär som jag ser ut 🙂

Axa2016 - Lerigt värre

Lerigt. Jupp.

Kommer till den sista kilometermarkeringen och här har banan planat ut. Nu ska jag bara i mål. Tiden är oväsentlig. Jag kommer att få min medalj. Den som jag tänkt på vid varje banmarkering som ser likadan ut under loppet. Min familj står och hejar när jag närmar mig målområdet. Så underbart att se dem och jag är galet nöjd. Vid målrakan sträcks det ut händer till high five och jag ser två glada ansikten, Björn och Eleonor, och jag får ännu mer energi. Springer det sista och tar mig in på tiden 5.04.37 och jag får medaljen i handen. Över en timma (!!) snabbare än för två år sedan. Pustar ut. Är helt galet trött. Och nöjd. Vilket kvitto på att jag utvecklats och tränat på rätt sätt. Hör avlägset kommentatorn säga något om att den hundrade löparen kommer i mål. Vilken rolig överraskning! Jag klarade av att komma bland de hundra bästa på ett lopp med över 1100 deltagare. Grymt! Joel kommer fram och gratulerar och efter att jag fyllt på lite energi sätter vi oss ner och vilar och pratar om loppet. Det visar sig att han gick ut alldeles för hårt och fick det riktigt kämpigt mot slutet. Att ge sig på Axa som första maratonlopp är givetvis en svår uppgift att tackla men det känns som Joel fått med sig nyttiga erfarenheter inför framtidens äventyr.

Axa2016 Målområdet

Sammanfattningsvis var Axa Fjällmaraton ett kanonbra arrangemang; härlig publik, fantastisk stämning och vi fick ett fint löparväder som verkligen förgyllde upplevelsen på fjällen. Sett till min egen insats så fick jag ett kvitto på att jag utvecklats rejält som ultratraillöpare de två senaste åren. Trots 300 extra höjdmeter så sprang jag över en timma snabbare jämfört med 2014. Kanon! Det jag tar med mig till nästa gång är i första hand två saker. Jag behöver träna ännu mer löpstyrka utöver min vanliga löpträning. Sen förra Axa har jag förbättrat min coreträning rejält men nu ska det minsann vävas in utfallssteg och grodhopp och annat småtrevligt varje vecka för att få upp styrkan i benen ännu mer. Sen missbedömde jag helt klart hur tufft det skulle vara att ta sig över Välliste. Jag borde ha fyllt på mer energi i mina softflasks samt sett till att få i mig mer energi på vägen upp och ned. Istället var jag lite övermodig och ville inte ha med mig för mycket vätska för att minska vikten. Fortsätter jag att jobba vidare och håller mig skadefri så ska jag minsann klara mig under fem timmar nästa gång!

Axa2016 Medalj

Medaljen med Ottfjället bakom.

Tiveden Trail – Rock ’n’ roll-Trail!

Tiveden Trail – Rock ’n’ roll-Trail!

Jag gillar skarpt små, familjära trailtävlingar och hade hela sommaren gått och sneglat förhoppningsfullt mot datumet 16/7. Vi har gått igenom en omgång med vattkoppor på alla tre barnen här hemma så trots en hel månad har gått av mitt nästan två månader långa sommarlov så har vi inte gjort så mycket med familjen. Svårt att vistas på offentliga platser med barn som smittar. Därför har jag inte riktigt vetat om det skulle passa in i familjeplaneringen att åka iväg och springa Tiveden Trail.

Tiveden Trail2

Familjärt i Granvik!

Loppet går i Tivedsskogarna i Granvik norr om Karlsborg i Västergötland. Jag fick nys om loppet förra året och blev väldigt sugen på att springa då jag vet hur vacker och speciell natur det är i Tiveden. Förra året kunde jag inte springa men konceptet för loppet är lite annorlunda och liknar inget jag sprungit tidigare. Det är varvbana med gemensam start för alla tävlande och sen springer man ett, två eller fem varv. Fem varv skulle motsvara en halvmara ungefär och 700 höjdmeter. Bra att få in lite fartträning inför Axa Fjällmaraton och en hel del höjdmeter för att vara ett lopp i södra Sverige. Loppet var dessutom billigt (120 kr för efteranmälan) så när det visade sig att jag kunde springa anmälde jag mig direkt. Tomas och Jan från Team Nordic Trail JKPG hängde också med. Sköj! Man skulle registrera sig senast en timme innan starten kl 15 så vi hade gott om tid att förbereda oss. Träffade Jeanette från Mullsjö med familj som var med på VätterVyernas i våras. Hennes man Per skulle inte springa så han kunde stå vid vätskekontrollen med mina flaskor med Tailwind. Perfekt då det bara fanns vatten vid vätskestationen! Vi passade på att ge oss ut och värma upp lite på banan och möttes direkt av smala, tekniska stigar. Jag hade kikat lite på segrartiden förra året och då var den 1.37 och då sprang de fyra varv. Då var det inga långsamma löpare som vann heller så mina föraningar var att banan skulle vara tuff och teknisk. Väl tillbaka var det äntligen dags för start.

