Axa Fjällmaraton 2016

För två år sedan sprang jag mitt första Axa Fjällmaraton. Det var mitt andra maraton någonsin och jag lärde mig en hel del om vad det handlar om att vara en ultratraillöpare då. I lördags var jag där igen. Denna gången med start i Vålådalen och målgång i Trillevallen. Nu var det dags att se vad som hänt på två år. Har jag utvecklats? Häng med och se!

Axa HG

Den nya banan skiljer en del från den förra. Samma distans men 300 extra höjdmeter. Inget man bara hostar bort sådär bara. Men på något sätt känns det skönt att inleda med Ottfjället och banans högsta punkt. Förra gången fick jag nästan kapitulera mot alla backarna uppför Ottfjället från Nordbottnen och har väl egentligen aldrig varit så nära att bryta ett lopp som jag var några hundra meter innan jag nådde vätskekontrollen på Ottfjället. Veckan innan årets lopp har jag semestrat i Åre och varit på ett helt fantastiskt familjeläger med Team Nordic Trail i Edsåsdalen (mer om det i nästa inlägg). Tycker det är lite svårare att ladda upp rejält inför ett lopp när man är på resande fot och såhär i efterhand är jag väl egentligen mer nöjd med min uppladdning inför Billingen Trail Marathon en månad tidigare. Då kändes det som att jag lyckades bättre med min kolhydratuppladdning samt att jag genomförde en rödbetskur inför loppet. Inför Axa blev det en aningen sämre kolhydratuppladdning och rödbetor gick jag bet på. Dock kändes kroppen bra och jag hade sovit relativt bra (för att vara småbarnsförälder) de senaste dagarna. Jag hade valt busstransfer från Undersåker till Vålådalen. Skönt med lite uppladdning på bussen och utanför sken solen och det såg ut att bli en riktigt fin dag. Min fru Marie sprang Salomon 27K lördagen innan och hade spöregn nästan hela tiden och under veckan har vädret varit väldigt fram och tillbaka så en dag med bara sol var upplyftande i sig. Det är trots allt skillnad på utsikten från en fjälltopp i solsken och i hällregn.

Joel och jag innan starten

Joel och jag innan starten

Väl framme i Vålådalen kryllade det av löpare och när jag skulle värma upp så mötte jag Joel, ledare i TNT GBG, som var med som ledare på familjelägret. En hejare på löpning men som aldrig sprungit längre än halvmara förut. Gött att tjöta lite och spännande att se hur det går för honom. Vid starten hann jag byta några ord med Miranda och sen var det helt plötsligt dags att ge sig av. Förra gången valde jag att ta det lugnt. Respekten inför distansen och fjällen var stor. Med den nya bansträckningen är chansen för köer likt den det var uppför Välliste för två år sedan mindre men jag ville ändå kuta på lite. Min målsättning för dagen var att klara medaljtid, 5 timmar och 30 minuter. Förra gången sprang jag på 6.06. Men jag har varit skadefri och tränat på bra så kanske skulle jag kunna klara mig under fem timmar? Hade kollat lite på tider från förra året och visste att jag borde nå första checkpointen på Ottfjället (7.7 km) på mindre än en timme. Då skulle man klämma in ungefär 600 höjdmeter på den första sträckan.

EAxa2016 Startenfter starten är det ungefär tre kilometer grusväg och här hinner fältet sprida ut sig. Jag jobbar på uppför fjället och undrar inombords om jag startat för hårt. Mitt pulsband har strulat ett tag så jag kör på känn men det är svårt att ta miste på hög puls. Det känns ändå bra och när det planar ut uppe på fjället är det underbart att kuta på i den karga, annorlunda miljön och njuta av att vara på en fjälltopp. Utsikten är vidunderlig och en helikopter flyger ovanför. Lite surrealistiskt. Passerar checkpointen på 53 minuter och känner mig stark.

Axa2016 UppförOttfjället

Nu ska vi ned för fjället. Det är faktiskt den här biten jag oroat mig mest för inför loppet. Det har trots allt regnat en hel del under veckan och jag minns hur brant det var uppför Ottfjället för två år sen. Nu ska jag springa nedför det och det kan vara lerigt och slirigt. Inledningsvis är det stenigt värre och mina 46:or känns alldeles för stora för att få plats mellan alla stenar. Fullt fokus på var fötterna ska placeras och på att försöka hitta en bra linje nedför fjället. En del kutar på som galningar. Härligt är det och utsikten över Ottsjön när vi närmar oss trädgränsen är pampig. Nedanför trädgränsen avtar stenarna men det blir desto brantare. Det som kallades väggen på den gamla bansträckningen (200 höjdmeter på en kilometer ungefär) ska nu avverkas utför. Inte helt enkelt och jag känner att jag kanske borde våga mer men vill inte riskera något.

