Åda Wild Boar Winter Race

Värme, nytänkande och gemenskap. Kanske inte de första orden man skulle använda för att sammanfatta ett traillopp mitt i vintern. Sanningen är att jag skulle kunna slänga in tusentals ord i smeten, inte helt omöjligt att det blir det och ändå så kan man bara förnimma smaken av den härliga upplevelsen som Anders och gänget i Art of Running bakat ihop till Åda Wild Boar Winter Race utanför Trosa. Talesättet lyder att en bild säger mer än tusen ord så jag börjar med en som får sammanfatta det hela lite.

ÅdaWinter2

Foto: Christian Boo

Bilden visar Jon och mig när vi är på väg till den andra kontrollen. Kontrollen tänker du nu och noterar helt plötsligt kartorna som vi har i händerna. Varför är vi två som springer tänker du kanske sen. Det nytänkande med loppet var nämligen flera olika saker som att man tävlade i lag och inledde tävlingen med minst knappt 20 kilometers orientering. Därefter skulle man springa en reflexbana på 11 km. Starten för loppet var kl 14.00 vilket gjorde att vi som deltagare skulle först få orientera oss fram i terrängen i dagsljus och sen sakta men säkert gå skymningen och mörkret till mötes innan det var dags för reflexbanan. Något annat som var annorlunda var att det 1,5 h innan start hölls ett race meeting med mycket information inför loppet. Då fick alla även äta en smaskig smoothie inför loppet, ställa frågor och efter var det dags för kontroll av allas utrustningen så att allt fanns med i packningen inför vårt äventyr.

ÅdaWinter4

Race meeting med Anders

Då det var urpremiär av loppet så hade man satt ett ganska lågt tak för antalet anmälningar, 100 deltagare totalt. Detta gör att hela loppet får en speciell stämning, mysigt och familjärt. Min lagkamrat Jon och jag har båda orienterat tidigare, men Jon är helt klart mycket mer rutinerad och det märks direkt när vi kutar iväg efter att ha fått våra kartor. Första kartan bjuder på två loopar som båda innehåller tre kontroller var och ska vara dryga tio kilometer fågelvägen. Vår målsättning är att ta oss runt i maklig tempo och se till att orientera bra. Första kontrollen klarar vi enkelt och Jon kikar snabbt ut en väg rakt ut i spenaten till den andra. Väl där möter vi löpare som valt den längre men enklare stora stigen och får höra från funktionärerna att vi är de första som valt skogsvägen. Roligt då vi hann före många av de lag som låg före oss på första kontrollen. Sen lyckas jag briljera när jag påpekar att vi kan ta samma väg tillbaka för att nå sista kontrollen på första loopen. Får beröm av Jon, men sen inser vi att jag blandat ihop siffrorna och kollat på sista kontrollen på den andra loopen. Men de låg ganska nära varandra så jag hade ändå lett oss in på rätt väg som tur var 🙂

Starten – Foto: Christian Boo

Förutom en liten miss när vi ska gena genom tät skog till ett stort grustag på andra loopen så flyter allt på bra och vi klarar första kartan på 1 h 24 min. Andra kartan är kortare, ca 8 km fågelvägen, och innehåller också den två loopar på tre kontroller vardera. Här gör vi inga större misstag och överlag så är den här kartan mycket lättare och dessutom stöter man på fler löpare för man springer ganska mycket på golfbanan på den här kartan. Detta hörde jag en del andra lag klaga på och jag kan instämma i att det blev lite väl mycket golfbanelöpning totalt sett. Vi kommer in för sista varvningen efter 2 h 32 min. Nu väntar Bolistbanan, 11 km reflexbana som tydligen ska vara något rejält att bita i.

ÅdaWinter3

Jon efter sista kontrollen.