Tiveden Trail3

Fredrik Ousbäck (Vinnare av både Billingen Trail Marathon och Billingen X-trail) tar täten direkt.

Det är alltid lite speciellt med en gemensam start. Var ska man stå liksom? 🙂 Vill inte gå ut för hårt men vill samtidigt inte få trängas för mycket på de smala stigarna. Efter några hundra meter kommer vi till den första stigningen. 40 höjdmeter rakt upp. Här luckras fältet upp automatiskt. Har en liten kille framför mig i backen ett tag som måste vara ca 7-8 år. Vilken fart för en sån liten kille. Känns lite annorlunda men samtidigt lite gemytligt att springa om ett barn. Det visar sig att mina föraningar om banan införlivas och mer därtill. Det är som att alla stenar och rötter i hela norra Västergötland bestämt sig för att ha en galen släktträff på stigarna runt banan. Och inte nog med det så har kompisarna blåbärsrisen kraschat festen och vajar tätt över stigarna så man stundtals inte ens ser de vassa stenarna och hala rötterna som festar loss där nere under mina Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG. Kändes som helt rätt skoval i alla fall. Vanliga Sense Ultra med kortare dobbar hade nog varit lite väl hala på den oerhört tekniska och branta banan. Varvet vi springer visar sig vara en veritabel bergochdalbana. Ständigt backar upp och ner och väldigt få flacka partier.

Tiveden Trail1

Sista stigningen avklarad på första varvet. Lyckas ändå se lite glad och pigg ut 🙂

Första varvet passerar jag på knappa 25 minuter. Dricker lite Tailwind och ger mig sen ut för att tampas med backarna, stenarna och rötterna igen. Som tur är innehåller varvet några andningshål där man springer vid spektakulärt vackra skogssjöar delvis omringade av branta klippor. Dagen till ära så ligger de nästan helt stilla och blanka då det knappt blåser något. Andra varvet får jag en löpare hack i häl. Det känns som att han hela tiden ligger precis bakom mig vilket får mig att springa kanske aningen snabbare än vad jag tänkt mig. Detta leder till slut till att jag vid banan högsta hopp (Ja, hopp) på en knapp meter från en klippavsats ned till en annan tappar fotfästet på rullgruset som ligger som en tunt lager på klippan nedanför och glider kanske en meter nedåt med bara en fot i marken och på något sätt lyckas jag hålla balansen och få tag i en bansnitsel (!!) och stanna upp. Tur det för efter det var det ett fall på kanske två-tre meter och sen in i ett träd. Potentiellt väldigt oskönt. Efter det bestämmer jag mig för att ta det lugnare på farligaste partierna för att inte riskera en skada inför Axa (och för att överleva 😉 )

Tiveden Trail5

En av nedförsbackarna. Ser kanske inte så brant ut men det var det.

Banan bjuder på väldigt speciell traillöpning. När det är så tekniskt krävande måste man vara fullt fokuserad bara för att ha koll på var man sätter fötterna. Lyckligtvis när det är varvbana så kan man göra mentala noteringar av alla svåra passager och stenar som sticker upp på luriga ställen. Olyckligtvis när det är en sjukt tuff och krävande bana är att man efter varje varv blir så mycket tröttare i kropp och ben och även mentalt av att behöva fokusera så länge så det blir svårare och svårare att parera banan på ett bra sätt. Det är verkligen rock ’n’ roll-trail! De branta, sicksackiga backarna ger en känsla av fart som gör att kroppen (läs: baken) inte riktigt hänger med i svängarna. Ibland känner jag mig som en bil med bredställ i svängarna 🙂

Tiveden Trail HöjdkurvaGalen höjdkurva!

