Billingen X-trail Challenge 2014 – Fördelen med att ligga efter

Så var det äntligen dags för årets första tävling! Även om det lite oplanerat smög sig in ett lopp i tävlingskalendern i vintras (Winter Run i Göteborg) så kändes det här som den riktiga premiären. Och vilken premiär det var sen! Att få kicka igång säsongen på mitt barndomsberg Billingen i Skövde går ju inte av för hackor! Loppet som stod på menyn var Billingen X-trail Challenge. Efter att ha fått nys om det här loppet förra året har det haft en given plats i årets tävlingskalender. Dels verkade loppet som ska vara på ca 1 mil väldigt roligt och utmanande och sen att få tävla på Billingen igen väcker en massa goa barndomsminnen till liv. Som liten höll jag nämligen på med orientering och var i många år med i orienteringsklubben IF Hagen.

Min största merit som orienterare är att jag vann DM, minns inte riktigt hur gammal jag var kanske 11-12 år. Men av någon anledning tyckte jag att jag var så bra då att jag inte behövde träna lika mycket och sen gick det inte helt oväntat inte lika bra längre. Men antagligen var det så att jag var redo för andra utmaningar då, jag höll nämligen på med många olika sporter som ung. Men jag har verkligen kutat kors och tvärs över Billingen och passar gärna på att springa där när jag är hemma och hälsar på.

Inramningen inför loppet kunde ju inte vara bättre. Strålande solsken, varmt vårväder och en sagolik grönska som började breda ut sig överallt. Om man kollar på tävlingsbilderna från förra årets lopp så låg det fortfarande snö kvar i slalombacken. Lite skillnad från i år då jag kunde springa i shorts och t-shirt. På tal om t-shirt så hade jag dagen till äran införskaffat två nya att svida på mig på tävling, en stilren blå och en härligt skrikigt neongul. Folk på sociala medier röstade på att jag skulle tävla i neongult och så fick det bli.

Nya t-shirtar

Inför loppet hade jag funderingar på om jag skulle ha med mig två saker; mina vita Salomon Exo Calf samt vätska i S-Lab Sense Hydro Set (eller på ren svenska istället för krångliga produktnamn; vadkompressionsstrumpor och handvattenflaska). Jag återkommer till varför under loppets gång.

Så hade det äntligen dragit ihop sig till start! Med mina moddade Icebug Acceleritas3 RB9X sittandes som två tighta lätta offtrailstrumpor på fötterna, min blå Craft-löparkeps som skydd mot sol och grenar på huvudet samt tidigare nämnde shorts och t-shirt stegade jag fram och ställde mig i täten av startfältet. Mina förhoppningar inför loppet var att jag kanske skulle ha chans på en plats bland de tio bästa. Något jag inte lyckats med tidigare. Samtidigt visste jag att flera av deltagarna är så där sjukt übersnabba. Spänningen steg! Vi skulle följa en hare den första biten till det bar av in i skogen. Arrangörerna hade utlovat en krävande bana och det skulle bli väldigt roligt att se vad barndomens skogar kunde bjuda på nu.

Billingen X-trail 2014 Starten!

Starten med haren i orange väst

Den första raksträckan bar det av i högt tempo. Kollade på klockan när vi sprungit en bit och tror den visade 3.20-3.30 och tänkte att det var bäst att sakta ner lite så jag släppte lite på tätklungan och försökte hitta mitt eget tempo. Första kilometern sprang vi i princip bara grusväg och när klockan pep till för att visa kilometerinformationen så hade jag sprungit exakt fyra minuter. Det här går ju bra tänkte jag, men jag visste att det skulle bli tuffare. Vid en liten stig in i skogen stod haren i orange väst och väntade för att släppa iväg oss och jag frågade i farten: Är det nu det börjar på riktigt eller? Han bara skrattade och nickade och ack så rätt jag skulle visa mig ha. Vi hann väl springa ca 200-300 meter på en liten stig sen kom första kärret. Trampade i ganska bra med vänster foten, men ändå helt ok kärrpassering för att vara mig. Kollade på klockan igen och såg att kilometertakten hade stuckit uppåt rejält.

Efter det korta skogspartiet med kärret kom vi ut på de vanliga motionsspåren en stund och jag blev lite fundersam och undrade om det inte blir så jobbigt ändå. Men snabbt bar det av spåren in på små stigar och kantade med ett hav av grönska och vitsippor. Min lilla klunga hann i kapp en kille som jag känner från Skövde och han flåsade riktigt högt och hade nog öppnat alldeles för hårt. Jag sa några uppmuntrande ord och la mig hack i häl på en annan löpare när vi kryssade fram på de små stigarna. Sen kom det som jag visste var oundvikligt men som jag hade hoppats stöta på i slutet på loppet: vattenpassagen!