Axa2016 OttsjöVy

Nedför Ottfjället – Mäktiga vyer

Passerar Nordbottnen (15.5 km) och behöver inte fylla på något. Har två halvlitersflaskor med Tailwind i mitt Salomon S-Lab Adv Skin 12Set och nästa vätskestopp är vid Hållfjället efter ca 20 km så det är inte så långt dit. Dock är det segt motlut dit och här är det ingen som springer. Minns att det partiet var ganska lurigt att springa nedför förra gången jag sprang och försöker tänka positivt att det är enklare uppför. Gnetar på och försöker springa när läge ges och här drar jag faktiskt ifrån en del löpare vilket känns bra. Utsikten när jag börjar ta mig över trädgränsen är magnifik och jag får påminna mig om att passa på att ta in hela upplevelsen. Vid vätskestationen fyller jag på sportdryck i ena flaskan. Det är Umara och det vet jag att det fungerar bra för mig. Ser att det finns focacciabröd och när det bjuds på sådant gött hembakat måste man ju passa på. Perfekt med lite sälta också. Blir lite konfunderad när banan fortsätter uppåt med en del krävande stigningar. Hade för mig att det var utför efter vätskestationen. Passerar över en kam på berget och tappar nästan andan av utsikten som möter mig. Sådär påtagligt påträngande vackert som bara naturen kan vara när den är i sitt esse.

Axa2016 Hållfjället

Löpargläjde på Hållfjället

Nu väntar teknisk utförslöpning ned till Ottsjö. Blir väl kanske lite väl glad efter den magiska utsikten och gasar på lite mycket i utförslöpningen och får svaga krampkänningar i höger baksida lår. Inte bra. Sänker tempot och hittar en rytm som fungerar bra och sen trummar det på bra fram till Ottsjö. Underbart peppande med allt folk som hejar längs med banan in till vätskestationen här. Tre små tjejer står med en egen vätskestation och då jag bara druckit sportdryck hittills passar det perfekt med ett glas vatten och de blir så glada när jag stannar vid just deras station. Suger åt mig all positiv energi från de som hejar uppför den branta backen till vätskestationen. Kollar på klockan och inser att jag avverkat de första 28 km på dryga tre timmar. Klart över förväntan! Blir intervjuad av Erik på Salomon vid vätskestationen och är glad och säger att jag troligtvis kommer att kapa en timma och tio minuter på min senaste tid. Fyller på den andra softflasken med Umara och beger mig sen vidare mot nästa station, Ytterstvallen.

Axa HållfjälletVy

#fjaellrunning

Den här sträckan sprang jag åt andra hållet för två år sedan och jag minns att det var väldigt lerigt, som att springa i en liten bäck. Då var det uppför men nu skulle det i alla fall vara utför. Ottsjön var första längre stoppet för min del och det i kombination med den krävande banan gör att verkligheten kommer ikapp mig efter lyckoruset av att känna sig så nöjd med att ha hunnit till Ottsjö. Krampkänningar och ben som inte riktigt vill samarbeta. Som tur är kommer några andra löpare och springer förbi och jag tvingar mig själv att kämpa vidare och haka på. När jag sprang för två år sedan sa man att loppet började vid 28 km efter Nordbottnen när man skulle uppför Ottfjället och jag skulle vilja säga att med den nya bansträckningen så börjar loppet efter Ottsjön och 28 km. Löpningen till Ytterstvallen är lerig, teknisk och krävande. Kommer ikapp en annan TNT:are som visar sig vara från Trosa. Vi går i backarna upp mot Ytterstvallen och jag börjar se fram oerhört mycket mot colan som jag vet ska serveras där. Dricker cola och vatten vid vätskestationen och vi kämpar sedan vidare. En mil återstår och vi har ungefär en timma och tjugo minuter kvar att avverka den på innan vi är uppe i fem timmar. Det ska vi klara!

Axa2016 Ytterstvallen

Strax innan Ytterstvallen

Såhär när jag kollar tillbaka på loppet inser jag att här gjorde jag ett av mina största misstag. Jag borde ha fyllt på mer sportdryck vid Ytterstvallen samt troligtvis även försökt att äta lite. För stigningen upp till Välliste är krävande, kolossalt krävande. Kollar man på banprofilen så känns den inte så brant men det gör så mycket med kroppen när man har nästan fyra timmars hård traillöpning i benen. Benen börjar strejka. Jag lyckas med bedriften att få kramp när jag går. Och går gör jag mycket nu. Som tur är gör de flesta andra det också. Det känns som att jag aldrig kommer upp på det där fjället. Slutligen planar det ut lite strax innan Skalknippen och vi kommer in på stigarna där Salomon 27K sammanstrålar med Fjällmarabanan. Över trädgränsen och vinden viner. Som tur är blåser den med mig uppför fjället och jag hittar något som kan liknas vid ett löpsteg igen. Nedför Skalknippen är det galet brant. Tänker att ramlar jag nu så krampar benen ihop och jag bara kommer tumla ned för backen. Tar det väldigt lugnt och överlever. Skönt. Arbetar mig vidare upp mot toppstugan på Välliste. Försöker tänka bort smärtan i benen och fokusera på löptekniken (eller gångtekniken kanske man ska kalla det 😉 ) uppför. Äntligen når jag toppen. Det har tagit väldigt mycket längre än jag tänkt mig. Nu är det bara fyra kilometer utför kvar. Härligt! Dricker lite vatten vid toppstugan men är så ivrig iväg att jag inte fyller på något i mina nästan tomma softflasks.