Andra varvet passerades efter 49 minuter och tredje efter 1.15 så ganska jämnt snitt på de tre första. Mentalt blir det lite lättare just att man nu kan börja räkna ned varven efter att ha passerat hälften. Men fysiskt är det tungt. Jag har några ryggar framför som jag vill hinna ikapp och känslan är att jag plockar in på dem i backarna. Men i och med att jag tränar för längre äventyr så är halvmaradistansen lite lurig för mig. Det är sällan jag ligger och pumpar på i så högt tempo i så många kilometer. På fjärde varvet händer det som inte får hända. Krampkänningar i höger baksida lår. Illa! Stannar direkt, sträcker ut lite och lyckas på något sätt lufsa vidare och få känningarna att släppa. Dessutom fick jag känningarna när det var flackt. Måste bero på att jag slappnade av lite eller att det var lite lerigt just där. Nu har i alla fall avståndet ökat till ryggarna framför. Jag kämpar på och in på sista varvet är jag ikapp de två löparna vid första branta backen. Gött! Väl uppe på toppen hejar jag på en trött Jan som haft en tung dag på de tekniska stigarna. Sen händer det igen! Krampkänningar fast på vänster sida denna gången. Nästan på exakt samma ställe. Usch. Segt mentalt men jag ska ikapp. Efter ca tre km på sista varvet springer jag även förbi Tomas som också haft det motigt. Ger ändå lite energi att få glada hejarop och vid de sista stigningarna kommer jag ikapp en av löparna framför men den andra (han som låg hack i häl på andra varvet) visar sig ha mycket mer krafter kvar och han bara ångar vidare uppför backarna. Målsättningen får bli att hålla undan till den bakomvarande löparen. Jag vet att jag är stark på utförslöpningen så det ska nog gå vägen. Nu är alla krampkänningar borta och jag håller bra fart hela vägen in i mål. Galet trött och helt utpumpad får jag stå och pusta lite efter målgången. Helt klart det tekniskt mest krävande trailloppet jag någonsin sprungit. Jag har dessutom lyckats springa in på en åttonde plats på tiden 2.11 vilket jag är riktigt nöjd med! Vinnare blev återigen oerhört snabbe Fredrik Ousbäck på 1.52 och den tiden säger en hel del om hur tuff den här halvmaran var. Efter målgången ger jag mig ut för att heja på Tomas och Jan samtidigt som jag snabbt mumsar i mig en hel påse med TuttiFrutti och dricker massor med vatten. Var helt dyngsvett när jag gick i mål. Nedan kan du se en väldigt bra film av vinnaren av stafetten från olika delar av loppet samt att i slutet kan man höra mig säga: Gött jobbat! när jag är på väg ut på stigarna igen. Tack Ola för tipset om filmen! 🙂

Efter att Tomas och Jan gått i mål bar det av till en sjö precis intill tävlingsområdet där det fanns en vedeldad bastu vid en brygga. Klockrent!

Tiveden Trail Bastu

Tomas vid bastustugan

Tiveden Trail Sjön

Underbart svalkande!

Tiveden Trail Bastuhäng

Bastuhäng!

Det kommer en del andra löpare och vi blir fast i den sköna värmen länge och tjötar och delar våra intryck från loppet. Andra doppet efter bastun var kanske lite mer uppfriskande än den första men man kände sig ren och fräsch och lite piggare efteråt. Sammanfattningsvis var Tiveden Trail ett helt galet krävande och tekniskt men samtidigt väldigt roligt lopp. Innan var jag osäker på om jag skulle gilla att springa en varvbana men det hade sin charm helt klart och jag kommer definitivt springa fler år samt försöka få till fler trailupptechlöpningspass i de tivedska skogarna. Stort plus till arrangörerna för ett kanonarrangemang och skön stämning innan och efter loppet samt Per som skötte vätskelangningen till mig med bravur!

Billingen Trail Marathon

Billingen Trail Marathon

I lördags sprang var det äntligen långloppspremiär för mig i år. 45 tuffa km väntade på mitt barndomsberg Billingen. Förra året kunde jag inte springa urpremiären av loppet Billingen Trail Marathon för det var precis när vi väntade vårt tredje barn och sen dess har jag längtat att ta mig an den tekniska, kuperade och vackra terrängen runt Billingen.

Billingen Trail Marathon KartaStigningar

Karta med stigningar: Rött = Brant

Uppladdningen inför loppet var både bra och dålig på samma gång. Träningsmässigt har juni varit en väldigt bra månad med många kilometer stig och dessutom ca 6000 höjdmeter. Rent näringsmässigt hade jag dessutom satsat på en rejäl kolhydratladdning, rödbetskur samt att jag dagligen knaprat i mig Omega 3-tabletter. Jag gillar skarpt podden Prestera Mera och där får man mycket tips vad det gäller träning och kost för dig som håller på med uthållighetssporter. Men veckan innan loppet hade jag konstiga förkylningskänningar i kroppen med först trötta muskler, värk och sen det värsta, känningar i halsen. Vet inte vad tröttheten berodde på. Kanske den ständiga sömnbrist som livet som småbarnsförälder innebär? Så dagarna innan loppet var jag inte ens säker på om jag skulle kunna springa och på morgonen var känningarna i halsen inte helt borta. Inte optimalt och lite småjobbigt att vara osäker på om kroppen är med på banan eller inte.

Billingen Trail Marathon Regn

Tio minuter kvar till start – På med badkläderna? 🙂

Vädret dagarna innan loppet har varit sådär juniaktigt. Ömsom sol, ömsom regn och sen kalla vindar och sen varmt. Ombytligt är ett passande ord och som småbarnsförälder är det helt kass för då måste man ha med sig kläder för alla årstider utom vinter ungefär var man än ska. Som tur är så är det lite lättare att planera för en riktigt blöt och lerig dag på stigarna. Två timmar innan start så startade nämligen ett spöregn som fortsatte fram nästan till starten. På med Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG på fötterna och vindjackan med i Salomon S-Lab Sense Ultra Set:et och jag var redo att möta stigarna. Sportdrycken för dagen var Tailwind och jag hade dessutom med mig lite nödproviant i form av choklad och lite godis. Det skulle vara vätskekontroller vid 8, 21, 28 och 35 så det var gott om stationer.

Billingen Trail Marathon Starten

Snart dag för start!