På bilderna från förra årets lopp dominerades urvalet av bilder från en vattenpassage som såg riktigt blöt och krävande ut. Den kom vi alltså till redan efter ca två kilometer. Halvbra bara. Jag har sprungit genom kärr förut och fastnat upp till midjan men aldrig sprungit genom en liten sjö/tjärn som vi skulle göra nu.

Vattenpassage1

Ungefär här sprang jag in i stenen under vattnet

Det var mycket publik vid sidan som hejade på och det fick mitt adrenalin att pumpa. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle springa/vada förbi löparen framför mig i vattnet. Lyckades springa in med smalbenet i en stor sten under vattnet i samma veva, men adrenalinet pumpade så det märkte jag knappt. Upp ur vattnet bar det och sen ner igen vid andra änden av sjön.

Vattenpassage2

Vattenrycket!

Helt plötsligt var det jag som höll i taktpinnen i vår lilla klunga och trots iskalla lår efter vattnet och vatten som gojsade runt i skorna hittade jag ett bra tempo ned för backpartiet som följde. I och med att jag är välbekant med omgivningarna runt Billingen började jag undra var vi skulle ta vägen nu. Men banan svängde runt och vi kom in på det allra jobbigaste partiet på det ”tuffa” av de två milspåren som finns på Billingen. Mitt uppför den längsta backen blev jag omsprungen av en löpare som verkade väldigt pigg. Direkt efter detta styrde de gula snitslarna som vi följde oss rakt ut i skogen. Helt obanat och brant uppför. Här var jag riktigt trött. Kall och blöt och undrade hur det här skulle sluta. Som tur var hade jag löparen framför mig och en tätt bakom som gjorde att jag var tvungen att pusha på.

I ca två kilometer var det tuff löpning med många backar, mycket obanat och kluriga passager. Här önskade jag att jag hade handvattenflaskan med mig. Men frågan är hur bra den hade varit att springa med i vattnet (och hur fräsch att dricka ur) samt att man behövde ha händer för att hålla undan grenar titt som tätt samt hålla i träd vid de riktigt branta passagerna.

Det enda misstaget arrangörerna hade gjort var i mina ögon att de hade valt gula snitslar. Då det var väldigt soligt samt att de var en matt gul färg var det faktiskt väldigt svårt att följa banan i de obanade partierna. Man behöver ha koll på underlaget när man hoppar över stock och sten och då tar det tid när man måste leta efter snitslar också. I och med att jag låg bakom en kille kunde jag hela tiden se vilken väg han tog och behövde inte tappa tid som han gjorde. Han fick stanna flera gånger och bara kolla var han skulle. Vi fick även hjälpas åt för ibland såg jag vägen snabbare bakom honom. Så till nästa år får de satsa på röda snitslar, det är nog enklast att se.

Efter ca fem kilometer kom vi till loppets enda vätskestation där det bjöds på någon sportdryck. Jag är helt kass på att dricka vid vätskestationer och det är ett av skälen till att jag föredrar handvattenflaskan, så enkel och smidig att dricka ur samt att det är väldigt gött att kunna dricka en liten klunk då och då när man är torr i halsen. Och torr i halsen det blev jag garanterat på Billingen X-trail Challenge, jag hade ett parti vid ca 8 km där jag försökte spotta och jag var så torr i halsen så att det inte kom längre än till kinden typ, fast jag spottade flera gånger. Halvfräscht… Vid vätskestationen lyckades jag med bedriften att sätta i halsen, fast jag stannade och drack för att verkligen få i mig ordentligt. Sportdrycken som vi fick var inte så god heller. Hostandes sprang jag vidare ut i skog och mark, hack i häl på killen framför. Vi började dryga ut avståndet till löparen bakom och det kändes bra.

Banan bjöd verkligen på varierad löpning med kluriga skogspartier med mycket rötter, hopp över olika hinder samt flera kärrpassager. Är faktiskt mycket nöjd med min kärr(ing)löpning för dagen, jag brukar lyckas klanta till det och fastna men nu valde jag bra vägar och det är skönt att känna att man gör framsteg. Efter ca sju kilometer började jag känna mig piggare igen, delvis för att banan blev något enklare samt att shortsen hade torkat. Dock kom helt plötsligt ett av banans svåraste hinder helt plötsligt. Ett träd korsade stigen och det var ca 60-70 cm upp i luften. Då har man två val, huka sig och krypa/gå sakta under och tappa tid (som jag garanterat gör med mina ståtliga 190 cm 😉 ) eller hoppa. Killen framför mig som passande nog hette Språng i efternamn tog ett rejält språng och hoppade galant upp med ena foten på trädet och sen smidigt ner. Jag tog mod till mig och lyckades precis få upp foten på grenen utan att göra en riktig praktvurpa. Det var nästan lite onödigt spännande där ett tag.