Axa - UtförVälliste

Utförslöpning vid Välliste

Börjar lunka utför men det blir min smärtsammaste utförslöpning någonsin. Hinner några hundra meter sen krampar ena vaden. Sen några hundra till så krampar andra. Krampkänningarna är överallt i benen. Får stanna flera gånger. Borde nog ha druckit mycket mer energidryck. Dricker och inser att all vätska snart är slut. Klantigt. De här stigarna gick jag i motsatt riktning i höstas med trailkidsen när vi skulle bestiga Välliste och överraska alla föräldrar. Att stigen ned till Trillevallen är målgångsstig för alla loppen är kanske inte så optimalt för till min förfäran är det inte de fina stigarna jag minns som möter mig när jag kommer nedanför trädgränsen utan ett veritabelt lerhav. Börjar inse att mina förhoppningar om att klara mig under fem timmar blir allt svårare och svårare att uppnå. Det var ju ”bara” fyra kilometers utförslöpning kvar. Att springa tre av dem har tagit mig en halvtimma. Galet men såhär i efterhand är jag oerhört nöjd med att det inte tog längre tid. Jag har nog aldrig haft så ont i benen av all kramp uppför och nedför Välliste men ändå kämpade jag på hela tiden. Jag skulle framåt.

Axa2016 KrampUtför

Känner mig ungefär som jag ser ut 🙂

Axa2016 - Lerigt värre

Lerigt. Jupp.

Kommer till den sista kilometermarkeringen och här har banan planat ut. Nu ska jag bara i mål. Tiden är oväsentlig. Jag kommer att få min medalj. Den som jag tänkt på vid varje banmarkering som ser likadan ut under loppet. Min familj står och hejar när jag närmar mig målområdet. Så underbart att se dem och jag är galet nöjd. Vid målrakan sträcks det ut händer till high five och jag ser två glada ansikten, Björn och Eleonor, och jag får ännu mer energi. Springer det sista och tar mig in på tiden 5.04.37 och jag får medaljen i handen. Över en timma (!!) snabbare än för två år sedan. Pustar ut. Är helt galet trött. Och nöjd. Vilket kvitto på att jag utvecklats och tränat på rätt sätt. Hör avlägset kommentatorn säga något om att den hundrade löparen kommer i mål. Vilken rolig överraskning! Jag klarade av att komma bland de hundra bästa på ett lopp med över 1100 deltagare. Grymt! Joel kommer fram och gratulerar och efter att jag fyllt på lite energi sätter vi oss ner och vilar och pratar om loppet. Det visar sig att han gick ut alldeles för hårt och fick det riktigt kämpigt mot slutet. Att ge sig på Axa som första maratonlopp är givetvis en svår uppgift att tackla men det känns som Joel fått med sig nyttiga erfarenheter inför framtidens äventyr.

Axa2016 Målområdet

Sammanfattningsvis var Axa Fjällmaraton ett kanonbra arrangemang; härlig publik, fantastisk stämning och vi fick ett fint löparväder som verkligen förgyllde upplevelsen på fjällen. Sett till min egen insats så fick jag ett kvitto på att jag utvecklats rejält som ultratraillöpare de två senaste åren. Trots 300 extra höjdmeter så sprang jag över en timma snabbare jämfört med 2014. Kanon! Det jag tar med mig till nästa gång är i första hand två saker. Jag behöver träna ännu mer löpstyrka utöver min vanliga löpträning. Sen förra Axa har jag förbättrat min coreträning rejält men nu ska det minsann vävas in utfallssteg och grodhopp och annat småtrevligt varje vecka för att få upp styrkan i benen ännu mer. Sen missbedömde jag helt klart hur tufft det skulle vara att ta sig över Välliste. Jag borde ha fyllt på mer energi i mina softflasks samt sett till att få i mig mer energi på vägen upp och ned. Istället var jag lite övermodig och ville inte ha med mig för mycket vätska för att minska vikten. Fortsätter jag att jobba vidare och håller mig skadefri så ska jag minsann klara mig under fem timmar nästa gång!

Axa2016 Medalj

Medaljen med Ottfjället bakom.