Jag hann prata en del med en annan platschef i Team Nordic Trail och oerhört duktig löpare, Martin Bengtsson, som åkt ända från Skåne för loppet. Martin har flera fina placeringar på långlopp. Roligt att träffas och höra hans tankar inför loppet. Sen var det äntligen dags för start. Min plan var att försöka avverka första milen på en timme och inte gå ut för hårt. Rent tidsmässigt borde 4 timmar och 30 minuter vara rimligt i den tuffa, tekniska terrängen. Första milen bjuder på några rejäla stigningar samt flera väldigt tekniska partier med mycket blöta stenar, smala slingriga stigar och en hel del rötter i mixen. Jag brukar ha delar av den sträckan som referenssträcka när jag testar olika skomodeller, speciellt när det gäller att se hur greppet är på blöt sten. Så i dag skulle skorna få bekänna färg. Tur att jag testat dem där med precis samma förutsättningar 🙂

Billingen Trail Marathon - Lerstig

Välpreparerade stigar

Det är härligt att komma ut på stigarna men när man haft halskänningarna och är osäker på hur kroppen ska svara så springer man och känner efter hela tiden. Lite smånervöst men när jag kommer ut i den tekniska terrängen så måste jag ha fullt fokus på var jag ska sätta fötterna så då hinner jag glömma av att tänka på kroppen och helt plötsligt har det släppt och jag är på g. Gött! Hittar en löpande skidåkare som håller helt rätt tempo och har sprungit banan tidigare så jag hakar på honom. Lyckas pricka in första milen på nästan exakt en timme och allt flyter på bra. Vid 12 kilometer kommer en rejäl störtskur och då vi springer mer på ängar och öppen mark gör regnet och vinden att man kyls ned rejält. Känner att jackan åker på om det ska vara såhär resten av tiden men det slutar regna ganska snart som tur är. Nu ska det vara lite mer utför och efter ungefär 15 kilometer så möter vi löparna som springer halvmaran och som ska tillbaka till Billingehus. Roligt och en klar stämningshöjare att få en massa glada hejarop samt att för egen del heja på de andra löparna. Andra milen är lite enklare att springa. Mer ängslöpning, inte lika teknisk löpning och mindre stenar. Men när vi lämnar ängarna vid ett väldigt vackert område som heter Melldala så blir det en veritabel geggfest och återigen får man bevaka varje steg man tar. Skidåkaren ramlar och jag tar över taktpinnen. Vi närmar oss nästa vätskestation och jag ser två ryggar som jag senast såg vid fem-sex kilometer. Skönt att man springer ikapp folk och inte tvärtom. Klockar 21 kilometer efter två timmar nästan exakt också. Matchplanen flyter på bra. Fyller på energidryck i båda mina halvslitersflaskor och tuggar på lite salta pinnar som jag sedan spottar ut i farten. Inga jobbiga känningar i ben eller kropp hittills och jag hänger på de två nya ryggarna.

Billingen Trail Marathon Vätska 21 km

Strax innan andra vätskekontrollen – 21 km

Vi har hittills sprungit på den välmarkerade Billingeleden med lite extra förstärkningar av vita Intersportsnitslar. Vid ca 23 km ska vi lämna leden och jag är lite orolig för att det ska vara lurigt att hitta. Ute på böljande ängar lyckas vi springa fel en gång men sen flyter det på bra. Nu är vi på Billingens baksida och kan se Kinnekulle skymta långt bort i fjärran. Också ett traillöpningseldorado om du befinner dig i Västergötland. Läs mer här om när jag sprang Kinnekulleleden förra sommaren! 🙂

När vi lämnar leden blir det några kilometers asfaltslöpning till nästa vätskestation vid 28 km. Lite synd med asfalt när det varit så rolig och fin löpning i naturen hittills. Ganska långt mellan snitslarna också så vi blev lite oroliga att vi sprungit fel. Till slut dök vätskestationen upp och här behövde jag egentligen inte fylla på något men passade på att tugga lite salta pinnar då jag glömt att ta med chips som jag brukar knapra lite på. Sen bar det av in i skogen igen. Blåsarebacken tror jag backen hette som vi kom till. Rejäl stigning och sakta lufs uppför. Väl uppe bjöds det på magnifik utsikt och annorlunda klippformationer. Tror vi såg Flämsjön där jag badat massor med gånger. Uppe på berget så får jag springa själv igen då båda ryggarna halkat efter. Vid en av vätskekontrollerna hade vi fått höra att vi låg runt tionde plats så jag jobbade på för att försöka hamna topp 10. Hittills inga problem med ork, ben eller mage. Gött! Bitvis är terrängen riktigt teknisk och snart kommer jag ikapp en löpare som verkar ha tappat orken lite. Vid tre timmar klockar jag in på nästan exakt 31 km. Skönt att hålla ett bra tempo och min målsättning om att klara banan under 4.30 kan hålla.

Billingen Trail Marathon Höjdkurva

Höjdkurvan för loppet. Ca 800 höjdmeter skrapade jag ihop längs med banan.