Sen blev det lite grusvägslöpning ett tag och varje sådant parti kändes som en välbehövlig paus. Tid att sträcka ut steget lite, inte behöva ha fullt fokus på var banan tar vägen samt tid att hämta andan lite. För första gången hittills under loppet så kände jag att jag inte tappade på de lugna partierna mot Herr Språng som låg framför mig. Efter det så bar det av in i ett relativt tätt bevuxet och trixigt skogsparti där jag helt plötsligt hamnade först för Språng missade var vägen tog vägen. Här fick jag känna på nackdelen med att ligga först. Jag tycker det är väldigt stressande, även om det är taggande, att ha någon som ligger precis bakom. Ska man dessutom ha fullt upp med att hålla koll på var snitslarna sitter i samma veva så blir det inte direkt bättre. Men vi kom snart ut ur skogen och fick springa ett kort parti på asfalt bort mot bandystadion. Här flöt vi på fint båda två, jämsides. Kollade på klockan och vi låg runt 4.00-tempo och kom sen till backen som kallas ”Strupen” som ledde oss ner mot banans största hinder, Billingens slalombacke. Jag vet att jag är bra på utförslöpning så jag brassade på lite för att skaffa mig en lucka inför slalombacken. Jag visste inte riktigt hur många löpare jag hade framför mig, men förhoppningarna om att nå den där första topp-tio-placeringen hägrade där uppe bortom slalombacken.

Billingens slalombacke

Vi skulle först springa längs med liften till höger och sen korsa backen och följa liften till vänster ända upp till toppen och efter det var det målgång på Billingehusbadet. Tyvärr grusades mina förhoppningar att komma före Språng som jag sprungit med nästan hela loppet redan uppför första liften. Han hade helt enkelt mer krafter kvar. Då det var långt kvar till löparen bakom så pressade jag mig inte till max uppför backen.

It's all about smiles, not miles

It’s all about smiles, not miles!

Men även om jag inte tog ut mig till max så var backen riktigt seg och tärande. Som man kan se på bilden nedan.

Fighting face

Efter att ha gått i mål fick jag reda från sekretariatet att jag kom topp tio! Nionde plats! Härligt! 🙂 Jag passade även på att prata med killen jag sprungit med nästan hela tiden och han var en mycket sympatisk och trevlig person. Han hejade dessutom på mig när han sprang förbi mig i backen, vilket är gött att höra. Har varit med om det på flera traillopp att folk på något sätt även tävlar tillsammans mot banan och kämpar ihop och det är en skön känsla.

Överlag var Billingen X-trail Challenge ett riktigt kanonarrangemang! Rolig och mycket krävande och utmanande bana med mer obanat än banat. Den enda missen var som sagt färgen på snitslarna. Det finns ju inte överdrivet med traillopp i trakten så för min del får de gärna slå till med något längre lopp på hösten, gärna i oktober. Sen när det gäller min egen prestation så är jag väldigt nöjd med den med. Jag sprang smart och höll mig bakom löparen framför och sparade på så sätt tid, ibland är det en klar fördel att ligga efter. Hade det varit ett vanligt lopp på asfalt hade nog Herr Språng sprungit samma sträcka bra mycket snabbare än mig. Jag funderade innan loppet som jag nämnde tidigare om jag skulle ha mina Salomon Exo Calf, dvs min vadkompression. Den stora fördelen med det hade varit att man sluppit alla små skrap- och rivsår som man fick på smalbenen av att springa så mycket obanat. Den stora nackdelen hade varit att de hade blivit blöta vid vattenpassagen (som jag visste skulle komma) och då skulle jag varit kall om vaderna också. Men de brukar visserligen torka relativt fort. Får se hur jag gör i framtiden.

"Ny" t-shirt

Så här fin var min nya t-shirt efter loppet 🙂

Tyvärr blev bilden lite suddig, men den är ett tydligt bevis på hur rolig banan var. Stor tumme upp till Billingen X-trail Challenge! Extra skoj att min fru Marie även var med och sprang och att hon tog sig igenom banan på ett bra sätt och gillade den. Vi har fler lopp vi ska springa tillsammans, nästa på tur är Vilden X-Trail på hemmaplan i Taberg. Det blir nog också ett krävande och roligt lopp. Gött!