Vi har haft ett ganska lugnt tempo för min del och jag njuter av att ha en bana att följa och älgar på efter reflexerna utmed banan. Jon börjar dock känna sig konstig i magen vilket leder till att vi får stanna flera gånger och ta det lugnt. Jag lägger märke till att det verkligen är tyst. Vindstilla och lugnt och inga andra lag i närheten. Inte så vanligt med en kompakt tystnad när man springer. Oftast hörs lite ljud från skogen eller någon bilväg långt bort. Tyvärr stöter vi inte på några djur. Vi ser spår efter vildsvin men att vi inte ser ett enda par djurögon blixtra till någonstans i skenet från våra lampor är en besvikelse. Bolistbanan är verkligen tuff och bjuder på makalöst teknisk terräng. Man kan ana att vi passerar platser med vidsträckt utsikt för banan går upp och ned för den ena höjden efter den andra och månen glimtar förföriskt fram mellan trädtopparna i form av en spektakulärt vacker skära. Jon har fått nya krafter efter vätskestationen vid fornborgen och nu sköter han tempot vilket gör att vi hittar ett flyt som passar honom. Alltid intressant att prova på nya saker som att springa i ett lag. Kanske skulle Jon tagit taktpinnen direkt och jag hållit igen så hade inte illamåendet kommit alls…?

Åda5

Jon spanar efter nästa reflex

Nu känns det oerhört skönt att vi börjar närma oss mål. Vi hör speakerns röst eka mellan träden och tankarna på varm mat och vila sköljer över en. Vägen ned till målgången kantas av marschaller och vi springer tillsammans, stolta och nöjda med dagens prestation. Schlätta Stiglöpers som vi passande nog valt som lagnamn passerar mållinjen på en åttonde plats efter fyra timmar och en kvarts härjande i skog och mark. Vid målområdet har de ett stort tält där man vid varje varvning fått stämpla kontrollen. Nu fungerar tältet även som efterhängsplats för de som gått i mål. Här får jag tag i pepparkakor och lussebullar som smakar helt förträffligt och de slinker ned fort. Magen skriker efter mer och vi går ut och hämtar varm ärtsoppa med lite senap i och en baguette till. Är väl inte världens största fan av ärtsoppa egentligen men nu sitter det som en smäck.

Åda6

Ärtsoppehäng

Efter loppet duschar vi och bastar. Härligt med en varm bastu och nu hinner man även prata lite med de andra deltagarna. Magen suktar dock efter mer och nu känns det verkligen kanon att vi bokat platser på after run-buffén som ska vara viltinspirerad. Det visar sig vara en hjortgryta med kantareller och jag kan väl säga att det var länge sen jag var så mätt och belåten. Att stanna kvar och umgås och äta tillsammans efter ett lopp ger loppet en härligt familjär och skön stämning. Anders tackar för loppet och det märks hur mycket han brinner för att arrangera sådana här evenemang. Gött! De som vann var tämligen överlägsna och kutade runt på 3 h 12 minuter. Galet snabbt! Vi vet inte hur många kilometer de sprang men av de vi pratade med så var det ingen som sprungit kortare än de 33 kilometer som Jon och jag sprang så vi var riktigt nöjda med vårt (läs Jons) navigerande under loppet. Banan skulle vara 30 kilometer fågelvägen. De som sprungit mest fel hade sprungit 48 kilometer… Då blir det verkligen ett helt annat lopp 🙂 Jag tipsade Anders om att de borde ha ett pris till de som springer kortast också. Så vi som inte är snabbast har en chans att vinna något med 😉

Åda7Alex

TNT-Alex som aldrig orienterat förut fick ihop 44 km som kändes i benen 🙂

Trötta och glada sätter vi oss i bilen och börjar sen färden tillbaka mot Jönköping sent en lördagskväll i december. Åda Wild Boar Winter Race blev ett mysigt, familjärt evenemang med gött efterhäng. Det har sina fördelar med ett målområde som man kommer in och varvar vid flera gånger. Smidigt att fylla på energi och vätska och speakern var på hugget och intervjuade deltagarna så man kände sig nästan lite som en stjärna när man skulle svara på frågor helt plötsligt. Bolistbanan var helt galen. Skulle gärna springa den i dagsljus och se hur snabbt jag kan klara av den. Perfekt värdemätare för ett saftigt träningspass i sjukt teknisk terräng. Det arrangerades även ett kortare lopp med start kl 16.00 på Bolistbanan och det vann Anders Kleist på 58 minuter… Det säger oerhört mycket om banan om han inte tog det väldigt lugnt. Jag gillar skarpt konceptet med lite möte och lite snack innan loppet och sen after run efteråt. Det blir så mycket mer än ett lopp när man får känna gemenskap med de övriga deltagarna, prata med nya och gamla bekantskaper och verkligen njuta av stämningen. Detta konceptet kan de bygga vidare på och jag ser verkligen fram mot nästa år!