Fram till nästa vätskekontroll vid 35 kilometer är det bitvis löpning på grusväg och asfaltsväg som gäller. Sen bär det av in i skogen lite igen innan jag kommer ut på en oerhört lång grusväg. Här är det lite segt men som tur är så får jag syn på en löpare framför. Honom ska jag förbi! Bra med lite extra motivation när vägen är rak och tråkig. Jag hinner ikapp honom strax innan det börjar bli dags att arbeta sig upp på berget igen tillbaka till Billingehus. Vi hejar på varandra och jag kämpar vidare. Möter en familj som jag stött på flera gånger utmed banan som hela tiden hejat glatt. Nu är jag snart upp i maradistans och börjar känna mig lite sliten. Fyra timmars tuff terränglöpning verkar ha den effekten på kroppen 😉 Jag tackar så mycket för alla hejarop och säger att det behövs nu. Då svarar mamman: Det ser lätt ut! Så uppmuntrande kommentar och efter det så kändes det som att det gick lättare uppför alla backarna på slutet. Väl uppe på berget återstår bara att via motionsspåren arbeta sig tillbaka till målgången vid Billingehusbadet. Redan här märker jag att jag kommer klara min målsättning med bred marginal och jag kommer kanske till och med klara 4.20. Härligt att klara av 45 kilometer västgötatrail och motta hejarop när jag passerar målgången på sluttiden 4.19.27 och en fin åttonde plats! Efter att ha pustat ut lite går jag tillbaka till tävlingscentret och lyckas få tag på cola som smakar så gött nu! Äter lite mat som ingår i startavgiften och pratar mer med Martin. Sen tog jag bilen hem till mamma och pappa för ett bad. Först riktigt kallt för att kyla av benen lite och sen varmt och gött.

Billingen Trail Marathon Bad

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med mitt lopp av flera olika skäl. Mitt tidsmål klarade jag med marginal och jag hade inga mentala eller fysiska dippar under hela loppet. Skönt att kroppen var i form trots jobbiga vibbar dagarna innan med känningar i halsen. Energi- och vätskeintag fungerade kanon och jag tror att uppladdningen med kolhydratladdning och rödbete/svartvinbärkur hjälpte till en hel del. Jag ramlade inte någon gång längs med den tekniska banan vilket flera andra deltagare gjorde och jag höll mig till min plan för loppet och sprang då hela tiden om folk istället för att bli omsprungen vilket kan vara mentalt lite småjobbigt. Loppet kan jag verkligen rekommendera! Skön familjär stämning, tuff och krävande bana som ligger bra till i tiden som saftig genomkörare inför Axa Fjällmaraton. Konstigt att det inte var fler som sprang men arrangörerna har kanske inte satsat så mycket på marknadsföring. För egen del kommer jag nog att komma tillbaka och springa många år!

Följ Western States!

Följ Western States!

I dag går ett av världens mest kända ultratraillopp, Western States 100-miles, i Kalifornien. Varmt, kuperat (5500 höjdmeter) och en rejäl utmaning. Vi ska kika närmare lite på möjliga vinnare och även se hur du kan följa loppet. Starten går klockan 14.00 svensk tid.

Western_States_Endurance_Run_patch

På herrsidan har tyvärr en av de stora förhandsfavoriterna och min gissning på segrare, Francois D’haene, tyvärr fått hoppa av strax innan loppet. Synd, då han är en av världens mest meriterade ultralöpare med många prestigefyllda segrar som UTMB och Diagonal des Fous. Trolig vinnare blir kanske välkända Sage Canaday men jag slänger in en nordisk joker i leken och tror att norske Didrik Hermansen kan bli ett allvarligt hot om han har en bra dag. Med segern i Transgrancanaria tidigare i år har han visat att han kan vinna stora och kända lopp och tampas med eliten.

Didrik Transgrancanaria

På damsidan har jag inte lika stor koll men störst vinstchans har regerande mästaren Magdalena Boulet och hon utmanas av i första hand Kaci Lickteig som kom tvåa förra året, bara 15 minuter efter Boulet. Upplagt för en spännande duell! 🙂

Följ loppet

Du följer loppet smidigast på iRunFar.com eller på loppets officiella hemsida Western States där det även finns en webcast.

Aktiv förälder: Haglöfs Vandra II Pant

Aktiv förälder: Haglöfs Vandra II Pant

För dig som är småbarnsförälder och gillar att vara ute i naturen i alla väder är bra kläder oerhört viktigt. Samtidigt som det underlättar en hel del att veta att man är förberedd och klarar av det värsta som kan erbjudas i väderväg. Sen är det inte helt fel om man snabbt och smidigt kan packa ned kläder som man inte behöver. Själv gillar jag lager-på-lager-principen när jag klär mig för att vara ute och i dag ska vi kolla in ett par byxor som jag använt i princip året om de senaste två åren.

Haglöfs Vandra II Pant

Haglöfs Vandra II Pant

Haglöfs Vandra II Pant Vinter 2

Haglöfs Vandra II Pant är ett par fantastiska byxor i 2-lagers gore-tex. De klarar av en vattenpelare på 28 000 mm och andas relativt bra (RET: <5).  Trots att jag utsatt dem för all möjlig prövning som rutschkanor, åka på rumpan nedför pulkabackar, klättring i branta backar och vandring i fjällen så ser de nästan ut som nya. Det jag gillar mycket med byxorna är att de är snygga, svarta och diskreta men de skriker ändå inte outdoor som en del liknande byxor gör. Som föräldraledig hade jag på mig dem nästan var vi än skulle när vi skulle vara ute då de sitter som gjutna så de passar för alla slags aktiviteter och ändå känns det inte konstigt att ha dem på sig på bussen på vägen till naturen. Byxorna har två fickor på sidorna med dragkedja och en i bak också den med dragkedja. Detta är en klar bonus då du smidigt kan ha med dig mobiltelefonen i fickan utan att oroa dig för att tappa den eller att den ska bli blöt. Kanon! Så länge det inte är väldigt varmt ute så är byxorna sköna att använda, men är det över 20 grader så kan de vara lite varma men är det så varmt så vill man ändå oftast ha shorts istället.

En stor fördel är att de även fungerar alldeles utmärkt för vintrarna här i södra Sverige. Här är det oftast mer blött än snö (tyvärr). Men de gånger det har funnits snö har jag haft på mig ett merinounderställ under och klarat mig utan problem ned till 5-10 minusgrader. Givetvis går det slänga på ett par extra underställsbyxor om man skulle vilja ha dem på sig i ännu kallare väder. Sen kan du bygga snögubbar, kasta snöbollar och åka nedför backar både med pulka eller direkt på byxorna utan problem.

Byxorna har en lite längre dragkedja längst ned på yttersidan där du smidigt kan dra upp om du behöver byta skor eller stövlar. De är också DWR-behandlade (Durable Water Repellent) vilket innebär att de har ett ytskikt som stöter bort vatten. Detta skikt mattas allt eftersom du använder byxorna men det går att köpa så att du kan förbättra skiktet när du tvättar byxorna. Byxorna väger 535 gram i storlek L. Detta innebär att de är relativt lätta, men det går att hitta lättare. Samtidigt är de smidiga att packa med under barnvagnen eller i skötväska/ryggsäck men materialet gör att de är lite stelare än exempelvis löparbyxor.

Haglöfs Vandra II Pant Vinter

Alltid redo för äventyr, stora som små!

Så om du som förälder vill slippa oroa dig för att vara rätt klädd oavsett väder samtidigt som du känner att det är helt ok att ta bussen till stan med byxorna på utan att se för regnställsaktig ut så är det här byxorna för dig. Du slår dessutom två flugor i en smäll och kan använda byxorna på vintern också. Det är relativt dyra, men det har du igen och oftast går det att hitta byxorna på rea om man håller koll. Ser man det som outdoorbyxa, regnbyxa samt vinterbyxa i ett så är det faktiskt ett väldigt billigt alternativ.

Trailguide – Minimalistiska vätskevästar

Trailguide – Minimalistiska vätskevästar

Det är med glädje jag introducerar en ny inläggserie här på sidan, Trailguiden! Där kommer jag gå igenom utrustning, skor, energi och annat att tänka på som kan vara intressant för dig som är ny som traillöpare eller för dig som vill ta din löpning till nästa nivå. Först ut en serie där vi kollar närmar på ryggsäckar/vätskevästar!

Om du ska ut och härja på stigarna så behöver du oftast ha med dig lite saker för att få en så bra upplevelse som möjligt. Ska du vara ute längre än en dryg timme så är det bra med både vätska och extra energi. Beroende på väder kan du behöva en vindjacka, kanske vantar, buff eller mössa. Är det vinter kan det vara bra med något extra förstärkningsplagg och vill du vara riktigt säker så är inte ett första hjälpen-kit helt fel. Som du kanske förstår så är det en hel del faktorer som spelar in vid val av ryggsäck eller vätskeväst som de också kallas. Börjar man leta lite så finns det dessutom nästan lika många valmöjligheter som det finns träd i skogen. I trailguiden ska vi kika närmare på några olika alternativ för olika ändamål samt ge några förslag på liknande ryggsäckar. Jag har valt att kolla på tre olika modeller baserat på tre ändamål:

  • Korta löprundor, lite packning <3 liter, tävling med lite utrustning.
  • Längre löprundor, mycket packning <12 liter, tävling med mycket utrustning.
  • Ultra/flerdagarspass, väldigt mycket packning <20 liter, egen mat, möjligtvis sovsaker, tävling med väldigt mycket utrustning, jobbpendling.

Men i första delen kollar vi alltså in västar som passar för kortare rundor där du inte behöver ha med allt för mycket packning samt på tävlingar där det inte är allt för långt mellan vätskestationer. Då jag samarbetar med Salomon så har jag valt att kolla lite extra på en av mina favoritvästar.

Salomon S-Lab Sense Ultra Set

Salomon S-Lab Sense Ultra Set - FrontVikt: 110 gram. Packvolym: 3 liter.

Förra året släpptes Salomon S-Lab Sense Ultra Set och genast väcktes ha-begäret hos massor av traillovers runtom i landet. Sen dess har jag testat, vridit och vänt och givetvis sprungit massor av mil i den här västen. Konceptet för västen är enkelt. En tunn, så lätt som möjligt väst som sitter som ett extra skinn runtom bålen med plats för två halvliters soft-vattenflaskor i fram. Två ganska rymliga och expanderbara fickor nedanför vattenflaskorna. En liten ficka med dragkedja ovanför den ena vattenflaskan och en ficka för att slänga skräp och liknande ovan den andra vattenflaskan. På vardera sidan har du en ficka med stretchtyg som sväljer oväntat mycket packning. På ryggen har du en övre ficka med plats för vindjacka eller något liknande och under det en lite mindre ficka.

SSU2015

Västen är oerhört lätt och väger endast 110 gram. Utan vattenflaskorna märks det knappt att man har den på sig. Den sitter verkligen som ett extra skinn, tight och utan att skava. När du springer skumpar inte vattenflaskorna på ett jobbigt sätt utan de följer kroppen naturligt och man tänker inte på att de är där. På framsidan av västen finns två spännband där du enkelt kan justera passformen medan du springer. Detta är kanon då man behöver spänna åt i takt med att man dricker upp vattnet i flaskorna. En klar fördel med att ha vattenflaskor i fram är att du alltid har koll på hur mycket vatten du har kvar jämfört med en vätskeblåsa på ryggen. Det är väldigt lätt att ta ur flaskorna och fylla på dem snabbt om man behöver under tävling exempelvis. Det fungerar också väldigt bra att dricka i farten. Vill man så kan man trycka upp flaskan lite underifrån så når man enklare och kan samtidigt ha ett öga på stigen. Ett annat stort plus är att de mjuka flaskorna skrumpnar ihop i takt med att man dricker och inte skvalpar något. En vätskeblåsa kan vara störande då den oftast skvalpar.

SSU2015vitJag använder västen i första hand på kortare pass där jag inte behöver ha med mig så mycket extra packning. Ska du bara springa 1-2 timmar räcker den här västen gott och väl om du inte måste ha med väldigt mycket extra packning. Fickorna under vattenflaskorna sväljer lätt extra energi i form av bars, gels eller något annat smarrigt och det går även bra att fylla sidofickorna med extra energi och vindjacka, buff m.m. Springer du en tävling där man inte behöver så mycket utrustning och det inte är längre än en mil mellan vätskekontroller så klarar man sig utmärkt med den här västen. Fickorna på ryggen använder jag mest för att lägga i en blöt buff eller liknande. Den övre fickan fungerar även utmärkt att ha en liten karta i om man behöver ha med det på ett lopp eller långpass. Det väldigt lätt att ta på och av sig västen om man behöver göra det. Något att tänka på är att all packning du har blir blöt av svett så vill man ha en ren och torr vindjacka så får man packa den i en plastpåse eller liknande. Det enda som saknas på västen jämfört med större västar förutom mer packutrymme är som jag kan komma på plats för att fästa stavar om man vill ha med det. Men behöver man det så springer man antagligen någonstans där man behöver mer packning så jag kan förstå att det inte har prioriterats. Provlöp gärna västen i butik om du kan för köper du för stor så skumpar den.

Alternativ

Ultimate Direction Timothy Olson Race Vest 3.0

Ultimate Direction Timothy Olson Race Vest 3.0Vikt: 235 gram. Packvolym: 5 liter.

Ultimate Direction är ett amerikanskt företag som specialiserat sig på olika vätskesystem I första hand och sedan nyligen breddat sitt sortiment med kläder. Deras minsting är utvecklad i samarbete med amerikanska ultratrailstjärnan Timothy Olson. Jag har inte testat den här så tyvärr kan jag inte säga så mycket om den utan får utgå från specifikationerna. Vikten är 235 gram. Alltså mer än dubbla jämfört med Sense Ultra Set. Skillnaderna är att UD har plats för att fästa stavar samt att den rymmer totalt 5 liter. Annars är det mesta likvärdigt. Två mjuka vattenflaskor på vardera 0.5 liter i fram, stretchfickor under vattenflaskorna och två mindre över. Inga fickor på sidorna men en större ficka i bak på ryggen.

Ultimate Direction Timothy Olson Race Vest 3.0 Bak

UltrAspire Spry 2.0

Ultraspire Spry 2.0Vikt: 180 gram. Packvolym: 3.3 liter.

Även UltrAspire är ett amerikanskt företag med inriktning på vätskesystem. Första utgåvan av Spry var en av de första västarna jag testade och den fungerade väldigt bra fast kvalitén var kanske inte den bästa då vissa delar av västen gick sönder efter bara några få användningar. Den här versionen har en vätskeblåsa på en liter som man har på ryggen. Detta är som sagt en nackdel om man vill ha koll på hur mycket vatten man har kvar samt att det är lite krångligare om man vill fylla på nytt vatten snabbt på tävling. Den har två stora fickor i fram, det fanns inte på den versionen jag hade. Tydligen ska det även fungera att ha mjuka vattenflaskor i fickorna i fram vilket i sådana fall innebär att man skulle kunna ha med sig två liter vatten vilket skulle vara ett plus. Men då känns det som att man skulle kunna satsa på en större väst om man behöver så mycket vatten med. Vill du väldigt gärna ha en vätskeblåsa och en relativt billig väst så är det här nog ett bra alternativ med risk för vissa brister i kvalité om inte detta förbättrats. Viktmässigt ligger den mellan Ultra Set och Race Vest och packvolymen är snäppet bättre än Ultra Set.

Ultraspire Dry 2.0 Bak

Suunto Spartan Ultra – Färgglad ny klockserie

Suunto Spartan Ultra – Färgglad ny klockserie

Igår kom sommarens stora klocknyhet för oss Suuntoanvändare. Suunto gick nämligen ut med ett pressmeddelande om nya generationens klockor, Suunto Spartan Ultra. Det första som utmärker klockorna jämfört med tidigare modeller är färgskärmen som dessutom är touch-känslig! För mig som använder Suunto Ambit 3 Peak och tidigare innan det Suunto Ambit 2S måste jag säga att ha-begäret gick i topp direkt när jag såg de nya klockorna. Urläckra och en annan nyhet är att precis som på Suunto Traverse/Vertical så saknas satellitmottagaren under klockan. D.v.s. den tjockare delen under klockan på Suunto Ambit 1/2/3. Frågan är om detta är bra eller dåligt då jag läst en del om att Vertical inte haft samma klockrena gps-uppkoppling som man är van vid med sen Ambit 2/3.

Suunto Spartan Ultra

På grund av touch-funktionen har klockan tre fysiska knappar istället för fem som tidigare. Klockan är byggd med ett glasfiberförstärkt hölje i polyamid, safirglas och en ram av titan grad 5 eller rostfritt stål. Som tidigare modeller går det att köra multisportläge. En annan nyhet är dygnsaktivitet med hjälp av stegräkning på dags- eller veckobasis där man kan se antalet steg. Dessutom kommer den spara dina rekord på exempelvis 5 km osv. Klockan är vattentät till 100 meter och har barometrisk höjdmätning och FusedAlti-funktion. Det går även att koppla klockan ihop med Movescount-appen i din iPhone/Androidtelefon.

Suunto Spartan Ultra Multisport

Jag har lyckats luska reda på lite inofficiell information men som jag med ganska stor säkerhet tror stämmer angående klockans batteritid. Med bästa gps-uppdatering hamnar batteritiden på 20 timmar men det går att ha ända upp till 200 timmar om klockan inte uppdaterar så ofta. Klockan ska dessutom väga 73-77 gram beroende på modell och armbandet är av silikon.

Suuntos kollektion Spartan består av fyra modeller: Suunto Spartan All Black Titanium, Suunto Spartan Stealth Titanium, Suunto Spartan White och Suunto Spartan Black – alla tillgängliga med eller utan Suunto Smart Sensor pulsmätare. Klockorna är rejält mycket dyrare jämfört med tidigare modeller och det antar jag beror på i första hand den nya skärmen. Spartan Ultra Titanium går loss på 7500 kr och Spartan Ultra 6600. 500 kr extra om man vill ha pulsmätare. Mer information om klockan kommer i juli innan den släpps för försäljning i augusti.

Suunto Spartan Ultra Modeller

En annan nyhet som lanserades samtidigt var en rejäl uppdatering av Movescount. Movescount är platsen där all aktiviteter sparas från Suuntoklockornas användare, även om du i första hand använder exempelvis Strava så synkas aktiviteterna vidare via Movescount. Tydligen ska Suunto använda data som samlas ihop från Movescount för att jämföra och omvandla datan till värdefulla insikter för användarna. Först ut är Heat Maps, alltså ”värmekartor” där du till exempel som traillöpare kan se var det är vanligast att andra Suuntoanvändare springer i ditt område. Mycket användbart för att hitta nya roliga stigar och jag hoppas att mer sådana nya funktioner kommer.

Suunto Movescount Heat Map

Värmekarta var Suuntoanvändarna springer mest i Jönköping

Överlag så känns klockorna som ett steg framåt speciellt i samband med en ny Movescountuppdatering men samtidigt känns det som att det är en ganska dyr uppdatering om man jämför med vad tidigare toppmodellerna i Ambit-serierna kostat. Men jämför man med konkurrenter som exempelvis Garmin så är priset mer rimligt då det är jämförbart med exempelvis Garmin Fenix 3 Sapphire som är Garmin toppmodell med färgskärm. Sen känns det som att i och med att Garmin börjat pumpa ut färgskärmar på alla sina modeller så måste Suunto hoppa på tåget för att inte verka gammaldags och då känns det som det bästa alternativet att börja med en premiummodell.

Back to Top